VIII.

Då kronan skulle dansas av bruden, ställde sig major Billman främst

bland kavaljererna. Men bruden gick honom förbi, och ingen av tärnorna

ville dansa med honom. Ty om han också undgått sitt straff, hade han

likväl blodsskuld. Dessutom dansade han alltför vilt, han kramade som en

björn, och hans styva strida skägg rev styggt på kind och hals.

Han försökte då sin lycka hos fruarna och gick ända därhän att bjuda den

sura änkenåden på Herrlestorp till dans, hon klippte med ögonen som en

vresig uggla och låtsades icke förstå hans anbud. Till sist bjöd han

Barbro. Hon skakade på huvudet. Han sade:

-- Ska jag ha den skammen, att ingen vill dansa med mig?

Barbro smålog och svarade:

-- Den illa gör, han illa far.

-- Det är sant, återtog Billman efter en stund. Jag handlade illa, när

jag sköt Gert Bourmaister i stället för bergmästarn. Men något gott har

jag väl gjort sedan dess. Fru Barbro ska veta, att Gert ligger i

drängflygeln. Kommerserådet kan inte fördra medikamentlukten. Utan Gert

ligger i drängflygeln. Men det är en bra bit dit och fröknarna kan inte

springa där för ofta. Nu har jag flyttat till honom, eftersom jag inte

längre har något hem, och nu är det jag som ömsar förbanden. Jag ger

honom att dricka, och jag fördriver tiden med kortspel och sånt. Vill

inte fru Barbro ge mig en dans?

Barbro lovade honom en dans. Billman sade till Sundin:

-- Där sitter fru Barbro, som jag håller för att vara den vackraste

kvinnan vid Kroken, där sitter hon nu så trött efter mjölkmätning och

smörkärning, att hon inte orkar dansa. Rygell pressar musten ur sina

husdjur. Men så sant som jag dansade andan ur fru Malin, så sant ska jag

dansa med fru Barbro till dess att hon släpper både stäva och kärna.

Härutinnan höll Billman ord. Han dansade med Barbro till dess att hon

miste sansen. Hennes sjukdom tog från den stunden en elak vändning, och

det är verkligen sant, att hon aldrig mer kom att röra varken stäva

eller kärna. Fyra dygn låg hon till sängs. Det spred sig ett rykte, att

hon dött, och ryktet blev så allmänt trott, att Billman fann det vara

rådligast att lämna Hilleborn och trakten. På femte dagen for prästen i

Raslinge okallad till Frötjärn. I allén mötte han så många av sina

församlingsbor, att han trodde dödsbudet redan utgått och att folk

strömmade till för att se den döda. Men ingen visste besked. Tjänarna

stodo icke att anträffa, huset var tillbommat, fönsterluckorna

påskruvade. Alexander Fielding hade klättrat upp i asken, som står vid

östra gaveln för att kasta en blick in i magisterns rum, men han hade

varken lyckats upptäcka Ekmarck eller någon annan. Anton Sundin hade

försiktigt klappat på porten utan att få svar. Nu vågade ingen bulta

varken på dörr eller fönster av rädsla att störa den sjuka.

Prästen sade:

-- Ligger hon i själatåget, så behöver hon mig. Och är hon redan död, så

behöver hon mig ännu bättre. Jag vill knacka.

Han gick bort och dundrade försvarligt på porten. Efter en stund

öppnades den, och Barbro trädde ut följd av magistern och flickorna. I

stället för arbetsdräkten bar hon nu sitt brudelin och tycktes

raslingarna vackrare än någonsin fastän blek och avmagrad. Prästen tog

henne i famn, vilket också var nödvändigt, ty väl utkommen på trappan

var hon nära att falla. Prästen rådde henne att åter gå till sängs, men

Barbro förklarade, att hon kände sig bättre och, att hon just var på väg

till klockstapeln för att ringa vännerna samman. När prästen hörde

detta, bugade han sig och började samtidigt gräva i alla den gråslitna

rockens fickor. Slutligen tog han fram ett gulnat papper, satte

brillorna på näsan och började med ljudlig röst läsa upp ett ode till

Barbro. Däri antogs hon visserligen redan vara död men genom att med

skickligt anbragta hostningar dölja vissa ord och vändningar lyckades

han göra det rätt passande för tillfället. Dikten var väl funtad och

lämnade gott bevis på kunnighet även i den hedniska och klassiska

mytologien, men som den var tämligen lång, var Barbro upprepade gånger

nära att sjunka samman. Prästen gav henne då en sträng blick över

papperskanten och höjde rösten. När han äntligen slutat gjorde han ånyo

en bugning och sade i samma andedrag:

-- Den här struntdikten är just ingenting värd. Jag har gjort bättre och

kommer om Gud vill att göra ännu bättre. Hennes nåd, grevinnan Vivecka,

var i sin välmakts dagar så glad i mina dikter, att hon ibland och inte

så sällan sände ett och annat till min stackars hustru. Och var skulle

hon eljest fått några godbitar åt mig och barnen?

Barbro frågade, hur hon bäst skulle kunna visa sin erkänsla och vilka

läckerheter, som smakade herr kyrkoherden bäst. Han svarade:

-- Strunt i läckerheterna, fru bergmästarinna! Gället är förbålt klent,

och varför skulle jag inte säga vad var man vet? Finns det någon av de

här församlade, som jag inte är skyldig tio riksdaler eller mer? Nej,

men de kräver mig inte, och de dra inte av, när jag döper eller viger

eller begraver dem. Men bergmästarn kräver mig dagligdags. Och när jag

en gång skall begrava honom, är jag säker om att inte få ett rundstycke

för liktalet. Så må det också bli därefter.

Barbro sade:

-- Var nu inte vred på bergmästarn. Jag lovar och sätter mitt ord i pant

på, att han före hösten skall efterskänka kyrkoherdens skuld och kanske

också på annat sätt förbättra hans ställning.

-- Den som kunde lita på det! sade prästen. Jag skulle då skriva ett

nytt ode och mycket vackrare. Det här var egentligen ämnat till fru

Malins begravning, hon som dog i dansen på Bånga.

Barbro sjönk nu ned på trappan, som det tycktes skälvande av gråt. Men

när raslingarna trängdes omkring henne ängsliga och ivriga att trösta,

tog hon plötsligt händerna från ansiktet, strök håret ur pannan och

skrattade med blänkande tänder. Raslingarna drogo sig något skamsna och

förlägna tillbaka, men Barbro sade:

-- Jag var nyss så bedrövad, att jag trodde min sista stund var kommen.

Men herr kyrkoherdens fagra ode, änskönt skrivet till en annan, har

förjagat all min ledsnad. Nu ber jag er alla hjälpa mig att fördriva

tiden under några veckor eller kanske månader. Kommen tidigt till

Frötjärn och lämnen mig sent. Jag lider av en oro, som måste förjagas.

De ropade alla, att de ville vara fru Barbro till tjänst. Hon lovade å

sin sida att efter förmåga göra dem återtjänst. Och där hennes förmåga

brast, skulle bergmästaren säkert komma till hjälp, helst han samma dag

i brev lovat henne allt, vad hon begärde. På Frötjärn skulle det

inrättas så, att var och en kunde finna sin smak tillfredsställd. För

Anton Sundins räkning skulle ett bord med de yppersta läckerheter

ständigt stå dukat. Greve Ulrich hade att bestämma över viner och

likörer. Hugo Schager fick rätt att styra och ställa i drivhus och

trädgård och delade endast makten med Karl Hamrin. Vad slutligen

magistern beträffade, skulle han leda dansen och leken och i skämt och

lustiga upptåg söka överträffa bröderna Fielding eller låta dem råda.

Härmed voro alla till freds och under några veckor framåt trodde

raslingarna, att de återupptäckt Schlaraffenland eller voro åtminstone

övertygade om, att den gamla goda tiden återvänt till Krokens stränder.

De ägnade Barbro samma dyrkan, som förr kommit grevinnan Vivecka till

del. Och deras enda bekymmer var, att Barbro alla galna och tokroliga

upptåg till trots för varje dag blev alltmera tungsint. Hon lämnade dem,

innan dansen fått fart, innan leken blivit rätt lustig. Stödd av

magistern klättrade hon mödosamt uppför hällen vid sjön och tog plats på

klockstapelns sockel. Härifrån kunde hon se lekarna i trädgården, dansen

på ängen, flickorna som med nakna ben och högt uppskörtade kjolar letade

under pilarna efter snäckor och av vattnet slipade stenar. Men oftast

slöt hon ögonen och lutad mot klockstapelns bjälkar försjönk hon i en

sorts dvala, som dock icke var sömn. Hon pressade ihop käkarna mycket

hårt, läpparna vekos upp som bladen i en blomkalk, halsmusklerna spändes

och svällde. Magistern frågade, om det var smärtorna i bröstet som

plågade henne. Hon svarade:

-- Nej, nej. Jag önskar bara att de skulle skrika där nere, skratta,

hojta, skrika. Så att jag ingenting annat hörde, ingenting.

-- Vad hör Barbro?

Hon smålog, hon satte sig upp, slätade ut kjolen, ordnade schalen,

korsade händerna i skötet. Hon såg ut som om hon ämnat berätta någonting

riktigt omständligt. Men hon sade endast:

-- För länge sedan fanns det en ung person, som jag höll av. En gång

ropade han till mig: Du! Bara det ordet. Han hade väl sagt det förr

många gånger. Men nu hör jag bara det där ordet. Därför ville jag, att

de skulle ropa riktigt högt och skratta.

Men när raslingarna sågo, att Barbro lämnade dem, tappade de lusten att

leka. De lägrade sig på gräsmattorna, under buskarna, nere vid stranden,

somnade eller viskade med varandra, eller strövade långsamt utmed

stranden bortåt Stenby eller Frösevi och glömde att återvända.

Barbro sade:

-- Till sist blir det bara göken och trasten och den där lilla ivriga

sävsångaren som föra väsen här på Frötjärn. Jag räknar då varken

prästens snarkningar eller Sundins stånkande eller den stackars Hamrins

suckar att åter en dag gått till ända. Nej, kära Ekmarck, jag litade för

mycket på vännerna. Jag tör dock vara så pass ännu, att jag kan hjälpa

mig själv någon vecka.

Dagen därpå gick hon åter upp till klockstapeln, fattade i repet och

ringde av alla krafter. Snart voro alla församlade på hällen. Barbro

betedde sig som om hon varit mycket förgrymmad. Magistern stod vid

hennes sida, beväpnad med tvenne smidiga björkris.

-- Här leva ni, sade Barbro, ganska sorglöst som barnen i

pannkakslandet. Jag har nog sett, att vart par kuttrar på sin gren. Men

att förströ mig eller ens göra så mycket, att jag inte dör av ledsnad,

det gitter ingen. Jag sitter som en hök på hällen och vakar över

duvorna. Och nu har jag upptäckt en fara, som törhända hotar mina duvor.

Hören på! Varje afton vid sjutiden ser jag ett moln av damm stiga upp

därborta vid alarna. Det växer mycket hastigt, och när det nått en viss

utsträckning, faller det sönder som en dimma. Ur molnet kommer då en

häst och en kärra, och både häst och kärra äro vederstyggliga att se.

Hästen är grå som en gris, huvudet är oformligt och så tungt att det

nästan släpar mellan frambenen, kroppen tycks svullen av surt hö. Det är

dock ingenting mot kärran, som för mina ögon ser ut att vara behängd med

nyflådda kohudar och därför ständigt omgiven av ett moln stora flugor.

Nåväl, det där ekipaget stannar regelbundet i backen mitt för Frötjärns

trädgård. En kar i lång grå kapprock och stor slokhatt vältrar sig ur

kärran och lufsar bort till trädgårdsgrinden. Där stannar han en god

stund och iakttar med intresse allt, som försiggår i trädgården. Och

varen förvissade, att han räknar edra kyssar på sina feta fingrar.

-- Fru bergmästarinnan, inföll nu Anton Sundin, skulle den där karlen

vara fet och ungefär av min statur, och skulle han ha ett mycket runt

och rödlätt och slätrakat ansikte, så är det säkerligen min dibror,

oxhandlaren Gellin. För honom går jag i borgen. Det är en sate att vara

stor i fatet, men eljest är han blyg och kruserlig. Vart år driver han

hundratals oxar till Örebro, men jag tror inte att han skulle kunna

locka ett fruntimmer tvärs över landsvägen.

Barbro sade:

-- Är han så beskaffad, vill jag se honom på nära håll. Skaffa hit

honom.

Sundin ställde sig nu på lur i häcken. Vid sjutiden syntes verkligen ett

dammoln mellan alarna på Hobyvägen. Och ur dammolnet framkom en häst och

en kärra alldeles så som Barbro beskrivit. Kärran stannade i backen,

körsvennen vältrade sig ur och lufsade fram mot grinden. Men när nu

Sundin tumlade fram ur häcken, vände han och började springa tillbaka

mot kärran. Sundin hann upp honom, och de brottades. Barbro skickade

bröderna Fielding till undsättning. Som de voro särdeles snabbfotade,

hade de hunnit valplatsen, innan Sundin släppt sitt tag. De kastade sig

över oxhandlaren, slog honom till marken och bundo hans fötter, ben och

armar med grimskaftet. Han var likväl för tung att bära, varför de måtte

lossa något på banden och skjutande honom framför sig förde de honom upp

på hällen, där Barbro satt. Hon frågade honom med mycken stränghet,

varför han spionerat på lekarna vid Frötjärn. Oxhandlaren bekände

uppriktigt, att han hört märkliga ting berättas om det liv, som fördes

på Frötjärn. Särskilt hade han lockats av den uppgiften, att de unga

kvinnorna skulle vandra omkring i Frötjärns trädgård alldeles utan pynt

eller rättare sagt just sådana, som den gode guden skapat dem. Det hade

han gärna velat se och bekände, att han erfarit någon missräkning.

Likväl hade de flickor, som barbenta och med högt uppskörtade kjolar

letat snäckor vid stranden, berett honom ett nöje. Barbro sade:

-- Jag tillstår, att herr Gellin inger mig avsky. Kan verkligen ett

naket stycke människa förmå honom att skaka omkring i det där rysliga

åkdonet? Jag vill då hellre tro, att herr Gellin fattat tycke för någon

av flickorna och därför inte kan hålla sig borta från Frötjärn. Fall nu

på knä och bekänn sin kärlek, herr Gellin.

Herr Gellin rodnade och slog ned ögonen. Han hade ovanligt långa och

vackra ögonfransar och en slät hy. Men kinderna glänste av fett, och

hakan låg i dubbla veck.

-- Om jag törs bekänna, sade han, det ger sig väl i ändanom. Men ska jag

falla på knä, så får Sundin vara bra och räcka mig handen.

Sundin hjälpte honom att intaga en passande ställning. Barbro ordnade

flickorna i ett led och lät dem passera förbi. Herr Gellin granskade var

och en ganska noggrant, men när Lotten Schager stannade framför honom

och enligt befallning sakta vände sig ett varv runt, slöt han åter

ögonen liksom i ett övermått av salighet. Han stack upp ett mycket

tjockt och mycket rött finger, förde det till sin mun och pekade

därefter på Lotten.

-- Den! sade han. Och han reste sig utan hjälp, buren av en mäktig

hänförelse.

-- Den! upprepade han. Hon är lätt som en ung kviga, trind där hon ska

vara trind, eljest är hon finlemmad. Och inte tror jag att hon stångas.

När Lotten såg sig vara den utvalda och hörde lovtalet, slog hon

händerna för ansiktet och sprang ned och gömde sig under pilarna. Men

Barbro sade:

-- Varför springer Lotten och gömmer sig? Kanske har du här fått en

passande friare.

-- Ja, inföll magistern, man ska inte döma oxen efter hornen, inte

hunden efter håren och inte Gellin efter hullet. Är han fet, så beror

det på, att han har råd att äta.

Barbro sade:

-- Allt beror på, vad han är villig att göra för sin utvalda.

-- Ja, inföll nu åter magistern, och bättre en oxe som drar mig än en

tjur som stångar mig.

Barbro befallde magistern att hålla inne med sina ordspråk. Hon frågade

Gellin, vad han var villig bjuda för Lotten Schager. Efter något

betänkande svarade Gellin:

-- Hon ska gå klädd som en fin fru och hon ska få äta som en prinsessa.

För vart barn ska hon få en present vid kyrktagningen, och det ska inte

felas, om det så bleve tjoget. För resten ska jag lämpa mig efter henne

så länge hon lämpar sig efter mig. Det är bra bjudet av en oxhandlare.

-- Det är alldeles förträffligt, sade Barbro, men likväl inte nog. Allt

detta är saker, som herr Gellin utan särdeles svårighet kan verkställa.

Men gör nu som jag säger. Där nere står Lotten under pilarna, hoppa nu

ner här, där hällen är som brantast. Lotten skall då förstå, att Gellin

älskar henne, och röras av detta kärleksbevis.

Herr Gellin gick verkligen fram till branten och mätte djupet med

blicken. Han böjde på knäna, antingen därför att han hisnade eller

därför att han tänkte göra ett försök. Bröderna Fielding och magistern

eggade honom, Sundin höll honom i rockskörtet, Hamrin sade:

-- Ja, hoppa, hoppa. Det är alls ingen konst att dö.

Men prästen ropade:

-- Herrn borde skämmas! Har jag så mycket förmöget folk i Raslinge, att

jag kan avstå från en enda hederlig begravning? Tror inte herrn, att jag

räknat på herrn? Men vad skulle det bli för begravning, om herrn gör sig

till självspilling?

Gellin drog sig skyndsamt tillbaka från branten.

-- Är budet för klent, sade han, så ska jag väl lägga till några tusen i

morgongåva. Men hoppar gör jag inte. En mager och gesvint kar som

Fielding skulle bryta ett ben, jag skulle bryta nacken. Jag är för fet.

Barbro frågade:

-- Är det för mycket att dö för den man älskar?

Herr Gellin stirrade betagen på sin utvalda, som fortfarande dvaldes

under pilarna. Han kysste på det tjocka röda fingret och det tycktes

icke bekymra honom, att fröken Schager i stället för att räcka ut handen

räckte ut tungan. Händerna satte hon framför näsan spretande ut med

fingrarna, och vidare satte hon tummarna i öronen och viftade med

händerna, kanske för att härma en kviga, som viftar bort besvärliga

flugor.

Emellertid tog prästen i Raslinge upp Barbros fråga och svarade:

-- Att dö för sin älskade, min nådiga, vill jag tillråda var och en som

i likhet med mig är mycket fattig. Han befriar därigenom sin älskade och

sig själv från ett stort elände. Hans barn bliva aldrig födda, och om

dem kan man säga, att de sluppo undan för billigt pris. Dessutom kan

hans död ge ämne till visor och kväden, lämpliga för skillingtryck. En

förmögen karl som den här Gellin bör däremot vara mera aktsam. Ty

uppriktigt sagt så blir man inte salig om man tar livet av sig och får

under inga förhållanden en hederlig begravning.

Barbro neg för prästen och sade:

-- Hos herr kyrkoherden är kristlig dygd förmäld med hednisk visdom. Jag

ber därför herr kyrkoherden bliva bisittare i den domstol jag från och

med i dag upprättat på Frötjärn. Det är nämligen min vilja, att var och

en av dessa herrar i likhet med herr Gellin skall uppgiva, vem han

älskar, varför han älskar och vad han är villig att utstå eller offra

för sin älskade. Sedermera blir det min och herr kyrkoherdens

förrättning att döma, om hans kärlek är värd detta namn. Men lämna mig

nu i ro, att jag må rannsaka mitt hjärta. Ty jag vill vara en oväldig

domare. Och dessutom är jag mycket trött.

Barbro dröjde den kvällen ganska länge på hällen. Hon sade till Ekmarck,

som var hennes ständiga sällskap:

-- Jag har ett oemotståndligt begär att mäta min dårskap med andras. Jag

orkar inte längre arbeta. Jag ligger här och väntar att tiden skall taga

slut. Men jag har inte längre något mått. Jag har endast mina tankar och

molnen, som glida än hit och än dit. Jag kan inte styra dem och även om

jag kunde, visste jag inte, varför de hellre borde gå hit än dit. Jag

kan endast följa dem med blicken. Och sluta ögonen, när jag inte längre

orkar följa.