tålamod under svåra plågor hade en förunderlig verkan på den gamla
damen, som alltid fråssat i sina egna lidanden. Hon erkände verkligen,
att här var en, som led mer än hon, och hon sade ej, som hon annars
alltid brukat, då andra hade något ondt, att hon haft alldeles detsamma,
bara ännu värre. Sven Rise var fortfarande hennes synnerliga favorit,
och då hon nu såg honom tyna bort, vaknade hos henne ett begär att tjäna
och hjälpa.
Elisa hade svårt att dölja sin öfverraskning första gången hon fann tant
Cilla vid den sjukes bädd. Tanten föreföll generad och ansåg sig
föranlåten att komma med ursäkter, men både Sven Rise och Elisa visade,
att de satte stort värde på hennes hjälp. Sedan isen sålunda var bruten,
sågs hon ofta därinne.
Majoren försökte fortfarande tro, att ingen fara var för handen, utan
att försämringen blott var tillfällig. Men den ifver hvarmed han
försäkrade detta, trots det att ingen motsade honom, visade bäst att han
behöfde öfvertyga sig själf därom.
Stämningen på Elghyttan var, fastän allvarlig, dock icke dyster. Den
sjukes lugn meddelade sig till hans omgifning. Men ibland, då andnöden
steg till kväfning, förmådde han ej uppehålla sina vänner, och då kändes
det bäst hvem som var stark. Tant Cilla skyndade alltid ut, när tecken
till ett sådant anfall visade sig, Christian blef utom sig. Elisa var
den enda, hvilken stod kvar vid bädden och gaf den hjälp, som kunde ges,
men ingen visste hvad det kostade henne. Efteråt sökte hon ensamheten
för att tillkämpa sig kraft att lefva vidare. I en sådan svår stund
skref hon till Gustaf Adolf och bad honom komma hem.
Han kom så snart han hann, och med honom följde tröst. Hans blotta
närvaro ingaf ett slags hopp, fast man ju så väl visste, att han ej
kunde göra mer än andra.
Sven Rise lyste upp vid hans åsyn.
»Nu lämnar du mig icke mer», sade han tryggt.
»Icke förr än du blir bättre», svarade Gustaf Adolf.
»Det blir jag snart -- alldeles bra», sade Rise leende, och hans ord
mottogos af en förstående tystnad.
En eftermiddag öfverfölls den sjuke af en särskildt svår
kväfningsattack. Gustaf Adolf och Elisa väntade att lifvet skulle fly,
men ännu var ej stunden kommen. Anfallet gick öfver. Sven Rise försökte
le, så snart han kunde, för att lugna de kringstående, men han var så
matt och föll i en dvallik sömn.
Elisa smög sig upp till sitt eget rum för att ge fritt lopp åt sin
ångest och förtviflan. Endast i ensamheten gaf hon vika, inför andra och
framför allt inför den sjuke själf var hon alltid behärskad.
Hon grät icke nu, gick blott af och an, vridande händerna i trotsiga
upprorstankar mot Gud. Fann han sin lust i att plåga människors barn?
Hvarför hade han varit så grym att skapa dem?
Plågsamt medveten om det orätta i dessa tankar kämpade hon emot dem, men
var långt ifrån färdig, då Gustaf Adolf trädde in. Sällan kom han
olägligt i hennes tycke, men nu hade hon helst velat vara i fred.
»Hvem är hos Sven?» frågade hon i tvungen ton.
»Tant Cilla. Han sofver lugnt.»
Gustaf Adolf såg på henne med en blick så full af värme, att hon började
darra till följd af den ansträngning det kostade henne att förhålla sig
lugn.
Men han hade uppsökt henne lika mycket för att få som att ge tröst och
deltagande. Det gjorde honom därför godt, att se hur hon led samma
lidande som han.
»Elisa, låt oss tillsammans be för honom, att Gud lindrar hans plågor.
Gud har ju särskildt lofvat att höra en bön, som två af hans lärjungar
komma öfverens om att bedja.»
Hon ville svara, att hon kände sig alltför trotsig för bön, men hon fick
ej fram ett ord, innan han tagit hennes hand och böjt knä med henne.
Sedan bad han för Sven Rise. I början lät det, som om han velat tvinga
Gud, som om han ej kunnat finna sig i att ej bli bönhörd, men under
bönen böjde sig hans sinne, så att när han slutade med de orden: »ske
icke vår vilja utan din, ty du vet bäst hvad du gör», då gingo dessa
orden verkligen af hjärtat.
De båda syskonen reste sig upp. Gustaf Adolfs blick var åter ljus och
hoppfull, men fast trotset var kufvadt i Elisas själ, hade hon ej rum
för annat än bäfvan och sorg. Att Guds vilja var den bästa, visste hon,
men icke dess mindre fruktade hon den. Om han ville, att Sven Rise
skulle plågas länge än, hur kunde hon väl vilja detsamma?
Allt föreföll henne så hopplöst och mörkt i denna stund.
Hon såg ut genom fönstret. I den tidiga vårkvällens ljus låg den ännu
kala nejden och drömde om kommande lif, som började röra sig i det
fördolda.
»Hvad är det värdt med allt lif, som arbetar sig fram här i världen?»
utbrast hon. »All dess sträfvan bär blott mot död och förgängelse.»
»Nej, det sträfvar mot död och förvandling», svarade Gustaf Adolf
segervisst, »mot förvandling och förklaring.»
»Jag ser ingen förklaring i dödskampen», sade Elisa dystert.
»Men du skall få se den i uppståndelsen», sade han hoppfullt och tillade
med något af den inspiration, som stundom kom öfver honom: »Hvad är
dödskampen i ett fall som detta annat än stoftets sista förtviflade
försök att kvarhålla en odödlig ande, som trår till sitt ursprung? Snart
kommer stunden, då stoftet faller besegradt tillbaka och anden frigjord
går till Gud.»
»Hvarifrån har du fått gåfvan att se ljus i det mörkaste mörker?»
frågade hon efter en stunds tystnad.
»Ja, hvem är alla goda gåfvors gifvare?» frågade han tillbaka.
»Ack om Gud ville låta mig få lida i Sven Rises ställe; det är så
gräsligt att se honom plågas.»
Gustaf Adolf drog henne till sig med den honom egna varma, friska
ömheten, så fullkomligt fri från all känslosamhet.
»Tror du Herren älskar honom mindre än du gör?» frågade han.
»Nej.»
»Kan du då ej med förtroende lämna honom i hans Herres händer?»
Elisa svarade ej. Ett par tårar heta och brännande som eld trängde sig
fram mellan ögonfransarna och banade sig väg utför kinden. Hans ord hade
gifvit henne tröst och mjukat upp hennes sinne.
De båda syskonens gemensamma bön blef hörd, den sjuke slapp lida länge.
Blott ett par dagar senare kom döden stilla och utan kamp.
Alla samlades kring bädden, till och med majoren vågade vara inne, men
han höll sig nära dörren, färdig att skynda ut, om något svårt skulle
komma på. Irene stod skygg bredvid honom med blicken oafvändt fäst på
den döendes anletsdrag. Hon vågade knappast andas för att icke störa den
högtidliga tystnad under hvilken dödsängeln nalkades.
Sven Rise halflåg i bädden stödd af Elisas arm. Gustaf Adolf, som såg
att hennes ställning var obekväm, ville aflösa henne, men hon skakade
sakta på hufvudet.
Den sjuke fick ej störas, och för intet i världen ville hon afstå från
sin plats närmast honom.
Hon lyssnade till de flämtande andetagen, som blefvo allt svagare. En
obeskriflig frid intog hennes hjärta, då hon såg honom så lugnt och
säkert glida utom räckhåll för allt lidande och allt ondt. Med hvarje
sekund fördes han fram mot evigheten. Himmelens portar stodo öppna, och
glansen därinnifrån tycktes falla öfver det bleka stoftet, hälsande
anden, som sakta frigjordes därifrån.
De bortdöende andetagen upphörde, och dödens obeskrifbara stillhet
inträdde. Himmelens portar slötos, Sven Rise var ingången.
Gustaf Adolf drog Elisa till sig, men ej för att trösta henne, ty ännu
behöfde hon icke tröst. Ännu föll evighetens återglans öfver hennes
själ. Så helt var i denna stund hennes varelse vänd mot den härlighetens
värld, dit Sven Rise gått, att hon ej märkte hans tomma plats härnere.
Och Gustaf Adolf kände detsamma som hon. De voro betagna af sällhet som
inför en förklaring.
16.
De dagar, som följde, buro sorgens högtidsprägel. I den dödes rum, som
pryddes med ljus, blommor och grönt, tillbringade Elisa oförgätliga
stunder.
En dag hade det gått henne emot, och hon kände sig retad. Det var i
något hon ej fått sin vilja fram, detta hände sällan, men var, då det
någon gång inträffade, en svår pröfning för hennes själfständiga natur.
Som hon nu gick och förargade sig, fick hon mottaga en blomstergärd till
Sven Rise, sänd från ett par af hans forna kamrater. Elisa tog kransen
och gick till hans rum med den.
Men utanför dörren stannade hon, obenägen att taga med sig dit in sin
småsinta vrede. En känsla af oändlig sorgsenhet grep henne. För första
gången sedan hans död kände hon sig skild ifrån honom.
Hon ämnade just modstulen vända om igen, då Christian kom förbi. I tanke
att kransen hindrade henne öppna dörren, gjorde han det åt henne, och
hon kom sig ej för med annat än gå in. Sedan stängde han dörren lika
tyst, som han öppnat den, och aflägsnade sig.
Elisa gick stilla och tveksam fram och lade kransen öfver den dödes
fötter.
Länge förblef hon stående bredvid kistan och såg på de älskade, liflösa
dragen. De voro så marmorbleka och vackra i döden.
Under lifstiden hade mildheten varit det förhärskande uttrycket i detta
ansikte, nu var det mindre framträdande. Det fanns där visserligen, men
paradt med något allvarligt, icke afvisande men omutligt. Det kallnade
stoftet bar redan nu helighetens prägel, fast det var dömdt att
förmultna. Öfver det hvilade höga, ljusa uppståndelselöften, som bestå,
när himmel och jord förgås.
Den döde talade mäktigt till Elisa. Hennes vrede smälte bort, hon
blygdes och sörjde öfver den och öfver sitt hjärtas orenhet, af hvilken
vredeskänslan blott varit ett symtom. Hvad äro väl enstaka fel i sig
själfva, jämförda med det inre hjärtelag de uppenbara?
Åter kände Elisa på sin kind några af dessa heta, brännande tårar, som
den sista tidens erfarenheter lärt henne fälla. Hon grät öfver sig
själf. Sorgen efter Guds sinne hade kommit till henne dold i den
jordiska sorgen.
Elisa såg på den döde, och hennes tanke dröjde vid hans sista stunder.
Hans bortgång tycktes henne präglad af en höghet, som blott kan vara
uppfyllelsen af Jesu löfte: »Den mig tjänar, honom skall min Fader ära.»
Det var ej Sven Rise, som dog, det var hans Herre, som kom och tog
honom.
Hennes tanke gick längre tillbaka, hon såg hans lif som ett enda helt.
Han hade ej varit en stark ande i sig själf; all hans styrka hade så
tydligt varit Jesus Kristus.
Och Kristus bjuder sig åt hvar och en, i synnerhet åt den, som behöfver
honom. Elisa knäppte sina händer och bad:
»O Herre, blif min så, som du varit hans!»
Hon bad om rening i det blod, som flutit också för henne, hon bad om
tålamod och uthållighet i kampen för lifvets krona. Sven Rise, som nått
målet, hade ej alltid varit där, han hade en gång börjat vandringen dit
han också; Elisa ville nu i sin tur börja den på allvar.
Det kändes som om bönen åter förenat henne med den älskade döde. Hon var
ej så vidt skild från honom som nyss, då en syndig känsla haft makt med
henne. Endast synden, men icke döden kan skilja dem, som hafva en andlig
gemenskap i Jesus Kristus, det kände Elisa. För första gången erfor hon
kraften af att ha sitt samfund i himmelen.
Gustaf Adolf kom in. Han böjde sig öfver den döde och kysste lätt den
hvita pannan.
»Det blir tomt, när vi ej längre ha honom här», sade han till Elisa.
»Ja», instämde hon. »Det borde vara så, att vi kunde få behålla honom.
Det skulle bara vara till hjälp att få gå in hit och stilla sig ibland.
Det renar att se på honom.»
»Det vore raka vägen till afguderi», svarade Gustaf Adolf. »Gud vet nog
hvad han gör, då han tvingar oss att mylla ned våra döda, så att vi inte
frestas att gå till dem i stället för till honom, då vi önska rening.»
Elisa teg, men kände sanningen i hans ord.
»Det ligger nog nära till hands att vilja kanonisera sina kära efter
döden», fortfor han, »och ställa dem mellan Gud och sig själf. Men Sven
Rise vore den siste att vilja stå på en sådan plats.»
17.
Först efter begrafningen kom den stora tomheten. Värst kände Elisa den.
En tröst hade hon i det medvetandet, att Sven Rise ej kunde lida mer.
Styrkan af denna känsla visade henne bäst, hur orolig hon under hans
sjukdom varit för de plågor, som möjligen kunde ha väntat honom.
All sin lilla kvarlåtenskap hade han testamenterat till henne. När hon
ordnade den, hoppades hon finna en dagbok eller något dylikt, där han
skrifvit ned sina tankar, men allt hvad hon fann var några pappersblad
med verser. Dem gömde hon och kunde dem snart utantill.
Öfverst på ett pappersark stod med hans stil skrifvet:
»Två mig, att jag må snöhvit varda!»
Tydligen hade han tänkt skrifva något öfver detta språk, men det hade ej
blifvit af.
Tårar fyllde Elisas ögon. Denna bön på det för öfrigt oskrifna arket
föreföll henne som en bild af Sven Rise själf.
Hon tog pappersarket och lade det i sin skrifbordslåda bland
räkenskapsböcker och andra hvardagliga ting, på det att hennes blick
ofta skulle komma att fästas vid dessa ord och hennes tankar därigenom
midt under lifvets mångahanda vändas till det enda nödvändiga. Hon
började öfvervinna sin skygga vördnad för Guds ord. Längtan efter rening
från synden tvang henne att omfatta och taga det till sig.
Sven Rises bibel blef nu hennes. Den var använd och nött, full af hans
märken och understrykningar. Hon läste den dagligen och hade en känsla
af att under de stunderna vara tillsammans med honom. Ibland hade han
strukit under med särskild kraft. De ställena blefvo hennes
älsklingsstycken. Hon tyckte sig höra hans röst uttala bibelspråken, och
hon tyckte sig nästan vidröra hans händer, då hon bläddrade i denna af
honom så handterade bok. Den blef henne öfver allting dyrbar.
Men en kväll råkade bibeln ut för en olycka och det genom Irenes
förvållande. Hon kom att slå omkull en brinnande lampa. Lyckligtvis var
det mycket litet fotogen i den, men det, som fanns där, rann ut just
öfver bibeln, hvilken förstördes innan den häftiga elden hann bli
släckt.
Elisa blef så upprörd och ond, att ingen sett henne sådan förr. Hon for
ej ut i häftighet, men blef alldeles blek och svarade ej ett ord på
Irenes bön om förlåtelse.
»Gå ifrån mig, du vet inte hvad du gjort mig», sade hon till sist med
skälfvande röst, och Irene lydde gråtande.
Den stackars flickan, som ju ej menat det minsta ondt, kände sig djupt
olycklig och hårdt behandlad. Hon gick ut i den sena, mulna vårkvällen
tunnklädd, som hon var. Det vore ju bara bra, om hon förkylde sig och
dog, då slapp Elisa se henne mer. Vid denna tanke grät Irene af medömkan
med sig själf, och sedan började hon fråssa i föreställningen om
systerns för sena ånger.
När klockan ringde till kvällsvard, måste Irene gå in. Hon hade ej
hunnit vara ute länge, men hoppades hafva förkylt sig tillräckligt ändå.
Vid bordet försökte hon hosta. Det lät ganska lofvande, men Elisa, för
hvilken hostan var ämnad, märkte den icke. Ej heller tog det skruf, då
hon försökte med att icke äta. Den enda, som visade någon oro, var
fadern.
»Hvad är det åt ungen, som inte äter?» frågade han.
»Jag orkar ingenting», svarade Irene och sneglade på Elisa, hvilken dock
tydligen hade sina tankar på helt annat håll.
»Kära barn», sade tant Cilla mildt klagande, »jag vet nog, hur det käns
att inte ha matlust. Men ser du, man får lof att tvinga sig, det går
inte an att ge efter, då skulle man snart dö.»
»Tant Cilla har en beundransvärd makt öfver sig själf», anmärkte
Christian med en blick på den försvarliga portion tanten med lidande min
och god aptit inmundigade.
»Du vet inte hvilken ansträngning det kostar mig. Jag har varit så dålig
på sista tiden, fast ingen märkt det, att jag måste uppehålla krafterna
med alla medel», svarade tant Cilla ytterst obehagligt berörd.
Irene var mindre belåten med att uppmärksamheten genom detta samtal togs
ifrån henne. Hon hostade då och då, men utan framgång i något afseende.
Efter kvällen uppsökte hon en fönstersmyg, där hon ostörd hängaf sig åt
sin martyrstämning till sängdags.
Då hon lagt sig, men ej hunnit släcka ljuset än, fick hon besök af
Elisa. Irene blef förtjust. Nu skulle hon väl komma åt att visa, hur
sårad hon var. Hon vände hufvudet mot väggen, då systern satte sig på
sängkanten.
»Ja, du har skäl att vända dig bort ifrån mig», sade Elisa. »Jag förstod
ju genast, att du inte rådde för hvad du gjorde. Kan du förlåta att jag
blef så ond på dig?»
Irene vände hufvudet litet åt systern till.
»Du är ond ännu», anmärkte hon.
»Nej icke ond», svarade Elisa och såg ut i rummet med en så sorgsen
blick, att Irene började få samvetskval öfver att blott ha tänkt på sig
själf och icke alls på den förlust hennes ovarsamhet vållat systern.
Irene glömde sitt martyrskap.
»Åh, jag är så ledsen; det var ju Sven Rises bibel!» utbrast hon. »Jag
tänkte inte på det förut, nu undrar jag inte alls på, att du blef
förtvifladt ond. Jag skulle vilja ge mitt lif för att skaffa den
tillbaka åt dig.»
Och tårarna, som aldrig voro långt borta, fyllde hennes ögon. Elisa
kysste henne tröstande.
»Gråt inte!» sade hon. »Du har bara gjort väl. Jag läste för mycket i
_hans_ bibel, ser du; nu tvingas jag att hädanefter bara läsa Guds
bibel. Gråt inte, lilla syster; Guds hand var denna gång i din
ovarsamhet.»
Elisa steg upp, släckte ljusen på nattduksbordet och gick in till sig.
Irene låg vaken och tänkte. Hvarför hade Gud beröfvat Elisa den bibeln,
och hur kunde hon ta det som hon gjorde? Var Gud grym och Elisa kall?
Nog visste Irene, att hon aldrig skulle nänts att med vett och vilja
beröfva systern något så kärt som denna bibel, men Gud hade gjort det.
Och om Irene älskat och förlorat sin älskade, hur utom sig skulle hon ej
blifvit öfver att hafva mist sitt käraste minne efter honom! Men Elisa
hade förefallit lugn och nöjd egentligen, fast litet ledsen. Irene hann
ej komma på det klara med allt detta förr än hon somnade.
Men i rummet bredvid låg Elisa länge vaken med sin egen bibel och sökte
sig fram till Gud igen. För henne tedde sig ej hans handlingssätt grymt,
sedan hon väl förstått det. Hon smakade sötman af att känna sig vara
föremål för Guds underbara, starka kärlek, som har kraft att smärta
djupt, när det gäller att rycka bort något, som ställer sig emellan
honom och den människa han utvalt åt sig. Hur stort att vara så älskad
af Herrars Herre och Konungars Konung! Elisas hjärta klappade honom till
mötes, och åter erfor hon, hur jordisk förlust kan ge rum för himmelsk
tröst och glädje. Hon var färdig att bedja öfver sig sorger, då de
visade sig hafva sådan verkan.
18.
Intrycken från Sven Rises död bleknade så småningom bort hos de flesta
och skrinlades såsom rena minnen, väl värda att då och då få en
saknadens tanke. Med Elisa var det icke så; för henne bibehöllo dessa
minnen en lefvande friskhet, och de voro en lyftande kraft; ty så ofta
hon tänkte på Sven Rise, drogs hennes tanke också helt naturligt till
den värld, där han nu var, till himmelen, som alltjämt står öppen öfver
lifvet. Hvarför skall det vara så svårt att alltid se in i denna himmel,
men däremot så lätt att gräfva ned sitt intresse på jorden, så att man
förgäter se uppåt?
Vintern efter Sven Rises död gick Irene och läste tillsammans med en
jämnårig kamrat, Ester Bro, som bodde på Elghyttan. Ester var från
Upsala och syster till en af Gustaf Adolfs studentkamrater och vänner.
Lifvet på Elghyttan hade snart återtagit sin gemytliga och sorglösa
prägel, hvilket var naturligt där en sådan som majoren var den
tongifvande. Nöjd och belåten var han och hade lagt sig till med
ytterligare ett halft dussin vanor, hvilkas utöfvande sysselsatte honom
dagen igenom. Det var underbart hvilken förmåga han hade att alltid vara
mycket upptagen utan att egentligen uträtta någonting.
Tant Cilla var fridfullare och mildare än förr. Öfver sina krämpor
klagade hon alltjämt, men det var man så van vid, att ingen lade märke
till, att hon började blifva verkligt klen. För Ester Bro fattade hon
tycke, och det var henne en glädje att hafva de båda flickorna omkring
sig, helst i skymningen eller vid brasan och berätta för dem små
tilldragelser ur sitt förflutna. Hon var kommen till det stadium, då man
minnes bättre det, som skett för trettio år sedan, än det, som hände i
går. De båda flickornas ungdom framkallade osökt och lifligt för henne
hågkomsten af hennes egen ungdom, som varit ovanligt glad, och hon
älskade att åter lefva sig in i den tillsammans med dem.
Då Elisa en gång fann de tre sålunda sysselsatta framför brasan,
stannade hon osedd och lyssnade. Tanten berättade om sin första bal och
beskref noga allt, från hvad hon haft på sig till hvad hon känt. Irene
och Ester slukade med intresse hvarje ord. Men då tant Cilla blef Elisa
varse, hejdade hon sig tvärt och såg förlägen ut.
»Fortsätt! Kan inte jag också få höra på?» sade Elisa och gick fram till
gruppen.
»Nej, du föraktar sådant nonsens», sade tant Cilla.
Elisa böjde sig ned och kysste henne. Aldrig hade tanten varit så
meddelsam och liflig i hennes sällskap som nyss i Esters och Irenes.
Elisa undrade om hon utöfvade ett tyngande och hämmande inflytande på
sin omgifning. Det var icke hvad hon ville. Hon sade dock ingenting, men
det låg en stum afbön i hennes kyss, som tant Cilla måtte ha uppfattat,
ty hon tillade:
»Ser du, det är bara för sextonåringar jag kan blotta mina små svagheter
från mina egna sexton år.»
»Tror du aldrig jag har varit sexton år då, tant Cilla?»
Tanten log halft förläget och halft skälmskt.
»Knappast», svarade hon och skakade på hufvudet, »åtminstone har du icke
varit det på samma sätt som jag.»
Det var nog så. Elisa tänkte tillbaka på sin sextonårsålder. I stället
för den första balens förtjusande oro hade den första sorgen lagt beslag
på hennes sinne. Det var då hon förlorat sin mor. Faderns hjälplöshet i
saknaden, småsyskonens beroende, de unga bröderna, som förlorat sitt
bästa jordiska stöd just vid den tid, då lifvets korsande vindar begynna
slita i seglen, allt detta hade Elisa känt och tagit på sina unga
skuldror jämte den egna sorgen. Allvarlig och tänkande redan af naturen,
blef hon det i än högre grad genom detta stora ansvar. Underligt nog
tyngde det ej ned henne, utan alstrade i stället en tidig själens
mognad. Hennes andes krafter utvecklades blott af att användas. Men det
antagandet låg nära till hands, att hon härigenom förlorat förmågan att
fullt förstå och sympatisera med en lätt och sorglös ungdom, för hvilken
lifvet ter sig som en lek. Kanske var det därför tant Cilla förstummades
vid hennes inträde och ej kunde förmås att berätta vidare om sina
barnsligheter från flydda tider. Af samma orsak gingo de båda unga
flickorna till andra än Elisa, när de sökte sympati för sina små
intressen och önskningar. Och ändå älskade de henne mest af alla i
huset, ja Ester ägnade henne till och med en hängifvenhet, som hade en
stark tillsats af svärmeri. Elisa ville icke vara hög, hon ville
intressera sig för hvad som intresserade dem, men med bästa vilja i
världen förmådde hon ej se något riksviktigt i sådant som utseende,
kläder, nöjen och famlande svärmerier. Hon hade kommit att stå för
mycket ansikte mot ansikte med lifvets verklighet och med mänsklighetens
lifsfrågor. Hon försökte tala med de båda unga konfirmanderna om detta,
men saknade förmågan att göra det enkelt och gladt. De rördes och
lyssnade med beundran, men hon kände, att de ej förstodo henne. Tant
Cillas berättelser vunno mera genklang hos dem.
Men detta betydde dock ej, att de voro utan alla allvarliga tankar. När
tiden för konfirmationen och den första nattvardsgången nalkades, kände
de dess vikt. Då sökte de ej tant Cilla utan Elisa.
På våren vid pingsten ägde konfirmationen rum. Sedan reste Ester Bro
till Irenes stora saknad. Men bröderna kommo hem öfver ferierna, och
sommaren gick gladt nog.
På hösten, sedan de rest, blef det dock så mycket ödsligare. De sjutton
årens oförklarliga längtan af vemod och lust blef Irene tung. Hon kunde
ej likt Elisa gå upp i verksamhet hemma och bland folket på godset, hon
begärde något annat. Lefva för andra förstod hon icke, och att lefva sig
själf hade hon så föga tillfälle till. Spegeln sade henne, att hennes
mörka hår hade en vacker glans, att hennes bruna ögon voro riktigt söta
med sitt unga, trånande uttryck, samt att kinden just fått den första
ungdomens så snart försvinnande, täcka rundning. Men ingen var det ju,
som såg allt detta och beundrade det! På bjudningarna i trakten träffade
Irene endast sådana, som sett henne sedan barndomen och därför ej kunde
få klart för sig, att hon nu vuxit upp. Irene längtade ut i världen
efter något alldeles nytt.