återtagit käromålet mot högvälborne greve Ulrich von Battwyhl m. fl.
angående skadegörelse å vår egendom Falla. Vidare hava vi återtagit de
av vår k. hustru i brev av den 18 dennes uppräknade kravmålen mot
prästen, mot välborne herr Hugo Schager, mot herr Alexander och Robert
Fielding samt mot Hamrin. Vidare hava vi till vår k. svärfar översänt
det belopp, som Barbro i brev av den tjugonde sistlidne juni bestämt.
Den hedervärde oxhandlaren Gellin från Ånsta har meddelat oss att vår k.
hustru alls ingen ledsnad har på Frötjärn utan omgiven av flera vänner
och väninnor mestadels ungt och lustigt folk förströr sig alldeles
förträffligt. Det gläder oss desto mera, som k. Barbro i ovannämnda brev
klagade över att smärtorna i bröstet hindrade arbetet. Vi hoppas och tro
att k. Barbro nu är fullt återställd till hälsan, och anse vi oss under
sådana omständigheter kunna utan ömma betänkligheter uppskjuta vår
återkomst till Frötjärn, helst en stackars gubbes närvaro väl näppeligen
torde öka vår k. hustrus glädje.
Nedkallande den Högstes välsignelse över vår k. Barbro förblive vi Dess
ömme och trofaste make
_Carl Rygell_
c-d bergmästare.
Brevet innehöll på sätt och vis en chifferskrift, som Barbro genast
tydde sålunda:
-- Vi nödgas dock meddela vår k. hustru, att köpehandlingen ej kan
uppsättas och undertecknas före vår återkomst till Frötjärn -- -- --
under sådana omständigheter kunna vi utan ömma betänkligheter uppskjuta
vår återkomst --
Och Barbro tänkte: Har herr bergmästaren redan gjort mig till viljes i
så många stycken och har han framför allt verkligen i sinnet att infria
sitt löfte beträffande Hilleborn, så är det min plikt och till och med
ett nöje att kyssa marken under hans fötter. Min domstol skulle säkert
ha tillerkänt honom en evinnerlig ära, men det är alltför tydligt att
han avskyr min domstol. Jag skall därför avstå från mina vänner och mina
nycker. Och jag skall lämna dem lika obekymrat, som ett bi lämnar en
grann blomma utan honung.
Likväl ville hon först övertyga sig om, att bergmästarens brev icke
lovat för mycket. Hon sände magistern till Hilleborn. Han återvände
alldeles häpen över den omstörtning, han fått bevittna. Kommerserådet,
hans son översten, hans sonhustru, barnbarn och trotjänare hade redan
lämnat Hilleborn medförande större delen av bohaget. Barbro frågade, om
det således icke fanns någon människa kvar på gården.
-- Förvaltaren är kvar, svarade magistern och berättade, att han ganska
enträget utfrågat förvaltaren angående orsaken till kommerserådets
plötsliga uppbrott. Förvaltaren hade sagt, att kommerserådet råkat i
fiendskap med bergmästarn och var och en visste, att i den striden var
flykt bättre än fäkta. Dessutom hade han grämt sig över vackra Majkens
giftermål med drängen och trivdes icke längre på Hilleborn. Huset stod
nu öde och då sprickor och skavanker inte längre doldes av mattor,
dyrbara möbler och bonader, såg det ganska ruskigt ut. Barbro frågade
ännu en gång:
-- Står då Hilleborn alldeles öde?
Magistern jakade. Barbro sade:
-- Kära Ekmarck, vi ska nu leva för oss själva, och vi ska hålla oss
tysta som möss. Sänd genast återbud till våra vänner, bind en näsduk
kring klockans kläpp, så att inte ens vinden kan ringa folk till
Frötjärn. Se det är villkoret för att bergmästarn skall låta mig taga
Hilleborn i besittning. Men hur är det möjligt att hela huset kan stå
öde? Det finns väl folk i flyglarna?
Magistern svarade, att drängarna och en del av tjänstefolket nu som
förut bebodde flyglarna. Barbro tycktes icke nöjd med svaret. Magistern
skyndade att sända återbud till gårdarna runt Kroken. Han var ganska
ivrig att lyda Barbros befallning, ty det tycktes honom bra angenämt att
under någon tid leva på Frötjärn ensam med Barbro Backe. Raslingarna
läto sig emellertid icke genast avspisas. De togo titt och tätt sin väg
förbi Frötjärn och gjorde sig ärende med att efterhöra fru Barbros
tillstånd. Magistern lät i början av allén fälla en bom över vägen, och
ställde vid bommen en pojke, som kunde ge de frågvisa besked.
Raslingarna rodde då mangrant in i vassen under Kungshällen och väntade
att Barbro som vanligt skulle stiga upp till klockstapeln för att se
solen sjunka i Hilleborns skog. Men Barbro gick icke ens ned i
trädgården och Raslingarna fingo återvända hem med tomma fiskkorgar och
snopna miner. Enträgnast var oxhandlaren Gellin, han körde varje afton
av och an på vägen och det dröjde inte länge, förrän Lotten Schager smög
sig ned till grinden och gav honom möte. Barbro sände då Lotten till
Herrlestorp och fick äntligen vara i fred. Magistern och Brita Billman
voro hennes sällskap.
En dag sade Brita:
-- Här leva vi som i ett fängelse. Robert Fielding skulle svarva mig en
nystpinne, som jag behövde så väl. Men han får ju inte sätta foten på
Frötjärns mark.
Magistern lovade, att han skulle ro över till Vassbro och hämta pinnen.
Brita sade:
-- Ro då ända fram till Bånga och hör efter, hur det står till med far.
Magistern sade:
-- Inte är majorn på Bånga. Han sitter för jämnan hos Gert Bourmaister
på Hilleborn.
Barbro, som satt mitt emot honom, steg nu plötsligt upp från bordet och
gick bort till skänken. Hon drog ut lådor och rörde om bland silvret men
återvände icke desto mindre tomhänt till bordet. Efter en stund sade
hon:
-- Man kan bra lite tro på magisterns ord. Sa han inte här för leden,
att Hilleborn stod alldeles öde? Jag frågade ändå ett par gånger.
Magistern svarade ganska trumpet, att Billman inte var bofast på
Hilleborn, och vad Gert Bourmaister beträffade, så räknade han honom
inte, eftersom han ännu var så svag, att han knappast kunde stå på
benen. Barbro frågade, var de båda herrarna fingo mat ifrån, när
herrgårdsköket stod tomt. Magistern svarade:
-- Maten bry de sig väl lite om, så länge de ha fullt upp med dryckjom.
Och det tyckte jag mig förmärka, att de hade.
Barbro sade:
-- Det vore en skam för dig, Brita, om du skulle sitta här i överflöd,
under det att din far saknade det nödvändigaste. Låt oss genast gå ned i
köket och packa ett par korgar fulla. Magistern kan hänga dem på en
stång och rida över till Hilleborn.
Magistern blev ännu mera tvär och trumpen.
-- Fru Barbro sade, att vi skulle leva för oss själva här på Frötjärn.
Nu ser jag, att jag också är till överlopps. Illa sedd blir mångt
betrodd, sägs det. Och nog får jag springa ärenden. Men skynda nu med
korgarna, så ska det vara gjort i nafs. Dåligt skämt och sur fisk ska en
inte tugga för länge.
Han sadlade sin grålle, Barbro och Brita buro ut stången med korgarna
och lade den, så att den vägde jämnt över hästryggen. Magistern satte
sporrarna till och brydde sig litet om, att läckerheterna dansade i
korgarna. Men så småningom saktade grållen farten, och magistern gitte
inte driva på. Han tyckte sig klarligen förstå, att Barbro hittat på
ärendet endast för att få honom ur vägen. Han betänkte, att han länge
nog ätit nådebröd på Frötjärn och att han för Barbro icke kunde vara
annat än en besvärlig snyltare. Allt detta gjorde honom mycket nedstämd
och på samma gång ursinnig. När han äntligen höll utanför drängflygeln
på Hilleborn, lyfte han stången över hästens huvud, vräkte korgarna i
backen och ropade:
-- Här har du, Billman. Brita sänder dig täring.
Billman lutade sig ut genom fönstret och tillsade magistern att bära upp
korgarna. De skulle alla tre äta sig sprickmätta och dricka sig under
bordet till Britas ära. Men Ekmarck sade:
-- Nu gitter jag inte stanna på bondlandet längre. I stan har man den
fördelen, att nattvakten bär en till kurran.
Bourmaister stack sin nakna arm ut genom fönstret och viftade med en
kortlek. Magistern lämnade hästen och korgarna åt en piga och steg upp
till de båda herrarna. De satte sig genast till bords och började spela.
Billman och Bourmaister hade tömt åtskilliga flaskor. Magistern skyndade
att dricka i kapp, men när han druckit och spelat några timmar reste han
sig plötsligt, kastade korten och sade:
-- Det tör ändå vara bäst att jag rider hem. Det är mörkt om nätterna
nu, och fru Barbro kanske saknar att inte ha en karl i huset.
Bourmaister, som på grund av såret talade litet och lågmält, fällde upp
korten framför ansiktet och granskade dem.
-- Du behöver inte vara orolig för hennes skull, Ekmarck, sade han. För
vid pass ett år sen var jag en sorts ridknekt åt fru Barbro Backe. När
jag lämnade tjänsten, trodde jag nästan, att hon skulle sakna drängen.
Men det var inte fallet. Vad hon då saknade var pengar. Nu tror jag
inte, att hon saknar någonting.
Magistern tog åter till korten för att avsluta spelet stående. Men
majoren drog honom ned på stolen. Fru Barbro hade rättaren och flera
manliga tjänare. Hon kunde väl inte vara annat än glad att slippa en
sådan bönhas som magistern. Magistern svarade helt beskedligt, att
Billman kunde ha rätt, och han stannade vid spelbordet och vid
flaskorna. Men efter en stund blev han åter orolig.
-- Det rinner mig i hågen, sade han, att fru Barbro i alla fall tör
vänta mig hem. Hon är så angelägen att få underrättelser från Hilleborn.
Bourmaister sade:
-- Det är tids nog i morgon. Då kan du hälsa henne, att bergmästarn
drivit bort de flesta av den här släkten. Och att den siste Bourmaister
ber om anstånd ännu en vecka, så ska han nog släpa sig hädan.
Billman brast i skratt.
-- För alla de gånger jag sagt dig, Gert, att fru Barbro köper Hilleborn
för din skull alldeles som bonden köpte stian för grisen. Du vore väl
tokig, om du inte följde med i köpet.
Gert Bourmaister reste sig upp. Av sjukdom och dryckenskap var han så
matt i benen, att han måste stödja sig mot bordet.
Han sade:
-- Tror du Ekmarck ett enda ord av vad den där karn pratar?
Magistern svängde med huvudet fram och tillbaka. Han var så drucken, att
han inte skönjde korten och likväl tycktes det honom att hans yrsel var
långt ifrån tillräcklig. Han slängde med huvudet som om han velat slänga
ut den sista droppen förnuft.
Han lallade:
-- Kvinnfolk, gossen min, kvinnfolk släppa inte kammen förrän de tappat
sista hårstrået. Så heter det, ja. Och Barbro har ett hår. Nej, gud vad
det är vackert. Nog blir det en gosse -- en gosse -- en gosse -- som
reder ut Barbro Backes hår.
Bourmaister sade:
-- Jag har lovat den här Billman, att när jag fått krafter i kroppen,
ska vi slåss. Vi ska slåss på kniv eller hur han behagar. Nu lovar jag
dig detsamma.
Han raglade bort till soffan. Billman skrattade överljutt och magistern
gled långsamt ned från stolen.
* * * * *
Följande dag vid middagstid stannade magistern och hans grålle framför
Frötjärns trappa. Han steg inte av hästen utan ropade, att fru Barbro
skulle komma ut. När hon kom i dörren började han tala mycket fort och
med snubblande tunga.
-- Billman hälsar hennes nåd och tackar för maten. Den kommer nog att
smaka. Vad den andra karn beträffar, jag menar Bourmaister, så var han
full när jag kom och full när jag gick. Och full är han för jämnan, det
ska påskynda sårläkningen. Eljest har jag ingenting att berätta mer än
det att Billman och jag talade illa om hennes nåd och att den andre för
den skull lovade oss smörj eller döden och djävulen, så snart han
tillfrisknat. Nu vet hennes nåd det. Jo, han hälsade också, att han
skulle släpa sig undan, så snart det behagade hennes nåd att taga
Hilleborn i besittning.
Barbro vände sig långsamt om och gick in i förstugan. Magistern dröjde
vid trappan, han stirrade slött på hästhuvudet, väntade att grållen
självmant skulle giva sig i väg. Eller väntade på något annat. Och efter
en stund kom Barbro tillbaka. Hon lämnade honom ett förseglat brev och
bad honom skyndsamt rida till staden för att bringa brevet i
bergmästarens händer. Magistern nickade. Han frågade, om han kunde få
vila en timme eller två på Frötjärn. Barbro svarade, att hon i så fall
måste sända ett annat bud. Magistern nickade, stoppade brevet i rocken
och samlade tyglarna. Han sade:
-- Är det eljest någon hälsning?
-- Bara vad som står i brevet och att jag väntar på svaret i åtta dagar
men inte mer.
Magistern nickade för tredje gången. Han gav Barbro en lång blick och i
det han vände hästen, sade han:
-- Jag kan väl tillägga, att fru Barbro är vit som ett lakan i ansiktet.
Att se in i hennes ögon, det är som att se ner i djupa brunnar utan
vatten. Ingenting glänser där, det är bara svart. Det är bara tomma hål.
Jag kan se skallen som den ska ligga på Raslinge körgård intill
uppståndelsen. Jag kan säga det och mer till, sen jag nu lärt mig att
tala illa om fru Barbro.
Han förde fingrarna till hattbrättet och red därifrån.
Fram på eftermiddagen red han in genom stadstullen. Han var då alldeles
förbi av trötthet och ännu mer av törst. Han borgade en slant och gick
till krogen. Gamla vänner togo emot honom på det hjärtligaste sätt, och
han glömde snart sin sorg. Likaså glömde han brevet. Han tillbragte två
dygn i sus och dus men råkade snart i klammeri. Fordringsägare döko upp
i dimman och krävde honom för skulder, som rätteligen borde ha varit
glömda. Tredje dagen uteslöts han på ett skymfligt sätt ur vänlaget. Det
berodde på ett misstag, och han gitte icke försvara sin heder. Nu råkade
han i slang med sämre folk och satt redan på tredje dagen i kurran. Hans
kläder genomletades och tack vare denna omständighet kom brevet
slutligen fram till bergmästaren. Själv hade han under de närmaste
dagarna icke tid att tänka vare sig på brevet eller på fru Barbro.
Stadsfiskal och borgmästare plågade honom med en massa frågor, som han
icke gitte besvara. Fyra nattväktare framkastade vissa beskyllningar.
Han gitte icke förneka. Hans tankar voro långt borta från dessa
finkeldoftande kamrater och bistra lagmän. På sjätte dagen dömdes han
till dryga böter. På sjunde dagens morgon erfor han, att bergmästare
Rygell betalat böterna. Han brydde sig inte om att grubbla över denna
frikostighet, men den förde hans tankar till Frötjärn. Och han beslöt
att begiva sig dit, icke i fåvitsko dock, för sitt nöjes skull, utan i
en alldeles bestämd avsikt. Han ville dränka sig i sjön strax nedanför
hällen vid Frötjärn. Där vattnet, sett på något avstånd, är alldeles
blått.
En solskensdag i medio av augusti återvände magistern till Frötjärn. Han
red upp på stallbacken, svängde sig ur sadeln och lämnade åt vallacken
att själv söka spilta. Piskande dammet ur nankinsbyxorna och den
mellanblå syrtuten vandrade han ganska dristigt, som hans sed var, genom
trädgården. Han tänkte i den stunden bra litet på fru Barbro eller på
någon annan. Stora porten var stängd, fönsterluckorna tillslutna. Han
gick ut på terrassen, som vetter åt söder, åt sjön. Rosenhäcken var vid
denna tid så förvildad, att han endast med möda och under många
förbannelser kunde tränga sig fram. Förvildad men icke oskön. Och halvt
dold av törnet badade en järnkvinna sina regelbundet formade lemmar i
ett träskgrönt vatten. Magistern plockade visset löv från hennes lockar,
från hennes mun, axlar, barm. Vad här är stilla, tänkte han, vad jag är
trött. Nu snart går jag ned till badstället.
Han höjde sig på tåspetsarna för att över rosor och syrener få en skymt
av sjön. Han såg röda och vita pioner lysa mellan fruktträden, han såg
grenar bugnande under rodnande frukter, han såg björklövet sakta vagga
av och an, han såg säven buga.
Jag skall plocka blommor, tänkte han. Hur älskligt att plocka blommor.
Jag har ingen käresta för buketten, men jag kan alltid hålla den i
näven. Då ser Vår Herre att jag går i solen och plockar blommor. Ett
sådant lamm, säger han. Och den skyller folk för att supa! Skriv upp i
boken, att magister Ekmarck går spiknykter på Frötjärn och plockar
blommor.
Men han kände rätt väl sitt elände.
Jag är en gammal hund, tänkte han, gnagen av mal och mått. Gamla hundar
gömma sig, när stunden är kommen. Ingenting kan jag begynna, ingenting
har jag att avsluta. Vad är jag? Känner bara buken, den hänger som en
säck mellan stolpar. Röta är i hela min kropp. Själen tog visst Herren,
jag förmärker den icke. Det hände en gång, att jag grät så
förskräckligt. Mor skulle minnas det, som hon ojade sig. Det var
hiskligt. Någon hade givit mig ett löfte och brutit. Det hände mig förr
och det hände mig sen. Men den gången grät jag så hiskligt.
Han gick genom trädgården och betraktade blommorna. Han rev till sig
några gula kalkar, några strån, några kvistar. Han höll det framför sig
i öppna handen. Så vände han handen långsamt och kvistarna och blommorna
och några vissna löv föllo till marken.
Nej, inte kan jag gråta mer, tänkte han, och inte kan jag plocka
blommor. Vår Herre vet, hur det är fatt, han vet, varför jag kom till
Frötjärn. Det gäller bara att få kroppen under vatten. Själen har jag
tagit, men kroppen kan väl Ekmarcken sköta med själv. Ställ honom där
det är tyst, ställ honom i Frötjärns trädgård och låt honom besinna sig.
Så vet han, vad han har att göra.
Han dröjde ett ögonblick för att lyssna. Han tyckte sig höra röster nere
från stranden. Om jag möter kvinnfolken, sade han till sig själv, så kom
ihåg, att jag går runt hällen, där ingen ser mig.
Stillsamt med korta tunga steg, med armarna slappt hängande gick han
utför stora gången, som leder till sjön. Jag blundar, tänkte han, och
går rakt fram. Jag kränger inte av mig rocken. Paltorna ha gjort sin
tjänst. Det enda skulle vara stövlarna. Ack, ack, varför skall jag
behöva tänka på sådant strunt? Grållen tar Rygell, fast den egentligen
är svärdfejarns i Örebro. Spänns han för plog så stupar han. Jag kunde
ha skrivit några ord om Grållen --
Han slog sig tvärs över benen med spöt.
Vill du slippa undan, Anders lille? Gå på! Tvekar du, så blir det aldrig
gjort. Tänk på, att sjön är blå. Jag minns en flicka med blå kjortel. Nu
är det till henne jag går. Jag lägger huvut i hennes knä. Tänk -- inte
schasar hon undan mig som en ärbar flicka, och inte biter hon mig i
läpparna som en slinka. Hon lägger sina händer över min nacke, tunga,
mjuka, svala händer. Så trycker hon ned huvudet, trycker djupare. Tills
jag spritter till för andnöd. Ett tag. Och så somnar --
Sjögräset krasade under fötterna, han ryckte till och dröjde i steget.
Han gick långsamt bland stenarna, rädd att falla. När vattnet trängde
genom stöveln, måste han slå upp ögonen. Han slöt dem åter, ljuset över
vattenytan var plågsamt skarpt. Och utan att tveka gick han så långt ut
i det blå vattnet, att det stod honom till midjan. Där stannade han,
hejdad av en kvinnlig stämma. Men egentligen borde han icke ha stannat.
Ty rösten ropade:
-- Gå bara på, magistern, gå bara på!
Han vred huvudet åt höger och öppnade ögonen. På den skära, glittrande
stenen som ligger kastad ett stycke utanför Kungshällen, satt en
vitklädd flicka och bredvid henne ännu en, klädd i vitt. Och han tyckte
sig skönja en hel rad av flickor, alla klädda i vitt och sittande som
sjöfåglar på stenarna ända långt in under hällen. Han tänkte:
Det kan icke vara Barbro. Hon kan inte sitta så där på huk, det skulle
göra för ont i bröstet. Det är säkert bergmästarns pigor och kanske
Brita, som kommit ned till stranden för att bada. Skulle jag stanna och
betrakta dem?
Men det var en tanke utan innehåll och mening. Magistern var redan en
död man, drunknad i den leda, som ett olyckligt och lastbart liv
alstrar. Han var en kropp utan själ, en förpinad, uttröttad kropp. Vad
han ännu ägde av vilja, trådde oemotståndligt mot döden. Endast några
ögonblick och ingenting annat skilde honom från målet.
Det är mig också värdigt, tänkte han, att dessa unga kvinnor med
likgiltighet betrakta min dödskamp.
Trevande med foten bland stenarna fortsatte han sin färd. Vattnets kyla
besvärade icke längre. En behaglig mattighet tyngde hans lemmar,
ögonlocken voro sömntunga. Det susade i öronen. Genom suset urskilde han
den milda flickrösten, avlägset, avlägset --
-- Gå bara på, magistern, gå bara på.
Han tyckte sig igenkänna Britas röst. Han log.
Hon vet inte, vad hon säger. Hon tror, att jag gör det här på narri. Det
är orätt av mig att inte skicka bort dem. Ett sådant skrik ett sådant
leverne, när jag försvinner! Jag måste säga henne ett ord --
Och utan att vända på huvudet, ropade han:
-- Vet -- mamsell -- vad jag tänker göra?
Svaret kom snabbt som eko från hällen.
-- Magistern tänker dränka sig.
Då stannade han. Han kände över skuldrorna en kyla kyligare än vattnets.
Bröstet klämdes ihop av en plötslig ångest, han kunde icke draga andan.
Han dröjde på samma plats i flera sekunder, kanske minuter. Men
slutligen blev han herre över sig själv. Han sade:
-- Alldeles riktigt, jag tänker dö. Och jag förbjuder Barbro att medelst
skrik eller på annat sätt söka hindra mitt förehavande.
Rösten svarade:
-- Gå bara på. Ingen skall hindra.
Han gick verkligen på. Men han kände icke längre samma lugna, ljuvliga
likgiltighet. Han var tvärtom mycket bedrövad, och han var ond, han var
ursinnig. Det är Barbro Backe, tänkte han. Det kan icke vara någon annan
än det där lilla vidundret. Kanske att hon är svagsint? En klok människa
skulle inte kunna se mig dö så där utan vidare. Man räddar ju en hund.
Jag dränkte en gång fyra kattungar -- å, det var bra otäckt. Jag skulle
inte vilja göra om den saken. Nej, det är bäst att dö. Människorna äro
grymmare, än vad man vill tro. I synnerhet kvinnorna, ja, i synnerhet
kvinnorna. Det bekommer dem inte alls. Ingenting! Å, alltid finns det
någon annan, som fjäsar för dem. Där red jag på Grållen alldeles som
vanligt. Jag hoppade av på stallbacken. Jag kliver omkring i trädgården.
Och så faller det mig in, att jag aldrig mer vill plocka blommor och
aldrig gråta mer. Just så var det. Tänk vilka dumheter! I kväll kunde
jag ha lånat bergmästarns bössa och gått i vassen och skjutit änder.
Eller jag kunde ha satt ut kräftburarna. Nu får du inga kräftor, min
Barbro! Å, hon skaffar sig nog. Gå på säger hon. En sådan elak människa.
Ja, nu är det bara att gå på. Hur skulle jag kunna vända? Skulle jag
komma krafsande upp på strand, skaka mig som en våt hund? Usch nej, jag
vill ju ner i säcken. Varför går jag så långsamt? Snart ropar hon igen.
Gå på.
Och han skyndar. Det bryr honom icke längre att stenarna glida undan.
Vattnet håller honom uppe. Han sträcker ofrivilligt ut armarna till
simtag men trycker dem åter hastigt in till kroppen. Rörelsen för honom
ännu ett stycke ut på djupet. Vattnet kittlar honom på hakan.
En sådan genomelak människa tänker han åter och åter. Jaså, det gör
ingenting, att jag drunknar? När man inte med lugn kan se en hund
drunkna? Vackert! Jag kunde ha lust att vända om bara för att slå henne
i ansiktet. Sedan kunde jag hoppa ifrån hällen. Nej, jag skulle spotta
på henne. Vad du är dum, skulle jag säga. Just det, ingenting annat. Vad
du är dum! Föraktar mig så gränslöst, att du inte vill röra ett finger
för min skull. Jag skulle vilja leva i hundra år bara för att få säga
dig, att du är dum. Jag skulle säga till alla människor -- dumma --
skulle jag säga -- dumma --
Han knyter händerna och lyfter dem högt över huvudet.
Då ropar Barbro:
-- Stanna!
Magistern lystrar till. Det sorlar så. Han lyssnar. Och nu hör han
alldeles tydligt att hon ropar:
-- Stanna!
Magistern ler, slår upp ögonen och bländas av sol och vatten.