Med anledning av kära Barbros brev kommer jag -- kommer icke --

Hon förseglade brevet, skrev utanskriften, glömde inte ens att i runda

fem minuter leta efter munlacket. Klockan tio var magistern färdig att

resa. Klockan tre på morgonen, eller senast fyra eller allra senast fem

skulle han vara på Frötjärn. Hon väntade hela natten framför pendylen.

Barbro Backe hade yppat sin hemlighet. Hon trodde, att varje minut,

varje ögonblick fylldes av denna hemlighet, att tiden icke ruvade

någonting annat. Hon hade öppnat buren för sin fågel och hörde ingenting

annat än dess vingslag.

Hon väntade i sju dygn. Så småningom blev hon lugnare. Hon sade sig, att

om bergmästarens svar icke anlänt inom ytterligare tjugufyra timmar, så

var detta i själva verket ett svar. Ett svar som hon förutsett. Hon

gjorde vissa förberedelser, brände och förstörde några minnen som hon

medfört från barndomshemmet, ställde och styrde i huset, gav Brita

Billman förhållningsorder för några veckor framåt.

Åttonde dagens morgon stod hon på stentrappan från dagningen till

framemot klockan nio. Hon var endast klädd i underkjol och livstycke.

När hon hörde klockan slå nio, ville hon gå in och göra sig i ordning. I

dess ställe gick hon nedför trappan över gårdsplanen ned i allén. Hon

gick ganska långsamt och höll ansiktet hela tiden vänt mot stora vägen.

Vid grinden dröjde hon en stund, tog därefter av åt vänster, åt

Hilleborn. Hon såg en man komma ut ur Fröseviskogen, hon trodde, att det

var magistern. Åtminstone sade hon till sig själv: Där är han. Där

kommer han. Nu blir det ett slut.

Hon såg, att mannen raglade och hon fann nu en förklaring till

dröjsmålet. Bergmästaren hade svarat samma dag, men magistern hade

stannat på krogen. Hon tänkte vidare: Det kan också vara Billman. Det

sägs, att han super förskräckligt. Är det Billman, så borde jag vända.

Men hon vände icke. Hon gick alltjämt fram emot mannen, som raglade

henne till mötes. Även sedan hon känt igen honom, gick hon med samma

lugna, avmätta steg. Först när den druckne ställde sig i vägen för

henne, stannade hon. De stodo några ögonblick ganska stilla, utan att se

på varandra, utan att yttra ett ord. Den druckne steg åt sidan för att

giva henne fri väg. Barbro böjde på huvudet. Gert Bourmaister grep efter

hatten, men som han var barhuvad fick han endast den toviga luggen i

hand. Då brast han i skratt, och skrattet vräkte ikull honom på

dikeskanten.

Barbro började springa.

Strax efter tio ringde Frötjärns klocka. Robert Fielding som ständigt

låg med sin eka i vassen, än för att jaga än för att fiska oftast för

att i smyg kasta slängkyssar åt Brita Billman, landade redan vid fjärde

klämtslaget och sprang upp på hällen. Då han varsnade Barbro i underkjol

och livstycke, blev han förlägen men frågade, om han icke fick hjälpa

henne att ringa. Hon räckte honom repet och sade:

-- Upphör nu icke att ringa, förrän alla äro samlade, alla våra vänner

från Frötjärn till Falla. Det är i dag vi ska hålla räfst- och

rättareting. Upphör nu icke att ringa.

Och Robert Fielding, som var starkare i lydnad än i förstånd, upphörde

icke att ringa. Brodern, Alexander, var den förste som hörsammade

kallelsen. Han fick befallning att rida i sporrsträck från gård till

gård för att kalla dem, som till äventyrs ej hörde ringningen. Under två

timmars tid gled ett dammoln med stor hastighet från gård till gård runt

Kroken. Det var Alexander Fielding, som på två timmar tillryggalade sex

mil. Efter Haddinge började hästen halta och vid Frösevi steg Fielding i

båten och rodde Hamrin och hans hustru till Frötjärn. De stego i land

nedanför hällen, som då var nästan till trängsel fylld med raslingar och

ett fåtal utsocknes. Ned genom trädgården kom Barbro Backe följd av

grevinnan Vivecka och änkenåden på Herrlestorp. Barbro gick fram till

Hamrin, fattade hans hand och hjälpte honom ur båten. Hon sade:

-- Käre Hamrin, jag vill be er om ett råd.

Han svarade:

-- Nej, begär icke råd av mig, fru Barbro. Jag skall snart dö, så snart

att min hustru inte längre vågar förfärdiga sig annat än svarta kläder.

För mig har allting en annan betydelse än för dem, som skola leva.

Barbro sade:

-- Just därför begär jag ert råd. Men låt oss först stiga upp på hällen.

Hon tog hans arm för att stödja eller stödjas, men de gingo så illa

ihop, var och en vacklande åt sitt håll att prästen trädde emellan, slog

armarna kring deras liv och nästan lyfte dem över marken.

-- Nu skall jag göra er en god tjänst, kära människor, sade han. Jag

skall bära en del av er tyngd. Ho vet stunden, när sex raska karlar ska

bära hela min tyngd?

Han förde Barbro till högsätet vid klockstapeln, till vänster om Barbro

tog prästen och Hamrin plats, till höger de båda gamla damerna från

Herrlestorp och Falla. Just i den stunden, då domstolens ledamöter

intogo sina platser, anlände magistern till Frötjärn.

Barbro sade:

-- Innan vi öppna dessa förhandlingar, vill jag vända mig till min

vällärde rådman, herr Hamrin, anhållande om ett råd.

Hon talade med mycken högtidlighet men underlät icke att med leenden,

skälmska blinkningar och miner uppmana var och en att göra detta upptåg

så lustigt som möjligt. Också beredde man sig att njuta en glad dag, och

ungdomarna höllo redan viskande rådslag beträffande lekar och danser.

Barbro fortfor:

-- Jag vill fråga honom till råds i ett ärende, som för mig är av

yttersta vikt. Det gäller en flicka, vars far var tillräckligt fattig

för att önska, att hans dotter måtte bli väl betald. Dock icke så

fattig, att han icke för skams skull måste hålla tyst med sin önskan.

-- För skams skull, avbröt här prästen, låter man minsann inte bli. Utan

därför att man misströstar om att lyckas. Hade den där fadern givit sin

dotter rent besked, så hade hon säkert lurat honom. Nej, var det en klok

karl, så lät han henne så sakta och vackert förstå att hon var till

överlopps i hemmet. Och sedan hon på så sätt råkat i den dödssynd, som

kallas misströstan, lät han henne förstå att en vacker kropp, ett

behagligt sätt eller vad hon nu kunde ha för dygder, är någonting som

man inte bör slumpa bort. Var det en klok karl, den där personen, som

hennes nåd åsyftar?

Barbro svarade:

-- Ganska klok. Ehuru i motsats till herr kyrkoherden mera förfaren i

praktiken än i teorien. Han tillhörde en släkt, som varit rik och

ansedd, en släkt som besuttit ett stort, vackert gods med många

underlydande. Och han försummade icke att berätta vilket behagligt liv,

som släkten fordom fört på det där godset. En österländsk sagoförtäljare

kan inte beskriva paradiset ljuvligare än vad han beskrev -- det där

godset vars namn jag ännu icke vill nämna.

-- Gott, sade prästen, jag hör att han verkligen var en förnuftig

människa. Jag är nu övertygad om att flickan aldrig drömde om annat än

att bliva härskarinna på godset.

-- Herr kyrkoherden har rätt, hon drömde aldrig om annat. Och när

friaren äntligen kom, ställde hon som villkor, att han i morgongåva

skulle giva henne Hilleborn.

-- Hilleborn? frågade prästen. Och genom hela församlingen gick en

viskning: Hilleborn? Vem talar hon då om?

Men Barbro sade:

-- Jag säger Hilleborn för att nämna en vacker gård, som vi alla känna.

Nu ville det sig så illa, att friaren var en ganska fattig yngling. Hans

namn ingav eljest förtroende, och man kan säga, att han om än

ofrivilligt bedragit både far och dotter. För att visa, hur fattig han

var tog han fram sin börs, som verkligen tycktes vara mycket mager. Och

för att visa sin goda vilja köpte han för börsens innehåll det grannaste

äpplet på torget. Det bjöd han flickan i morgongåva.

-- Ett äpple, ett äpple! skrek greven på Falla. Min gud kära Vivecka,

det var då ändå sämre än jag. Jag gav dig minsann en kaschmirschal och

mammas gamla örhängen.

Skrattet ekade ut över sjön och över Frötjärns trädgård. De enda som

icke skrattade, var Barbro och magistern, som just nu började sina

dödsbetraktelser på stallgården och Karl Hamrin som aldrig skrattade av

rädsla för blodstörtning.

Prästen sade:

-- Jag vill hoppas, att flickan åt upp äpplet, om det var gott, kysste

friarn, om han var vacker och körde honom på porten, om han verkligen

var så fattig.

-- Herr kyrkoherden gissar rätt. Allt det där skedde, just som herr

kyrkoherden beskriver det. Och så till vida är händelsen icke särdeles

anmärkningsvärd. Men det besynnerliga är, att i samma stund som

ynglingen öppnade sin magra börs och offrade dess innehåll för att giva

henne ett äpple i morgongåva -- i samma stund greps flickan av en

känsla, som mycket förundrat mig och som jag än i dag ej kan förklara.

-- Och vad skulle det vara för en känsla? Fastän präst och till på köpet

en smula skald förstår jag mig rätt bra på sådana där känslor. Driften

är inte konstig, ta i hand, kyssa på mun, stöta ihop som biljardbollar,

pang! För att skiljas sekunden efter. Därnäst kommer kärlekslängtan,

vilken jag betraktar som en sublimerad drift, som en dimma över sjöns

vatten. Den kan minsann ta underliga former och ibland rätt vackra, så

att man tror, att guds änglar sväva över vattnet eller åtminstone en

hoper nätta älvor i dans. Men vad är det annat än vatten? Stillastående

vatten, som inte får rinna ut i havet och därför stiger som rökelse.

Vatten är det och vatten blir det till slut. Därnäst kommer kärleken och

ingenting annat kallar jag kärlek. Det är torra plikten att leva efter

tio guds bud sida vid sida med ett kvinnokön, då och då ombesörjande att

Herren Gud får en ny tjänare eller tjänarinna i stället för de gamla,

som dö. Det kan vara tungt och det kan vara lätt, fult och vackert. Men

därtill blevo vi födda, och den som går åt annat håll blir nog fördömd,

åtminstone är det min förhoppning. Men när jag ser på fru Barbro, så

tror jag nog, att hon menar någon galenskap. Kom bara fram med det, så

ska jag döma både som präst och ledamot av domstolen.

Över Barbros huvud hängde lövtaket så lågt att hon kunde nå det, om hon

lyfte armarna bra högt. Och fastän denna rörelse förorsakade en häftig

smärta i bröstkorgen, började hon lossa och åter tillknyta rankorna i

lövtaket och höll på därmed så länge hon talade.

-- Nej, sade hon, det hade ingen likhet med herr kyrkoherdens känslor.

Kärlek var det icke, eftersom hon alls inte hade lust att leva med den

där ynglingen efter tio guds bud och kanske under strängt arbete. Inte

heller var det någonting som kan liknas vid dimma. Tvärtom formade det

sig till en bestämd önskan, nämligen den att till varje pris förvärva

Hilleborn -- eller vad nu godset kunde heta -- och detta endast i avsikt

att skänka det åt ynglingen alldeles som han hade skänkt henne äpplet.

Men icke till tack för äpplet, vilket hade varit orimligt, utan snarare

till otack. Ty sannerligen, hon föraktade honom. Hon fann honom bra

futtig. Och ville hon skänka honom en furstlig allmosa, så var det

endast för att visa honom sitt förakt.

-- Åhå, min nådiga, det där var inte så konstigt. Det kalla vi präster

högmod, ett riktigt förhärdat högmod. Det är en otäck synd, som särskilt

hos kvinnfolk har stygga verkningar.

-- Kanhända, svarade Barbro, som alltjämt sysslade med lövrankorna, men

det var då ett högmod av egendomligt slag. Ty flickan visste, att den

dag hon kunde skänka sin älskade Hilleborn, skulle hon själv vara en

mycket föraktlig varelse. Hon skulle icke vara värd att lösa hans

skorem.

-- Min nådiga! ropade prästen förargad. Vad vill det här säga? Nu kallar

ni honom er älskade eller rättare sagt flickans älskade. Och nyss tyckte

jag mig höra, att han var föraktad, försmådd och helt enkelt körd på

porten. Det liknar mest galenskap --

-- Nej, sade Barbro, det liknar icke heller galenskap. Flickan hade hela

tiden sitt förstånd och därtill ett ganska klart och beräknande

förstånd. Hon visste, vad hon ville, och hon visste, vad hon ville

undvika. Hon ville, att den där personen, som väckt hennes medömkan och

förakt, skulle bliva en ansedd man. Hon ville inte se honom som

snyltgäst hos rika släktingar. Och hon visste, att om hon finge se honom

rätt eländig, raglande kanske och ovårdad som en riktigt förfallen

person, så skulle hon göra ett brått slut på allting. Ja, jag tror, herr

kyrkoherde att flickan helt enkelt ville skydda sig själv. Fast det inte

syntes så, var hon kanske i själva verket ganska klenmodig och

ömskinnad.

Prästen i Raslinge tog fram sin snusdosa, viftade med den väldiga

rödbruna näsduken och beredde sig att göra många invändningar eller

kommentarer. I detsamma lät Barbro händerna sjunka i knät och böjde sig

framåt kanske därför att hon fick sikte på magistern, som långsamt och

likt en sömngångare vandrade ned mot sjön. Som Barbro nu satt, såg

prästen hennes ansikte tydligare än förut. Huden tycktes honom alldeles

genomskinlig och glänsande blågrön som en opal. Kindknotorna trädde

tydligt fram likaså käken i en skarp linje och hela kraniet. Prästen

blev så förskräckt över denna förvandling, som han förut icke lagt märke

till, att han förblev tyst, oavlåtligt betraktande Barbro. Och hela

församlingen tycktes plötsligt fått upp ögonen för hennes eländiga

tillstånd. Endast grevinnan Vivecka mumlade några ömma ord om den

stackars flickan, som förlorat sin älskare, och Karl Hamrin sade:

-- Nu förstår jag, vad fru Barbro ville fråga mig om. Fru Barbro ville

fråga, om det är svårt att dö. Ja, kära. Det är så svårt. Allting täppes

till redan i livet. Vägarna stängas till höger och vänster. Man drives

fram på en smal väg, där det endast finns plats att sätta fot för fot.

Man går mellan murar. Det blir allt trängre. Skuldrorna tryckas ihop,

man kan inte röra armarna. Man tycker att man spänner alla muskler för

att åtminstone stanna där som en propp med huvudet ännu i ljuset. Men då

är det väl någon, som drar en i benen in i det svarta prånget.

Prästen skakade på huvudet och sade:

-- Hamrin, Hamrin, vad är det för en synd du begår! Vet du icke, att

döden är paradisets port? Ja, den är svart som ebenholts, rött kött

vissnar under dess båge, knotorna vitna till marmor. Vad mer, kära

Hamrin? Låt siraterna fara. Kan ditt vemod dö?

Barbro sade viskande:

-- Tyst, herr kyrkoherde. Tysta, tysta. Se dit! Betrakta herr magistern,

som blundande trevar sig fram i vassen. Vad kan han vilja? Skulle han

till äventyrs vara beredd att dö? Må då ingen hindra honom, så få vi se,

vem som har rätt, herr kyrkoherden eller Hamrin.

* * * * *

Magistern ville visserligen dö, men företaget blev besvärligare än vad

han förmodat. När Barbro förstod, att han redan gripits av vattenyrseln,

befallde hon att båtarna skulle sättas ut. Magistern förnam årslagen.

Han var besluten att dö, dock tycktes det honom vidrigt att få hjässan

eller ansiktet krossat av årorna. Han dök för den skull och sam på

djupet utåt sjön. Efter en stund, som tycktes honom bra lång, sköt han

upp till ytan bara för att se, om man ville låta honom dö i fred. Men

båtarna hade under tiden kommit honom på endast ett par famnars avstånd.

Han knöt handen och hytte åt sina förföljare, ropa förmådde han icke.

Robert Fielding sköt till honom en åra, han stötte den tillbaka.

Fielding stack då åran under armen på honom. Hängande med bröstkorgen

över åran började magistern en egendomlig och lönlös strid. Han värjde

sig tappert mot dem, som ville draga honom upp ur vattnet, men samtidigt

trampade han oförtrutet för att icke sjunka. Hans uträkning var att

trötta ut de där människorna som icke ville låta honom sjunka i fred.

Men så småningom tröttnade han själv, blev alldeles spak och lät sig

dragas upp. Han bars genom trädgården på korslagda åror.

Sedan magistern iförts torra kläder och något återhämtat sig, fördes han

inför fru Barbro. Han var vid vresigt lynne, kläderna, som tillhörde

bergmästaren, passade ingalunda hans figur. Pannluggen hade krusats av

vätan och stod som en tovig buske över pannan. Han tedde sig ömklig, och

flickorna fnissade, var han gick fram. Han avbröt Barbros hälsning,

räckte fram ett brev, vars utanskrift var jämmerligen tillsuddad och

sade buttert:

-- Se här. Tag. Det är från bergmästarn.

Barbro tog brevet och vände på det. Hon frågade, hur hon skulle kunna

läsa en skrift, som utplånats av vattnet. Magistern borde ha hållit

brevet i mun som en hund eller gömt det på skyddat ställe.

Magistern sade:

-- Som om hönan tänkte på tuppen, när hon ska värpa! Nej, min nådiga,

jag hade alldeles glömt bergmästarn och även Barbro Backe. Det kan

tyckas underligt allra helst det var för fru Barbros skull jag gick i

sjön.

-- För min skull? frågade Barbro. Låt höra!

-- Det ska ske. Om inte för annat så för att få de där jäntorna en smula

allvarligare. Det här ska ju vara en domstol? Nåväl, den som skrattar

inför rätten, gråter på galgbacken. Jag älskar fru Barbro. Det vet gud

och hela socknen. Och jag är då rasande säker på att fru Barbro vet det,

hon ock.

Barbro hade öppnat brevet och sökte nu tyda den halvt utplånade

skriften. Hon sade:

-- Gå på.

-- Det måtte vara min nådigas valspråk? Nå, det är säkert, att jag

tjänade henne som en slav. Men hon gav mig korgen. Hon gav mig två

korgar och skickade mig till Hilleborn. Där drack jag försvarligt --

kunde jag göra annat? Och när jag druckit, talade jag illa om fru

Barbro, som seden är bland försmådda friare.

-- Rönnbären äro sura, avbröt prästen. Se där all vishets begynnelse.

Man bör förakta, vad man inte kan nå.

Men magistern sade:

-- Tvi dig, präst! Jag är ingen räv, vill jag ha bär, så klättrar jag.

Därför red jag tillbaka till Frötjärn. Men när jag kom fram, stod fru

Barbro på trappan och motade. Hon sände mig med brev till herr

bergmästarn. Jag fick inte ens vila en timme på Frötjärn. Jag skulle

rida i sporrsträck till staden. Där drack jag försvarligt -- kunde jag

göra annat. Och när jag druckit, glömde jag fru Barbro.

-- Glömska, sade prästen, är all vishets fullkomning. Magistern var på

rätter väg stadd, hur kom det sig att han slutade så illa?

-- Det kom sig, sade magistern och svepte bergmästarns vida rock tätt

kring sin lekamen. Det kom sig därav att jag i elfte timmen erinrade mig

fru Barbro. Och inte bara fru Barbro utan en hel rad av kvinnor. När jag

gick därute i vattnet, tyckte jag mig se dem sitta på stenarna granna

och vita som måsar och tärnor. De fnissade och viskade och pekade finger

alldeles som jäntorna där borta på kanten. Men allra längst in i hällen

satt gumman mor som en annan grå stubbe. Och om hon fnissade, det vet

jag inte, för hon hade dragit hucklet ned för ansiktet.

När magistern avlagt sin bekännelse, gick han hastigt bort till

klockstapeln och stack huvudet in mellan stolparna liksom för att

undersöka klockfalsen. Men prästen sade:

-- Varför gråter du, Anders? Det är sant att du var stadd på rätta vägen

till sinnesro. Och det är sant, att du klivit litet på sidan, vänt dig

om och blivit en saltstod liksom Lotens stackars hustru. Men inte ska

jag döma dig hårt, allra helst som du är prästvigd. Jag tänker, du får

några duktiga rus och nattväktare och kurra och gäldstuga. Blir du

hängd, så får du ta det med ro. Men blir du präst i en fattig

församling, så beklagar jag dig.

(Vid dessa ord, som återfinnas i kyrkoherde Ekmarcks manuskript, har

kyrkoherden i marginalen bifogat fyra röda utropstecken. Huruvida dessa

äro ditsatta för att bejaka eller förneka prästens ord må lämnas

oavgjort.)

* * * * *

Barbro vände sig till prästen och sade:

-- Herr kyrkoherden har öppnat förhandlingarna och redan avdömt ett mål,

utan att vare sig jag, grevinnan eller Hamrin fått vårt ord med i laget.

Påropa nu nästa mål och låt det gå undan. Här ser jag många som rodna

och vända sig bort. Det är stygga tecken.

-- Jag ska nog ropa, svarade prästen, helst det är en faslig orättvisa,

att de där gloparna ska stå och grina åt Ekmarck. Hör på du glop, du

långa drasut, just du, Robert Fielding, som jag hårdragit så många

gånger och alltid med skäl. Varför står du där och tisslar? Vem är i

dessa dagar din hjärtans kär? Och vad har du att anföra till ditt

försvar? Stig fram.

Robert Fielding tog ett par väldiga steg och ställde sig i giv akt. Han

var lång och mager, senigt och grovt byggd. Hans hår var eldrött och han

var inte det ringaste lik sin tvillingbror, Alexander. Pannan sluttade

starkt bakåt, ögonen lågo djupt och alltför nära varandra, munnen var

tunn, bred, rak som ett streck.

På prästens fråga svarade han kort:

-- Brita Billman.

-- Hör på! sade prästen. Gick du inte i våras och slog krokar kring min

Anna, som verkligen är en vacker flicka? Men det gör detsamma. I dag mig

i morgon dig. Vad är det hos Brita Billman, som du finner så behagligt?

-- Alltsammans.

-- Alltsammans? Gott. Eljest pekar hennes näsa en smula mot himlen. Och

håret är lika stripigt som majorens. Men du är en dummerjöns. Vad vill

du göra för din älskade?

-- Jag vill simma till Bånga och hämta hennes syskrin, som länsman satt

sigill på. Jag ska binda fast det på huvut så att det inte blir blött.

Dessutom vill jag hoppa ned här från hällen, eftersom Gellin påstod, att

jag skulle bryta benen av mig.

Barbro sade:

-- Det tyckes mig vara ett fullgiltigt kärleksprov. Om magistern störtat

sig på huvut utför hällen, så hade han krossat mitt hjärta lika visst

som han krossat sin skalle. Bered plats för herr Robert Fielding.

Åskådarna trängdes till höger och vänster om stupet. Brita Billman gömde

sig bakom klockstapeln, och oxhandlare Gellin, som led av svindel, knep

ihop ögonen och stånkade. Robert Fielding drog av sig rocken och västen

men när han även lossade på livbältet, blev änkenåden Schager förtörnad

och hotade att föra sina flickor till Herrlestorp. Fielding gick några

steg tillbaka tog sats och sprang över hällen, som sluttade sakta som en

språngbräda. Han kom verkligen på huvudet men en eller två famnar

utanför stenarna, där vattnet är ganska djupt. Efter några ögonblick kom

han åter upp till ytan, sam i land och började kläda av sig för den

långa simturen. Änkenåden ropade:

-- Tillbaka, mina flickor! Lotten! Eva! Tillbaka!

Och hon grep dem i kjolarna och drog dem från hällkanten. Barbro strök

henne lugnande över armen och sade:

-- Hennes nåd skall inte vara orolig. Robert Fielding är varken så

vacker att hans blotta åsyn kan tända någon otillbörlig låga, ej heller

så ful att man behöver sky honom. Och den enda, som kan ha något

intresse av hans skapnad, sitter där i klockstapeln och håller händerna

för ögonen.

Hennes nåd trädde två steg tillbaka neg och sade:

-- Fru bergmästarinnan skämtar något fritt. Men anständighet har sina

gränser, som jag gud vari lov fick lära i min barndom. Och vad mig och

mina flickor beträffar, så ha vi på sista tiden varit utsatta för de

otroligaste chikaner. Vem som framkallat dem, överlämnar jag åt min

nådiga att gissa.

-- Herr kyrkoherde! ropade Barbro, lämna nu åt flickorna att beundra den

där gynnaren och låt oss ägna vår uppmärksamhet åt hennes nåd. Det

tycks, som skulle hon ha åtskilliga klagomål att anföra inför rätten.

-- Det har jag, sade hennes nåd. Och ville kyrkoherden ta i tu med

saken, så begär jag inte bättre.

-- Till saken! sade kyrkoherden. Till saken.

Även herr Gellin trädde nu in under rättens lövsirade tak. Hans feta

ansikte blossade, och ögonlocken med de långa mörka fransarna klippte

oroligt.

-- Är det så, sade han, så ska jag ha mitt ord med i laget. Det vet jag

nog, att det är mig, hennes nåd klagar på. Men nu vill jag veta, vad hon

egentligen har emot mig?

Hennes nåd drog åt sig sin silkeskjol, som av nötning och ålder var tunn

som ett flor och på sina ställen ännu tunnare. Hon var ofantligt lång

och smal och svart, hennes huvud var alltför litet både i förhållande

till den långa gråa veckiga halsen och den stora raka, skarpa näsan. Hon

var i ett tillstånd av utomordentlig vrede eller snarare förtvivlan.

Lotten betraktade oxhandlaren med smäktande blickar och gjorde alls

ingen hemlighet av sina känslor för hans feta person. Hennes nåd kände

fuller väl, att hon stod ensam mot alla, ett föremål för löje och

förakt. Men hon gick till anfall med ett beundransvärt raseri, och

hennes stämma var stark som en tranas. Hon skrek:

-- Oxfösare! Oxfösare! Dräng, som vallat mina kreatur och sprättat min

salig mans gödsel! Han var nämligen dräng, min fru, dräng på Herrlestorp

då salig kammarjunkaren levde. Jag är fattig och Gud vet nog, vem som

ruinerat mig. Men hellre än att giva min dotter åt en sådan, grov,

okunnig, plump, tarvlig luns, hellre såg jag henne svälta ihjäl.

Nu ropade Sundin.

-- Det här ska du inte tåla, bror Gellin. Den där gumman är alltför

struntförnäm. Sanningen att säga så har hon länge varit en förargelse

för hela socken. Vi, som gubevars inte äro välborna, oss behandlar hon

som riktiga bassar. Nej, var inte blyg, Gellin. Det är fler än du, som

ha en gås oplockad med gumman.

Och det såg verkligen ut som om raslingarna, hur dåliga betalare de än

eljest voro, skulle vilja göra upp räkningen för gammal ost. De började

trängas kring gumman begagnande den finten att skämtsamt skuffa

varandra, varvid den skuffade kom att ge gumman en ofrivillig knuff

åtföljd av ödmjuka bugningar och nya ofrivilliga knuffar. Men Gellin

sträckte ut sina väldiga trädstamstjocka armar och trängde orostiftarna

åt sidan.

-- Låt henne vara. Elaka gummor ska det alltid finnas, och den här är

väl inte värre än andra.

Han vände sig därpå till hennes nåd och sade med en viss sorgsen

ödmjukhet:

-- Det är sant, att jag är oxfösare, som man säger. Och nog har jag

tjänat dräng på Herrlestorp och till på köpet fått stryk av salig

kammarjunkaren. Men jag har i alla fall lärt mig, vad som passar sig.

Jag kan dansa pas de deux, om det gäller. Och när jag for till

Herrlestorp härförleden för att fria, hade jag blå frack och gula byxor

och grön väst och vita handskar. Att de djäklarna sprack är inte mitt

fel utan den satans buntmakarens. Och att hennes nåd kom på mig med att

pussa Lotten i förstugan --

-- Det är inte sant! ropade hennes nåd. Han ljuger. Han antastade min

dotter, det gjorde han den lurken. Men jag skulle tro att jag lärde

honom goda seder --

Herr Gellin gned förlägen sin kind, som verkligen bar spår av

misshandel. Anton Sundin, som med grämelse bevittnade sin dibroders och

bordskamrats nederlag, ställde sig vid hans sida. De båda herrarna, som

var för sig mätte tre modiga alnar kring midjan togo sig präktigt ut

bland dessa spinkiga ungdomar.

-- Min nådiga fru Barbro, utropade herr Sundin och riktade med knuten

näve ett väldigt slag mot sitt bröst. Skall Frötjärn vara ett bo för

kuttrande turturduvor eller ett ugglenäste? Ska våra ömma fraser

överröstas av den där gummans kraxande? Gellin är timid som en liten

flicka. Men kyssen, som han gick miste om på Herrlestorp, den ska han få

på Frötjärn och det mitt för nästan på hennes nåd. Pojkar och flickor,

jag uppmanar er inte att bruka våld. Men ställ er så att gumman inte kan

klösa de här turturduvorna. Se så, bror Gellin, se så, lilla Lotten! En

kyss inför prästen är lika god som trolovning i kyrkan.

Nu omgavs hennes nåd av bugande ynglingar och nigande flickor, som under

ständigt upprepade hövlighetsbetygelser drevo henne steg för steg utför

hällens sluttning. Emellertid grepos de båda älskande av sådan blyghet,

att de sprungo åt var sitt håll. Men Sundin fattade ett stadigt tag i

sin dibroders axlar och Brita Billman fångade Lotten, slog armarna kring

hennes liv och släpade henne fram till den förlägne älskaren. Och

prästen i Raslinge gnuggade sina händer och räknade redan i tankarna den

summa, som vigseln, och bröllopskväde borde inbringa. Ja, han började

redan hamra och fila på ett ode, lämpligt att läsas vid den förstföddes

vagga.

Då ropade hennes nåd:

-- Bergmästarinnan! I all min fattigdom har jag uppfostrat mina döttrar

efter deras stånd och min salig mans föreskrifter. Jag har svultit mig

till skinn och ben för att giva mina döttrar en uppfostran, som anstår

välborna människor. Nu stjäl ni, fru Barbro, ni stjäl lika bra som er

man bergmästaren --

Barbro reste sig med någon möda och lämnade högsätet. Leken upphörde för

ett ögonblick, men när Barbro befallde ungdomarna att släppa fram hennes

nåd, vägrade de. Pojkarna ropade:

-- Vi ha allesammans friat till Lotten eller till Eva eller till båda.

Och ha vi inte friat, så ha vi åtminstone bjudit dem till dans. Eller vi

ha bjudit dem att ro med oss på sjön eller att rida med oss på vägarna

eller vandra med oss i skogen. Och alltid var gumman för stursk, alltid

gav hon oss skam, alltid höll hon dem innestängda, fast det är de

vackraste flickorna i socken. Nu skall hon näpsas.

Barbro ropade:

-- Hör hit, mina trogna! Ekmarck, Schager, Fielding! Kör bort de där

tokarna, vräk dem ned från hällen.

Hon tog hennes nåd vid handen och förde henne fram till Lotten, som

ångerfull gömde sig bakom kära mor. Barbro tog åter plats i högsätet.

Hon sade:

-- Det vore i sanning kortsynt att förneka hennes nåd rätten över

döttrarna. Har inte hennes nåd förlorat allt utom sin välborenhet? Och

har hon inte offrat allt för att åt sina döttrar bibehålla denna skatt?

-- Det hörs, svarade hennes nåd, att fru Barbro själv tillhör en god

familj, fast hon funnit det lämpligt att gifta sig med en ofrälse. Herr

Rygells ofantliga rikedomar kan ju också ursäkta mycket. För resten

känner jag rätt väl till släkten Backe och min salig farmor räknade

kusinskap med en viss ryttmästare Backe på Västgöta kavalleri. Jag

anhåller därför att få kalla min nådiga kusin.

Barbro steg upp och neg. Därpå sade hon:

-- Kusin bör i alla fall betänka, att den här hederlige Gellin är ett

gott parti för Lotten. En oxfösare i våra dagar har lika lätt för att

köpa Herrlestorp som salig kammarjunkaren för att sälja.

-- Kusin, svarade hennes nåd, gör mig säkert inte den oförrätten att tro

mig fal för pengar. Jag gick i åtta år och väntade på att några förmögna

släktingar, vilkas namn jag behåller för mig själv, skulle sända mig den

penningsumma, som skulle ha räddat Herrlestorp. Det var en summa som

inte betydde särdeles mycket för mina släktingar, men vad den betydde

för mig, kan kusin tänka sig. Jag var verkligen så ivrig att jag varenda

dag i ur och skur gick ända till Raslinge vägskäl för att hämta

postväskan. Men det kom inga pengar, kusin, och så småningom upphörde

jag att vänta. Jag har sedan funnit, att fattigdomen inte är så svår, om

man bara håller fast vid, att man är vad man är. Det vill säga en smula

bättre än förste bäste, som råkat ha pengar till ett par lackskor.

Härvid pekade hennes nåd på herr Gellin som verkligen och till sin egen

plåga sprättade omkring i ett par lackskor. Oxhandlaren förstod

anspelningen och som lackskorna till på köpet klämde honom gruvligt,

förlorade han alldeles tålamodet.

-- Det är sant, sade han, att jag gärna ville gifta mig med Lotten

Schager och det mest för hennes egen skull, eftersom hon är en fattig

flicka. Men inte har jag tid att tvista med gumman. På Ånsta har jag

åttio par oxar, trettio kor och mer än två hundra ungnöt, som ska

söderut. I tre veckors tid har jag stallfodrat hela driften bara i

väntan på att den där nippertippan skulle säga ja och gumman amen. Men

nu gitter jag inte vänta längre. Det kostar för mycket, och folk gör

narr av mig både här och nere i Östergötland.

-- Herr Gellin, sade Barbro, ni skryter verkligen som en tölp med edra

rikedomar. Jag tror att jag måste giva kusin rätt. Kom närmare, herr

Gellin, så att jag får läxa upp er.

Oxhandlaren trädde in under lövtaket, ovillig och trumpen. Barbro sade:

-- Är det sant, att ni skall driva åttio par oxar och två hundra ungnöt

här förbi.

-- Det är sant, sade Gellin, och det är den största drift, som någon har

hört talas om här på trakten.

-- Och hur lång tid tar det att fösa driften från Ånsta till Frötjärn?

-- Sex timmar vid pass.

-- Gott, sade Barbro, jag lovar att ni i afton skall dansa

trolovningsvalsen med Lotten Schager. Gör nu som jag säger. Kör

ofördröjligen till Ånsta och sätt genast i gång. Ni kan då hinna till

Stenby backar vid tiotiden. Så länge skall jag försöka att kvarhålla

hennes nåd och Lotten på Frötjärn. När nu Herrlestorpsskjutsen kommer i

backen, ska ni sätta oxarna i gång. Först sakta och varligt, men då

vagnen kommit tillräckligt nära, ska ni laga, att djuren på ett eller

annat sätt oroas. I mörkret kommer faran att te sig större än den är.

Tre hundra råmande och klampande kreatur kan väl skrämma nåden, och då

blir det herr Gellins sak att rädda dem ur faran.

Gellin sade:

-- Ja, frun är knipslug. Men vem ska jag få att sätta stingen i

kritterna? Inte kan jag anförtro en sån sak åt drängarna.

-- Tag då någon annan till hjälp.

Herr Gellin vaggade betänksamt av och an. Han sade:

-- Det är farligt det där. Att valla kritter i mörker är svårt nog ändå.

Och hur ska en veta, att de inte komma till skada eller kanske trampa

ihjäl någon stackare?

Barbro svarade:

-- Något måste man väl våga, när man är så hjärtans kär som herr Gellin.

Se bara, hur Lotten smäktar!

-- Det gör hon, sade herr Gellin och slog blygsamt ned sina ögon. Jag

bryr mig inte om kreaturen, en oxe mer eller mindre betyder ingenting.

Men en får tänka på folket, som går på vägen.

Barbro sade:

-- Vem driver omkring på vägen så sent? Någon drucken luffare kanske,

som varken hittar hit eller dit --

* * * * *

När klockan slog två på dagen trädde herr Anton Sundin inför domstolen,

slog med sin ekkäpp ett dånande slag i hällen och sade:

-- Nu är det jag, fru Barbro, som bjuder och befaller. Bordet är dukat

och så fyndigt placerat under fruktträden, att när den tiden kommer,

desserten bjuder sig själv. I köket har jag styrt efter bästa förmåga

och genom att slå kökspigan på benen med den här ekkäppen har jag

tilltvungit mig lydnad. Min vördige broder i Backus, greve Ulrich, har i

källaren avprovat vinerna. Och den token Hugo Schager har strött sina

blommor över bordet. Så uppmanar jag envar att följa mig till bords. Men

den där galningen, som sam till Bånga efter ett syskrin, skall sitta vid

min högra sida. Jag inbillar mig nämligen, att han måste ha en

förträfflig matlust. Och sådant smittar alldeles som tapperhet i fält.

Herr Sundin slog ännu ett dånande slag i berget, betraktade den

lättsinniga församlingen under rynkade ögonbryn och skred med värdighet

utför hällen. Han satte sig under ett päronträd, det enda vars frukter

voro fullt mogna och som därtill hängde frestande nära. Pekande med

käppen utdelade han platserna runt kring bordet. Slutligen gav han

prästen ett lätt slag på skuldran sägande:

-- Nu är det din tur, bror, men kort.

Prästen läste bordsbönen, vid amen sjönk herr Sundin plötsligt ned på

sin stol, suckade och satte skeden i soppan. Han åt under tystnad och

gjorde endast då och då ett avbrott i skedens gång för att med stigande

förvåning betrakta sin granne, Robert Fielding. Slutligen skakade han på

huvudet och sade:

-- Hur jag saknar min vän Gellin! Den där ynglingen infriar på intet

sätt mina förhoppningar. Låt honom sätta sig därnere bredvid Brita

Billman, och kom du i stället hit, min käre präst. Du inger mig

förtroende.

Saken ordnades och han vände sig till Barbro.

-- Min nådiga anar säkert icke, vilken njutning det är att äta mycket.

Först och främst är det en njutning för gom och buk, men jag fäster dock

mera avseende vid själens tillfredsställelse. Genom att äta mer och

bättre än andra blir man stolt, högdragen, ädelsinnad och får en fast

förtröstan till sin egen förmåga. Man blir också överseende och mild mot

andra, för så vitt de inte förstöra matron. En spinkig hallunker väcker

alltid medlidande och munterhet och förljuvar på så sätt tillvaron. En

sådan där skägglös mager pilt tänker alltid på någon flicka. Hon är min,

tänker han, vid gud är jag inte en kaxe. Det är kärleken, min nådiga, om

vilken ni pratat alltför mycket strunt. Jag har placerat de där fåfänga

barnen så, att de skola få de sämsta bitarna, men hennes nåd ska inte

tro, att de ens misstänka mitt försåt. Nej då. Jag har fångat honom,

tänker flickan. Han föredrar mig framför andra. Jag måste vara bra

bedårande. Det är kärleken, min nådiga, som i sanning är blind. Ty om

fångsten skulle vara enögd som Rygell, eller mager som Hamrin eller fet

som jag, så är det lika. Fåfänglighet.

Han försjönk nu i djupa tankar. Hans grannar lämnade honom i fred, om de

också då och då måste förvåna sig över den råga, som ständigt förnyades

och ständigt försvann från hans fat. Likväl tycktes han icke vara vid

gott mod, och efter den första kötträtten brast han ut i en klagande

suck eller snarare gäspning.

-- Nej, min nådiga, jag kan verkligen inte trösta mig över det öde, som

drabbat min dibror Gellin. Prästen tillfredsställer mig ingalunda, ehuru

han troligen haft goda anlag. Min nådiga måste betänka, att ätandet i

och för sig icke förskaffar oss det fullständiga välbehag, som jag nyss

i mitt övermod antydde. För att verkligen känna sitt värde, sin styrka,

sin förmåga måste man äta i kapp med en värdig medtävlare. Gellin var en

sådan. Han hade förmågan att egga min stolthet. Ett färserat kalvhuvud

var under hans kniv inte mer än en fransk ärta. Han åt med beundransvärd

lätthet. Han stånkade en smula mot slutet, men det var mera de

besvärliga armrörelserna, som tröttade honom. Jag erbjöd mig en gång att

mata honom, skära för och stoppa i mun. Sannolikt kunde jag ha hållit på

hela kvällen. Men när jag såg, att matvarorna började tryta på bordet,

blev jag ursinnig, drog undan stolen, så att han satte sig tämligen hårt

och hjälpte honom inte på benen, innan jag själv förtärt resterna. Det

är så. Den som lyckas tillskansa sig de bästa bitarna vid en måltid,

måste erfara en segrares glädje. Eljest är han en förkonstlad och löjlig

person, sjuk till både kropp och själ.

Han lade sina armar skyddande kring fatet med kycklingar, och då prästen

sträckte på halsen för att över hans axel skärskåda de läckra djuren,

blåste Sundin honom föraktligt i ansiktet.

-- Nej, inte du! Gellin skulle i en blink upptäckt det fetaste, vitaste,

möraste bröstet, och hans gaffel skulle som en blixt slagit ned på

fatet. Vad jag saknar dig, Gellin! Vilken glädje har jag av det här

lena, mjälla, välstekta stycket, då ingen i denna församling förstår att

avundas mig? Om jag vore tio år yngre, skulle jag bland de där

ungdomarna utvälja en cumpan, som jag skulle uppfostra. Och sannerligen

skulle jag inte vårda och vakta honom som min ögonsten. Men jag vågar

inte, min nådiga. Ty ginge det med honom som det gick den värdige Gellin

den dagen han varit på Herrlestorp, så skulle mitt hjärta brista. Redan

vid tredje rätten steg han upp från bordet, ställde sig framför spegeln

och frågade i bedrövad ton, om han verkligen hade hängande kinder.

-- Sundin, sade prästen, du är köttets träl, och troligen är det du, som

lägger ärgiga rundstycken i kollekten. Likafullt vill jag komma dig till

hjälp. Hugo Schager, som du givit en alldeles för dålig plats, är säkert

en yngling efter ditt sinne. Jag har givit akt på honom. Han äter som om

han aldrig sett mat förr, vilket också är möjligt. Ty på Herrlestorp

finns det varken smör eller ost, det vet jag bäst som får tionde från

alla gårdar utom från Herrlestorp. Men nog kunde han säga ett enda

fattigt ord åt min dotter Anna, som är hans bordskamrat och den nättaste

flickan i Raslinge. Åtminstone kunde han räcka henne såsskålen. Minsann

är inte tösen gråtfärdig, därför att hon fått en sådan tungus till

kavaljer.

-- Det tror jag inte, grymtade Sundin. En person, som känner latinska

namnet på kronärtskockor men inte det fransöska på en kastrerad tupp,

inger mig litet förtroende. Glömmer han mamsell Anna, så beror det väl

på, att hon inte är så grann som prästen tror. Nog har han en flicka i

tankarna.

-- Schager! ropade Alexander Fielding. Vem har du i tankarna? Bekänn!

Och runt bordet ropade hela flocken, att Hugo Schager nu äntligen skulle

bekänna. Han lade mycket ordentligt från sig kniv och gaffel, knäppte

händerna och sade:

-- Jag tycker om en flicka, men jag vet inte vem. Jag vet bara, att hon

inte finns här. En dag kommer hon väl gåendes eller åkandes upp till

Herrlestorp. Då skall jag skicka ut Lotten och Eva att taga emot henne.

Själv går jag in till kära mor och säger: Nu mor, är hon här.

Flocken ropade i korus:

-- Nu mor, är hon här!

-- Vidare! sade prästen. Är det kära mor, som ska fria?

-- Nej, jag skall nog fria själv, när den stunden kommer, men så långt

ha vi inte hunnit. Å, jag ska gå med henne i parken, och vi ska tala om

allt möjligt. Och jag ska fråga Lotten och Eva, om hon brukar rent linne

och eljest är snygg och proper. Och jag ska fråga mor, om hon är hövlig

och ödmjuk mot de gamla. Jag ska noga betrakta hennes händer och lägga

stor vikt vid att de äro långa och smala och lätta. Det trivs blommorna

bäst med. Och slutligen ska jag föra henne in i drivhuset. Då får jag

se, om hon tycker om blommor.

-- Om hon tycker om blommor! upprepade kören.

-- Sedan! ropade prästen. Du är alldeles för långsam. Ännu har jag inte

hört några smällar i buskarna.

Hugo Schager rodnade.

-- Nej, sade han, jag tänker inte kyssa henne före trolovningen. Och det

är så långt dit. Jag måste ta noga reda på hennes släkt och hennes

vänner. Sedan begär jag mors samtycke att besöka hennes hem. Och har nu

allt utfallit till belåtenhet och har jag erhållit hennes föräldrars

samtycke, då ska jag fria.

-- Då ska han fria! ropade kören.

-- Äntligen! sade prästen. Ja, du var alltid långsam, jag minns det från

läsningen. Du kunde dina stycken, men hann aldrig till slutet på

trosbekännelsen. Nu ha vi varit på bröllop, och jag har kanske fått en

styver för mitt bröllopskväde. Och du har gästat släkten, och alla tokar

i bygden ha dansat med bruden, och du återvänder en afton till

Herrlestorp. Vad gör du då?

-- Vad jag gör? sade Hugo Schager och smålog. Jag går till mina drivhus.

Å, hur jag ska hoppa ur vagnen och springa ned till mina drivhus! Står

inte mor på trappan och tar emot min hustru? Kan hon begära bättre? Nej,

nu börjar för mig sötebrödsdagar. Kära mor behöver inte längre mitt

sällskap. Jag kan stanna hos blommorna från bitti till sent. Men varje

morgon ska jag lägga friska blommor på min hustrus huvudkudde. Då blir

hon väl nöjd.

-- Då blir hon väl nöjd!

-- Vad du är dum, Hugo Schager! Och dig har jag givit godkänd i

kristendomskunskap! Hur ska det gå, när du glömmer att komma till

middagen? Hur skall det gå, när du glömmer hennes namnsdag? Hur skall

det gå, när du glömmer att ge lilla frun godnattskyssen? Hur skall det

gå, när du slutligen glömmer, att hon alls existerar?

-- Jag har nog tänkt på det, svarade Schager allvarligt. Jag har tänkt,

att jag kanske en vacker dag skulle glömma henne och allt annat. Ty det

händer mig, när någon sällsynt växt blommar, att jag glömmer allt annat.

Ja, hur ska det gå?

-- Hur ska det gå? inföll kören i bekymrade och jämrande tonfall.

Hugo Schager kisade med ögonen och smålog skälmskt och vemodigt. Han

sade dröjande:

-- Jo, så här. När jag äntligen trött och yr tumlar ut ur mitt drivhus,

då sitter min hustru på bänken under hängasken. Jag kan bara se hennes

kjortelrand och går därför ett stycke ned i parken för att se henne hel

och hållen. Och där sitter hon så nätt på bänken. Och bredvid henne

sitter min hjärtevän Alexander Fielding. De krama varandras händer och

lägga huvudena på sned. Och nu får herr kyrkoherden höra hur det smäller

i buskarna.

-- Hur det smäller i buskarna! jublade kören. Men hennes nåd knackade

med sina gulvita skarpa knogar hårt i bordet och ropade:

-- Var du alldeles lugn, min Hugo. Jag ska nog hålla ögonen på den

gemena människan. Och du Alexander Fielding, du sätter inte vidare din

fot på Herrlestorp!

-- Skäms Alexander! Skäms Alexander! ropade kören och skrattet blev

hejdlöst, mest därför att hennes nåd tycktes ta allt för kontant. Men nu

visade det sig, att även Alexander tog saken allvarligt. Han sprang upp

från bordet, hans ansikte var blekare än vanligt, och den svarta locken

ringlade som en mörk orm över pannan.

-- Skam över dig, Hugo! Är jag inte din bäste vän? Ha vi inte slagits

som pojkar? Har jag inte beundrat dina blommor? Har jag inte delat dina

fattiga styvrar och du mina? Varför skulle jag göra dig ett sådant ofog?

Schager sade:

-- Förlåt mig, Alexander. Du är förvisso min hjärtevän, men just därför

låg du mig närmast i tankarna --

-- Skäms Alexander! sjöng kören. Och flickorna, som nästan alla hade

skäl att hysa agg till Fielding, tröttnade icke att banna honom och en

och annan passade på i villervallan att nypa honom eller sticka honom

under bordduken med gaffeln. Fielding betraktade dem med lugnt och

upphöjt förakt.

-- Alla de där flickorna, sade han, har jag kysst. Därför sticka de mig

nu med gafflar. Men om jag tog en av dem, vilken som helst och förde

henne avsides ned till stranden och bad henne kyssa mig, så skulle hon

icke tveka. Det är ont när kvinnor samlas. Min farfar, som förde en

fregatt mellan Elfenbenskusten och Västindien, brukade säga, att en

vilde i kajutan är mild som ett lamm, ömsint och tjänstvillig, men

hopade i lastrummet bliva de till ulvar. Vem av er, jäntor, har inte

viskat Alexander, käre Alexander, och nu sticks ni med gafflar --

Men ju mer han bannade, desto ilsknare stucko de, och slutligen måtte

han byta plats med magistern. Ekmarck sade:

-- Käck blir gäck, min Alexander. Du tror att du har krossat hjärtan.

Men du har bara varit en fruntimmersspegel, och när dina ögon bli matta,

ska du nog märka, att ingen vill spegla sig. Du har gått ur hand i hand

och nästa gång blir det bättre, sa prästen efter provpredikan.

-- Nu har jag fått mitt, sade Alexander, och lämna mig nu i fred. Alla

ha vi bekänt och lagt våra kort på bordet. Till och med kyrkoherden har

beskrivit, hur han går under oket och drar tröskverket efter tio guds

bud. Men fru Barbro har ingenting sagt.

-- Fru Barbro har ingenting sagt! ropade kören.

Barbro, som suttit djupt böjd över bordet med armarna hårt tryckta mot

bröstet, spratt till och såg sig omkring. Hon tyckte att alla dessa ögon

glänste av elakhet. Hon sade:

-- Kära vänner, jag kan inte --

-- Fru Barbro! Fru Barbro! sjöng kören.

Hon blev plötsligt så rädd, att hon endast med möda kunde hålla sig kvar

på stolen. Blodet sköt upp i huvudet och nästan bländade henne. Hon såg

ett stort blodrött fält och däri svarta gestalter, som oroligt och

hotande rörde sig av och an. Magistern sade:

-- När oxen vädrar klöver så råmar han. Lämna fru Barbro i fred. Det är

inte hennes tur.

-- Nej, sade Alexander Fielding. Det är aldrig fru Barbros tur.

Sanningen att säga har hon skickat mig som en dräng och en gång narrat

mig att fjäsa för en piga. Men hennes tur blev det aldrig.

Och kören ropade:

-- Fru Barbro! Fru Barbro!

Då reste sig greve Ulrich, hans hjässa sken vinröd under det vita håret.

Ögonen glänste av friska tårar. Han betraktade grevinnan Vivecka, som

tung och stillsam tuggade och svalde. När hon hörde sin mans röst,

gjorde hon ett försök att lyfta de svullna ögonlocken.

Greven sade:

-- Fördöme mig, skulle det inte vara min tur? Här breder ungdomen ut sig

som vildskott, och vi gamla väl ympade och tuktade aplar stå i

skymundan. Är detta ett kärlekshov, och min Viveckas namn blir icke

nämnt? Fi donc, mina vänner, jag hör inte annat än kärlekskval och beska

bekymmer. Men jag, som levat lycklig var dag alltfrån den tionde juni

anno sju, jag skulle ingenting säga?

-- Han borde ingenting säga! upprepade kören, på ett försmädligt sätt

förvanskande herr grevens ord. Men greven tystade larmet med en

majestätisk åtbörd. Han stack vänstra handen under rockskörten och lät

den högra beskriva smeksamma rörelser över grevinnans huvud.

-- Min Vivecka, sade han med darrande röst, som dessutom stördes av en

lätt hicka. Din ömhet har varit outtröttlig, din godhet utan gräns. Hinc

illæ lacrymæ, som sannerligen äro tacksamhetens och glädjens. Jag

bekänner att jag endast en gång i mitt liv misströstat om din kärlek.

Minns du Vivecka? Det var anno adertonhundra och trettioett. På våren.

Vi voro den tiden nödgade att bo i en liten stuga nära Gårsnäs, densamma

vi bebodde efter branden. Det var en vårdag, mina vänner, fast ganska

ruskig. Usch ja då! Jag hade varit ute på jakt, jag hade ingenting fått,

klockan visade tre kvart på ett och ett var vår middagstimma! Jag

släppte spår och allt och sprang för brinnande livet. Ty Vivecka tycker

inte om att vänta. Klockan ett slår jag upp dörren och skyndar med öppen

famn mot min Vivecka. Men vad möter mig? En surmulen uppsyn, en ordknapp

hälsning. Och vad värre var, ett odukat bord.

-- Vad värre var, sjöng kören, ett odukat bord.

-- Ja, mina vänner, jag erfor ett stort missmod. Jag yttrade icke ett

ord, inte en förebråelse. Jag satte mig vid fönstret och rensade min

bössa. Och den ena tanken bittrare än den andra plågade mig. Det är

slut, Ulrich. Hon bryr sig inte om dig. När du i skog och mark förgäves

söker skaffa lite vilt till huset, ger hon dig tusan. Hon sitter här

hemma och tänker. På vad? På vem? På lyckligare tider, på glada

ungdomsvänner. Det är slut. Hon håller inte längre av dig. Efter

tjugufyra års äktenskap har hon redan tröttnat på din person.

-- Efter tjugufyra år hade hon redan tröttnat, sjöng kören. Men greven

slog plötsligt ut med armarna, rynkade ögonbrynen, reste sig på

tåspetsarna och gjorde en hotande och föraktfull åtbörd.

-- Stopp! Nu gläfser ni för tidigt ni lättsinniga valpar. Min Vivecka

hade alls inte tröttnat, hon har inte tröttnat än i dag. Jag satt där

och tjurade, och minsann om jag inte frös av sorg. Men hur byttes inte

sorgen i glädje, när Vivecka äntligen kröp fram med sanningen! Hur många

gånger ha vi inte skämtat sedan dess och raljerat över Viveckas

svalnande kärlek! Ty förklaringen, mina vänner, var mycket enkel: Det

fanns inte en brödkant i stugan.

-- Det fanns inte en brödkant i stugan! jublade kören. Men Anton Sundin

tog ett fullmoget päron från greven, skalade det med öm omsorg och

räckte grevinnan. Han skakade bekymrad på huvudet.

-- Vad säger du, präst? Är han klok, greve Ulrich? Driver han med oss?

Kan två gamlingar finna det skämtsamt att gnaga på en brödkant eller att

till och med sakna den? Fördöme mig om jag det tror.

Prästen sade:

-- Ett långt liv är ett lyckligt liv. Sorgen kan väl kappas med kärleken

en stund. Men segern är viss. Jag har jordat för många, för att jag

skulle tvivla på den saken.

När prästen sagt detta, stötte en tallrik mot glas, silver klirrade, en

stol föll. Det var Karl Hamrin, som reste sig. Han stödde båda händerna

mot bordet och böjde sig fram, så att han kunde se prästen i ansiktet.

Han nickade åt prästen och slöt trött och långsamt ögonen.

-- När du om en månad eller två skovlar jord på den här skallen, bror,

så skall du besinna, att jag icke tänkte som du. Jag känner dina fraser.

Men om mig skall du inte säga: den förtidigt hädangångne. Du skall säga:

Han levde i trettioåtta år, det var honom nog. Ja, det var honom mer än

nog.

Han lämnade bordet och gick stödd mot sin käpp från blomstergrupp till

blomstergrupp dröjande längst vid de starkt doftande blommorna, rosor,

kaprifol, jasmin. I likhet med Hugo Schager älskade han blommor. Men han

kände icke deras namn, ej heller förstod han deras skötsel eller kände

deras egenskaper. Han lät dem stryka över ansiktet, och då han träffade

blommor med rätt stark doft, gnydde han sakta av välbehag, surrade som

en humla.

Vid bordet följde man honom med medlidsamma blickar, väl vetande, att

han var dömd och att tvinsoten snart skulle sträcka honom till marken.

Även Barbro följde honom med ögonen.

Men när hon nu till hälften vände sig om på stolen, varsnade hon i

början av trädgården en gestalt, som långsamt och osäkert trevade sig

väg mellan terrassens rosor. Hon grep hårt i bordskanten men släppte

genast taget och sjönk ihop över bordet. Barbro Backes sista plåga tog

sin början. Vad som skedde omkring henne blev till en viss grad

otydligt. Hon mindes icke, vilka planer hon lagt, vilka anordningar hon

träffat. Hon hade icke heller någon klar föreställning om det mål, som

hon så länge längtat att nå. Stundens händelser blevo allt, och hon

kunde icke överblicka orsak och verkan.

Hon hörde Sundin säga:

-- Nu är jag, Anton Sundin mätt. Ho går då omättad från bordet.

Hon hörde, att man skrattade, och hon drog lydigt isär mungiporna och

skrattade. Skrattet tystnade, och Barbro blev allvarlig. Prästen började

bedja, och Barbro knäppte sina händer.

-- Pris ske Dig, Herre, för vårt dagliga bröd. Pris ske Dig, som kläder

den arme, helar den eländige. Pris ske Dig, som leder den vilsegångne

och upplyser mörkret. Pris ske Dig, att Du hugsvalar oss i vår dödsstund

och giver oss ett evigt liv. Pris ske Dig, Herre och lovat vare Ditt

heliga namn nu och i evighet. Amen.

Hon kände, när han gick förbi henne. Han gick alltjämt mycket långsamt,

liksom trevande med fötterna. Hon kände varje steg. Hon räknade ut vilka

stolar, vilka människor han passerade. När han stannade visste hon, att

han stannat vid Hamrins övergivna plats. Hon hörde tvärs genom prästens

röst, hur han reste stolen, det svaga fraset i gräset, en knapp som

gnagde mot trä.

När prästen slutat hörde hon magistern säga:

-- Du kommer som klockaren, Gert, när prästen sagt amen.

Gästerna stego fram till henne för att tacka för välfägnaden. Hon räckte

var och en handen men förmådde icke resa sig.

Hon sade:

-- Kära vänner jag kan inte --

De fattade hennes mening så, att hon måste göra les honneurs för den

sistkomne och därför icke kunde lämna bordet. Par om par drogo de sig

ned åt stranden eller upp på terrassen. Barbro Backe och Gert

Bourmaister sutto ensamma till bords. De åto icke, drucko icke, talade

icke, sågo icke på varandra. De lyssnade till varandras andedräkt.

Efter en stund började magistern gnida sin fiol. Han hade tagit plats på

klockstapelns sockel. Lövtaket och karmstolarna flyttades undan och

hällen förvandlades till en dansbana. Sulorna smällde mot stenen.

Alexander Fielding kom springande i stora lätta steg uppför gången, han

tvärstannade och bugade, så att den svarta locken fladdrade som en

vimpel över pannan. Barbro förstod, att han ville bjuda upp till dans.

Hon sade:

-- Kära vän, jag kan inte --

-- Och varför? frågade Fielding. Gert Bourmaister tröstar sig nog med

karaffernas sällskap.

Hon såg på Gert Bourmaister. Solen lyste på hans slitna frack, som

skiftade i violett. Själva ansiktet fick ett violett skimmer, och ögonen

glänste med röda stänk i blått. Han var mycket mager, mycket böjd. Han

omgavs av en djup skugga, som solstrålarna beströko med en violett

färgskiftning.

Fielding lämnade dem.

Gert Bourmaister började viska. Han talade mycket lågt och långsamt. Hon

kunde icke höra orden, men hon förstod, att han gjorde henne

förebråelser. Orden voro henne likgiltiga, hon kunde i alla fall icke

ordna dem. Men hon lyddes efter rösten. Och plötsligt sade han helt

högt: Fru Barbro --

Hon kände icke igen hans röst. Den var hes och beslöjad, den liknade

välborne herr Petter Backes röst, när han återvände från ett gott ölrus

i Skara.

Hon sade:

-- Herr Bourmaister kallade mig förr i tiden Barbro och du. Det lät så

besynnerligt. Ännu på Falla sade herr Bourmaister du. Du. Törhända i

febern. Det ringde så länge i mina öron. Nu säger herr Bourmaister fru.

Fru. Ack, det låter mera naturligt. Hör, hur magistern spelar! Jag har

främmande i dag, och herr Bourmaister är välkommen. Nej, hör hur han

filar på fiolen!

Hon reste sig och gick utför trädgårdsgången rak och lätt, med huvudet

något framåtböjt, armarna hårt korsade under brösten.

Gert Bourmaister stannade på sin plats. Han ställde ett par karaffer

framför sig och började dricka. Han stirrade tanklöst upp mot himlen,

som kvällsmörknade under långa, smala, vita molnränder.

* * * * *

Barbro dansade.

Hon steg uppför hällen, och den första hon mötte, var Karl Hamrin. Hon

neg och sade:

-- Låt oss dansa.

Hamrin svarade:

-- Det blir väl min död, men fru Barbro vill jag inte neka en dans.

De togo varandra om livet och började dansa. När magistern såg detta par

svänga uppför hällsluttningen, saktade han sin stråke. -- Fortare!

Fortare! ropade Fielding, men han sade:

-- Se då vem som dansar!

Nu stannade par efter par, Barbro och hennes kavaljer dansade snart

allena på hällen. Efter tredje varvet sjönk Hamrin ned på knä vid

klockstapeln och började hosta.

Barbro sade:

-- Herr Hamrin orkar inte längre. Vem vill nu dansa med mig?

Kavaljererna trängdes omkring henne, hon valde icke utan lät sig tagas

av den närmaste. Endast att hon sade:

-- Av herr Hamrin kan man inte begära så mycket. Nu vill jag dansa

fortare, ja, mycket fortare.

Men hennes kavaljer råkade vara herr Anton Sundin, som icke var i stånd

till särdeles raskhet. Efter en stund sade Barbro:

-- Nej, jag kan inte --

Hon gjorde sig lös och sökte en ny kavaljer. Dansen gick som bäst och

ingen var ledig. Då började hon dansa för sig själv som en liten flicka,

den ingen söker. Hon satte händerna i sidorna och rörde sig till en

början mellan paren på hällens mitt. Ensam hade hon svårt att styra och

svårt att hålla balansen, hon vacklade fram och tillbaka och stötte mot

de dansande. Magistern upphörde då att spela. Han pekade på solen, som

redan snuddade vid Hilleborns skog.

-- Låt oss sluta.

Barbro sade:

-- Kära vänner, jag kan inte --

Prästen grep henne kring handlovarna och såg strängt och forskande in i

ögonen. Men Barbro gjorde sig lös, hon lade armarna kring prästens hals

och ropade:

-- Spela, Ekmarck, spela! Herr kyrkoherden har bjudit upp.

Det tycktes dem alla övermåttan lustigt att se en präst dansa. De

klappade i händerna och ropade:

-- Prästen ska dansa! Spela, Ekmarck, prästen ska dansa!

Prästen rodnade av förargelse, han menade, att de icke tilltrodde honom

skicklighet i dansen. Han ropade:

-- Hör, I, glopar! Fråga mamsellerna i Uppsala, om det fanns make till

katiga ben åren trettio till trettiofyra, då jag blev prästvigd. Och för

att I äntligen ska få se en dans, vill jag dansa.

Han fäste upp sin rock, som var alltför lång, han började med en

gallopad över hällen, svängde Barbro ett varv över branten och föll in i

schottisch. Han gav vidare prov på polkamasurka, rheinländer och

varsovienne. Han glömde alldeles sin dam, tänkte endast på att visa de

där gloparna, vad han förmådde. Också skördade han mycken berömmelse,

men när han slutligen släppte Barbro vid klockstapeln, föll hon handlöst

och som en död in mellan bjälkarna. Yr och upphetsad av dansen började

han nu skrika och jämra. Han sprang ned till stranden för att blöta sin

näsduk. När han återvände hade Barbro redan vaknat och satt upprätt på

sockeln. Hon tog hans näsduk och höll den en stund framför mun. Därpå

rullade hon den samman till en boll och slängde den in under träden. Hon

reste sig upp och sade:

-- Herr kyrkoherden är en förträfflig dansör. Vem vill nu dansa med mig?

Prästen gav ett tecken åt magistern, att han skulle gömma sitt

speleverk. Han sade:

-- Det blir snart mörkt, och Kroken är inte god att befara i mörker. Låt

oss nu fara hem.

Han tog farväl av Barbro. Hon smålog och neg men yttrade icke ett ord.

Greven och grevinnan togo farväl och ännu några av de äldre. Barbro

smålog och neg, men yttrade icke ett ord. Först när hennes nåd Schager

tog avsked, vaknade hon upp och blev mycket orolig. Hon visste icke

varför, hon sökte i minnet men hittade platt ingenting. Hon mindes

endast, att hon måste hindra hennes nåd från att resa före klockan tio.

Hon bad och hon sökte övertala utan att hitta några skäl. Hon vred sig

oroligt hit och dit och strök med händerna över bröstet och över kjolen.

I kjortellinningen hade hon stuckit in Rygells brev, det kom henne nu i

handen. Och hon sade:

-- Stanna, kusin. Bergmästarn skriver, att han kommer hem i kväll.

Hennes nåd uppfattade orden så, som hade Rygell utbett sig ett samtal.

Hon var väl trött och utledsen på stojet men vågade icke vara ohörsam.

Hon sade:

-- Det är kallt. Om kusin tillåter går jag in i salen och lägger en

patience till dess att bergmästaren kommer.

Förutom Hamrin, gubben Wendt och Sundin fanns det nu endast ungdom kvar

på hällen. Barbro ville dansa.

-- Det är mörkt, fru Barbro. Här kan ske en olycka, om de dansande komma

för nära branten. Dessutom är jag trött, fingrarna krampa sig.

Hamrin, som ständigt var frusen, föreslog att man skulle reda till ett

jättebål, stort som bålet på Falla. Så skedde. Ytterst på hällen restes

ett väldigt bål och antändes. Hamrin erbjöd sig att spela. Han ställde

sig med ryggen mot elden, lade fiolen under hakan och drog stråken först

mjukt och långsamt, som om han besinnat sig. Så småningom filade han

allt hårdare, allt gällare, allt hastigare. Han hade en stor vid rock

och när han nu svängde kroppen i takt med musiken, fladdrade det svarta

skynket som en stor nattfjäril framför elden.

Barbro dansade.

Hon sade:

-- Ställ upp er gossar i en lång, lång rad och låt mig aldrig vila. Jag

kan inte --

De lydde henne. Hon dansade med magistern, med Robert Fielding, med Hugo

Schager. Men det var en tröttsam dans för kavaljeren. Barbro vacklade

vid varje steg, hon vilade tungt över armen, fötterna släpade mot den

skrovliga stenen. Magistern sade:

-- Låt oss vila. Varför vill inte fru Barbro vila? Natten är lång, vi

börja på nytt om en stund.

Men hon svarade:

-- Jag kan inte --

Flickorna drogo sig en efter en ned i parken. Lotten Schager gick fram

till henne och tog farväl. Kära mor hade tröttnat på att vänta. Hon

böjde sig ned över henne och viskade:

-- Hör nu upp, Barbro!

Hon svarade:

-- Jag kan inte --

Hon stammade några ord, hon ville förklara varför hon icke kunde. Det

plågade henne, att väninnorna drogo sig undan. Hon ville säga, att

svedan i bröstet var olidlig, och att hon för den skull icke kunde

upphöra att dansa. Men hon kunde icke forma tanken, än mindre orden. Hon

kunde endast säga: Jag kan inte --

Och hon sträckte armarna mot Alexander Fielding.

-- Alexander, viskade hon, käre Alexander --

Han tog henne under armarna och bar henne ett varv runt hällen. Han

ropade till Hamrin, att han skulle sluta. Men den sjuke fann sig väl vid

elden, fiolen surrade under hans öra som hundratals bi. Han tänkte:

Slutar jag, så släcka de bålet och det blir tyst. Då är sommaren slut

och allting slut.

Barbro låg på knä. Hon sträckte upp armarna och sade:

-- Vem vill nu dansa med mig?

Då hörde hon någon ropa: Barbro. Hon vände sig åt alla sidor, men kunde

ingen upptäcka. Och åter hörde hon: Barbro!

Och hon hörde magistern säga:

-- Det är Bourmaister. Han är drucken. Tysta honom. Häv ut honom på

vägen. Barbro upprepade:

-- Vem vill nu dansa med mig?

Men kavaljererna, som sinsemellan rådgjort, hur de bäst skulle sluta den

plågsamma leken och bringa fru Barbro till ro, fingo nu plötsligt annat

att tänka på. Från Raslingevägen hördes ett buller, ett dån, vars orsak

de i förstone icke kunde fatta. Det brakade och knastrade i ungskogen,

det smattrade mot vägens grus, det gnisslade över stenar och hällar. Och

genom detta buller trängde som stötar ur ett jättehorn hundratals oxars

råmande. Herrarna glömde fru Barbro, de sprungo ned genom trädgården.

Under terrassen mötte de Billman.

-- Det är Gellins oxar, sade han, driften har råkat vilse i mörkret.

Oxarna tjesa som galningar. Värst är det för Herrlestorpsåket som kört

fast mitt i driften.

Magistern tog honom under armen. Men Billman stötte honom åt sidan och

försvann under träden. Han gick upp på hällen, han gick fram till Barbro

och lyfte upp henne.

-- Vill Barbro dansa?

-- Ja, sade hon, jag vill dansa.

-- Masurka, ropade han till Hamrin. Han grep henne i armhålorna och

svängde henne upp och ner. Det blev ingen rätt masurka. Han gjorde

varken steg eller svängar efter regler. Han kastade henne som katten

kastar sin råtta. Han kastade och tog emot, han kastade och tog emot.

Till sist lät han henne falla.

Han böjde knä bredvid henne och tog hennes huvud mellan sina händer.

-- Det är tungt att dansa livet ur fru Barbro. Hon är seg som

bergmästarn själv. Jag är också gammal nu och rår inte göra honom den

sorgen. Men jag rår väl med annat. Vill Barbro dansa?

-- Ja, sade hon, jag vill dansa.

Han lämnade henne. Efter en stund kom han tillbaka. Men Barbro såg nu,

att det icke var Billman. Det var Gert Bourmaister.

Hon sade:

-- Du gjorde mig så illa nyss, Gert. Hjälp mig upp. Jag vill sitta där

vid klockstapeln. Tack. Sätt dig nu här och håll mig i hand.

De sutto en stund tysta och lyddes till Hamrins spel. Gert sade:

-- Hur han spelar, Hamrin!

-- Ja, hur han spelar. Jag brukar eljest sitta här titt och tätt för att

se skymten av Hilleborn, där du bor.

Han sade:

-- Jag bor inte längre på Hilleborn. Bergmästarn har köpt gården, och

jag fick befallning att packa mig undan. Nu stryker jag omkring på

vägarna, som Barbro såg i morse.

-- Ja, sade Barbro, jag mötte Gert, men det glömmer vi. I morgon skall

jag åka till Hilleborn. Jag ska gå genom alla rummen. Jag känner dem på

förhand, far har berättat så mycket om Hilleborn. Men jag ska gå genom

alla rummen och genom flyglarna och genom rummet, där Gert legat sjuk.

Och jag ska gå genom hela trädgården och i uthusen och stallet. Och när

jag sett, att allt är präktigt, skall jag säga: Den här gården skänker

jag åt Gert Bourmaister.

Han tog henne varligt i skuldrorna och drog henne framåt så att

eldskenet föll över hennes ansikte.

-- Det är då sant, vad Billman sagt mig? Att Barbro övergav mig inte

därför att jag var fattig och Barbro nödder att hjälpa sin far. Utan

därför att Barbro ville göra mig rik.

-- Ja, sade hon och log mot honom. Var det inte bättre, att jag tog

ledsnaden än att jag skulle tyngt Gert till dagarnas ända. Jag har

alltid haft min lust i att giva. Syskonen gav jag, strunt och småsaker

förstår sig. Men Gert ville jag giva det bästa jag visste. Och det var

Hilleborn.

Han drog henne intill sig alltjämt helt varligt som om han hållit en

sjuk fågel mellan händerna. Men när han kände hennes bröst, förlorade

han besinningen och kramade henne utan måtta eller sans. Det beredde

henne en hart när olidlig plåga, men hon bet ihop tänderna och pressade

munnen mot hans hals.

Han viskade:

-- Och visste inte Barbro, att det fanns något, som jag hellre ville ha?

Hellre än hundra, hellre än tusen Hilleborn.

Hon skrattade.

-- Jo. Jag vet väl att Gert är en stor tok. Men inte får en sådan ha sin

vilja. Vad vore det också att skänka en stor karl en trasedocka som jag.

En trasedocka, en trasedocka! Det gitte jag inte. Nej, Hilleborn!

-- Och Barbro tror, att jag skulle ta emot gåvan?

-- Tog jag inte Gerts äpple, som var det enda han hade? Man ger vad man

har. Mer står inte att vinna. Men ibland var jag rädd, att Gert skulle

säga nej. Var natt, innan jag somnade, gick jag genom alltsammans. Hur

jag skulle bete mig, när jag lämnade Gert nycklarna till Hilleborn. Och

då hände det, att jag blev ängslig och tänkte: Du tar allt glädjen i

förskott, Barbro Backe. När dagen kommer, finns det kanske ingenting

kvar.

Under det att hon talade, sjönk hans huvud, hela överkroppen sjönk

framåt, så att hjässan slutligen tryckte hårt mot hennes bröst. Hon

smekte hans nacke och hans skuldror. Han bad, att han måtte få vila med

huvudet i hennes knä. Hon makade sig längre bort och gav honom plats på

sockeln. Han vred sig oroligt fram och tillbaka men stillnade och blev

liggande på rygg med huvudet i hennes knä.

-- Hur han spelar, sade han, hur vackert han spelar!

Och efter en stund sade han:

-- Jag är törstig. Giv mig något att dricka.

Hon spratt till. Hon gjorde ett försök att resa sig men sjönk tillbaka

mot bjälken.

-- Käre, sade hon, jag kan inte --

-- Du kan inte, upprepade han. Varför kan du inte? Hilleborn kan du ge

mig, men inte ett glas brännvin. Billman gav mig stora krus, och jag

tror ändå inte att han höll av mig. Hör du, hur de skrika på vägen? Han

gav mig brännvin. Det bekom mig så väl. Jag glömde ibland -- ibland,

kära Barbro -- att du var en slinka, som sålt din kropp och din själ åt

den enögde varulven. Jag glömde, att Barbro var en slinka. Jag glömde

din säng. Att min Barbro, att min älskade, att mitt hjärta, mitt hjärta.

Du! sade han plötsligt och satte sig upp. Vad gör jag med Hilleborn? Kan

du säga? Blir jag yr av Hilleborn? Blir jag blind, blir jag döv? Nej,

du, det är brännvin. Ge mig brännvin.

Han lade sig åter med huvudet i hennes knä. Han tog hennes händer och

korsade dem över sitt bröst.

-- Så här, sade han, ligger jag gott. Jag kom för att säga farväl åt min

granne fru bergmästarinnan. Alltid får jag väl kyssa på hand. Men Barbro

Backe har sin lust i att giva. Hon låter mig sova i knät. Varför skrika

de på vägen, Barbro? Varför stör de oss? Jag sov så gott därnere i

trädgården. Då vaknade jag av att en kvinna skrek på hjälp. Jag trodde,

att det var Barbro. Jag rusade upp. Och yrvaken och full slog jag pannan

mot ett träd. Du kan känna att jag blöder.

Han ville föra hennes hand till såret, men hon sade:

-- Låt mig söka.

Och hon sökte med läpparna över hans mun, över hans kinder, över hans

ögon, över hans panna. Äntligen träffade hon blod vid tinningen.

Sedan hon kysst honom, sade hon:

-- Käre, nu förstår jag, vad det är för ett hiskligt oväsen på vägen.

Det är herr Gellins oxdrift, som råkat i oordning. Och det värsta är,

att Herrlestorpsskjutsen kört fast mitt i eländet. Alla unga karar, som

funnos på hällen, skyndade genast till undsättning. Det är bara du,

Gert, som stannat kvar. Det är då en lycka för dig, att du druckit så

mycket. Eljest hade du kanske följt de andra och kommit till skada

därute i mörkret.

Han satte sig upp. Hon reste sig och räckte honom händerna, men han sköt

henne åt sidan och gick med tämligen säkra steg utför hällen. Barbro

gick tillbaka till bålet. Hon satte sig framför elden. Hon bad Hamrin,

att han icke måtte förtröttas att spela.

Vid pass en timme senare upplystes trädgården av en massa ljus och

bloss. Ett glatt och ivrigt sorl bröt nattystnaden under träden.

Skrattsalva efter skrattsalva ekade mot hällen.

-- Fru Barbro! Fru Barbro!

Hon reste sig upp, hon tryckte armarna hårt in under brösten och gick

skaran till mötes. I spetsen gick major Billman, hållande i handen en

ekstav, blodig och beströdd med nöthår. Efter honom följde herr Gellin,

ännu blossande av ansträngning och strålande av lycka. Hennes nåd stödde

sig tungt mot hans högra arm och med den vänstra höll han Lotten ömt

sluten till sin feta person.

Allt detta såg Barbro så flyktigt, som när man hastigt bläddrar igenom

en bilderbok, och en halv sekund vidgar ögonen inför en färgrik tavla.

Det blev åter mörkt och hon gick in i sitt hus.

Hon gick ur rum i rum. Hon släckte alla ljus och lampor. Det förvånade

henne, att de åter tändes som av sig själva, men hon grubblade icke

vidare över den saken. Hon släckte dem åter och erfor en stor

tillfredsställelse för var gång mörkret slog samman över henne. Hon

talade högt. Hon talade med Gert Bourmaister. Hon skänkte honom

Hilleborn. Det var i Hilleborns rum hon vandrade. Hon beskrev dem så,

som hon hört sin far beskriva dem med all den sagolika glans, som led

efter led förtrollat barnen av släkten Backe. Det var icke en gård i

Bergslagen, en gård om åtta mantal ypperligt frälse. Det var ett slott,

som en stolt och stursk och förödmjukad släkt byggt under fem

mansåldrar.

Hon gav det åt Gert Bourmaister.

-- Nej, tacka inte, käre Gert. Minns du inte äpplet på Skara torg? Jag

aktar inte Hilleborn för mer än det äpplet, du gav mig. Nej mindre,

mindre. Ty allt vad jag ger min älskade är fattigt och futtigt. Och allt

vad min älskade ger, är stort.

En lång stund kunde hon omöjligt betvinga tårarna. Hon grät häftigt och

i krampaktiga snyftningar, som inte kunde hejdas eller fördöljas. Men

hon skyndade sig att säga:

-- Nej, nej, det är inte för din skull jag gråter. Var du inte genast

färdig att skynda till min hjälp? Nej, jag gråter minsann över mig

själv, som är en sådan stackare.

Och hon sade:

-- Vad är det väl värt att giva sin kropp, som snart förvissnar? Och vad

jag eljest kunde giva, det tog du för länge sedan. Det håller du i dina

händer och gud vet, att de icke äro blida --

Och hon sade:

-- Tyst, tyst. Det är så fåfängt att tänka på allt. Man får inte begära

för mycket. Med mig dör mitt liv. Du finner en annan kvinna.

Först när det dagades upptäckte hon, att hon inte var ensam. Hon blev

skrämd och ropade:

-- Vem är det, som går bakom mig?

Men samtidigt såg hon i spegeln, att det var bergmästaren. Hon vände sig

då hastigt om och gick emot honom. Hennes rörelser voro ganska livliga

och hon log vänligt mot honom.

-- Kära bergmästare, sade hon, välkommen till Frötjärn. Räck mig handen.

Han sade:

-- Jag har väl annat att räcka Barbro.

Men hon tog hans hand mellan sina och kysste den upprepade gånger.

-- Det är bäst att vara ödmjuk, sade hon. Jag har kanske gjort

bergmästarn större förtret än jag själv vet. Så tanklös som jag är. Bara

tänker på mitt.

Bergmästaren sade:

-- Har Barbro gjort mig förtret, så får hon väl tid att göra det gott

igen. Nu har jag gjort mitt och här är det.

Han knäppte upp rocken, tog fram ett tjockt dubbelvikt papper och räckte

Barbro.

-- Här är Hilleborn.

Barbro stirrade på papperet, hon tog det försiktigt mellan

fingerspetsarna, vecklade upp och läste den första raden i

köpekontraktet.

-- Undertecknade herr kommerserådet och riddaren B. E. Bourmaister --

Hon gick hastigt bort till fönstret, men hon fortsatte icke att läsa.

Hon stirrade upp mot Raslingevägen. Efter en stund vände hon sig åter

till bergmästaren. Hon skakade leende på huvudet.

-- Är detta Hilleborn? De här svarta snirklarna och strecken. Annat hade

jag föreställt mig --

-- Men är det Hilleborn, återtog hon, och är Hilleborn mitt, så skänker

jag det åt min far, Petter Backe.

Bergmästaren sade:

-- Jag trodde, att Barbro hade andra avsikter.

Hon skakade på huvudet. Bergmästaren gick fram till henne och strök

henne lätt över armen.

-- Då tror jag, att det kan bli gott igen på Frötjärn. Och att vi båda

kan leva lyckligt.

Hon svarade:

-- Jag kan inte leva --

Hon pressade armarna mot bröstet.

-- Bergmästarn ska veta, att snart är det olidligt. Det är ljust nu. Låt

mig gå ut i trädgården.

* * * * *

Nu förflöt en timme, som säkerligen skulle ha blivit Barbro alltför

lång, om inte herr Karl Hamrin kommit henne till hjälp. Hon fann honom

sittande hopkrupen och frusen på Gert Bourmaisters stol. Han berättade,

att han i mörkret icke kunnat finna sin båt och därför stannat hela

natten i trädgården. Barbro ställde en stol bredvid honom och satte sig.

Men strax därpå bad hon, att de måtte byta stolar.

Hamrin sade:

-- Jag har suttit här och tänkt på en sak, fru Barbro. Jag har suttit

och tänkt på, att ingen frågade mig, vem jag håller av. Nej, det är så,

att alla människor betrakta mig, som om jag redan vore död. Min hustru

syr sig svart, och till och med på småkläderna fäster hon svarta

rosetter. Det grämer mig mest.

Hon strök honom över handen. Men hon hade ingenting att säga, och hennes

tankar voro långt därifrån.

Hamrin fortsatte:

-- Och ändå kan ingen människa hålla av någon så, som jag håller av

honom. Det är väl därför, att jag aldrig får se honom. Jag får aldrig se

honom, Barbro. Det dröjer ännu fyra månader, innan han kommer. Och jag

har inte två månader kvar. Kanske inte en.

Barbro sade:

-- Vem talar kusin om?

-- Säg det kusin! Jag talar om honom, som jag väntat på i åtta år. Och

då det var midsommar och varmt, och då jag trodde att jag ännu hade ett

helt år kvar, då berättade min hustru, att han snart skulle komma. Nu

vet jag, att jag aldrig får se honom.

Barbro grep honom hårt i armen.

-- Kusin! sade hon häftigt. Det är underligt, men jag tycker nu, att det

just är över detta jag grubblat hela natten. Ja, ja, ja. Det sista han

sade mig. Jag tystade honom. Jag visste ju, att det för mig inte fanns

något medel. Men låt mig nu tänka. Och skynda inte på mig. Jag är så

trött. Men jag kan ännu tänka.

Och denna timme förflöt ganska snabbt allenast därför, att Barbro Backe

sökte ett medel att lindra en annans plåga. Solen stod redan ett stycke

över Vesslans smala hjässa, lyste över Hoby, lyste över Falla, över

Bånga, över den vita kyrkan vid Raslingeviken, över hela sjön Kroken,

dess mörka skogar, dess grå hällar och gnistrande skära skrevor, dess

gulnande fält och gröna ängar.

Barbro log mot morgonen.

-- Det sägs, kära kusin, att allt kan övervinnas, allt utom döden. Låt

oss nu se, om döden är oövervinnlig.

Men tag min arm. Jag vill hjälpa kusin att skjuta ut båten, ty tiden är

knapp, och det gäller för kusin att så snart som möjligt skrida till

verket.

De gingo ned till stranden. Karl Hamrin steg i båten, Barbro satte sig

på relingen. Hon sade:

-- Hör nu på, kusin. Det går inte an, att låta tankarna jaga efter

drömmar bittra eller glada. Detta är döden och ingenting annat är döden:

att tanken ohjälpligen förirrar sig i intet. Den som vill leva, skall

binda sin tanke vid närmaste föremål.

Och hör nu på. Han, som skall komma, då kusin är död -- vad behöver han

först och främst? Behöver han inte en vagga? Nåväl. Är inte kusin den

skickligaste svarvare och finsnickare vid Kroken. Sätt svarvstolen i

gång, kusin! Spara inte på grannlåten, det förnöjer en unge att ligga

och stirra på sniderier. Måla den i granna färger, måla den med män och

kvinnor och skriv i en rad runt vaggan: Denna vagga förfärdigade Karl

Hamrin åt sin käre son. Men det är långt ifrån nog. Tag vara på tiden.

En snurra måste svarvas, en häst eller två, en piska ska bindas. Och nu

kommer annat -- ett svärd, en pilbössa. Ack, de växa så fort. En käpp

med snidat huvud för herr gymnasisten. Och sist och bäst en slända, en

sådan vacker slända, som gossarna ge sina flickor. Nu minns jag inte

mer. Min tid är också kort. Men ro nu till Frösevi. Kusin har så visst

funnit på hundrade andra ting innan båten landar.

Hamrin nickade. Hon hjälpte honom att skjuta ut. Hon såg, hur ivrigt han

grep kring årorna.

Hon gick hastigt och utan att vackla uppför trädgårdsgången, över

terrassen, över gårdsplanen och ett stycke in i allén. Då såg hon dem

komma. Det var Stenbyfolket. Hon kände igen Lillgårdsflickans rutiga

granna schalett. Gubben Wendt, jägmästaren, gick något före de andra.

Han stannade hos Barbro och sade:

-- Det är Gert Bourmaister.

Barbro nickade.

Wendt sade:

-- Han ryckte bössan ifrån mig i går kväll. Då i tumultet. Han sade, att

han skulle driva undan kreaturen, som trängdes kring vagnen. Men det var

ett sådant buller. Ingen hörde skottet. Ingen vet, hur det gick till.

-- Jag vet, sade Barbro. Bär honom upp på mitt rum.

Men Wendt skakade på huvudet. De kunde inte bära honom upp på Barbros

rum, hon kunde inte få se honom. Han var så illa tilltygad.

Barbro sade:

-- Bär honom upp på mitt rum och lägg honom på min säng.

Barbro stannade hela förmiddagen ensam hos Gert Bourmaister.

Bergmästaren satt på stora stentrappan och vaktade porten. Han var grå

som stenen.

Vid middagstid kom folket från högmässan. Bergmästaren tillät ingen,

icke ens prästen att stiga in till den döde. Men raslingarna dröjde på

gårdsplanen.

Strax efter klockan fyra kom Barbro ut till dem. Hon stannade i porten

stödjande sig mot sandstenspelaren. De betraktade henne en lång stund

under tystnad. Hon var blek som en vit blomma i skymningen.

Plötsligt ropade de alla på en gång:

-- Barbro! Barbro!

De hade upptäckt blodet, som flöt ymnigt från hennes handleder ned över

kjorteln och över stenen och från halsen ned över bröstet. De ropade:

-- Barbro! Barbro!

Hon sade:

-- Kära vänner -- jag kan icke leva. Min älskade är död.

Transcriber's note:

Originalets stavning och interpunktion har bibehållits.

Ett fåtal uppenbarliga fel har rättats som följande, ibland

baserat på senare utgåvor (innan/efter):

[S. 16]:

... hon glad åt smycken och vackra kläder. Nen i stället ...

... hon glad åt smycken och vackra kläder. Men i stället ...

[S. 19]:

... den afton, då hon med ljuset i hand prövade lill-Britas ...

... den afton, då hon med ljuset i hand prövade Lill-Britas ...

[S. 20]:

... ägde ett obruktat redskap. ...

... ägde ett obrukat redskap. ...

[S. 34]:

... I stället höll mor domedag var helgdagskväll ...

... I stället höll mor domedag var helgdagskväll, ...

[S. 46]:

... rosslar i han strupe. Det är ett ljud, som fru Gunhild ...

... rosslar i hans strupe. Det är ett ljud, som fru Gunhild ...

[S. 63]:

... fört mig sig sin yngste son, sin Benjamin, Henrik ...

... fört med sig sin yngste son, sin Benjamin, Henrik ...

[S. 80]:

... är inte riktigt honnett, och väcker till sist ond blod. ...

... är inte riktigt honnett, och väcker till sist ont blod. ...

[S. 102]:

... i synen. Men nu ser jag, att Babro inte leds på Frötjärn, ...

... i synen. Men nu ser jag, att Barbro inte leds på Frötjärn, ...

[S. 106]:

... Lotten Schager och Brita Billmann skötte från ...

... Lotten Schager och Brita Billman skötte från ...

[S. 118]:

... -- Vad detta är likt raslingarna! Och vad det ...

... -- Vad detta är likt Raslingarna! Och vad det ...

[S. 152]:

... vissa lättsinniga människor. Kommerserådets skydsling ...

... vissa lättsinniga människor. Kommerserådets skyddsling ...

[S. 155]:

... svängde han om på klacken vände sig till Barbro ...

... svängde han om på klacken, vände sig till Barbro ...

[S. 159]:

... från Falla. Under den stora fest, och skövlingsnatten, ...

... från Falla. Under den stora fest- och skövlingsnatten, ...

[S. 163]:

... kvällen gick Tilda åter ut till honom med denna gång ...

... kvällen gick Tilda åter ut till honom men denna gång ...

[S. 170]:

... skatan sin kos utan röra körsbäret. Jons ansikte ...

... skatan sin kos utan att röra körsbäret. Jons ansikte ...

[S. 177]:

... och snedväkt som en lagårdspiga. Men mamsell är ...

... och snedväxt som en lagårdspiga. Men mamsell är ...

[S. 182]:

... till dess att hon släpper både stäva och karna. ...

... till dess att hon släpper både stäva och kärna. ...

[S. 204]:

... över hästens huvud vräkte korgarna i backen och ...

... över hästens huvud, vräkte korgarna i backen och ...

[S. 218]:

... överlämnades åt bergmästaren lydde sålunda? ...

... överlämnades åt bergmästaren lydde sålunda: ...

[S. 228]:

... menar någon galenskap. Kom bara fram med det ...

... menar någon galenskap. Kom bara fram med det, ...

[S. 263]:

... om mig skall du inte säga: den förtidigt händangångne. ...

... om mig skall du inte säga: den förtidigt hädangångne. ...

[S. 271]:

... i salen och lägger en patiens till dess att bergmästaren ...

... i salen och lägger en patience till dess att bergmästaren ...

[S. 271]:

... Förutom Hamrin, gubben Went och Sundin fanns ...

... Förutom Hamrin, gubben Wendt och Sundin fanns ...