nämndes heller icke. Majoren hade föresatt sig att ej tro på den, och
alla andra försökte också med olika framgång att blunda för den, allt
under det den gick sin obevekliga gång.
Sven Rise ville hålla i med undervisningen till jul, ty förr kunde
Torvald ej komma in i någon skola. Gossen förstod, att lärarens krafter
ej fingo anlitas för mycket, därför gjorde han sitt allra bästa och
Irene likaså. De togo så mycket som möjligt af arbetet på sig. Elisa
hade ålagt dem detta, samtidigt med att hon underrättat dem om deras
lärares sjukdom.
Det rörde henne att se, hur Sven Rise genom det undseende, som hans
tillstånd, icke han, fordrade, blef ett redskap att utveckla det ömsinta
och goda i barnens karaktärer.
Lektionerna voro ej så regelbundna numera, ty läraren var ibland för
klen att lämna sitt rum, och aldrig tillät han sina elever att vistas
där. Än det ena än det andra skälet hittade han på för att förekomma
detta, men Elisa visste nog, att han endast ville skydda dem för smitta.
Hon ansåg dock faran icke stor i det fallet, då alla försiktighetsmått
vidtogos.
En gång, då han på två dagar ej orkat lämna sitt rum, knackade det på
dörren och Elisa trädde in.
Han blef häpen, reste sig från soffan, där han låg, och bad om ursäkt
för att han var klädd i nattrock. Men hon smålog och gaf honom en vink
att lägga sig igen.
»Kom i håg, att jag är Elghyttans husmor, och för husmodern får ingen
dörr vara stängd, allra minst den bakom hvilken någon ligger sjuk», sade
hon med en så naturligt moderlig värdighet, att all hans blyghet
försvann för en känsla af obeskrifligt välbefinnande.
Hon ville vänja honom vid att låta sig vårdas af henne, och det
lyckades.
För henne blef den dagliga omsorg, hon fick ägna honom, en ovärderlig
hjälp till att skjuta undan tanken på den förestående skilsmässan. Genom
att noga följa sjukdomens små växlingar fram och tillbaka lyckades hon
se bort från förloppet i dess helhet och glömde ibland den oundvikliga
utgången.
Fram emot jul kom Christian hem efter att hafva varit borta och roat sig
hela hösten med besök hos bekanta. Han drog sig för att träffa Sven
Rise, om hvars sjukdom han blifvit underrättad i bref. Det var därför
med lättnad han vid sin ankomst på kvällen hörde, att den sjuke redan
gått till sängs. Christian var alltid tacksam för uppskof, när det var
fråga om något obehagligt, äfven om detta var oundvikligt.
»Hur är han till mods, du?» frågade han Elisa.
»Så lugn, som om det ingenting vore», svarade hon.
»Han har väl inte riktigt satt sig in i hur det är?» förmodade
Christian.
»Jo, det är just det han gjort.»
»Hm. Men innan han hunnit göra det, var han inte förtviflad då?»
»Det vet jag ej, ty jag såg honom ej dessförinnan. Han hade redan
fullkomligt satt sig in i förhållandena, då han kom hem från doktorn.»
»Han är en ovanligt resignerad natur», sade Christian.
»Sven Rise ser mot döden med mer än resignation.»
»Du vill väl inte påstå, att han är glad åt den? Det vore onaturligt.»
»Men tydligen icke omöjligt», ifyllde hon. »Jag har ett par gånger, då
han suttit försjunken i tankar och trott sig obemärkt, sett i hans ögon
ett skimmer af öfverjordisk lycka. För honom är den osynliga världen
verkligare än denna; döden blir för honom bara en hemfärd.»
»Den kan allt bli svår den», sade Christian.
Det klack till i Elisa vid dessa ord; de berörde en öm nerv.
»Men den bär hem i alla fall», sade hon mest för att trösta sin egen
smärta.
Han såg på henne.
»Jag tror du tagit intryck af Rise», sade han; »du tänker och talar likt
honom.»
Hon ljusnade märkbart.
»Jag skulle intet hellre vilja än likna honom i allt», sade hon.
»I lungsoten med?»
»Ja i den med, om det ej kunde gå med mindre.»
Christian teg och drog sina slutsatser. De voro nog riktiga, men trängde
ej ända ned till den fulla verkligheten.
Sven Rise bad ofta Gud, att han skulle löna dem, som så älskvärdt
upplåtit sitt hem för en främling, och särskildt gällde dessa förböner
Elisa. Han anade ej hur han själf fick vara redskapet för deras
uppfyllande. Sjuk, med blott några månaders lif ännu och oförmögen till
allt arbete, lät han sig vårdas af henne, den friska, starka och unga,
som hade lifvet framför sig och dugde till allt. Föga anade han, att han
därunder var den gifvande och hon den mottagande. Icke drömde han om att
inverka på henne med sin trosstyrka och sina ord; i stället tänkte han
med trygghet på, att om han komme i mörker och vacklade, fanns hon där
att trösta och stödja honom. Men ännu var det ljust inom honom.
Gemenskapen med Kristus var innerligare än någonsin och förtog döden
dess udd. Detta förhållande röjde sig i allt hans väsen så osökt som
ljuset lyser, då det är tändt. Allt detta såg Elisa, och det blef för
henne Betlehemsstjärnan, som lyser till Kristus.
Gustaf Adolfs sinnesändring och den entusiasm hvarmed han omfattat
Kristus hade väckt hennes intresse, men kanske ännu mer hennes misstro.
Denna senare hade ytterligare stärkts genom hans affall och
återupprättelse och gjort henne böjd att anse alltsammans som
öfvergående känslosvall. Gustaf Adolf var så obepröfvad än. Men hos Sven
Rise trädde samma Kristustro henne till mötes bepröfvad, stark och
hållbar. Hon iakttog den, där den luttrades i lidandets ugn, och hon såg
dess rena guld. Hennes begär att för egen del vinna denna segrande tro
blef starkare för hvarje dag genom umgänget med Sven Rise. Och en sådan
längtan i ett mänskohjärta är det eviga lifvets morgongryning.
13.
Till julen kom Gustaf Adolf hem tidigare än han brukade, ty han drogs
till sin sjuke väns sida.
Sangvinisk var han, men ej som majoren, hvilken bortförklarade
sanningen, vägrande att tro på den, utan så att han såg den ljus.
»Du är afundsvärd, Rise, som redan fått vår Konungs kallelse hem. Hur
gärna jag vore i ditt ställe!»
Så ljöd hans hälsning. Men Sven Rise, som för tillfället hade en mindre
ljus stund, sade något om den oro han ibland kände för, att plågorna
skulle bli större än hvad han kunde bära med tålamod. Han var också rädd
att gripas af dödsfruktan och därmed misspryda sin Frälsares lära.
»Tänk på hur trofast Gud burit dig ända hitintills. Tror du att han
släpper dig nu, när du är så nära målet och allra bäst behöfver honom?
Det vore just likt vår nåderike Gud, tycker du inte det?»
Sven Rise log. Åh hvad dessa friska, tillitsfulla ord lugnade honom!
Hans sjukliga oro vek för dem, som nattens dunkel viker för solens
klarhet. Han tryckte Gustaf Adolfs hand med ett af hjärtat gående tack,
som nådde längre än till den jordiske vännen; det steg ända upp till all
hugsvalelses Gud.
»Det käns så ljust att tänka på dig, Gustaf Adolf», sade han efter en
stund. »Du har alla förutsättningar att bli till stor välsignelse i Guds
rike.»
»Tror du det?» frågade Gustaf Adolf med barnslig glädje. »Ja, det är min
högsta önskan och min dagliga bön», tillade han med manligt allvar.
»Men håll dig hårdt vid ödmjukheten och var framför allt öppen, öppen
inför din Gud, ty blott så kan du tåla vid att bli ett mycket användt
redskap. Blif aldrig annat än ett omyndigt barn inför Gud, så kan du
varda en pelare i Guds församling», sade Sven Rise.
»Det gäller att inte glömma, det man blott är ett redskap», anmärkte
Gustaf Adolf.
»Just det, ja», sade Sven Rise, och hans blick blef tankfull, den
tycktes se tillbaka öfver det förflutna lifvet.
»Hvad tänker du på?» frågade Gustaf Adolf, som längtade att få veta
orsaken till det ödmjuka och på samma gång förklarade uttrycket i sin
väns ansikte.
»Jag tänker på Herrens vägar. Nu förstår jag hvarför jag ej får tjäna
honom här. Min själ är honom oändligt mycket dyrbarare än min tjänst.
Därför, när han såg, att den senare höll på att bli mig en snara, tog
han den ifrån mig för att jag skulle återgå till min första kärlek, som
är Herren själf. Det har tagit tid, innan jag kommit att inse detta, men
nu förstår jag honom, min älskade Herre!»
Gustaf Adolf var gripen.
»Tack för dina ord! De ha lärt mig den grundsanningen, att blott i mån
som den första kärleken är varm kan man vara till välsignelse», sade
han.
För Sven Rises afbrutna verksamhet fann Gustaf Adolf ännu en annan
tydning än denne själf uttalat. Han var med Elisa och Irene ute på en
promenad före middagen och upprepade för systrarna den sjukes ord.
»Underligt är dock», sade Elisa, »att Gud tar bort honom. Världen
behöfver så väl sådana som han. Hvarför måste hans rika begåfning brytas
ned af döden, innan den hunnit användas i den verksamhet den tyckes
ämnad för?»
Gustaf Adolf stannade tvärt och såg ut öfver en snöhöljd åker, tydligen
hämtande en ingifvelse från den.
»Minns du icke detta fält sådant det var i höstas, Elisa?» frågade han.
»Det var besådt, och den späda brådden spirade upp, grön och saftig. Så
kom frosten, och brådden vissnade ned. Hvarför såddes fröet till ingen
nytta eller hvarför fick frosten bita af dess växt? I vår, Elisa, kommer
svaret. Då spirar här på nytt, och i sommar gungar på detta fält en
skörd, som skall nå en mognad fullare än höstbrådden nått, om frosten
dröjt. Tror du ej det kan vara så med Sven Rises andliga gåfvor och
krafter? De brytas ned af döden, men blott för att blomstra upp på nytt
och komma till bättre användning i evighetens vår.»
»Ja, så måste det vara. Det är tröst i den tanken», sade Elisa och såg
på den till utseendet döda och ofruktbara åkern. Nere i dess djup låg
lifvet gömdt och grodde.
»Det har ofta förefallit mig, när jag gått i naturen, som om den varit
full af gåtor», sade hon. »Dess hemlighetsfullhet drar och lockar, och
jag har ofta önskat mig förstånd att tyda gåtorna. Nu är det som om jag
börjar skymta förklaringen. Tror du inte, att naturens lif i bilder
uppenbarar det eviga andelifvets hemligheter, och att det är orsaken
till dess tjusning? Som nu detta med höstsäden till exempel och mycket,
mycket annat?»
»Jo visst. Jesus förstod naturens bildspråk som ingen annan, och hur
ofta tolkade han det inte i sina liknelser!» sade Gustaf Adolf.
Irene, som hängde vid Elisas arm, såg sig omkring, liksom ville hon
upptäcka något af det syskonen talade om. Det var vintrigt kallt och
tyst. Solen lutade mot sin nedgång, dess flammor glödde bortom
tallskogens raka stammar. Himmelen mörknade, och man kunde vänta att få
se stjärnorna börja glimta snart.
»Hvad säger himmelen nu?» frågade Irene. Allvaret omkring henne hade
väckt tankar i den femtonåriga lilla flickans förr ganska tanklösa
sinne, men hon behöfde ännu hjälp för att få fram dem till klarhet.
Elisa såg uppåt.
»Ja, hvad säger himmelen oss, när det mörknar och stjärnorna tändas?»
sade hon eftertänksamt. »De syntes icke under dagen, då allt var ljust
och gladt, men i mörkningen stråla de fram.»
»Alldeles som Guds löften», ifyllde Gustaf Adolf; »de ha intet värde för
oss förr än vi behöfva dem, liksom vi icke se stjärnornas ljus förr än
det mörknar omkring oss.»
Elisa såg tyst upp mot himmelen. Först nu, sedan sorgens skugga fallit
öfver hennes väg, hade hon börjat se efter Guds löften. Tanken på död
och tillintetgörelse sammansnörde hennes hjärta. Men stjärnorna på
löftets himmel begynte uppgå för hennes syn. Klarast af dem alla lyste
denna: »Jag är uppståndelsen och lifvet; hvilken som tror på mig, han
skall lefva om han än dör.» Hon tyckte att detta löfte kastade en
hoppets ovanskliga strålglans öfver Sven Rises bleknande drag. Också in
i hennes eget hjärta föllo några strålar, svaga ännu, men dock af evigt
ljus. De hviskade om den rykande veken, som ej skall släckas.
»Låt oss gå in i tallskogen mot aftonrodnaden», bad Irene.
»Den fångar du ändå icke», sade Gustaf Adolf med något af sin vanliga
skämtsamhet, som annars var dämpad nu.
»Hvad är aftonrodnaden lik?» frågade hon, medan de enligt hennes önskan
gingo fram mot dess glödröda prakt.
Glänsande strålar silade dem till mötes mellan träden.
»Hvad den är lik?» upprepade Gustaf Adolf beredd att nojsa litet med
henne. »Illusioner, som glänsa och locka, men dem man aldrig når, om man
än springer till världens ände.»
»Ah nej, solnedgången får inte likna något dåligt», sade Irene bedjande.
»Den är lik en rättfärdig mans död», sade Elisa. »Ljus, men full af
vemod. För oss ter den sig som en nedgång, men i en annan värld hälsas
den som uppgång.»
»Den liknelsen tyckte jag mer om», förklarade Irene.
»Och jag med», instämde Gustaf Adolf.
De tre syskonen stodo stilla, medan solnedgången glödde och flammade,
utvecklande all sin prakt för att sedan långsamt blekna bort.
»Hvad menar du med en rättfärdig man, Elisa?» frågade Gustaf Adolf.
»En sådan som Sven Rise», svarade hon utan betänkande.
»Och hvad gör honom rättfärdig?»
»Hans tro.»
Gustaf Adolf skakade på hufvudet.
»Om du frågade honom själf därom, skulle han ej svara: 'min tro', utan:
'Jesu Kristi Guds Sons blod'.»
»Men det blodet är utgjutet för alla, och alla äro icke rättfärdiga»,
invände hon.
»Jag menar icke att tron är obehöflig», sade han; »den är handen,
hvarmed vi taga emot rättfärdigheten.»
»Den är nödvändig således, ty utan den bli vi icke frälsta.»
»Vi ha icke ens tron af oss själfva; den är en gåfva af Gud.»
»Hvarför ger då ej Gud trons gåfva åt alla människor?» frågade hon.
»Alla vilja ej taga emot den.»
»Då är det i alla falla en förtjänst att vilja tro», vidhöll hon.
»Ja, på samma sätt som det är en förtjänst hos den drunknande, att han
vill bli räddad och griper om handen, som räcks honom», svarade Gustaf
Adolf.
»Hvem vill väl drunkna?» anmärkte Elisa.
»Lekamliga själfmord äro icke ovanliga och andliga ännu mindre», svarade
han.
De gingo hemåt utmed ån, som var frusen vid kanterna. I midten gick
strömfåran ännu öppen.
Det mörknade, och inbjudande brasor tändes på härden i stugorna de gingo
förbi. Snart hälsade dem ljusen från Elghyttans gård. Det lyste i salen,
där middagen väntade. Irene stödde sig vid Gustaf Adolfs arm. Det
brukade alltid vara så hisnande roligt, när han var hemma och julen stod
för dörren, men i år kunde hon ej känna så. Ett ovanligt allvar hvilade
öfver Elghyttan, ett allvar, hvars tyngd hon ej kunde lyfta af sig trots
all sin ungdomliga lifsglädje.
Elisa såg mot ett fönster i nedre våningen. Intet ljus brann där än.
Kanske vill han se stjärnorna tändas, tänkte hon och blickade upp mot
himmelen, som nu brann och strålade.
Stunden nalkades för honom därinne att anträda denna underbara färd ut i
det stora okända. Hon ryste. Rymden tycktes henne mörk och kall trots
alla sina skimrande världar och evigheten förborgad trots Guds löften.
Måste ej en ensam ande förirra sig där och aldrig hitta fram till
Fadersfamnen?
Elisa kände sanningen af sin broders ord, att tron är en Guds gåfva och
ej en naturlig fallenhet; ty blott en himmelsk kraft kan bära öfver de
oändliga djupen. Hon kände inom sig den drunknandes viljekraft till att
låta sig räddas.
14.
Sven Rise hade upphört med undervisningen, men var ännu ej sämre än att
han kunde vistas uppe flera timmar om dagen. Alla täflade om att vara i
hans närhet, då han orkade med sällskap. Ej behöfde han vara till
besvär, det föll ingen in att betrakta honom som annat än en medlem af
familjen. Trots den jämförelsevis korta tid han tillbringat på
Elghyttan, hade han vunnit underbart stort insteg i de hjärtan, som
klappade där. Och de många intresserade frågor, fulla af deltagande och
oro, som ställdes till Elisa eller hennes syskon, då de voro ute i
bygden, visade hur älskad Sven Rise hade förstått att göra sig äfven i
vidare kretsar. Mycket kom fram af hvad han i tysthet verkat. På sina
ensliga promenader hade han brukat gå in i stugorna och stifta
bekantskaper, som snart vuxit till verkliga vänskapsband. Därför saknade
man honom nu mångenstädes. Många bland folket kommo också till
herrgården för att fråga efter kandidaten, men ej alltid tillätos de att
råka honom.
En dag fick han reda på, att Elisa afvisat ett par unga karlar, som
velat träffa honom.
»Det skulle du icke gjort, Elisa», sade han mildt förebrående.
»Men du var så särskildt klen den dagen», försvarade hon sig.
»Nog hade jag orkat hälsa på dem», sade han med en skymt af saknad, som
djupt grep henne.
Hon försökte få ett bud till de båda ynglingarne, men ingen hade tid
midt i julbrådskan. Då gick hon själf, fast hon ej heller hade tid. Det
var en lång väg, och snön yrde, men Elisa tänkte ej på annat än glädjen
att få uppfylla en af Sven Rises få önskningar.
De båda ynglingarne voro lyckligtvis hemma och följde henne genast till
Elghyttan. Under vägen gladde de hennes hjärta genom att tala om
kandidaten. De mindes hvar enda gång de träffat honom och allt hvad han
då sagt dem. Den ene af dem hade en gång kört en vedfora i skogen, då
kandidaten kommit och gjort honom sällskap och under samtalet osökt fört
hans tankar in på eviga ting. Den andre hade stått och smidt i sin
smedja, då kandidaten kommit och slagit sig ned bredvid honom en stund.
Och innan han gick hade han fått den unge smeden, utan att denne visste
hur, att se sitt arbete ur en långt högre synpunkt än förr.
Elisa kom vid dessa berättelser att tänka på den vise Sokrates' metod
att meddela sin vishet åt de arbetande en och en midt under deras
sysselsättning, ofta begynnande med en naturlig anslutning just till
denna.
Kandidaten halflåg klädd i nattrock på en soffa i hvardagsrummet då de
unge männen anlände.
De fingo råka honom en kort stund. Då de kommo ut, mötte dem Elisa, och
de tackade henne för att hon hämtat dem. Hon såg i deras ansikten samma
rörda och stilla uttryck, som hon sett hos de flesta andra, hvilka fått
tillbringa en förtrolig stund med den sjuke.
Hon gick in till honom. Lampans sken föll dämpadt öfver hans ansikte,
som alltid såg mindre sjukt ut vid ljus.
»Så eget att de skulle komma igen så snart och just samma dag, som vi
talat om dem», sade han.
Hon svarade ingenting, men satte sig på en taburett vid hans sida.
»Tack att jag fick hälsa på dem denna gång», till-*lade han leende.
»Förlåt mig!» bad hon. »Jag skall aldrig mer beröfva dig ett tillfälle
att göra godt.»
»Det goda jag kan göra är icke stort», sade han, »men det kan göra
människor godt att påminnas om döden och evigheten, och jag ligger ju
här som en lefvande påminnelse därom.»
Elisa förmådde ej svara. Han såg det och förstod, att han berört en
ömtålig sträng. Det kom alltid som något nytt för honom hvarje gång han
märkte, hur svår tanken på den förestående skilsmässan var henne. Att
hon var allt hans jordiska goda föreföll honom naturligt, men att han
kunde vara lika mycket för henne, det hade han svårt att fatta, och dock
tycktes det så.
»Har du varit ute? Ditt hår är vått vid tinningarna», sade han.
»Det är snöyra», svarade hon och strök tankspridd ett par tag med handen
öfver håret.
»Hvad kunde tvinga dig ut i ett sådant väder?»
»Jag gick ett ärende», svarade hon undvikande.
Men han var skarpsynt, för honom kunde hon ingenting dölja. Snart
gissade han, att de unge männen ej kommit af en händelse den dagen. Han
blef djupt rörd. Detta var ett bevis. Han förlorade sig en stund i
drömmar, men ryckte upp sig.
»Nej, man skall ej se tillbaka», utbrast han.
Hon, som ej visste hvad han tänkt på, såg frågande upp.
»Jag drömde om hur det möjligen kunnat vara, om jag ej blifvit sjuk»,
fortfor han, och den blick han fäste på henne röjde klart hvilken plats
hon skulle haft i detta, som kunnat vara.
Hon förstod honom och tog hans framräckta hand, medan en känsla af
öfverväldigande vemod fyllde hennes hjärta.
»Guds vilja är den bästa», fortfor han ljus och lugn till sinnes. »För
mig finns intet skäl till klagan. Jag har fått kallelsen hem till min
Konung, och det käraste jag lämnar på jorden skall jag återse en gång
hos honom. Jag har ej skäl att klaga», upprepade han ännu en gång.
»Men har icke jag det?» frågade hon sakta.
»Du? Nej, Elisa. Den skugga af sorg Gud nu låter falla öfver dig skall
blott draga dig närmare honom och fostra dig till hans tjänst. Han har
mycket åt dig i lifvet än.»
Under det han talade sjönk Elisa på knä vid hans sida och dolde ansiktet
i vecken af hans filt. Hon gjorde det utan lidelse och häftighet. Det
låg i hennes stilla, behärskade sätt en stum vädjan halft till honom,
halft till Gud, en vädjan som Sven Rise uppfattade.
Vördnadsfullt lade han sin hand på hennes hufvud och bad en innerlig bön
om, att hon helt skulle få tillhöra Jesus Kristus lifvet igenom och bli
till rik välsignelse.
Denna bön gaf Elisa vida mer än han, som bad den, anade. Hon hade alltid
haft en benägenhet att ställa sig på afstånd från Gud, af fruktan att
profanera det heliga. Men denna bön var frukten af ett annat
förhållande, den kom rakt ur ett hjärta, som utan tvekan öppnat sig för
Gud och dragit himmelriket till sig, och som därför vågade tala till Gud
likt ett älskadt barn till sin fader. Bönen uppenbarade också för henne,
hur man genom en sådan innerlig förening med Kristus lär sig vilja, hvad
Gud vill. Hon var Sven Rises jordiska kärlek, men när han vid tanken på
den förestående skilsmässan skulle bedja för henne, låg icke deras
återseende, ej jordisk lycka för henne honom närmast om hjärtat, utan
hennes ställning till Kristus och hennes insats i Guds rikes kamp.
Och hon sade amen till hans bön, fast hon kände sig långt från dess
uppfyllelse.
15.
När Gustaf Adolf for tillbaka till Upsala vid vårterminens början,
följde honom Torvald för att begynna i skolan. De båda bröderna skulle
bo tillsammans, då den yngre väl behöfde den äldres tillsyn.
Irene fann det rysligt tomt efter Torvald och den regelbundna läsningen.
Elisa, som förstod detta, gaf henne praktisk sysselsättning i stället.
Och hon lyckades väcka den yngre systerns intresse för denna genom att
ej blott använda henne såsom sin hjälpreda utan låta henne få ansvaret
för det ena efter det andra. Härigenom fick Elisa så småningom mera tid
för Sven Rise, och hon dolde ej sin tacksamhet mot Irene, hvilket
ytterligare ökade arbetets behag för denna.
Förtroligheten mellan den sjuke och hans vårdarinna växte hastigt, och
snart föll det sig naturligt för dem båda att för hvarandra uttala sina
innersta tankar. Blott en sak vidrörde de aldrig med tydliga ord, och
det var den känsla, som förenade dem. Den röjde sig dock i allt och
erkändes både af dem själfva och omgifningen utan att nämnas. Ingen
undrade på, att de hade mycket att säga hvarandra. Sven Rise betraktades
som Elisas särskilda tillhörighet, så att när han blef sämre, kände alla
det svårt, men deltagandet koncentrerades kring henne.
Fram i mars förmådde han ej mera stiga upp. Elisas mod sjönk, men hon
kämpade tappert för att hålla det uppe; den ökade vården och omsorgen
hjälpte henne.
»Vänta bara, när vårsolen blir starkare, då kanske du kommer upp igen»,
sade hon med en hoppfullhet, som dock saknade resonansbotten inom henne.
Vårsolen blef starkare, men Sven Rise svagare.
»Hvarför får aldrig jag hjälpa dig att sköta honom? Han är ju min
lärare, och jag tycker så mycket om honom», sade Irene en dag till
Elisa.
»Du är så ung och kan lätt ta skada af att vara mycket därinne», svarade
denna.
»Skada?» upprepade Irene.
»Tuberkler smitta.»
»Men du då?»
»Vid min ålder är det mindre farligt, dessutom är jag så frisk.»
»Det är jag med.»
»Men du växer så fort, har blifvit tunn och blek på sista tiden», sade
Elisa smeksamt och strök sin kind mot Irenes. »Jag är så rädd om min
lilla syster.»
Ingen kunde vara mer intagande än Elisa i sina veka stunder. På sista
tiden hade hon mjuknat så underbart och fått något hjälpsökande i
blicken, särskildt rörande hos en, som alltid blott brukade vara till
hjälp.
»Elisa, jag måste få lätta arbetet för dig», utbrast Irene; »du är blek
af nattvak.»
»Det är ej af nattvak.»
»Hvad då af?»
»Hjärtesorg», hviskade Elisa knappt hörbart och gick ifrån den lilla
systern in till sin patient.
Irene gick tankfull fram till det öppna fönstret i vestibulen och såg ut
i den tidiga aprilkvällen. Nymånen stod i skyn utan att lysa, då dagen
ännu ej slocknat. Den kyliga luften svepte med ett knappt kännbart drag
om flickans panna, så stilla var det. I naturen låg en stark aning om
stundande vår. Irene grät sakta sådana där vemodstårar utan medveten
orsak, som man kan gråta vid femton år. Hon önskade sig en hjärtesorg.
Det måste vara något ljufligt och högstämdt, en njutningsfylld smärta,
som lyfter!
Den unga flickan stod och svärmade i det öppna fönstret, tills månskäran
började lysa och hon själf frös.