starkt, och hon kände den ännu ibland, men hon hade kommit underfund med
den och funnit medel för dess tillfredsställande, därför plågade den
henne ej. Det var ut i diktens, tankens och historiens världar hon
längtade, och dit kunde hon komma utan att lämna Elghyttan. Böcker hade
hon fullt upp af alla slag, och så många hon önskade kunde hon skaffa
sig. Hon läste mycket och tänkte öfver det. På senare tid hade hon genom
Sven Rises och Gustaf Adolfs inflytande fått lust för den rent
allvarliga litteraturen, där hon kom i beröring med fler än en af
mänsklighetens ädlaste andar. Lifvet vidgade sig och blef fullt af
intresse genom läsning af sådant, som kunde och borde omsättas i
praktiken.
Men Irenes håg stod ej till dylikt, hon ville ut i den brokiga, lockande
världen. Hon ville lefva lifvet. Tänka öfver det kunde hon ej; försökte
hon det, blefvo tankarna endast drömmar, som stegrade ungdomslusten och
i kapp därmed missbelåtenheten öfver de nuvarande, enformiga
förhållandena.
Elisa insåg, att den lilla systern behöfde komma ut och se sig om, och
hon försökte få fadern och tant Cilla att inse det också, men det var
omöjligt. De voro båda af gamla stammen och ansågo, att en ung flickas
plats var i föräldrahemmet, tills hon bildade eget hem. Allt hvad resa
hette föreföll dem så obeskrifligt besvärligt, det kunde då ingen tycka
vara annat än plågsamt, och någon sysselsättning utom hemmet fick ej
komma på frågan. Så stod saken, då ett bref kom från Ester Bro, som bjöd
Irene till Upsala, helst för flera månader. Intet kunde varit välkomnare
för Irene. Hon jublade. Fadern och tant Cilla gjorde invändningar. Det
skulle bli så tomt på Elghyttan, och inte kunde Irene resa ensam; om hon
än fick brödernas sällskap till Upsala efter jul, hvem skulle följa
henne hem? Ingen brydde sig dock om detta svaga motstånd, hvilket heller
ej var så allvarligt menadt. De båda gamla gåfvo med sig och Irene for.
Nog var hon litet hjärtnupen i afskedsstunden, och ymniga tårar fällde
hon då, men de torkade snart. Väl kommen till Upsala fick hon så roligt,
att ej det minsta lilla rum blef ledigt för någon hemlängtan.
En person förekom ofta i hennes bref och blef snart deras
hufvudinnehåll, och det var Esters stiliga bror Helmer. Elisa märkte
detta med en viss oro. Irene var ju ett sådant barn ännu. Men hon
lugnade sig med tanken att systerns utkorade var Gustaf Adolfs vän; han
skulle ej leka med barnet. Och Gustaf Adolf var ju i närheten; han
skulle nog vaka öfver sin lilla svärmiska syster.
En dag fram på våren trädde Elisa öfver tröskeln till sin fars rum.
Hennes min var betydelsefull.
»Jag har fått ett bref från Irene, som skall glädja dig», sade hon.
»Hvad står i det?»
»Jag skall läsa upp det.»
»Nej, nej, säg först nyheten», sade majoren ifrigt, ty han såg, att det
var något särskildt.
»Irene är förlofvad», upplyste då Elisa.
»Hvad säger du? Är ungen förlofvad? Med hvem? Tag hit brefvet, får jag
se! Åh, kära hjärtandes då, en sådan liten brud!»
Han tog brefvet och läste det halfhögt, interfolierande med sina egna
anmärkningar.
-- -- -- Helmer Bro. Han är den ädlaste, stiligaste, vackraste och bästa
man på jorden -- -- --
»Vet skäms, unge! Glömmer du far din?»
-- -- -- Jag har älskat honom från första stunden jag såg honom -- -- --
»Det är äkta glöd, det. Ja ja, hon är min unge, det märks. Jag blef
blixtkär i din mor första gången jag såg henne en afton hos lagman
Skalm. Ja, det är hundra år sedan dess.» Och majoren torkade sig i
ögonen. Han fällde alltid en tår, då han nämnde sin aflidna hustru.
-- -- -- Jag tycker ej jag lefvat förr än nu -- stod det längre fram i
brefvet. -- Du anar inte hvad det vill säga att vara förlofvad, Elisa,
och det är synd; jag skulle unna dig en sådan lycka. Kanske får du den
någon gång, du också; det är ingen som vet, fast förstås en sådan
fästman som Helmer får du aldrig; det finns ej två sådana som han. -- --
--
»Jo jag tackar, jag, tösasnärtan är morsk, hon låter helt beskyddande
mot dig. Hvad säger du om det, Elisa?»
-- -- -- Vi vilja båda eklatera så snart som möjligt. Jag har bedt honom
komma till Elghyttan nu i vår, och då kan det ske, ty eklateringen bör
ju försiggå i fästmöns hem. Du skall lofva mig att vara riktigt vänlig
och rar emot honom, Elisa, och låta honom få det bästa gästrummet. Nå
ja, jag kommer ju själf hem och hjälper dig ställa i ordning -- -- --
»Själf! Hvad säger du om det? Hon tycker sig ha blifvit ett litet själf
nu, kan tänka. Ska' vi bli snälla emot honom, hva?»
»Hur skulle vi egentligen kunna annat mot Irenes trolofvade och Gustaf
Adolfs vän?» svarade Elisa leende.
»Du har rätt som alltid. Men säg mig en sak, min älskling: tycker du
inte att stumpan kunde ha nämnt ett ord om mig och mitt samtycke?»
Majoren såg fundersam ut, då denna tanke gick upp för honom. Nog var det
en smula kränkande för en far att i en dylik angelägenhet alls icke
tagas med i räkningen. Elisa kände detta. Hon lade smeksamt armen om
hans hals och vände på brefvet, som han höll i handen.
»Du har ej läst slutet än», sade hon.
Majoren läste brefvets post skriptum:
-- -- -- Du skall naturligtvis ge pappa del af allt detta; jag hinner
inte nu skrifva till honom, men omfamnar honom i tankarna --
Majoren blef rörd. Han begärde icke mycket. För honom var det minsta
lilla uttryck af ömhet från barnens sida alldeles nog. Kanske kände han
med sig, att han häfdat sin faderliga värdighet för litet för att kunna
fordra någon tribut åt den.
»Må hon bli riktigt lycklig nu», sade han. »Jag skulle allt vilja se den
där karlen, innan de eklatera.»
Denna ödmjuka önskan grep Elisa och gaf hennes svar till Irene en extra
tillsats af allvar, som i hög grad förtörnade denna lilla dam.
»Kan du tänka dig hvad Elisa skrifver», utbrast hon harmsen, där hon
satt bredvid sin trolofvade. »Hon säger att jag ej får betrakta min
förlofning för så alldeles afgjord, förr än pappa gifvit sin tillåtelse
till den. Liksom om kärleken nånsin väntar på tillåtelse! Det märks bäst
att Elisa aldrig älskat.»
Helmer Bro smålog och lugnade henne. Han tyckte heller inte om Elisas
ord, påstod han, men måste ändå ge dem rätt.
»Rätt?» utbrast Irene full af förvåning.
»Ja. Förr än du är myndig har du icke rätt att gifta dig utan din fars
samtycke.»
Irene funderade några ögonblick, så började underläppen darra på ett
förrädiskt sätt.
»Men hvarför i all världen skall pappa vägra sitt samtycke?» utbrast
hon.
»Vägrar han?» frågade Helmer misstroget.
»Ja, se själf. Inte vet jag. Jag förstår mig inte på Elisa; hon måtte
vara afundsjuk.»
Hon räckte Helmer systerns bref.
»Här står ej ett ord om någon vägran», sade han sedan han läst det. »Och
hur du kan se någon afundsjuka i dessa varmhjärtade rader, begriper jag
inte. Sällan har jag läst ett så tilltalande och fint bref. Det har
ingifvit mig riktig sympati för din syster.»
Irene lät trösta sig af dessa ord.
»Ja, Elisa är mycket snäll och stilig», medgaf hon, »bara väl allvarsam
och sträng ibland.»
»Jag har svårt att tro, att hon aldrig älskat, som du sade», återtog
Helmer; »då skulle hon knappast kunnat skrifva så förstående som hon
gjort.»
»Jo, hon har älskat på sitt sätt, men det var kandidat Rise, som dog hos
oss. Han var ju så sjuk, att de aldrig kunde tänka på att nånsin gifta
sig, så hon var aldrig förlofvad med honom.»
Irene uttalade ordet förlofvad med ett särskildt viktigt tonfall, som
roade Helmer och lät honom känna, att hans kärlek höjt henne betydligt i
hennes egna tankar.
19.
Det var vid midsommartid Helmer Bro kom till Elghyttan. Irene hade varit
hemma några veckor förut och hjälpt Elisa ställa i ordning åt honom,
eller rättare sagdt: Elisa hade fått hjälpa henne.
Eklateringen ägde rum på själfva midsommaraftonen. Irene kände sig i
hvit klädning, sjuttonårig och med slät guldring på vänster hand som en
mycket poetisk uppenbarelse.
På kvällen ville hon nödvändigt gå ned till ängen, där bygdens ungdom
dansade kring majstången. Sin fästman och Torvald fick hon utan
svårighet med sig, och de andra behöfde icke mycken öfvertalning.
Elisa kom litet senare. Hon stannade några ögonblick på höjden ofvanför
ängen och såg, hur långdansen gick i ringar under sång och skratt. Ännu
var midsommarfesten i sin början, ännu voro barnen med och göto oskuld i
leken. Ännu stod solen högt, gjorde sig ingen brådska, funderade på att
ej alls gå ned i kväll.
»Elisa, hvarför står du där? Skynda dig!» ropade Irene.
Elisa hade ej ämnat deltaga i dansen, hon kände sig för gammal och
allvarlig till det. Men det låg ras och ysterhet i själfva luften, och
ungdomsglädjen kring majstången drog henne med sig. Fadern, tant Cilla,
Gustaf Adolf och några andra bildade en åskådaregrupp och väntade, att
hon skulle sluta sig till dem. Men hon skakade leende på hufvudet och
sprang in i ringen. De dansande kände, som om de vunnit en oväntad
triumf, och de båda, åt hvilka hon räckt sina händer, strålade af
stolthet och glädje. Ingen var så afhållen som fröken Elisa på
Elghyttan.
Af springdansen fick kinden högre färg och ögat förökad glans, men hon
kunde le åt sig själf och den tillfälliga ungdomslust, för hvilken det
föll henne in att ett ögonblick ge vika. Det drottninglika lämnade henne
ej, fast hon lekte som ett barn.
På stigen, som gick fram utmed skogsbrynet öfver ängen, kommo två
ryttare. De höllo in sina hästar och sågo med lifligt intresse på
dansen.
»Hvem är hon?» frågade den ene plötsligt.
»Elisa Spitzenholdt, Elghyttans drottning», svarade den andre, »ty jag
förmodar du menar henne; om någon annan frågar man icke så.»
»Men majoren är ju änkling, sade du?»
»Det hindrar väl inte, att han kan ha en dotter», svarade den andre
skrattande.
»Och hon är ogift? Hur är det möjligt?»
»Ja, säg det. Jag kan bara förklara det så, att hon är kall som is, ty
hvarje man i trakten har då haft sin period af svärmeri för henne, men
förgäfves.»
»Du också?»
»Ja, naturligtvis. Och jag var illa däran, må du tro, innan min lilla
Térèse förbarmade sig öfver mig och läkte hjärtesåret. Skola vi gå dit
ned och bocka oss? Här på Elghyttan fordras ingen etikett.»
»Vågar du för Térèse?»
»Har ingen fara. Med dig är det värre. Törs du?»
»Hvad har jag att förlora?» Detta sades med en axelryckning.
De bundo sina hästar vid ett träd och gingo ned på ängen.
Majoren välkomnade dem med sin vanliga älskvärda hjärtlighet. Han kände
blott den ene, brukspatron Hansson på Bergsjö bruk, beläget norr om den
milslånga Hanebyskogen.
Brukspatronen presenterade sin vän, doktor Hessel, som var hos honom på
besök.
Då Elisa såg att gäster anländt, lämnade hon dansen för att hälsa dem.
Irene följde henne förtjust och stolt åt att få visa sin guldring och
sin fästman. Hon var ännu så mycket barn, att hon väntade få se herrarne
utbrista i förvåning, och brukspatron Hansson, som i åratal varit vän
och granne till familjen, tillfredsställde hennes förväntningar i detta
afseende; det hade ej förr än nu fallit honom in, att Irene skulle
föreställa fullvuxen. Doktor Hessel däremot gratulerade henne med en
främlings likgiltighet.
Elghyttan var ett gästfritt hem, där man ej visste af krus. Därför föll
det ingen in annat än, att de båda herrarne skulle stanna till kvällen
och med familjen fira Irenes trolofning.
Man lämnade snart dansen och drog sig i grupper upp mot byggnaden. Irene
och Helmer gingo arm i arm och kommo naturligtvis efter. De kommo upp på
terrassen till de öfriga samtidigt med att kvällsvarden annonserades.
»Du ser så allvarsam ut i afton, du ångrar dig väl inte?» frågade Gustaf
Adolf skämtsamt och slog Helmer på axeln, då man efter slutad måltid
lämnade matsalen.
»Ångrar mig? Nej», sade Bro, »men jag känner ansvaret.»
»Ansvaret?»
»Ja. Irene är ett barn och ser upp till mig alldeles för mycket. Hur
skall jag kunna leda henne rätt?»
»Hon älskar dig, och hon är lättledd», svarade Gustaf Adolf lugnande.
Men det var just hvad som oroade Helmer Bro. Han kunde ej förstå sina
känslor, då han trädde in i salongen och Irene skyndade emot honom.
Hennes ansikte strålade upp, som om hon sökt och saknat honom under de
två minuter han dröjt.
Han skulle velat fråga, hvarför hon var så glad just i dag, de hade ju
ägt hvarandra lika mycket förut. Men hon tycktes sätta särskildt stort
värde på, att de nu tillhörde hvarandra i allas åsyn. Att det just var
den omständigheten, som gjorde honom beklämd, förstod han ej själf.
Elisa gick förbi dem, smålog och sade något vänligt i förbifarten. Hon
var glad, att hon kunde tycka så mycket om sin systers trolofvade, och
hon visade oförställdt sin sympati för honom, då hon såg, att det gladde
både honom och Irene.
Nu verkade hennes ord och blick ett välgörande omslag i Helmers
sinnesstämning. Han såg med ömhet ned på Irene och lofvade sig själf att
göra henne så lycklig, som Elisa tycktes vänta det af honom.
»Nej, nu få vi väl lof att tänka på hemfärden, Hessel», sade brukspatron
Hansson; »solen lurar oss i kväll, det är inte värdt att rätta sig efter
den.»
De båda herrarne togo afsked och redo hem en genväg genom Hanebyskogen.
Härinne var drömmande skönt och trollskt. I fjärran drillade en trast,
och en annan svarade på närmare håll; de glömde att stoppa hufvudet
under vingen denna ljusa natt. Där träden stodo tätt var det skumt, alla
föremål voro dock skönjbara, men antogo fantastiska konturer i dunklet
och sågo ut som något annat än de voro. Men på de öppna platserna skulle
man godt kunnat se att läsa. Själfva luften tycktes lysa, ty ljuset
kastade inga skuggor.
Doktor Hessel höll in sin häst.
»Låt oss lyssna», sade han.
Brukspatronen stannade, men saknande sinne för naturen, betraktade han
förstulet sin vän.
»Jag tror nästan du förlorat något där nere på Elghyttan ändå», anmärkte
han.
»Jag hade ingenting att förlora, men nu förefaller det mig, som om jag
fått det», svarade doktorn och satte åter sin häst i gång.
»Hessel», sade brukspatronen efter en stunds tystnad, »du stannar väl
länge hos oss? Både min hustru och jag önska det. Du är en sådan som man
trifs med i hvardagslag.»
»Tack! Jag trifs också så bra hos er, men hur länge jag stannar är
ovisst. Jag är en orolig själ.»
»Så mycket mer behöfver du barlast och ankare.»
»Hu, bevara mig väl!» utbrast doktorn.
Brukspatronen skrattade.
»Hvad tycker du om familjen på Elghyttan?» frågade han. »Fann du dem
icke älskvärda?»
»Jo, i hög grad. En son är ju bortrest, sade du? Det är väl han, som är
pietistisk?»
»Nej, Christian Spitzenholdt gör inte skäl för det tillmälet», svarade
brukspatronen och fick sig ett godt skratt. »Det var just pietisten, som
var hemma och som jag såg dig komma så bra öfverens med.»
»Menar du den där käcka, trefliga karlen?»
»Just han.»
»Och jag som trodde mig vara människokännare!» sade doktor Hessel
snopen. »Jag skulle kunnat slå mig i backen på, att den där Gustaf Adolf
vore ärligheten själf.»
»Det tror jag fullt och fast han är också», sade brukspatronen.
»Det vore intressant att studera honom på nära håll. En ärlig pietist
vore i sanning ett kuriosum.»
»Du har två sådana rariteter på Elghyttan att öfva din skarpsinnighet
på. Elisa lär vara af samma ull som brodern.»
»Hon!» sade doktor Hessel tankfullt och berörde med ridspöet sin häst på
öronen, så att denne otåligt kastade med hufvudet och munderingens
rassel bröt nattens drömmande stillhet. »Jag skulle vilja känna också
henne på närmare håll.»
»Akta dig, det blir ett studium farligt för ditt lugn.»
»Mitt lugn! Det är minsann icke stort förut», svarade doktorn med ett
kort skratt, men tillade strax därpå i samma tankfulla ton som nyss: »Om
hon är hvad hon förefaller, så mister man ingenting på att förlora till
henne.»
»Tala tydligare, om du vill att jag skall begripa dig; jag är så
trivial, ser du», sade brukspatronen.
»Om du inte begriper mig, så gör det precis detsamma», svarade doktor
Hessel, såg upp mot den glänsande natthimmelen och hvisslade en munter
melodi, som disharmonierade både mot naturens stämning och de känslor,
som nyss trängt sig på honom.
Han kände disharmonien starkt och njöt af att på trots framkalla den.
Plötsligt afbröt han sig själf med att skratta.
»Hvad nu?» frågade brukspatronen och skrattade med, utan att veta åt
hvad.
Han var ingen stämningsmänniska och hade ej nerver, som kunde uppfatta
och plågas af missljud, men i ett godt skratt var han alltid färdig att
instämma.
»Jag kom bara att tänka på tanken i ett skaldestycke jag läst en gång.
Den var dråplig. Om slumpen bara för en rätta stunden i en kvinnas väg,
hugnas man af hennes kärlek, hon må vara aldrig så ädel och man själf
aldrig den.»
Brukspatronen log förnöjd. Denna gång begrep han sin vän.
»Ja slumpen gifve, att rätta tiden för Elisa vore inne nu», sade han och
gaf doktorn ett litet vänskapligt rapp med ridspöet.
»Slumpen!» upprepade doktor Hessel åter tankfull och allvarsam. Hans
sinnesstämning var orolig och växlande i natt. »Hon förefaller att vara
ledd af högre makter än slumpens.»
»Hon själf anser sig vara ledd af Gud», anmärkte brukspatronen.
»I hennes närhet blir man verkligen frestad att tro det», sade doktorn.
»Men är det så, gör jag bäst i att hålla mig undan. Den blinda slumpen
kunde jag möjligen hoppas något af, men af Gud!»
»Hoppas allt af kärleken, du. 'Les femmes aiment toujours les mauvais
sujets', så du har goda utsikter hos din sköna.»
»Tack för artigheten», sade doktor Hessel leende. »Alltför gärna skulle
jag vilja vara föremål för hennes reformförsök, förutsatt bara att hon
ej lyckas.»
20.
Under den följande tiden tillställdes i grannskapet många festligheter
till det nyförlofvade parets ära.
Irene njöt obeskrifligt af att vara det förnämsta föremålet för allas
uppmärksamhet. Van att behandlas som ett barn och att stå i Elisas
skugga, blef hon yr i hufvudet af att så plötsligt blifva framskjuten.
Men hon kände sin nya värdighet och var mån om den. Särskildt i hennes
sätt mot Elisa kom något öfverlägset och beskyddande, hvilket verkade
ytterst komiskt.
Man skulle på middag till prosten. Irene stod färdigklädd i nedre
vestibulen på Elghyttan, och Helmer lade kappan öfver hennes skuldror.
Elisa kom med majoren utför trappan och stannade för att borsta bort
några dammkorn från hans rockkrage.
»Den där blågrå klädningen klär Elisa. Hon ser fornnordisk ut i den»,
anmärkte Irene gillande.
Hennes fästman svarade ingenting, men glömde den lilla ömma tryckningen
just då han svept kappan om henne. Af hennes förvånade blick märkte han,
att något var på tok och försökte rätta på kappan.
»Tack, den sitter bra», svarade Irene litet snäft.
Då upptäckte han, att han glömt svara på hennes ord, och skyndade att
godtgöra denna försummelse.
»Elisa kan inte vara annat än vacker, hvad hon än tar på sig», sade han.
»Det vill jag inte påstå», svarade Irene. »Elisa förstår egentligen icke
alls att kläda sig väl. Jag är glad, att hon gjort det i dag för en
gångs skull, ty doktor Hessel kommer nog på middagen.»
»Doktor Hessel?» eftersade Helmer.
»Ja. Har du inte märkt, hur intagen han är af Elisa? Jag vill så gärna,
att hon skall förlofva sig, och han vore så lämplig.»
»Det är han inte alls», förklarade Helmer med eftertryck.
»Hvad är det frågan om?» sporde Elisa, som nu hunnit ned.
Helmer ville hjälpa henne på med kappan, men förekoms af Gustaf Adolf.
»Vi talade om doktor Hessel», upplyste Irene.
»Det är en treflig kurre», förklarade majoren. »Han får gärna komma hit
så mycket han vill.»
»Skulle han det, så komme han allt hvar dag», inföll Irene skrattande.
»Inte mig emot», sade majoren. »Läkare är han också, och jag har på
sista tiden börjat känna mig klen och skulle behöfva en lifmedikus.
Undras om han skulle vilja bli det?»
»Det vore det just inte så lämpligt att föreslå» sade Gustaf Adolf.
»Hvarför inte?» frågade Irene med ett litet öfverdådigt skratt. »Menar
du, att det skulle vara opassande? Jag kan vara förkläde åt Elisa.»
»Du, nippertippa», sade Gustaf Adolf och gaf henne med pekfingret ett
lekfullt slag på näsan och munnen.
»Hvad det beträffar, kan väl jag vara förkläde nog», inföll tant Cilla,
för hvilken utsikten att dagligen få anförtro sina krämpor åt en läkare
var synnerligen tilltalande.
»Nej, du är ogift, tant Cilla, och behöfver själf förkläde, och det kan
jag vara, som åtminstone är förlofvad», svarade Irene munter och viktig.
»Allvarsamt taladt, skulle det inte låta sig göra?» frågade majoren, som
riktigt tycktes hafva tagit fasta på sin förflugna idé. »Är det någon,
som vet, hvar han hör hemma och hvar han har sin praktik?»
»Ingenstans och öfverallt», svarade Gustaf Adolf. »Han anförtrodde mig
något af sina växlande lefnadsöden här om kvällen. Som pojke skickades
han till sjös, men rymde efter några år från sitt fartyg i en amerikansk
hamn. Sedan släpade han sig fram som simpel arbetare, tills han greps af
lust att studera. Då skref han till fadern, som inte hört af honom på
åtskilliga år, och bad om förlåtelse och pengar att börja ett nytt lif
med. Det fick han också och tog på otroligt kort tid studentexamen.
Sedan studerade han medicin och blef praktiserande läkare en tid, tills
han tröttnade på det och reste hem till Sverige. Hans far är nyligen
död, och Hessel var ende arfvingen, så att nu har han både tid och
pengar att hvila sig på.»
»Det låter föga rekommenderande allt det där», anmärkte Helmer Bro.
»_Amerikansk_ doktor!» sade tant Cilla och skakade på hufvudet.
Hennes lust att anförtro honom vården af sina dyrbara krämpor hade
betydligt svalnat. Men majoren var lika ifrig för sin plan, hvars
genomförande syntes honom ännu möjligare efter de upplysningar han fått.
»Förträffligt! Hvarför skulle han inte slå sig ned som min husläkare på
Elghyttan, då han hvarken har hem eller anställning?»
»Du säger ingenting, Elisa», anmärkte Irene.
»Hästarne ha varit framme länge; borde vi inte ge oss i väg snart?»
svarade Elisa, som under hela samtalet stått tyst vid fönstret och sett
ut. »Irene, skulle du ha mycket emot att för en gång åka med Helmer hos
pappa och tant Cilla i stora vagnen och låta Gustaf Adolf köra för mig i
giggen?»
Hon såg så vackert bedjande på Irene, att denna efter någon tvekan gaf
med sig.
»Hoppas du snart får någon annan än en bror att köra för dig», sade hon.
»Hvad är det hon säger, ungen?» sade majoren lekfullt och nöp Irene i
örsnibben. »Var lagom morsk mot din syster, lilla nippertippa!
Elghyttans drottning kan få en på hvart finger, som intet bättre begär
än att få köra för henne i giggar.»
»Låt de andra åka före, så behöfver du inte bekymra dig om tömmarna»,
sade Elisa till sin bror, då de satte sig till rätta.
»Du vill taga min uppmärksamhet i anspråk således?» frågade han och
gjorde villigt som hon bad.
»Vi råkas knappt alls den här sommaren, det kommer så mycket i vägen
jämt», sade hon. »Jag tror inte vi haft ett enda förtroligt samtal.»
»Jag saknar det, jag också», instämde han. »Du är allvarsam. Känner du
dig nedstämd?»
»Inte egentligen. Mera tankfull.»
»Hvad tänker du på?»
»Åh, på mycket. Låt oss tala om Sven Rise.»
»Är det på honom du tänker?»
»Icke så mycket jag ville.»
»Det skulle jag annars ha trott, att åsynen af Irenes lycka fört dina
tankar till Rise och gjort dig sorgsen.»
»Tanken på honom gör mig aldrig sorgsen, tvärt om, därför vill jag
fasthålla den.»
»Det är något att äga en sådan väns minne», sade Gustaf Adolf.
»Hvad jag önskar, att jag alltid kunde bevara lefvande intrycket från
hans död», återtog Elisa efter några minuters tystnad. »Var det inte som
om vi stått vid himmelens öppnade portar? Jag skulle velat lefva hela
mitt återstående lif där, utan att ha behöft vända tillbaka till låga
jorden.»
»Det är nog att få stiga upp på förklaringsberget i vårt lifs stora
ögonblick och se de outsägliga tingen», sade han, »men begär ej att få
stanna där, det vore förmätet; vi äro ej mogna för en varaktig härlighet
än. Men den heliga fläkt vi fingo däruppe skall följa oss som en kraft i
lifvet på den låga jorden.»
»Men kraften mattas, då de heliga minnena blekna, och så mycket vill
skymma dem», sade Elisa vemodigt.
»Det är ej på hänförelsens minnen vi lefva utan på Guds nåd i Jesus
Kristus», svarade han och tillade med en frågande blick: »Det är något
särskildt, som tynger dig?»
Hon såg ut öfver landskapet, som föreföll tröstlöst i den dammiga
Julidagens heta solsken.