såg på honom; då kände jag alldeles som en inre hviskning: Lika död från
jordiska begär och omsorger, som han ligger där, bör och får du lefva,
och lika uppfylld af himmelska begär och fröjder, som hans ande nu är,
bör och får också du vara, om du dör och uppstår med Kristus. Så kände
jag det, och en lång tid efter hans död hade jag mycket starkare andliga
begär än jordiska, och jag var lycklig, ty det ligger ju något af
fullhet i blotta längtan efter eviga ting. Men på sista tiden ha jorden
och det jordiska börjat få dragningskraft för mig igen, och med sådana
begär följa oro och otillfredsställelse, de må fyllas aldrig så.»
»Du väntar för mycket af dig själf, Elisa, om du tror dig kunna lefva på
jorden fullkomligt död för allt jordiskt. Det är omöjligt, ingen har
kunnat det, fast mången i fanatism försökt det. Gud fordrar heller ingen
onaturlig öfverjordiskhet af oss; han tänker på att vi äro stoft.»
»Men det står ju, att vi skola dö världen och lefva Gudi?»
»Ja, vårt lif skall vara ett framskridande åt det hållet, naturligtvis.
Men mognandet går långsamt. Begynnelse är icke fullbordan. En sak är
att, som du vid Sven Rises kista, inse att idealet vore att ha inga
jordiska begär, blott idel himmelska, en annan sak är att ha det så
ställdt.»
»Men jag skulle vilja ha det så ställdt; hvarför kan jag det inte?»
»Du är stoft och synden låder vid dig. Var glad att den gör det på ett
för dig kännbart sätt, så att du inte inbillar dig vara fri och högmodas
och blir i själfva verket farligare bunden. Hvilket begär är det som
oroar dig, det har du inte sagt?»
»Intet som jag kan namnge», svarade hon dröjande, »men det finns där,
formlöst egentligen och dock starkt nog att försvaga det himmelska. Med
ett ord, jag känner mig så jordisk. Tingen i denna världen börja få för
stort intresse för mig.»
Gustaf Adolf blef ej klokare efter detta svar, hvilket föreföll honom
undvikande.
»Om det ej är något orätt, som drager dig, behöfver du väl inte känna
dig orolig», sade han. »Akta dig för en osund andlighet.»
Elisa satt tyst, vacklande mellan att känna sig bestraffad eller icke
förstådd.
Gustaf Adolf stod i ett ovanligt omedelbart förhållande till sin Gud.
Han såg så klart och behöfde aldrig grubbla öfver hvad som kunde vara
rätt eller orätt. Storslagen och enkel på samma gång, hade han lätt att
komma underfund med sig själf och förlorade sig aldrig i dunkla
stämningar eller oklara känslor. Med henne var det annorlunda. Det var
henne ej alltid lätt att afgöra om det, som rörde sig inom henne, var
synd eller ej.
»Hvad säger du om pappas förslag att ta doktor Hessel till lifmedikus?»
frågade Gustaf Adolf efter en stund.
»Jag hoppas det inte blir af», svarade hon.
»Tycker du illa om honom?»
»Nej, han intresserar mig mycket, men jag önskar inte alls få honom till
dagligt sällskap.»
»Det skulle du ha sagt till pappa; mot _din_ vilja gör han det inte.»
»Det är just det jag vet, och därför teg jag. Inte vill jag, annat än om
det är nödvändigt, stå i vägen för hans nöje.»
»Här vid lag tycker jag det är nödvändigt», sade Gustaf Adolf, hvars
ridderlighet var väckt. »Jag skall tala vid pappa, innan han hinner säga
något åt doktor Hessel.»
»Vet du, jag tycker han förefaller att vara ämnad till något ädelt, som
han icke blifvit», sade Elisa.
»Hvem?»
»Doktor Hessel.»
»Åh ja, det har jag inte tänkt på. Men det är han naturligtvis. Alla
människor äro ämnade till Guds barn, och det är det ädlaste man kan
bli», sade Gustaf Adolf.
Elisa smålog. »Du har alltid blick för hufvudsaken», sade hon. »Du ser
hela mänskligheten i blott två färger och har ej öga för de många
nyanserna.»
»Åh jo, det har jag nog», sade han lamt försvarande sig mot ett
påstående, som tycktes innehålla en beskyllning.
»Det har du icke», vidhöll hon och skakade leende på hufvudet. »Jag
skulle nästan kunna vända mot dig den varning du gaf mig nyss, eller en
besläktad med den. Är du inte litet för ensidigt andlig? Du bryr dig
bara om människan i förhållande till Gud, men för det rent mänskliga i
och för sig har du föga intresse. Det finns ju så mycket, som i sig
själf hvarken är godt eller ondt, såsom snille, smak, begåfning,
utseende och sådant mera. Allt detta gör mänskligheten mångskiftande och
intressant.»
»Är det blicken på allt detta, som drar dina tankar från Gud och de
eviga tingen?»
»Nej, intresset för människan är något, som jag tänker skall få följa
mig in i evigheten, eller hvad säger du?»
»Ja, intresset för det odödliga hos människan.»
»Kan du säga hvar gränsen går mellan det dödliga och odödliga i vårt
väsen? Själfva det döda stoftet skall ju uppstå igen.»
»Ja, det är sant. Det är stort att vara människa», sade han tankfullt.
»Och när man intresserar sig för människan, omfattar intresset allt hos
henne, då det är omöjligt att afgöra hvad som är stort och hvad som är
smått. I ett obevakadt ögonblick kan en människa genom en liten, liten
handling röja sin verkliga karaktär tydligare än i en stor gärning, som
syns för många och inför världen sätter en viss prägel på henne. Det är
så roligt att studera mänskligheten i detalj.»
Hon hade blifvit helt entusiastisk. Han smålog skälmaktigt.
»Är det någon särskild individ du nu experimenterar med?» frågade han.
»Jag försöker komma underfund med alla, som komma i min väg», svarade
hon, intet anande.
»Akta dig bara, så att ej känslorna lägga sig i studiet; de förvilla så
lätt.»
»De kunna också hjälpa till. Utan känsla uppfattar man mänskligheten som
idel trädockor.»
Han skrattade och gaf henne rätt. Bror och syster hade så trefligt
tillsammans, att åsynen af prostgården framför dem kom som en
öfverraskning.
Elisa fick doktor Hessel till bordsgranne, det föll sig ofta så och var
henne ej emot. Hon försökte alltid få klart för sig, hvad folk gick för,
men med honom hade detta sig icke så lätt, och det gaf honom ett
särskildt intresse i hennes ögon.
En stund efter middagen gjordes musik i salongen. Prostens äldsta dotter
spelade, och en af de unga kontorsherrarne från Bergsjö bruk sjöng.
»Hvad tycker ni om herr Salmsons sång, fröken Spitzenholdt?» frågade
doktor Hessel Elisa.
»Han har en vacker röst», svarade hon.
»Men hvad är det som fattas? Hvarför rycker han en inte med sig?
Utbildning har han, rösten är skolad och han sjunger väl ...»
»Ja, just väl», inföll hon med ett litet leende, som visade, att detta
knappast var någon förtjänst i hennes tanke.
»Vore det bättre om han slarfvade?»
»Det, som blott är inlärdt, griper icke», sade Elisa utan att akta på
frågan. »Han måtte ha upplefvat för litet för att kunna hänföra med sin
sång.»
»Stackare», sade doktor Hessel och betraktade med ett halft spydigt,
halft medlidsamt leende den unge mannen, som ansträngde sig efter bästa
förmåga och såg mycket belåten ut med resultatet.
Om en stund bad värden doktor Hessel sjunga, och ovanligt nog gaf denne
genast sitt samtycke.
När han tystnade, var det så ljudlöst i rummet, att man kunnat höra en
knappnål falla. Han kastade en hastig blick bort till Elisa, som satt
orörlig och såg på honom utan att synas medveten därom. Inspirerad häraf
sjöng han ännu ett par bitar. Sedan gick han från pianot trots artiga
protester. Prostens dotter slog sig ned där, åtagande sig det otacksamma
värfvet att ackompanjera samtalet.
»Sjöng jag väl?» frågade doktor Hessel, när han återtagit sin plats
bredvid Elisa.
»Det tänkte jag inte på», svarade hon sanningsenligt.
»Hörde ni om jag upplefvat något?»
»Alltför mycket», undslapp det henne.
Han smålog, road af att se hur hans sång gripit henne.
Hon gaf honom en skygg blick. Han var en farlig människa. Det trotsigt
lidelsefulla i hans föredrag hade berört strängar i hennes inre, hvilka
ej förr vibrerat. Deras klang förskräckte henne.
Han anade det intryck han gjort och kände sig stolt öfver det.
Hon såg ut genom verandadörrarna, som stodo öppna. Kyrkan syntes, den
låg ej långt ifrån. I dess närhet var en graf, till hvilken Elisas
hjälpsökande tanke tog sin tillflykt. Hon återkallade i minnet Sven
Rises bön för henne, och hon tyckte sig nästan känna det lugnande
trycket af hans hand på hjässan. »Helt tillhöra Kristus, bli till
välsignelse!» Hur annorlunda mot den brusande sången! Det kom ro i
hennes sinne, hvilket dock fylldes med vemod vid förnimmelsen af sin
mottaglighet för intryck af allt annat än himmelsk art.
»Kan man upplefva för mycket?» frågade doktor Hessel vid hennes sida.
»Genom att hänge sig åt sådant, som man blir sämre af», svarade hon mera
med tanke på sig själf än på honom.
»Hvad till exempel?» frågade han med oskyldig min, undrande hur långt
hon skulle våga gå.
»Sådant som skiljer från Gud. Synd», svarade hon fortfarande med sina
egna inre själsrörelser och strider i tankarna.
Detta visste dock icke han, och därför träffade honom ordet som ett slag
i ansiktet. Synd var visserligen något, som han ej erkände, men icke
dess mindre tyckte han det var väl starkt, att hon skulle anklaga honom
för det.
»Hvad är synd?» frågade han med en axelryckning.
På svar väntade han ej, utan vände sig med en anmärkning till herr
Salmson, som just gick förbi. Denne stannade och strax därpå lämnade
doktor Hessel honom och Elisa och gick själf omkring, roande sig med att
vara satirisk än mot den ena, än mot den andra. Slutligen förpassade han
sig ut på verandan, fördöljande sig och sitt dåliga lynne i dess
bortersta hörn. Här lutade han sig öfver räcket och följde oafvändt med
blicken myrornas arbete i sanden, dock utan att egentligen veta hvad han
såg på.
»Doktor Hessel!»
Han reste sig häftigt. Elisa stod bredvid honom. Hennes ögon uttryckte
tydligare än ord förmådde ett afbedjande.
»Jag kom att tänka på, att ni kanske missförstod mig nyss», sade hon.
»Ni trodde bestämdt jag menade er?»
»Hvem skulle ni annars menat?»
»Mig själf naturligtvis.»
»Ni? Hvad har ni gjort för synd?»
»Jag talade mera i allmänhet också. Hur kunde ni tro, att jag skulle ge
mig till att mästra er, inte mer än jag känner er?»
Hon rodnade för blotta tanken på en sådan taktlöshet å sin sida, och det
plågade henne tydligen mycket, att han ens ett ögonblick skulle hafva
trott henne i stånd till något dylikt.
»Inte mer än ni känner mig!» upprepade han. »Säg mig hvilka bittra
sanningar eller lögner som helst, men kalla er icke främling för mig.»
Vid dessa hans ord stelnade hon till en smula och såg bort, men efter
några ögonblick vände hon sig åter till honom.
»Gärna för mig må vi vara vänner», sade hon med sitt sympatiska leende.
Hvarför skulle hon vända sig ifrån honom, då hon kände sig dragen till
honom? Ej fick hon låta inverka på sig af småaktigt skvaller. Själf
trodde hon på platonisk kärlek, ty den hade hon en gång erfarit; hvarför
skulle hon då ej tro på en sådan vänskap? Ett öppet närmande var mera i
hennes smak än att leka kura gömma; förklarad vänskap skulle fördrifva
dold kurtis.
I detta ögonblick kände han sig mäktigt påverkad af hela hennes
personlighet, han tyckte, att han blifvit en bättre människa. Han böjde
sig för det evigt kvinnliga som för sin gud.
På hemresan fick Irene giggen för sig och Helmer. Elisa hade ej lust
till något förtroligt samtal den kvällen, ej ens med Gustaf Adolf.
Då man for förbi kyrkogården, lutade hon sig ut ur vagnen och sökte med
blicken stenkorset på Sven Rises graf. Hela vägen hem satt hon tyst, och
då hon blef tilltalad märktes mer än en gång, att hon ej följt med i
samtalet.
21.
»Så länge han är borta!» klagade Irene, som med dröjande steg kom öfver
gräsmattan i trädgården, där Elisa roade sig med att kratta gångarna
fina till söndagen, det var nämligen lördagskväll.
»Gå och möt dem!» svarade denna.
»Jag vet ju inte från hvilket håll de ämna komma; jag har först varit
uppåt ån ända till ängarna och sedan nedåt till första fallet, men de
synas ej till», förklarade Irene i samma bedröfliga ton.
Hon tog en prästkrage och plockade sönder den blad efter blad,
upprepande ja och nej. Svaret måtte ej ha utfallit efter hennes smak, ty
hon slängde förargad bort blomman och plockade med en viss ifver en ny.
Men äfven den gäckade hennes förhoppningar.
»Tror du på prästkragar?» frågade hon.
»Som orakel? Nej. Gör du?»
»Inte precis, men det försätter mig alltid i dåligt lynne att få nej af
dem.»
»Låt då bli att fråga dem eller håll i, tills du får ja», föreslog
Elisa.
Irene lydde det senare rådet och blef så ifrig i sin jakt efter
prästkragarnas ja, att hon ej märkte, hur den otåligt efterlängtade
Helmer nalkades i sällskap med hennes bror. Hon såg honom ej förr än hon
hörde hans röst tätt bredvid sig. Då sprang hon jublande upp och
förebrådde honom ifrigt, att han kunnat dröja så länge borta. Om hon
anat, att han skulle göra det, hade hon gått med, förklarade hon.
Helmer besvarade sin fästmös smekningar och ord, men dock undgick honom
ej den förvånade blick Elisa sände efter Gustaf Adolf, som med mulet
ansikte och utan ett ord fortsatte sin väg upp till byggningen.
»Hvad är det åt Gustaf Adolf?» frågade hon.
Helmer smålog urskuldande.
»Vi träffade doktor Hessel i Hanebyskogen och kommo i språk med honom.
Olyckligtvis föll talet på andliga ämnen, och det blef dispyt.»
»Och Gustaf Adolf förgick sig?»
»Ledsamt nog måste jag erkänna, att han gjorde det.»
»Och doktor Hessel?» frågade Elisa.
»Var lugn som en filbunke, men road af att retas. Svår är han alltid att
vederlägga, men omöjlig, då man blir het.»
»Hvarför svarade icke du honom?»
»Jag försökte, men Gustaf Adolf blef ond på mig också, ty jag gjorde
åtskilliga medgifvanden, som upprörde honom. På hemvägen fick jag mina
fiskar varma för det.»
»Gustaf Adolfs vrede är intet att taga sig när af», sade Elisa, mån om
att urskulda sin älsklingsbror; »den går öfver lika lätt som den flammar
upp.»
»Det vet jag», erkände Helmer beredvilligt, »därför brydde jag mig icke
det ringaste om den för min egen del, men för doktor Hessels skull
gjorde den mig ledsen. Han, som inte känner Gustaf Adolf så väl, fick
kanske en dålig tanke både om honom och hans kristendom.»
»Hvad talade ni om?» frågade Elisa.
»Om försoningen och lifvet efter detta.»
»Ingenting sätter Gustaf Adolf så i eld och låga, som när något säges
emot korset», anmärkte Elisa.
»Men det är illa, ty skall man uträtta något i en diskussion, får man
inte bli het. Enligt min tanke vinner man också mycket mer genom att
sätta sig in i sin motparts åsikter och göra så många medgifvanden som
möjligt, än genom att för mycket hålla på sina egna.»
»Blir man inte bra lätt vacklande om man det gör?»
»Sanning framför allt.»
»Naturligtvis, det är just Gustaf Adolfs lösen. Inte tror du väl, att
han bara för att få rätt håller på något, som han ej är fullt öfvertygad
om?»
»Nej, det förstås, men hans hetta kan förleda honom till öfverdrifter.
Och så uttalar han sig så oförbehållsamt om saker och ting af sådan art,
som man bör behandla med stor försiktighet.»
»Såsom till exempel?»
»Lifvet efter detta. Vi talade om det i dag, och Gustaf Adolf förklarade
sig tro på fördömelsens möjlighet. Det borde han ha hållit inne med; jag
såg hur doktor Hessel hårdnade till invärtes. Det finns ju ställen i
bibeln, som tyda på alltings återställelse; jag tycker Gustaf Adolf
hellre borde vilja tro på dem.»
»Visst vill han», försvarade honom Elisa, »men han kan ej därför
bortförklara de ställen, ur hvilka den förra uppfattningen framgår,
helst som dessa äro både fler och tydligare.»
»Men hvarför skall allt vara så dunkelt, hvarför sådana motsägelser i
bibeln?» utbrast Helmer.
Han tycktes alldeles ha glömt sin fästmös närvaro för intresset af detta
samtal med Elisa. Irene var icke nöjd, hon försökte flera gånger göra
sig påmind, men utan framgång. Elisa ritade tankfull med krattan i
sanden.
»Kanske för att utröna hvilka, som verkligen vilja tro», sade hon, »ty
vill man, så kan man.»
»Det var ett djärft påstående.»
»Icke alltför djärft ändå.»
»Hur kan du då förklara, hvad du nyss sade, att Gustaf Adolf vill tro på
alltings återställelse, men tror på fördömelse?» frågade Helmer, säker
på att ha fått henne i fällan.
»Den vilja jag talade om är en till Gud hänvänd vilja, som begär honom
och är färdig att släppa allt annat, om så fordras. Med en sådan vilja
nalkas man Guds ord som dess lärjunge och icke som dess mästare.»
»Men det är en känd sak, att de mest motsatta åsikter stödja sig på
bibeln och det med fog», invände Helmer.
»Kommer man till bibeln med verkligt lifsbehof, förirrar man sig icke
där», svarade Elisa. »Då bibelstudiet går jämsides med lifvet och
erfarenheten, får man en fast och lefvande öfvertygelse. Gustaf Adolf
skulle nog ej tro på fördömelsen, om han ej känt sig själf fördömd.»
Helmer eftersinnade.
»Man kan göra så olika erfarenheter», sade han; »jag för min del känner
mig icke och har aldrig känt mig fördömd, fast jag nog vet med mig
mycket, som är orätt. Kanske är det därför, som läran om fördömelsens
möjlighet stöter mig så för hufvudet, att jag ej kan med den. Om Gustaf
Adolf åtminstone ville medge så mycket, som att frågan är oafgjord, men
det gör han inte, utan förklarar öppet, att han tror på möjligheten af
eviga straff.»
»Och det gör han rätt i», sade Elisa, »ty, är det som han tror, då är
det kärlekslöst, ja grymt att förklara att alla bli saliga. Och skulle
han misstaga sig och onödigtvis framhålla evighetsvikten af att söka
frälsningen i dag hellre än i morgon, så är ju ändå ingen skada skedd.»
»Mången kan stötas bort af läran om de eviga straffen.»
»Nå hvad gör det, om allt ändå blir bra till sist? Men finns det evigt
straff, är det förfärligt att insöfva i falsk säkerhet i stället att
låta sanningen ljuda, medan det ännu är tid att undgå domen.»
Helmer Bro funderade. Onekligen fann han Elisas lösning på gåtan
praktisk, men den tilltalade honom ej.
»Det är ett hårdt tal», sade han.
»Men månne det icke är saltets sälta?» sade Elisa.
Han skakade på hufvudet.
»De måste kunna förklaras på annat sätt, dessa ställen om evig dom»,
sade han.
»Förlorar inte Guds ord sin omskapande kraft för oss, om vi vrida och
vända det för att få det att passa in med våra tycken och känslor?» sade
hon. »Det bästa är, att låta det träffa oss, äfven då det går igenom som
ett tveeggadt svärd.»
»Men inte då det tycks förvränga Gud och göra honom till en grym
tyrann.»
»En grym tyrann!» upprepade hon. »Han, som af kärlek dog för världen på
förbannelsens kors, hur skulle han kunna vara en grym tyrann? Och det är
i hans hand, som världsdomen hvilar. Nog dömer han bättre än vi.»
Helmer svarade ej på detta hennes sista argument. För henne var det
tydligen alldeles tillräckligt, och fastän det icke förmådde tysta alla
hans tankes frågor, fann tanken ingen invändning, som kunde vederlägga
det, ty det var hjärtats språk.
»Du vänder dig inte till mig en enda gång, Helmer», hördes nu Irene
puttra. »Först dröjer du borta så förfärligt länge, och när du ändtligen
kommer, pratar du bara med Elisa.»
Helmer tog försonande hennes arm och aflägsnade sig med henne. Den
själföfvervinnelse det kostade honom att göra detta på ett älskvärdt
sätt märkte icke Irene. Men Elisa såg efter dem, undrande om hon borde
ge sin lilla syster ett råd.
Gustaf Adolf var ovanligt allvarsam hela kvällen. Följande morgon
frågade honom Elisa, om han ämnade sig i kyrkan. Hon väntade ja och blef
ganska förvånad, då han svarade ett afgjordt nej. Han märkte hennes
undran och tillade som förklaring, att han måste förrätta en annan
gudstjänst den morgonen. Då gick ett ljus upp för henne.
»Skall du förrätta den på Bergsjö?» frågade hon leende.
»Har Helmer skvallrat på mig?»
»Han behöfde inte ha sagt mer, än att ni kommo i dispyt om andliga ting,
för att jag skulle veta, hur min hetlefrade herr bror tog sig ut i den
dispyten», svarade hon, lindande in förebråelsen i den största ömhet.
De stodo på balkongen. Han såg bort mot Hanebyskogen, medan ett uttryck
af ädel sorgsenhet besjälade hans drag.
»Gud välsigne din gudstjänst i dag, älskling!» sade hon innerligt.
Han vände sig till henne och såg hennes ögon stråla med fuktig glans.
»Elisa, hur skulle det gå med oss, om Herren förlorade tålamodet lika
lätt, som vi förlora det mot hvarandra? Jag förstår inte, hur han kan ha
fördrag med mig. Men att han har det, det känner jag. Min älskade
Herre!»
Den unge mannen var tydligen djupt förödmjukad, men genomträngd af denna
öfversvinneliga lycka, som endast förnimmelsen af Guds oförtjänta kärlek
kan ingifva.
Strax efter frukosten gick kyrkskjutsen, men Gustaf Adolf tog ensam
vägen genom Hanebyskogen i lydnad för den uppmaningen: »Gå först bort
och förlik dig med din broder!»
Han gick med raska, spänstiga steg och njöt af att gå. I fulla drag
inandades han barrskogens doft, och i sitt hjärta talade han oförtäckt
med sin och naturens Herre.
Kommen till Bergsjö bruk frågade han efter doktor Hessel och blef visad
till dennes rum. Doktorn var ej klädd ännu. Ibland föll det honom in att
ligga halfva förmiddagen, men om så skulle vara kunde han stiga upp midt
i natten, utan att det därför märktes någon skillnad på honom.
»Stig in!» svarade han, då han hörde en kort, käck knackning på sin
dörr. Så knackade ingen här i huset.
Doktorn syntes därför icke förvånad, när Gustaf Adolf trädde öfver
tröskeln.
»Kommer du för att fortsätta dryftningen af helvetesfrågan, min vän? Var
barmhärtig och skjut upp därmed till en svalare årstid. Då kan det verka
välgörande att höra talas om lågor, men nu, när solen steker ...»
Han fullbordade ej meningen, utan dök ned med hela ansiktet i sitt
tvättfat och frustade och plaskade som en flodhäst.
Gustaf Adolf smålog och väntade, tills tvättningen var undanstökad och
doktorn befriat sina öron från tvålvattnet.
»Jag kommer inte alls för att tala om helvetet», sade han då, »jag
kommer för att be dig om förlåtelse.»
»Jaså. Hvad för då? För att du i går dömde mig att draga till helvetet?»
»Det gjorde jag icke.»
»Inte precis med de orden, det erkännes, men andemeningen var dock i den
stilen.»
»Jag ber dig om förlåtelse för min häftighet.»
»Åh, den bekom mig inte det ringaste.»
»Nej, det trodde jag inte heller», sade Gustaf Adolf, »men det var i
alla fall orätt af mig att bli ond och i all synnerhet då jag förfäktade
min saktmodige Mästares sak. Jag ber dig, Hessel, döm ej kristendomen
efter mitt uppförande! Jag misspryder så ofta min Frälsares lära.»
Den unge mannen stod där så ärligt varmhjärtad och ödmjuk, att satiren
dog bort på doktor Hessels läppar.
»Om alla missprydde den kristna läran som du, så ...» sade han nästan
hjärtligt och räckte Gustaf Adolf handen. »En uppriktig svärmare
högaktar jag alltid, om jag än ler åt hans svärmeri.»
»Tron är ej svärmeri», sade Gustaf Adolf.
»Bevisa mig det, den som kan. Förr än jag fått skärskåda en kristens lif
ända in i döden, tror jag icke på det.»
»Jag önskar, att du finge se mig dö och att min död blefve sådan, att du
vunnes genom den», sade Gustaf Adolf, och det hördes tydligt, att hans
önskan var uppriktig.
Doktor Hessel log ett godt leende.
»Skall jag bli 'vunnen', som du kallar det, hoppas jag bli vunnen med
mindre.»
»Med mindre!» upprepade Gustaf Adolf. »Du blir ej vunnen med det ens.
Min önskan var enfaldig; ingen vinnes med mindre än Guds Sons död.»
Doktor Hessel såg, hur kärlek till Gud och människor lyste ur Gustaf
Adolfs ögon, och han kom ovillkorligen att tänka på uttrycket »ljusets
barn».
En ädel motvilja för att med sin egen otro och satir profanera den unge
mannens goda grep honom.
»Du skall ej kasta dina pärlor för svin», sade han hastigt.
»Jag har flera gånger hört dig citera bibeln; brukar du läsa den?»
frågade Gustaf Adolf.
»Inte nu, men det var en tid då jag gjorde det.»
»Börja igen!» uppmanade Gustaf Adolf med denna vinnande rättframhet, som
var honom egen.
Åter framkallades det goda leendet kring doktor Hessels mun, men det
förjagades snart igen af ett mörkt minne, som följde honom likt en
skugga, hindrande honom från att komma till ljuset.
»Bibeln är förstörd för mig», sade han; »jag kan ej läsa den utan att
höra en salvelsefull röst skära i mina öron.»
»Hvems röst?»
»En skrymtares. Jag trodde på honom som på guld. Det var i mina unga år
på sjön. Han fick mig andligt sinnad en tid, men snart kom jag underfund
med honom, och då rök hvarje intryck han bibringat mig. Han var en
hvitmenad graf, en lismande skurk.»
»Döm icke alla kristna efter ett så sorgligt undantag!»
»Han var intet undantag. Ej långt efter sedan jag skilts från honom
träffade jag på en till i samma stil, och då blef det alldeles slut med
min tro på Gud och Guds människor. Den senare skurken åtnjuter ännu
stort anseende och är en stackars församlings öfverhufvud, men jag vet
hvad han går för. Jag säger dig, ger du dig ut för en andans man, så låt
ej köttet lefva i smyg!»