VII.

I mitten av juli lämnade kommerserådet Bourmaister Hilleborn. Det

påstods, att gubben givit sig ut på resor i samma ärende, som kort förut

major Billman, och att han var i samma trångmål. Rygell, som väl kände

kommerserådets hjälpkällor, lämnade då Frötjärn, och de båda herrarnas

vägar korsades gång efter annan till stor förtret för kommerserådet.

Barbro Backe levde under denna tid ganska indraget, sökte icke sällskap

och hyste intresse endast för de redogörelser, som varje postdag anlände

från bergmästaren. Klockan på Kungshällen ringde sällan, magister

Ekmarck och flickorna på Frötjärn leddes gruvligt.

En afton, då magistern återvände från ett besök i prästgården mötte han

en yngling, vars dräkt och uppförande tycktes honom bra egendomliga. Han

gick nämligen av och an som en skiltvakt framför allén till Frötjärn. Då

och då böjde han sig ned med händerna stödda mot knäna och blickade

ivrigt sökande upp mot gården. På huvudet bar han en hatt som i ålder

och skröplighet kunde tävla med herr magisterns egen grågröna cylinder.

Syrtuten, av bästa kläde men sliten och lappad på åtskilliga ställen,

var synbarligen tillverkad för en person av spensligare byggnad, och

magistern tyckte sig ha sett det stackars plagget i greve Ulrich von

Battwyhls garderob. Den besynnerliga utstyrseln fullständigades av ett

spanskrör utan doppsko, uppslitet som en sönderpiskad rotting och

sammanhållet nedtill medelst segelgarn.

Magistern slog sig i språk med ynglingen och fick genast besked. Hans

namn var Karl-August, smed från Falla. Under den stora fest- och

skövlingsnatten, som lyktade så illa, hade han varit major Billmans

närmaste man och hjälpare. Majoren hade lovat honom en viss Brita till

äkta. Och då smeden sedermera erfarit, att sagda Brita var en fin

mamsell och majorens dotter, hade han funnit skäligt fresta sin lycka.

För den skull hade han skaffat sig snygga kläder och begivit sig till

Frötjärn men kände sig nu oviss om sin framgång och rädd för hundarna.

Magistern åhörde ynglingens berättelse med välvilja och lovade att

hjälpa honom till rätta. Han bad honom slå sig ned i diket, där väldiga

kardborrblad skyddade för upptäckt. Magistern skulle underrätta mamsell

Billman, och om hon upptog frieriet väl, skulle hon säkerligen göra

honom ett besök i diket. Karl-August tackade, drog försiktigt upp

syrtuten och satte sig på skinnbyxorna bland kardborrbladen.

Magistern fullgjorde samvetsgrant sitt uppdrag. Brita Billman vägrade

visserligen att besöka smeden, men för att skämtet icke skulle gå om

intet, beslöt man att styra ut kammarpigan Tilda på det präktigaste och

låta henne gälla för mamsell Billman. Hon ifördes en storblommig

kattunsklänning, som ytterligare garnerades med rosetter och bandstumpar

i olika färger, på huvudet en schäferhatt likaledes behängd med

grannlåt, parasoll och silkesvantar, som råkade bli så omaka att den ena

var röd den andra blå. Stolt över denna utstyrsel kråmade sig

Lillgårds-Tilda som den finaste mamsell och trippade oändligen nätt och

förnämt genom allén fram till kardborrdiket. Magistern och mamsellerna

försummade icke att på lämpligt avstånd iakttaga hennes fukter. De sågo

henne vanka fram och tillbaka vid mötesplatsen, alltmera dröjande på

stegen och allt otåligare viftande med parasollet och de brokiga

handskarna. Av smeden sågo de inte skymten.

Den myckna grannlåten hade skrämt Karl-August till den grad, att han

sakta låtit sig glida ned till botten av diket. Här låg han ganska väl

dold och lyssnade med oro till kjortelns fras och mamsellfötternas nätta

tripptripp. Han insåg, att han varit alltför djärv och övermodig. Han

beslöt att förhålla sig fullkomligt stilla för att dymedelst trötta ut

mamsellen.

Men den föregivna Brita Billman hade annat i sinnet. Hon förstod, att

stackarn var illa däran, hörde honom pusta där nere på dikesbotten. Hon

började slå med parasollet bland kardborrarna, hon vräkte bladen åtskils

och upptäckte ett högrött ansikte och ett par förskrämda ögon som

sneglade under lugg upp mot henne. Tilda låtsades vara mycket vred, hon

stack efter honom med parasollskaftet, överöste honom med skymfliga

tillmälen och beskyllde honom för att vilja göra henne, en fin mamsell

till spott och spe i var mans mun. Okvädinsorden verkade uppmuntrande på

smeden, han satte sig på dikeskanten, vändande ryggen åt mamsellen och

sade:

-- Det var överenskommet, att mamsell skulle komma ned till mig i diket,

om hon ville mig något.

Tilda ändrade då ton, hon slog sig ned bredvid honom och talade så

vänligt, att han efter en liten stund ville kyssa henne på mun. Men hon

avböjde, sägande:

-- Karl-August förstår väl, att med en mamsell och majorsdotter kan det

inte gå så kvickt. Nej, han får nog vara beredd på att fjäsa för mig

många kvällar, innan han kommer så långt.

De lovade varandra att mötas följande kväll och skildes efter upprepade

bugningar och nigningar, som beredde magistern och hans flickor ett

ogement nöje. Men för smeden blev det en tungsam och besvärlig tid. Då

bruksklockan ringde ut om kvällen, kunde han varken unna sig mat eller

vila. Han måste tvätta och putsa sig som en greve, han måste smyga sig

in i Fallas trädgård för att i all hast rafsa åt sig några blommor, han

måste slutligen halvspringande tillryggalägga dryga fem fjärdingsväg för

att på slaget nio möta sin vän. Och därmed hade hans lidanden endast

tagit sin början. Mamsellen visade fuller väl, att hon var dotter av en

knekt. Hon exercerade sin tillbedjare mitt på landsvägen, lät honom gå,

göra halt, skrapa med foten, buga, svänga hatten, göra knäfall, kyssa på

hand. Kyssa på mun fick han däremot icke, den lärdomen skulle komma

först senare, då hans maner och conduite möjligen kunde anstå mamsell

Billmans friare.

Denna lek fortsattes några dagar och den som först tröttnade var icke

smeden utan Lillgårds-Tilda. Hon blev plötsligt styvsint och vresig och

menade, att om Brita Billman ville skaffa sig ett nöje, kunde hon själv

spatsera ut på vägen och driva gäck med pojken. Saken fick då förfalla,

och smeden väntade några aftnar förgäves i kardborrasket. Fjärde kvällen

gick Tilda åter ut till honom men denna gång i en kammarpigas skepnad.

Vad som då avhandlades i diket är okänt. Smeden tycks dock icke ha tagit

skämtet illa utan sprang alltjämt lika flinkt den långa vägen från Falla

och glömde inte ens att tvätta sig. Slutligen fick rättaren Jon nys om

saken. Han tussade hundarna på pojken och drev honom tillbaka över

Stenby backar.

Jon i Losätra hade av Rygell begärt Tilda till hustru och fått hans

löfte. När han nu såg, att flickan var eftersökt, blev han ivrig på

giftermålet. Tilda vägrade, och bonden i Lillgården var inte angelägen

om mågen men vågade inte sätta sig upp mot Rygell. Då gick magistern

till Barbro och bad henne medla till flickans förmån. När Barbro hörde,

att flickan hyste ömhet för en fattig smedspojke, sade hon:

-- Inte vill jag hjälpa henne till fattigdom. Det är bäst att hon tar

Jon i Losätra.

Magistern sade:

-- Fru Barbro har förstånd för tio. Men om flickan en vacker dag blir

led vid sin enögde gubbe, vem skall då hjälpa henne att fly?

Barbro svarade:

-- Jag förstår halvkväden visa. Det är sant, att jag ville fly från

Frötjärn. Och det är sant att Tilda hjälpte mig. Jag får väl därför lov

att gälda min skuld. Men har bergmästarn givit Jon sitt ord, så vinner

jag ingenting med böner. Då är det bättre jag talar med Jon.

Hon kallade rättaren till sig och bad honom avstå från flickan. Hon bad

honom besinna, att Tilda var den vackraste jäntan på trakten. Jon

inföll:

-- Och jag är den fulaste karlen näst bergmästarn, som ingen liknelse är

eller kan vara. Men just för den skull går jag inte ifrån, vad jag har i

sinnet. Det ser jag, att många unga karlar vill beta på den ängen. Men

jag ska visa, att jag är kar att ta det bästa i socknen. För allt vad de

ha skrattat åt mig.

Och då Barbro gjorde ännu ett försök att övertala honom, sade han:

-- Bergmästarinnan vet inte, vad det vill säga, att i all sin tid gå

hädd som en snok. Om hon ändock hade hundra friare bland de grannaste så

är det jag som ska ha henne. Det blir min heder.

Barbro menade, att han kunde ha rätt. Hon tillsade honom att bestämma

dagen för lysning och för bröllop. Tildas utstyrsel ville hon själv

besörja, likaså bröllopet. Men som flickan säkerligen skulle bli

surmulen och besvärlig, ville hon inte längre ha henne på Frötjärn. Hon

föreslog, att Jon redan nu skulle taga flickan med sig till Losätra.

Stugan hade stått obebodd i flera år och behövde väl rustas upp. Jon

hade redan orlov ur tjänsten och kunde när som helst flytta till

Losätra. Jon tvekade men samtyckte. Han ställde den dagen med

flyttningen. Om aftonen kom han åter till Barbro och var då ännu mera

tveksam och osäker. Han sade:

-- Är det bergmästarinnans mening, att Tilda och jag ska flytta samman

nu genast?

Barbro svarade:

-- Det är min mening. Jon är gammal och klok. Han ska nog veta att hålla

henne i ära.

-- Det är klart, svarade Jon. Efter en stund tillade han: Och skulle det

inte gå i längden, så tör det väl inte vara värst. Eftersom vi i alla

fall ska giftas till hösten.

Svarade Barbro:

-- Nog vore det bäst, att Tilda finge krona. Eljest skulle det heta, att

Jon missbrukat flickan och tvungits att gifta sig. Då blir det väl liten

heder?

Jon medgav, att hon hade rätt och prisade hennes förstånd. Men han

misstänkte, att Barbro ställt försåt och beslöt att vara på sin vakt.

Och när Tilda ställde sig lugn och nöjd att lämna Frötjärn, ökade det

endast hans misstänksamhet.

Det påstods sedermera, att Barbro velat hämnas på Jon. Hon hade också

sina skäl att hysa agg till rättaren. Först och främst hade han skulden

till hennes plågsamma sjukdom, som för varje dag förvärrades. Det var

nämligen Jon, som välte henne i diket under bröllopsresan, vare sig nu

detta berodde på att han såg illa eller att han tagit sig för mycket

till bästa. Vidare hade Jon två gånger upptäckt hennes rymningsförsök

och varskott bergmästaren. Magister Ekmarck, vars minnen ligga till

grund för denna skildring, förnekar emellertid på det bestämdaste att

Barbro Backe någonsin låtit leda sig av hämndlystnad.

Säkert är, att Barbro lade en snara för honom och att han gick i snaran,

blind som en spelande orrtupp.

Hon sände Alexander Fielding till Losätra. Han var tjugufyra eller

tjugusju år, ganska välväxt och med ett vackert ehuru något oregelbundet

ansikte. Han lade sig mycket vinn om sin dräkt, sina händer, sina

naglar, sitt hår som var friserat i tupé med en liten vårdslös lock vid

högra tinningen. Som hans panna hade en svagt blåvit färg, gjorde den

där mörka lilla locken en förträfflig verkan. Han var för övrigt en

beskedlig gosse men kunde sällan lämna ett ungt fruntimmer i fred.

Han kom till Losätra en lördagsafton. Tilda satt på trappan och täljde

en pinne till dörrklinkan. Jon vitlimmade taket i storstugan. Genom

fönstret såg han, att Fielding böjde sig ned över Tilda och viskade med

henne. Han såg också, att flickan rodnade. Han tänkte: Nu kommer det.

Antingen har bergmästarinnan skickat hit honom för att skrämma mig,

eller också har han kommit, för egen räkning. Om jag håller mig i styr,

så får jag väl veta.

Efter en stund öppnades dörren och Fielding trädde in i stugan. Han

slängde en hagelbössa och en jaktväska på pinnsoffan. Ur väskan drog han

upp en tingest av halm och tyg och höll den framför näsan på Jon.

-- Ser du, vad det här är för slag, blindbock?

-- Det är väl en bulvan, svarade Jon. Fielding sade:

-- Gott. Nu går du upp till björkhagen under Rösle klint och sätter den

väl, så att det blir tro i morgon. Fördöme dig, om det inte sker efter

ordning.

Jon invände, att man inte kunde skjuta orre för bulvan i juni månad. Det

var inte god sed. Dessutom hade han inte tid att gå till Rösle klint.

Ville patron jaga, borde han hellre ta nattkvarter i prästgården eller

på Herrlestorp. Fielding sade:

-- Nu gör du, som jag har sagt. Och säg åt Tilda att hon bäddar åt mig.

Jag vill genast gå till sängs.

Jon tog lockfågeln under armen och lämnade stugan. I förbigående sade

han till Tilda:

-- Patron vill ligga här i natt. Det är bäst att vi gör honom till

viljes. Han är styv och elak, så en kan bli rädd.

Tilda vände sig bort, sköt rygg och knyckte på huvut, som om hon vart

mycket förlägen. Hon dröjde på trappan för att se, vart Jon tog vägen.

Jon å sin sida släpade benen efter sig. Men så snart Tilda stigit in i

stugan, vände han och sprang tyst och snabbt uppför yttertrappan eller

stegen, som på stugans högra gavel leder till loftet. Han hasade sig på

magen fram över tiljorna och fann snart en spricka tillräckligt vid för

att han skulle kunna överblicka kammaren. Tilda, som stannat i

förstugan, hörde stegen knaka och fraset över takplankorna. Hon steg nu

in i storstugan och lät Fielding med ett tecken förstå, att leken kunde

börja.

Fielding reste sig från soffan, sträckte på sig, gäspade, drog långsamt

av sig rocken och lossade halsduken. Tilda öppnade sofflocket, tog fram

bolster och kuddar och ristade dem. När hon hållit på en stund, började

hon pusta och jämra sig över värmen. Hon knäppte upp klänningen och

blottade axlarna. Fielding sneglade på henne från sidan. Han vred sina

små mustascher, strök sig över ansiktet och gäspade. Tilda gick fram

till honom och började fingra på knapparna i hans skjorta.

-- Det är grant det där, sade hon. Är det riktigt guld?

Fielding sade:

-- Det är inte lönt, att Tilda ber om de här knapparna. Hon får dem

inte.

Han gick ifrån henne och ställde sig vid fönstret med ryggen utåt

kammaren. Han bad henne raska på med bäddningen. Tilda klagade ånyo över

värmen och krängde av sig klänningen ända ned till midjan. Hon makade

sig långsamt och under många krumbukter bort till Fielding och stötte

honom med armbågen i sidan. Fielding stirrade oavvänt ut genom fönstret.

Tilda sade:

-- Vad ser han efter? Jon skulle ju gå ända till Rösle klint. Han lär

väl inte komma tillbaka i brådrasket.

Nu förlorade Jon besinningen. Han reste sig så häftigt att han stötte

huvudet ganska illa mot takbjälken. Han rusade utför stegen och sprang

bort till skogsbrynet. Där slängde han lockfågeln. Han sprang tillbaka

till stugan. När han vikit om knuten, stannade han och blev stående

alldeles förvirrad. På bänken framför stugan satt Alexander Fielding,

fullt påklädd och med bössan mellan knäna. Han frågade:

-- Har du redan varit vid Rösle klint?

Men Jon sade:

-- Jag trodde väl att patron var i stugan hos Tilda.

Fielding reste sig, ryckte på axlarna, rynkade pannan.

-- Det ska tusan sova i bondstugor, sade han. Det är för kvavt. Jag går

till prästgården. Vad lockfågeln beträffar, så kan Jon behålla den. Mig

lockar hon inte.

Därmed gick han.

Jon var alltjämt lika förbryllad. Han hade sett Tilda bjuda sig åt

Fielding lika grant och oblygt som ett körsbär bjuder sig åt skatan. Och

likväl flög skatan sin kos utan att röra körsbäret. Jons ansikte

ljusnade så småningom till ett brett flin. Han gick in i stugan. Tilda

satt på kanten av soffan, hon var vresig och sur och låtsade inte se

Jon. Jon log nu ännu bredare men nöjde sig med att säga:

-- Vad Tilda ser bedrövad ut. Han var väl inte närgången, patron?

Härpå svarade hon ingenting. Men Jon kunde tydligen skönja, att hon

gäckats i sina förhoppningar. Och det gladde honom så, att han inte ens

gitte ondgöra sig.

Dagen därpå red magister Ekmarck förbi Losätra. Han hade predikat i

stället för prästen, som var sjuk. I lön hade han erhållit god kost, och

efter vad det ville synas rikligt att dricka. Han satt något bakåtlutad

i sadeln med vänstra handen i sidan och blickade morskt rakt fram. När

Tilda fick se honom, tog hon förklädet och viftade.

Jon sade:

-- Ja, det är ju också en kar. Ska du inte bjuda honom dricka?

Därtill var hon genast villig, hon sprang ned till vägen, grep grållen

utan vidare i tygeln och ledde honom upp till stugan. Magistern svängde

sig ur sadeln, hälsade något förstrött och tumlade ned på bänken. Jon

förde hästen till stallet. Han ställde sig bakom stalldörren och lyddes.

Efter en stund kom Tilda ut med en mugg dricka, som hon förde till

magisterns mun. Han tog muggen ifrån henne och sköt henne åt sidan.

Tilda satte sig bredvid honom och lade handen på hans knä. Magistern

makade sig längre bort på bänken. Tilda sade:

-- Nu ska Ekmarck torka sig om mun.

Magistern svarade:

-- Fin om truten går aldrig säker. Maka dig jänta.

Men Tilda flyttade sig ännu närmare, tog sitt förkläde och gjorde en

åtbörd, som om hon ville torka magistern om mun. Jon steg då fram och

närmade sig. När magistern fick se honom, sade han:

-- Tag bort henne.

Jon sade:

-- Det har en väl inte hört förr, att Ekmarck är blyg för ett kvinnfolk,

som vill pussas.

Magistern blåste nu upp sig väldeligen.

-- Du est en luns, Jon. Tror du, att jag som lever bland fröknar och

mamseller, vill bli kelad av en bondkvinna? Det skulle vara, om hon vore

riktigt mjuk i hullet och vit i hyn. Ja, en lilja, din luns, eller en

ros. Inte omakar jag mig för en vanlig åkervippa.

Jon betraktade sin kvinna uppmärksamt och med bekymrad min. Slutligen

sade han:

-- Inte för att jag ser någonting hos henne. Men det vet väl magistern,

vad hon var fjäsad.

Magistern svarade, att den som gärna vill bli fjäsad, väl kan truga och

locka sig till det. Och den som söker i svinstian efter herden finner

väl alltid en galt. Han överöste dem med en sådan massa ordspråk och

visdomsord, att Jon kände sig förkrossad och yr som efter en lång

predikan. Och Tilda snyftade högljutt bakom förklädet. Han reste sig och

vacklade fram mot stallet, men Jon som tyckte sig ha själva prästen till

gäst, skyndade att hämta fram grållen och hjälpte magistern upp i

sadeln. Ekmarck klappade honom på huvudet och sade:

-- Som du ser ut, Jon, kan du inte räkna på något bättre. Var därför

nöjd med det du har. Ingen lär springa bort med henne. Gud signe er

båda.

Han red sin väg och ännu bakifrån sedd uttryckte hans gestalt så mycken

värdighet, att Jon kände sig helt ödmjuk. Han satte sig bredvid Tilda

och strök henne över skuldran.

-- Inte är jag grann, sade han, och inte är du grann. Så det kan lämpa

sig till hjonelag. Men du får lova mig att inte snegla efter andra

karar. Helst du ser, att det inte lönar sig.

Tilda tog då förklädet och skrek så ilsket att det hördes ända ned till

Stenby.

-- Må pocker ta dig, din luns! Var det inte en smed från Falla som

sprang varenda kväll till Frötjärn bara för att få lukta på kjorteln

min? Kan du neka till det, din lögnhals? När det ändå var du, som

tussade hundarna på honom. Eljest vet en väl inte, vad det hade blivit i

diket. Inte är jag snarvacker, men nog duger jag åt vem som helst.

Jon blev ännu mera bedrövad och nedslagen. Han sade:

-- Var det en smed från Falla? Jag trodde, att det var en herrekar,

eftersom han hade hatt och käpp och långrock. Nej nu ser jag, att jag

tagit miste i många stycken. Inte kunde jag tro att det var en

smedskrake. Varför hade jag då så brått?

Tilda förändrade nu sitt sätt. Hon gav honom heta ögonkast, och när han

gick in i stugan, tassade hon efter och strök sig gång på gång mot hans

rygg. Hon försökte också att komma i famnen på honom, men han snurrade

runt och vände ryggen till. Tilda bad honom att inte tänka på den där

smeden. Hon ville inte se honom vidare, hon längtade efter att få gå

till prästen och ta ut lysning. Jon fattade sitt beslut, han sade:

-- Det blir inte tal om lysning, förrän jag har träffat smeden. Nog ska

jag veta, om det är en kronbrud, jag får. Eljest är det ingen heder med

dig, och då får det vara.

Han begav sig till Falla och frågade efter smeden Karl-August. Men han

fick det beskedet, att smeden körts ur tjänsten. Han hade försummat sitt

arbete för att springa till Frötjärn, till sin käresta. Jon erfor en

viss tillfredsställelse. Han måste allt ha varit bra galen i Tilda, den

där, tänkte han. Skulle han väl eljest ha burit sig så tokigt åt? Nej

det är nog säkert, att Tilda är grann.

Och han beslöt att taga ut lysning så snart han av smeden fått

försäkran, att det gått ärbart till där borta i diket. Han sökte pojken

både när och fjärran, begav sig slutligen ända upp till Älvsnäs för att

se, om han fanns bland flottningskarlarna. Ett stycke norr om Hoby mötte

han en trashank, som gick och plockade blåbärskart i skogen. Jon

frågade, om han kom från Älvsnäs och om han där sett smeden Karl-August.

Trashanken svarade, att han själv hette Karl-August och att han varit

smed vid Falla. Jon frågade, om han var densamme, som för någon vecka

sedan brukade stämma möte med Lillgårds-Tilda vid Frötjärn. Pojken

jakade.

Jon grep honom då i strupen och skakade honom duktigt. Pojken, som var

alldeles utmattad, kunde icke försvara sig. Han sjönk på knä i mossan

och det var inte långt ifrån, att Jon strypt honom. Emellertid besinnade

han sig, släppte sitt grepp och sade:

-- Så litet är det för mig att ta livet av dig här i skogen. Jag lägger

dig under en rot, och du ser inte dagen mer. Men säger du sanningen, så

vet jag inte, hur väl jag vill dig. Sanningen får sen vara vad den vill.

Smeden lovade att tala sanning. Jon frågade, om det varit skamsgärning

mellan honom och Tilda. Smeden svarade nej, han hade icke rört henne.

Han svor de dyraste eder. Men Jon trodde honom icke. Han sade:

-- Det är bättre att lita på, vad en ser. Nu ska du följa mig hem, så

får jag se, hur hon beter sig.

Smeden måste följa honom. När de kommo fram till Losätra, lät han smeden

gå ensam in i stugan och ställde sig själv på lur vid fönstret. Smeden

gläntade på dörren och gjorde miner åt Tilda, att hon skulle vara

försiktig. Men vare sig att hon inte förstod hans miner eller att

glädjen över att återse honom blev henne övermäktig, kastade hon sig

genast om hans hals och kysste honom. Smeden viskade henne i örat, att

Jon stod på lur vid fönstret. Tilda sade:

-- Låtsas bara, att du inte vill veta av mig och låt mig hållas.

Hon omfamnade honom ännu häftigare och gav honom under tiden tysta

förhållningsorder. Smeden strävade emot, stötte och knuffade henne men

tycktes för svag att kunna slita sig loss. Jon trädde nu in till dem.

Tilda gav till ett skrik och rusade in i spiselvrån. Men Jon

småskrattade och sade:

-- Inte lurar du mig så lätt, Karl-August. Du visste nog att jag stod

vid fönstret, eljest hade det väl inte tövat, förrän Tilda fått bukt med

dig. Patron på Vassbro kom hon ingenstans med och magistern sa henne

sanningens ord. Men en fattig smedspojke, som sprungit var dag från

Falla till Frötjärn och mistat tjänsten för hennes skull, den tör väl

inte ha vägrat sig.

Han befallde Tilda att duka fram mat och dryck. Hon gjorde så och stack

därvid de bästa bitarna till smeden. När smeden ätit sig mätt, sade Jon:

-- Var inte buskablyg du utan tag jäntan i famn och tacka henne för

maten, som du tycker det bäst faller sig.

Tilda började genast krumbukta med kroppen och gick villigt emot honom.

Men smeden förstod nu, hur landet låg. Han sade:

-- Det ska ingen förmå mig att ta den där jäntan i famn eller ens i

hand. Hon har skaffat mig mera förargelse än någon annan på jorden.

Och han berättade för Jon, hur som major Billman på Bånga bjudit honom

sin dotter till äkta. Han berättade vidare, hur Tilda lurat honom och

utstyrd i mamsellens kläder lockat honom till många galenskaper. Nog

hade han funnit henne bra grov i hyn och snedväxt som en lagårdspiga.

Men mamsell är ändå mamsell, och han hade funnit det hedersamt att umgås

förtroligt med dottern till en major. Därför hade han skrutit inför

kamraterna och för att visa, vilken kaxe han var, försummat tjänsten.

När sedan sanningen uppdagades, hade han genast lämnat orten skamsen

över att han låtit sig bedragas av en bondtös.

Jon sade:

-- Det där tror jag, så mycket jag vill. Låt oss sova på saken.

Han tillsade flickan att reda tre nattläger, ett i kammaren åt gästen,

ett i köket åt sig själv och ett på loftet åt Jon. När allt var i

ordning, bjöd han dem vänligt godnatt och klättrade upp på loftet. Han

hade inte legat lång stund, förrän smeden kom upp till honom, och bad

att få dela bädd. Jon frågade, om han inte fått ligga i fred i köket.

Smeden svarade:

-- Det vill jag inte säga något om, varken ja eller nej. Men ska någon

ligga därnere, så ska det väl vara Jon. Eftersom jag hör, att Jon tänker

ta ut lysning till söndan.

Jon menade, att det nog skulle bli bra med lysningen. Han makade

emellertid åt sig och gav smeden plats.

Följande morgon sade Jon:

-- Nu vet jag, hur det är ställt. Pojken här har legat vaken hela natten

och det behövdes bara, att hon vände sig därnere, så spratt han i

kroppen som en abborre. Lysning ska det bli, men det ska bli mellan er

båda.

Han talade så milt och vänligt, att smeden höll på att falla honom om

halsen. Men Tilda kände honom bättre. Hon förstod, att det var arghet,

och att han ville locka dem att förråda sig. Hon sade:

-- Då får I allt släpa Karl-August med tång till prästen.

-- Det har jag väl makt till, menade Jon. Han tog honom i armen. Men

smeden förstod avsikten. Han slet sig hastigt lös och rusade på dörren.

Och när Jon kommit ut på gården, såg han pojken springa för brinnande

livet inåt skogen. Jon ropade efter honom:

-- Karl-August! Vill du inte ha henne?

Han vände sig om i språnget och skrek: -- Nej, nej, nej! Därpå fortsatte

han och försvann i skogen. Jon vankade en stund av och an och kunde icke

besluta sig. Men när nu Tilda kom ut till honom, förgråten och uppsvälld

i ansiktet och så ödmjuk att hon kysste hans rockärm, sköt han henne

sakta ifrån sig och sade:

-- Ja, det är synd om Tilda, men jag kan inte hjälpa henne. Att patron

på Vassbro gick ifrån henne, det bryr jag mig inte om. Han är så illa

grätten. Och vad magistern beträffar, så var han bra drucken. Men att

den där stackarn skyr dig, så han kan springa andan ur kroppen, det

vittnar bra illa. Packa dig i väg till Lillgården. Jag går till Frötjärn

och talar om för bergmästarinnan, att jag åtrat mig.

Tilda grät överljutt men packade lydigt samman sina tillhörigheter och

lämnade Losätra. När hon hunnit till Storgårdsladan, hörde hon sitt namn

viskas. Hon steg av vägen och gick in i ladan. Där i halvmörkret stödd

mot väggen och ännu flämtande efter loppet, stod smeden. Tilda gick fram

till honom och gråten stillades.

Barbro Backe infriade sitt löfte, gav Tilda god utstyrsel och höll

bröllop på Frötjärn. Det sägs att hon sedermera skall ha givit

Karl-August en smedja, i så fall den vid Hilleborn. Andra åter påstå,

att hon icke lämnat dem någon hjälp, och att de under många år levde i

yttersta armod.