Blodet spränger i tinningarna, blod och vatten sorla i bröstet. Han vill
pressa samman läpparna, men de vika sig uppåt och nedåt, vika sig som en
blomknopps blad och blotta tänderna.
Likväl känner sig magister Ekmarck ganska lycklig och vill i detta
ögonblick verkligen dö.
Barbro Backes brev, som magistern glömde i sin ficka och som slutligen
genom rättvisans försorg överlämnades åt bergmästaren lydde sålunda:
-- Käre Rygell!
Jag kräver nu, att bergmästaren uppfyller sitt löfte, som var att giva
mig Hilleborn utan förbehåll. Bergmästaren har flerfaldiga gånger frågat
mig, vilka avsikter jag kunde hava med gården. Jag svarar nu som
tillförne, att jag vill skänka bort Hilleborn, som man skänker ett
äpple. Bergmästaren vill icke tro, att en förnuftig person kan handla så
lättsinnigt. Mitt förnuft är emellertid av sådan beskaffenhet, att jag
vill skänka Hilleborn åt den mig behagar.
Om bergmästaren icke inom åtta dagar efter brevets mottagande låter höra
av sig, anser jag mig fri från alla förpliktelser. Och lämnar då
Frötjärn. Vill åter bergmästaren uppfylla sitt löfte, skall jag för all
framtid nogsamt rätta mig efter alla föreskrifter och befallningar samt
förbliva bergmästarens lydiga
_Barbro_.
P. S. Jag sänder brevet med magister Ekmarck och är nu ensam på
Frötjärn. Vad som talas om mig, vet jag icke men kan med sanning
försäkra att mina handlingar äro ärbara. Bergmästaren har givit Jon i
Losätra i uppdrag att efterforska, huruvida jag besöker Gert Bourmaister
på Hilleborn eller han mig. Jag har icke sett Gert sedan den dagen på
Falla, då han räddade bergmästarens liv. Och jag vill endast se honom en
gång till i detta livet. Bergmästaren kan gärna vara mig följaktig vid
det tillfället. Jag tänker då giva honom Hilleborn alldeles som han en
gång skänkte Barbro Backe det största och vackraste äpplet på Skara
torg.
_D. S._
Barbro trodde, att bergmästaren genast skulle återvända till Frötjärn
eller åtminstone besvara brevet. Hon förhörde sig om vägens längd och
räknade ut, att magistern inom fem timmar borde anlända till staden. Hon
gav honom ytterligare en timme för att finna bergmästaren. Klockan halv
åtta på kvällen borde brevet vara framlämnat. Hon ställde sig framför
pendylen, och för att noga utmäta den nödiga tiden började hon
efterhärma bergmästarens rörelser. Hon föreställde sig, att Rygell satt
i källarsalen eller på sitt rum. Hon satte sig vid bordet och låtsades
äta, tuggande sävligt och grundligt, som bergmästaren plägade. Nu trädde
magistern in i rummet. Hon gav honom en lång sidoblick, tuggade ännu en
stund, torkade sig om munnen, nickade, räckte fram handen. Hon gjorde i
släpande ton frågor om Frötjärn, om skörden, om kreaturen, om Barbro. Nu
räckte magistern fram brevet. Hon tog det, granskade utanskriften,
letade en stund efter brillorna, fäste dem varligt bakom öronen, tog
åter brevet, vände det, bröt det och började läsa. Hon läste brevet i
tankarna tre eller fyra gånger. Hon låtsades försjunka i tankar. Men på
en sekund hade hennes tankar säkerligen hunnit lika långt som Rygells på
en timme. Hon gav honom en timmes betänketid. Klockan nio stod hon
alltjämt framför pendylen med pekfingret följande minutvisaren. Hon
skrev på glaset: