öfverväldigade honom. Stora kraf ställas på lefvande Guds tjänare, och
det med rätta. Det är ingen lek att vara den Heliges redskap. Men
krafven fyller han själf, och redskapen håller han i sin hand. Det
gäller blott att vara öppen och ärlig inför honom, icke sky att draga
fram sin orenhet inför hans heliga blickar, men öppna hjärtat och låta
Guds ljus lysa in i dess lönligaste vrår. Var vaksam du Jesu Kristi
stridsman, så att du lyssnar och hör de smygande stegen till och med af
ditt minsta och mest fördolda fel, att det icke varder dig till fall!
Men vaka, bed och strid i din Herres gemenskap och under hans ögon, ty
»om Herren icke bevakar staden, så vaka väktarne fåfängt».
22.
Det var en strålande oktoberdag. Trädgårdens röda och brandgula träd
speglade sig i ån, som tog deras fallande blad med sig i sitt lopp.
Elisa gick öfver spången till Hanebyskogen. Hon stannade ett ögonblick
och såg ned i det förbiglidande vattnet. Rastlöst, utan uppehåll hade
det glidit så i människoåldrar, en bild af tidens ström. Hvadan och
hvarthän?
Hon gick vidare, fördjupande sig i den stora, underbara skogen, som hon
älskade. Solen lyste förgyllande på höstens glänsande matta under
löfträden. Längre in togo barrträden öfverhand. Men solens makt var stor
äfven här. Tallarnas brunskaliga grenar blefvo röda i det glödande
skenet, och öfver de mörka granarna låg solljuset tilldragande som det
sällsynta leendet i ett allvarligt anlete.
Ån gick i många slingringar, så att Elisa, fast hon aflägsnat sig ifrån
spången, snart träffade på den igen. Då följde gångstigen en stund dess
strand. Elisa såg på det hvita vattenskummet och lyssnade till dess
vemodiga, högtidliga sång. Hon förstod den, hon tyckte att den sjöng ut
hennes egen starka längtan till målet.
Snart gingo stigen och ån åter i sär. Dånet från forsen mildrades genom
afståndet, men hördes alltjämt som en mäktig underton, ensam beständig
bland naturens alla växlande och tillfälliga ljud.
Plötsligt stannade Elisa. Hon var kommen upp på en höjd, hvarifrån
stigen gick ned i en dal, där träden växte glesare. Därnere kom doktor
Hessel i jaktdräkt med bössan på axeln och följd af sin hund.
Elisa tänkte vända om, innan han märkt henne, men glömde sin afsikt i
följd af ett litet drama, som helt oväntadt utvecklade sig för hennes
blickar. Doktor Hessel, hvilken ej tycktes befinna sig i samma
solskenslynne som naturen, sparkade vresigt till en sten, öfver hvilken
han hållit på att snafva. Han gjorde det med sådan kraft, att den flög
ett stycke bort och träffade hunden, som gaf till ett ömkligt tjut. I
stället för att trösta det stackars djuret, röt doktor Hessel åt det.
Nervöst känslig som alla fågelhundar, kröp hunden gnällande och med
slokande svans fram mot sin herre. Detta måtte ytterligare retat denne,
ty han gaf hunden ett rapp.
Elisa, som var stor djurvän, kunde ej förhålla sig lugn inför en sådan
orättvisa. Hon skyndade hastigt ned. Doktorn blef så häpen, då hon med
ens stod framför honom, att han glömde hälsa. Hon tycktes ej märka det.
I hennes ögon brann en eld, som han ej sett där förr.
»Hur kan ni?» frågade hon med en röst, som darrade af ovilja.
Han svarade ej, bara såg hur storartadt vacker hon var i sin harm. Hans
blick måtte skvallrat härom, ty plötsligt sänkte hon sin med en känsla
af blygsel. Hon begärde en annan makt öfver människor än den hennes
yttre gaf henne.
När hon såg ned, föll hennes blick på hunden, som ännu kuschade för sin
herre. Drifven af medlidande försökte hon draga hunden till sig. Men han
var alldeles likgiltig för henne och hennes smekningar. Han stretade för
att komma ifrån henne till sin husbonde. Då insåg hon, att om hon ville
trösta honom, måste det ske på annat sätt. Kanske stod det i hennes
makt. Hon reste sig och såg på doktorn.
»Var vänlig mot er hund! Ser ni inte hur han tigger?» sade hon på en
gång bedjande och befallande.
Han såg föraktligt på hunden, som, uppmuntrad af denna blick, gnällande
och med ryckiga rörelser närmade sig.
»Hvad ger ni mig då?» frågade doktor Hessel.
»Hvad begär ni?» frågade hon tillbaka i kort ton.
Ja hvad? Det hade han ej klart för sig. En kyss? Nej, hon var ej den man
vågade begära sådant af. I skärpet bar hon en knippa höstblomster, men
det föreföll honom som en faddhet att äska den. Han ville hafva något
mycket mera, något som icke kunde begäras, utan måste vinnas på annat
sätt, det förstod han, då han kom att se in i hennes ögon och läste
förakt där. Han framställde ingen begäran, utan lockade blott på hunden,
som öfverlycklig hoppade upp och slickade hans händer.
»Du förlåter din herres grymhet, du, fast du varit föremål för den; du
är ej så sträng och fordrande du», sade han sakta.
Orden voro ställda till hunden, men det på en gång bevekande och
förebrående tonfallet var för Elisa.
Hon stod tyst bredvid. När han åter såg upp, läste han i hennes ögon ett
annat uttryck än nyss.
Hon smekte hunden. Nu först brydde han sig om henne, sedan han väl
vunnit hvad som förefallit honom lifsviktigt.
»Hundars tillgifvenhet är verkligen rörande», sade hon för att bryta
tystnaden, hvilken hotade att bli alltför innehållsrik.
»Den har något krypande, som är äckligt», sade han.
»Åh, visst inte. Inte hos en hund», sade Elisa och strök med välbehag
djurets vackra, silkeslena hufvud.
»Visst är det äckligt att bli slickad på handen af den man piskar»,
vidhöll doktorn.
»Jag tycker det om något skulle få en att blygas öfver piskrappen, i
synnerhet då de äro så orättvisa som edra nyss», svarade hon. »Och ni
blygs bestämdt, gör ni icke?»
»I så fall är det åtminstone icke hundens förtjänst.»
»Hvems då?» frågade hon, men ångrade genast frågan.
Hon var viss om svaret. Det lät ju som om hon gått med håfven. För att
hindra honom lägga något däri, fortfor hon ögonblickligen i lätt
skämtsam ton:
»Ni skulle inte ha blygts öfver ert fula uppförande, om ingen råkat
bevittna och ogilla det. Då har jag uträttat åtminstone något på min
skogsvandring, som jag trodde jag företagit bara för ro skull. Nu är det
hög tid att gå hem igen, sedan jag uppfyllt min mission.»
Hon räckte honom handen till farväl. Ogärna såg han, att hon lämnade
honom, men hon var ej den man följde mot hennes vilja. Han bugade sig
och förde hennes hand till sina läppar. Hon rodnade lätt, men låtsade
som om hon ej fäst sig vid hans handling.
»Lycka på jakten», sade hon.
»Så skall man inte säga», varnade han.
»Det vet jag, och just därför säger jag det.»
»Ni unnar mig ingen lycka således?»
»Inte i ett sådant företag som att gå ut och döda bara för ro skull»,
förklarade hon leende, klappade hunden och aflägsnade sig.
Hur artig, ja vänlig hennes afskedshälsning än var, låg det något
ofrivilligt drottninglikt i hennes sätt att åter höja hufvudet. Det var
knappast något i hennes yttre han beundrade så mycket som just detta
hennes sätt att hälsa; det låg så mycken karaktär i det.
Han stod och såg efter henne och kunde ej fatta hvad som kommit åt
honom. Hvarför följde han henne icke, då han ville det? Aldrig hade han
varit så blygt hänsynsfull mot en kvinna förr. Aldrig hade han böjt sig
för någon varelse så som för henne, och ändå led ej hans manlighet det
minsta afbräck härigenom, snarare tvärtom.
23.
Vintern låg hvit öfver Elghyttan, och hemtrefnaden slog sig ned inomhus
vid flammande brasor i skymningen och hos fliten kring tända lampor.
Irene sydde beskäftigt på sin utstyrsel. Man log åt hennes ifver att
börja med den redan, då bröllopet ännu hägrade i en oviss framtid.
»Det kan bli förr än någon anar», svarade hon med ungdomens hoppfulla
tro på oväntade, lyckliga förändringar.
Men fram på vintern lade Elisa märke till, att den yngre systern ibland
föreföll orolig och nervös, i synnerhet postdagarna. Ej heller sydde hon
med samma beskäftiga ifver som först i början. Emellanåt lät hon arbetet
sjunka ned i knäet och satt sysslolös stirrande framför sig. Tilltalade
man henne då, spratt hon upp, som om hon blifvit väckt, och frågade man
hvad hon funderade öfver, svarade hon skrattande, att hon naturligtvis
alltid tänkte på Helmer. Och svaret var sant, men hon försökte dölja,
att dessa tankar ej voro så odeladt glada som förr. Hela hösten hade
Helmer visat sig som en dålig brefskrifvare, men nu hade han börjat
blifva alltför usel i detta afseende. Det hände att Irene hann skrifva
tre, fyra gånger, innan svar kom. Och när hon ändtligen fick ett bref,
gömde hon det, så att ingen skulle se hur tunt det var. Ej ens för sig
själf ville hon erkänna hur torrt och kallt innehållet föreföll.
När postväskan anlände, fick ingen annan än majoren öppna den. Detta
gjorde han alltid med mycken högtidlighet i sitt rum. Han var road som
ett barn och retades förtjust med de kringståendes otålighet.
»Där är ett bref till mig. Åh, ge mig det!» bad Irene ifrigt och
sträckte ut handen.
En liflig rodnad färgade hennes kinder, ty kuvertets innehåll syntes
tjockare än vanligt.
»Nå nå, vänta tills jag får sätta på mig glasögonen och se, om det
verkligen är till dig; det kanske är till mig, när allt kommer omkring»,
sade majoren och försökte lekfullt hindra henne, men hon var honom för
kvick, snattade till sig brefvet och sprang skrattande sin väg.
»Du ser så bekymrad ut. Är det därför, att du intet kärleksbref får?»
frågade majoren och betraktade Elisa med en putslustig min.
Hon log förströdd och försökte slå bort den oförklarliga beklämning, som
gripit henne vid åsynen af Irenes förtjusning. Hon förstod ej sin
medömkan. Var den en ond aning?
Elisa läste tidningen, men ertappade sig efter en stund med att icke
uppfatta någonting. Då valde hon en mera mekanisk sysselsättning, som
band tanken utan att kräfva dess medverkan.
Det blef kvällsdags utan att Irene visade sig. En jungfru, som skickades
upp på hennes rum, kom tillbaka med det beskedet, att fröken Irene låg
på soffan i hufvudvärk och inte ville hafva någon mat.
Sedan Elisa ätit, gjorde hon i ordning en kopp te och gick upp med den
till systern.
Det var alldeles mörkt i rummet, fast rullgardinen var uppe och
februarinattens stjärnhimmel sågs gnistra därute.
Elisas hjärta klappade af oro, och hon både längtade och fruktade att få
del af den sorg, som hon kände hade gjort sitt insteg här. Hon tände
lampan och ställde den i ett hörn, hängande en tjock skärm för, så att
soffan förblef svept i halfmörker. Sedan öfvertalade hon Irene att
dricka teet.
»Stod det något sorgligt i brefvet?» frågade hon, då hon ställt tillbaka
koppen på bordet.
»Hvarför tror du det?» frågade Irene med tillkämpadt lugn, hvilket dock
strax öfvergaf henne.
Elisa strök sakta den gråtande flickans panna och hår. Ingen förstod
bättre än hon att inlägga vältalig ömhet i en dylik smekning.
»Min aning säger mig ofta i förväg, när något skall hända en af dem jag
älskar mest», sade hon så kärleksfullt, att Irenes förbehållsamhet
brast.
»Han älskar mig inte. Läs brefvet!» sade hon med kväfd röst.
Elisa tog de fullskrifna pappersarken och gick bort till lampan. En
sökande mattighet gjorde det svårt för henne att gå de få stegen.
Stackars, stackars lilla Irene! Hur skall hon kunna bära detta?
Det bref Elisa läste hade tydligen varit ytterst svårt för Helmer att
skrifva, men han förklarade sig nödsakad att göra det. Irene hade
rättighet att veta sanningen, och han var äfven skyldig sig själf att
säga den. Hans känslor för henne hade svalnat, men han hade skjutit upp
och skjutit upp med att säga henne det rent ut, i hopp att hon skulle
märka det ändå. Nu bad han om förlåtelse för sin uppriktighet och för
att han ej varit uppriktig förr. Om Irene led skulle hon veta, att han
led icke mindre. Det är värre att nödgas tillfoga smärta än att blifva
smärtad, skref han.
Elisa tänkte tillbaka på den flydda sommaren. Hvilket förtroende hade
hon ej satt till Helmer, och hur lugn hade hon ej känt sig vid tanken
på, att han skulle taga vård om hennes lilla barnsliga och känsliga
syster! Och nu, hur hade han ej svikit hennes förtroende!
Hon gick tillbaka till soffan och öfvertalade Irene att gå till sängs.
Sedan satte hon sig hos henne på sängkanten.
Lugnande ord talade hon till henne som till ett barn, söfvande ord om
att hon inte skulle tänka på någonting i kväll, bara sofva. Det
skyddande mörkret dolde henne så skönt. Det var stilla och tyst,
ingenting kunde nå henne här, och Guds änglar höllo vakt. Elisa talade
som hon skulle velat tala till sig själf i en stund, då bitter och
förödmjukande smärta fallit öfver henne och hon behöft hämta styrka till
att kunna andas igen.
Uttröttad af föregående sinnesrörelse och nu vaggad till ro af systerns
ömhet, somnade Irene slutligen ifrån sin sorg.
Elisa satt kvar en stund för att se om sömnen skulle stanna, sedan gick
hon in till sig.
Följande dag, då Irene kom ned till frukosten, var hon ovanligt blek och
tyst. Ingen anmärkte dock på det, ty Elisa hade underrättat familjen om
hvad som inträffat samt bedt, att man skulle skona Irenes känslor genom
att ej låtsa om något. Majoren visade en påfallande ömhet mot sin yngsta
dotter och smekte henne oupphörligt utan synbar anledning, men för
öfrigt lyckades han märkvärdigt bra i att efterkomma Elisas uppmaning.
Christian såg besvärad ut, hvilket alltid var fallet, då han kom i
beröring med sorg. Tant Cilla torkade sig då och då i ögonen och talade
ej ett ord om sitt hälsotillstånd och var därför ovanligt tyst.
Dagen gick, nästa dag likaså, och alltjämt var Irene lika blek och
stilla. Hon grät icke, men höll sig undan och tycktes plågas af
vänlighet, liksom misstänkte hon att sådan ej kunde visas henne annat än
af medlidande. Hon hade blifvit så djupt sårad i sin kärlek, att all
hennes lilla viktighet försvunnit och hennes sinne var sjukt.
Ett par dagar hade förflutit sedan det olycksdigra brefvets ankomst. Det
var skumt. Elisa sysslade med att tända en brasa i hvardagsrummet, för
att där skulle blifva riktigt varmt till kaffedags, då tant Cilla och
fadern skulle komma dit. De voro frusna af sig båda två, och i synnerhet
när de nyss vaknat från sin grundliga eftermiddagslur.
Snart brann elden lifligt, och Elisa reste sig för att gå ut med
vedbäraren, men där stod Irene bakom henne, tydligen med något på
hjärtat. Elisa lade undan vedbäraren i ett hörn, drog tant Cillas
länstol till brasan och tvingade ned Irene i den. Själf satte hon sig på
armstödet.
»Hvad är det, älsklingen min?» frågade hon.
Irene stålsatte sig mot det ömma tonfallet för att ej brista i gråt af
medömkan med sig själf.
»Jag borde skrifva till honom, borde jag inte? Men jag kan ej, jag vet
inte hvad jag skall säga», svarade hon med ansträngning.
Elisa måste svälja något, som steg henne åt halsen, innan hon kunde
tala.
»Du behöfver ingenting skrifva, om du finner det svårt; det är nog att
bara skicka ringen», sade hon slutligen.
Irene ryckte till och såg stort på henne. Skicka tillbaka ringen, bryta
förlofningen! Därpå hade hon ej tänkt. Helmer hade ej häntydt på något
dylikt i sitt bref, men Elisa tycktes anse att ingenting annat kunde
komma i fråga. Och kanske, ja troligtvis hade Helmer just åsyftat det.
Nu förstod Irene. Hon sänkte hufvudet, och den sista lilla återstoden af
hopp och själfkänsla öfvergaf henne. En sorts bedöfning kom öfver henne,
hon kunde ej samla sina tankar, blott ett tycktes klart: hon måste göra
hvad man väntade. Men hon ägde ej kraft till mer än att draga ringen af
sitt finger och lämna den till Elisa.
»Gör det du!» bad hon hjälplöst.
Och Elisa gjorde det.
24.
Helmer Bro satt hos sig i Upsala och höll i handen den ring han en gång
gifvit Irene.
Ej hade han brutit sitt löfte, hon hade frivilligt gifvit honom det
tillbaka, och intet rådde han för att känslan svalnat. Så svarade han
oroande inre anklagelser.
Det plågade honom att se på ringen, han lade undan den. I stället
betraktade han omslaget till det lilla paket, som innehållit ringen. Där
stod hans namn och adress, men ej med Irenes stil.
Hade Elisa läst hans bref? Dömde hon honom hårdt för hvad han ej kunde
hjälpa?
Hvarför hade ingen af systrarna skrifvit en rad till honom? Ansågo de
honom icke värd det, kanhända? Om Irene verkligen älskat honom, så
skulle hon väl ej velat skiljas från honom på detta tyst fientliga sätt,
tänkte han. Och Elisa med sin stora själ borde hafva förstått honom,
förstått, att han framför allt måste vara sann. Det var han ju skyldig
både sig själf och andra. Men i stället hade hon bemött honom, som om
han gjort något mycket orätt.
Han kände ett obetvingligt behof att rättfärdiga sig särskildt inför
Elisa, och satte sig därför ned och skref ett långt bref till henne.
Brefvet andades en värme, som dock icke omfattade Irene, fast
brefskrifvaren erbjöd sig att stå vid sitt en gång gifna löfte till
denna, i fall Elisa ansåge, att han borde det. Han lämnade sitt öde i
hennes händer, hon fick afgöra, hur han skulle handla.
Sedan brefvet var färdigt, gick han ut och lade det i postlådan.
Då han vände sig om, mötte han Gustaf Adolf, den siste han velat träffa
just nu.
»Jaså, ett bref till Irene?» sade denne, men blef hastigt allvarsam, då
han såg närmare på sin vän.
»Hvad är det? Har något ledsamt händt?»
»Något som kanske kommer att kosta mig din vänskap», svarade Helmer.
Gustaf Adolf gaf honom en forskande blick.
»Hvem var brefvet till?» frågade han hastigt.
»Till Elisa.»
»Hvarför skrifver du till henne? Är Irene sjuk?»
»Nej», svarade Helmer och tillade, att han ogärna ville förklara sig på
gatan.
»Kom upp till mig då?»
Tysta gingo de vägen fram till Gustaf Adolfs studentrum. Han bodde i en
dublett tillsammans med Torvald, som för tillfället var ute.
»Är det något på tok mellan Irene och dig?» frågade Gustaf Adolf och
tände lampan.
Helmer svarade med en lång förklaring, som hotade att aldrig komma till
saken.
»Säg rent ut hvad som har skett», afbröt Gustaf Adolf, hvilken icke
älskade dröjsmål och omvägar.
Helmer kände sig stucken, men efterkom uppmaningen.
Gustaf Adolf teg några ögonblick.
»Skurk!» var allt hvad han sedan sade, men det sades med kläm.
Helmer tålde aldrig att blifva dömd af människor, ej ens då han dömde
sig själf. Kände han sig än så stukad i sitt innersta, lät han aldrig
märka det. I detta fall ansåg han sig ej alls hafva handlat skurkaktigt,
snarare rätt, och därför kände han sig som martyr. Dock brusade han ej
upp, utan såg Gustaf Adolfs häftighet med öfverseende. Försvara sig
ville han i alla fall och började i saktmodig ton sina ursäkter. Men
Gustaf Adolf brydde sig ej om att lyssna till dem.
»Ditt handlingssätt är oursäktligt», förklarade han.
»När du lugnat dig, skall du nog döma mig rättvisare», sade Helmer med
kränkt värdighet; »jag bröt ej förlofningen, det var Irene som gjorde
det, och i mitt bref till Elisa erbjuder jag mig att återknyta
förbindelsen, om hon anser det bäst.»
»Hvem?»
»Elisa.»
»Hvad har hon med saken att göra? Det är väl med Irene ensam du skall
göra upp den.»
Helmer rodnade.
»Irene gaf mig icke ett ord till svar, utan lät Elisa skicka ringen»,
urskuldade han sig.
Gustaf Adolf anade, att den lilla systerns stumhet blott var en följd af
öfverväldigande smärta. Den tanken gaf ny eld åt hans vrede.
»Har du betänkt ditt ansvar?» utbrast han. »Hon blir sjuk, så känslig
som hon är.»
Helmer våndades invärtes, men bibehöll sitt yttre lugn.
»Hvad vill du, att jag skall göra?» frågade han. »Icke kan jag väl lefva
i en lögn?»
»Åh strunt!» svarade Gustaf Adolf, då han ej fann någon bättre
invändning mot den andres patetiska ord.
»Du vet inte hvad du fordrar af mig», fortfor Helmer. »Ett äktenskap
utan kärlek skulle demoralisera mig, det skulle hindra min utveckling.»
»Jaså, du sätter din utveckling framför allt annat och frågar inte
efter, om den kostar ett krossadt hjärta mer eller mindre!» utbrast
Gustaf Adolf med ovilja.
Helmer reste sig. Han var blek och kände sig söndersliten i sitt inre.
»Du anar inte, hur bittert din hårda dom drabbar mig. Jag lider i
sanning tillräckligt förut. Omöjligt kan jag hafva handlat annorlunda.
Är det så fördömligt, att jag sagt Irene sanningen?»
Det sorgsna i tonen mildrade något Gustaf Adolfs vrede, som ändå aldrig
kunde vara långvarig.
»Det orätta ligger egentligen däri, att du skall ha en sådan sanning att
säga henne», sade han efter några ögonblick.
»Kan jag hjälpa, att mina känslor svalnat?»
»Kanske inte. Men du kunde åtminstone erkänna, att du är en vankelmodig
stackare, i stället för att som nu yfvas öfver din sanningsenlighet»,
utbrast Gustaf Adolf åter retad. »Om man _handlar_ som ett kräk, är det
därför att man _är_ ett kräk.»
Helmer svarade ej, och Gustaf Adolf tyckte, att tystnaden återkastade
hans egna ord. Vreden dämpades allt mera, och han började ångra sig.
Den, som blott förstod att vara lugn, fick alltid öfvertaget i en tvist
med Gustaf Adolf, hvars hetsighet just var motståndarens bästa
bundsförvant. Ty, så snart Gustaf Adolf kom till insikt om att han
förifrat sig, gjorde han medgifvanden, större ju häftigare han varit.
Detta gällde dock endast i de fall, där tvisten varit föranledd af
personliga skäl och icke af trossaker.
»Jag skulle nog dömt dig mindre strängt, om det gällt någon annan än min
egen lilla syster», sade han efter en stund, böjd att försonas. »I min
egoism och häftighet är jag ej bättre än du i ditt vankelmod. Förlåt
mig!»
Rörd tog Helmer den till förlikning framräckta handen. Först nu hade
Gustaf Adolf fått honom att känna sina ursäkters svaghet.
»Kan du efter detta vara min vän som förr?» frågade Helmer vemodigt och
ödmjukt.
»Icke alldeles som förr kanske, åtminstone ej genast», erkände Gustaf
Adolf uppriktigt, »men vänner kunna vi alltid vara. Jag tviflar inte på,
att Irene skall komma öfver detta. Kanske äro också hennes känslor
svalare, sådant är väl alltid ömsesidigt, och i så fall har ingen skada
skett. Ni hafva bara båda lärt er och andra, att man inte bör förhasta
sig.»
I sin sangvinism trodde han, att verkligheten nog skulle motsvara hans
förhoppningar, och det hjälpte honom att förlåta.
Några dagar efter detta samtal kom Elisas svar på Helmers bref. Det var
mycket kort och innehöll blott den underrättelsen, att Irene icke
önskade förlofningens återknytande.
Helmer kände sig upprörd och besviken på flera sätt. Nog kunde han haft
skäl att hoppas på mera förstående af Elisa. Hennes tydliga ogillande
både smärtade och harmade honom. Hade han ej misstagit sig på henne? Hon
var hvarken så storslagen, ädel eller varmhjärtad, som han trott.
Och Irene! Ja, den lilla hängifna, veka varelsen hade tydligen låtit
inverka på sig, ty själf hade hon aldrig haft kraft att framhärda i
denna stolta, afvisande stumhet, det visste han. Tanken på henne vållade
honom samvetskval och besynnerligt nog äfven saknad. Han borde ju varit
nöjd med sin frihet, men den smakade väl mycket af tomhet. Den beundran
han föraktat och den kärlek han funnit efterhängsen, visade sig nu hafva
behagat honom mer, än han vetat om. Han visste ej hvad han ville och
började undra, om Gustaf Adolf haft rätt i att kalla honom en
vankelmodig stackare. Nej, det ville han icke vara och uppbjöd därför
all sin energi för att bibehålla den ställning han nu en gång intagit.
25.
En bekymmerfull tid drog in på Elghyttan.
Irene tog sorgen så djupt, att hon blef otillgänglig för tröst. Elisa
kände en till ångest gränsande oro, ty hon såg att på detta sätt kunde
det ej fortgå länge. Och det gick heller icke, Irene blef sjuk. Själf
var hon glad åt sjukdomen, den kom med lindring i hennes själs sorg. Hon
var nöjd åt tanken att dö, sedan lifvet svikit henne. Nu kunde hon utan
misstro taga emot kärlek och vänlighet, ty hennes sinne läktes i samma
mån som kroppskrafterna aftogo.
Ofta är det så, att en olycka ej kommer ensam, utan drager en annan med
sig, som dock ej alltid synes stå i något samband med den första. Kort
efter Irenes insjuknande träffades tant Cilla af en slagattack.
Lyckligtvis var doktor Hessel på ett tillfälligt besök för att efterhöra
Irenes hälsotillstånd, och han blef till stor hjälp, lugn och rådig i
den allmänna bestörtningen.
Den stackars majoren, som kände sig upprörd af så mycken sjukdom i
huset, bad doktor Hessel flytta till Elghyttan åtminstone på någon tid.
»Jag har alltid önskat det och många gånger tänkt be om det, fast det
icke blifvit af», förklarade han och gaf Elisa en trotsig blick, som
sade att nu ville han ha sin vilja fram.
Äfven doktor Hessel vände sig till henne, men utan trots; han ville läsa
hennes önskan, innan han svarade.