VI.

Kommerserådet ställde nu till med följande upptåg.

På Hilleborn levde en ung flicka, som gemenligen kallades mamsell

Majken. Hennes farsnamn, börd och födelseort äro okända. Hon var svart

och ganska vacker, möjligen tillhörde hon någon tattarsläkt. Hon gällde

för att vara husmamsell på gården, men tog i själva verket ringa del i

sysslorna. Kommerserådet, som trots sin höga ålder var en ivrig

beundrare av könet, visade för Majken den största tillgivenhet, och det

påstods allmänt, att hon var hans älskarinna.

Han beslöt att använda henne till ett ypperligt skämt, som på en gång

skulle förödmjuka Rygell och så split och misstankar mellan honom och

Barbro Backe. Till det ändamålet lät han flickan iföra sig sin

helgdagsdräkt, vidare hämtade han från staden en gammal jurist och ökänd

brännvinsadvokat vid namn Rådberg, en ful och snuskig gubbe, som närmade

sig sjuttiotalet. Rådberg utpyntades som en ung brudgum och gjorde i den

stassen ett ännu mera avskräckande intryck. Slutligen utvalde han bland

sina drängar en axelbred och ståtlig ung karl, honom klädde han i

lumpor.

På den tiden var det ännu sed i Bergslagen, att trolovade kort före

eller kort efter första lysningen gjorde en rundresa bland grannar,

släktingar och vänner dels för att mottaga lyckönskningar, dels för att

göra sig påminda, så att det icke skulle felas gåvor och förning vid

bröllopet. Det var också vanligt att en hoper ungt folk följde de

trolovade från gård till gård för att dansa, sjunga eller eljest

förlusta sig. Kommerserådet samlade ett dylikt följe, men i stället för

ungdomar sökte han upp alla traktens gubbar och gummor, helst sådana,

som hade ett anskrämligt yttre. Grannarna vid Kroken deltogo också i

tåget, Hugo Schager, Anton Sundin, grevarna på Falla, Hamrin, bröderna

Fielding och några fler.

En tidig junimorgon lämnade följet Hilleborn, instuvat i fem höskrindor,

som drogos av oxar. Skrindorna voro präktigt utstyrda, mest dock med

tistlar, törne, mollor, åkersenap, nässlor och annat ogräs. I första

skrindan åkte brudparet, vackra Majken och den fule gubben Rådberg,

vidare kommerserådet själv, gamle greven på Falla, som hade förbålt

roligt, när han inte stack sig på nässlor och tistlar, Anton Sundin den

tjocke, Abraham Lilja på Hviskingeholm som lockats med traktering och

andra förmåner, två eller tre fattigstugubbar, lika många gummor och

slutligen drängen, som höljts i lumpor. När de kommo ut ur skogen vid

Frösevi manade Bourmaister de gamla att uppstämma någon vid dessa

tillfällen övlig sång. Härtill hade de ingen lust, men Sundin och den

gamle luvern Rådberg voro genast färdiga att sjunga visor av tvetydigt

innehåll och med nog så grova refränger. Fattigstufolket skrämdes och

ondgjorde sig över alla dessa hädelser och för att råda någon bot på

eländet uppstämde de psalmen 462 "Du som förhärdad gäckas --" Och då

syndarna icke läto sig tystas, fortsatte de med Lucidors "O evighet! Din

längd mig fast förskräcker, som början har men ändan aldrig räcker. O

evighet! en tid förutan tid --" Denna psalm räckte till början av

Frötjärnsallén. Fattigstufolket tog då upp den nästa: "Ho satans boning

tänker på och de fördömdas pina -- hans blod av fasa stelna må, hans

kraft av ångst förtvina --"

Jon i Losätra, den enögde rättaren, var den, som först varsnade tåget.

Han skyndade upp till gårdskontoret och varskodde sin husbonde. Rygell,

som i nära ett halvsekel trotsat tre socknars samfällda ovilja, blev nu

så rädd, att han fullständigt tappade huvudet. Han förstod att

skälmstycket på något sätt skulle drabba Barbro och genom Barbro honom

själv. En människa, som länge känt sig osårbar, blir ytterligt feg, när

hon plötsligt upptäcker en ömmande, oskyddad punkt. Rygell lunkade

omkring som den gången på torget i Skara. Han rafsade till sig några

dyrbara papper och lufsade ur rum i rum för att finna ett gömställe.

Barbro, som hört oljudet från vägen, lämnade genast mjölkkammaren och

kom honom till undsättning. Hon tog ifrån honom papperna, drog på honom

helgdagsrocken och slog snuset från krås och väst. Hon bytte kjortel och

hängde en vid vit silkesschal över skuldrorna. När skrindorna körde upp

på gårdsplanen, stod Barbro Backe på trappan, neg och önskade välkommen.

Kommerserådet sade:

-- Vi ha kommit för att visa fru bergmästarinnan ett nog så vackert

brudpar. Kanske blir det en slant på tallriken för de unga eller

åtminstone en hjärtlig lyckönskan.

Barbro bad dem stiga upp i salen, där bergmästaren väntade.

Kommerserådet lagade så, att Majken kom att gå mellan gubben Rådberg och

drängen. Själv bjöd han värdinnan armen. När de gingo uppför trappan,

frågade Bourmaister, om Barbro kunde gissa, vem av de båda som vore

brudgummen. Barbro svarade:

-- Att döma av åldern är det väl den där unge trashanken. Men att döma

av stassen -- och det håller jag för säkrare -- är det den gamle

sprätten.

Kommerserådet sade:

-- Min nådiga tror då, att en ung kvinna mera ser till kläderna än till

skinnet?

Barbro svarade:

-- Det vet nog kommerserådet, att skinn kan köpas, både det som är slätt

och fint och det som är skrynkligt. Det kan köpas likasåväl som granna

kläder. Men vad en ung kvinna håller förmer, det är kärleken. Och jag

menar, att den icke kan köpas om det så vore med livet. Det är en gåva,

som Gud ger och som Gud tar. Välsignad vare Han.

Bourmaister märkte väl, att Barbro icke lät sig förbryllas. Han lade ut

en ny snara, han sade:

-- Min nådiga som är ung och vacker och därtill nygift kan säkert

förklara texten för mig gamle. Vad är kärlek?

Svarade Barbro:

-- Kärlek är försakelse.

Under det att kommerserådet grubblade över, hur han bäst skulle kunna

fälla henne med hennes egna ord, trädde de och hela följet in i salen.

På bordet hade Barbro låtit duka fram alla de förfriskningar, som äro

vanliga vid ett dylikt tillfälle. Sockertårtor och mandelkonfekt,

rhenskt vin att dricka brudparet till välgång och lycka. Bergmästaren

skyndade att slå i glasen för att så fort som möjligt bli av med

plågoandarna. Men kommerserådet höll honom tillbaka och sade:

-- Vänta ett ögonblick, min bäste. Saken är ännu icke avgjord. Vi ha

tvärtom kommit hit för att av bergmästarn eller ännu hellre av fru

Barbro erhålla ett gott råd. Den här unga flickan, Majken, som jag av

barmhärtighet upptagit i mitt hus och som betraktar mig nästan som en

far eller åtminstone som en beprövad vän, har anförtrott mig sin

brydsamma belägenhet. Hon har nämligen fått två giljare på halsen. Den

ene är Rådberg, aktad jurist som var man vet och därtill smått förmögen.

Den andre är den här drängen. Han äger platt ingenting förutom sin

ungdom och till och med garderoben tycks vara skäligen bristfällig.

Under sådana omständigheter har den kära Majken begärt mitt faderliga

råd. Men jag erkänner, att jag trots min ålder och visdom inte ser fullt

klart i saken. Skulle därför fru bergmästarinnan --

Barbro avbröt:

-- Jag? Varför skulle just jag --?

Kommerserådet böjde sig ned och kysste hennes klänningsärm.

-- Därför att en person med min nådigas utseende säkerligen förstår

kärleksaffärer bättre än någon annan. Kanske har också min nådiga själv

eller en syster eller en väninna befunnit sig i liknande belägenhet --

Barbro bleknade. Hon korsade armarna under brösten och tryckte dem

ganska hårt mot bröstkorgen för att döva smärtan, som ständigt gnagde.

Hon sade:

-- Det är icke svårt att råda. Om det är sant, som kommerserådet påstår,

att den där gamle mannen har sin rikliga utkomst, så bör hon gifta sig

med honom och låta drängen löpa. Han finner väl i sin tur en

kvinnsperson tillräckligt förmögen för att kunna köpa honom en gård.

Bourmaister bugade sig.

-- Återigen har min nådiga dömt vist som drottningen av Saba. Själve

bergmästarn, som är vår tids Salomo, kunde icke klarare utlagt en oklar

sak. Men för mig enfaldige tyckes dock utslaget stå i strid med en sats,

som min nådiga nyss uttalade: Kärlek är försakelse. Jag misstänker

nämligen, att mamsell Majken i själ och hjärta föredrar ynglingen

framför gubben.

De, som nu med ivriga och skadeglada blickar betraktade Barbro, funno

henne så blek, att deras skadeglädje byttes i fruktan och medömkan. Hon

drog schalen tätare om skuldrorna, som skälvde i frossbrytningar.

Pupillerna vidgades till det yttersta, så att ögonen glänste svarta som

en nattfågels ögon. Det dröjde en stund innan hon svarade:

-- Kommerserådet tar fel. Jag motsäger mig icke. Om flickan verkligen

håller av den där unga personen, kan hon icke ålägga sig en bittrare

försakelse än den att vara honom utan. Likväl -- vill hon hellre taga

den mindre försakelsen, vill hon hellre försaka ett rikligt bröd, vackra

gåvor, varma mjuka kläder för att leva med sin vän i armod -- gott, jag

avråder henne icke. Men om så sker -- låt oss då kasta sten på dörren

när vi gå förbi deras ruckel. Möter vi dem på vägen, så låt oss skratta

åt dem, låt oss håna dem, låt oss spotta på dem. Låt oss trampa ned

deras gröda, låt oss så tistlar på deras åkerlapp. Låt oss slå dem i

ansiktet, när de äntligen komma för att tigga bröd och kläder åt sina

ungar. Tvi dem, som plocka sin lycka, där den växer. Ja, ja, ja! Må de

njuta den. Men vi ska kasta dem i fattiggraven. Och det skall varken

finnas trä eller sten över den lyckan.

När hon sagt detta, brast hon i gråt, och var det första och sista

gången, som någon av Barbro Backes undersåtar såg sin härskarinna gråta.

Kommerserådet fann, att han träffat rätt och ville nu med hycklat

deltagande strö salt i såret. Men när han med faderligt öppnad famn

nalkades Barbro, avspisades han med en skälmaktig nigning och ett ganska

illparigt leende.

-- Herr kommerserådet skall inte hysa någon oro därför att jag fällde en

så sträng dom över vissa lättsinniga människor. Kommerserådets

skyddsling hör säkerligen icke till dem. Jag slår vad om att hon tager

den friaren, som är bäst klädd och hädd.

Vadet ingicks och vadsumman bestämdes på Barbros förslag till tre tusen

riksdaler. Kommerserådet fann summan väl stor men ville för skam skull

inte neka. Han skrev en revers ställd till innehavaren, Rygell skrev

likaledes en revers och de båda papperen lades på bordet. Nu uppmanades

Majken att göra sitt val, och den stackars flickan råkade ur ett låtsat

rakt in i ett verkligt bryderi. Drängen hade i trots av hennes dåliga

rykte friat upprepade gånger, och det var endast fruktan för husbonden,

som förmått henne att vägra. Nu visste hon varken ut eller in. Gummorna

dunkade henne i ryggen och bad henne tänka med förståndet. Gubben var

visserligen ful, men drängen skulle nog med tiden bli ful han också.

Barbro sade:

-- Eftersom mamsell verkligen tvekar, så vill jag lägga ytterligare en

vikt i vågskålen till min förmån. Om hon tar gubben och jag således

vinner vadet, så lovar jag att lämna de båda reverserna åt den där unga

personen. Mamsell kommer på så sätt att göra hans lycka.

Kommerserådet grinade illa, han var icke särdeles angelägen att förlora

tre tusen riksdaler, helst tiderna voro onda. Han sade:

-- Eftersom min nådiga icke aktar för rov att inverka på vadets utgång,

så torde det också vara mig tillåtet. Jag lovar därför, att om jag

vinner och Majken tar den där trashanken, så skall han bland Hilleborns

torp få åt sig utvälja det bästa.

Barbro skrattade:

-- Kommerserådet är mig för slug. Men tillåt nu, att jag i förtroende

ger Majken ett råd, som jag vill viska henne i örat.

Bourmaister hade svårt att hålla god min och svarade vresigt, att han i

så fall också hade rättighet att viska något till Majken. Han tog henne

kring huvudet och passade därvid på att nypa henne rätt försvarligt i

örat. Han tillsade henne på det strängaste att välja drängen. Det blev

nu Barbros tur. Hon viskade rätt länge med flickan, som i förstone icke

tycktes fatta, vad Barbro tillrådde. Men plötsligt sken hon upp, neg

djupt för Barbro, och vändande sig till kommerserådet, sade hon:

-- Det är väl inte för mycket begärt, att hans nåd tillåter mig att tala

i enrum med mina friare?

Bourmaister nickade, han kunde icke avslå en så billig begäran. Majken

tog sina båda friare med sig in i nästa rum. I salen avvaktades utslaget

med spänd förväntan. Kommerserådet gjorde ett överslag av skäl och

motskäl och fann, att han ovillkorligen borde vinna vadet. Flickans

tycke och löftet om torpet kunde väl uppväga löftet om de sex tusen

riksdaler, som drängen i vidrigt fall skulle få att trösta sig med.

-- Min nådiga, sade han till Barbro, skall säkerligen bli övertygad om,

att unga kvinnor i allmänhet icke äga ett så klart och skarpt förstånd

som fru Barbro Backe. Nej, de styras av sina ömma känslor. Det är på min

ära skinnet och inte kläderna, som ge utslaget. I den leken kan

trashanken för en gångs skull ha större chanser än sprätten.

Barbro smålog och menade, att han nog kunde ha rätt. I detsamma öppnades

dörren och Majken och hennes tillbedjare inträdde i salen. Majken

densamma som nyss men tillbedjarna ganska förändrade. Drängen tycktes

ännu ståtligare, gubben ännu eländigare. Majken hade helt enkelt förmått

dem att byta kläder. Hon gick fram till kommerserådet, och ehuru hon

synbarligen var ganska rädd, lyckades hon likväl framstamma Barbros

läxa:

-- Som Johan numera innehar ett gott torp och dessutom äger sex tusen

riksdaler, bör han väl vara klädd därefter. Och som herr kommerserådet

förlorat processen, bör väl hans jurist vara klädd därefter. Därför tar

jag den här välklädde drängen och gör därmed husbond till viljes,

eftersom han nöp mig i örat och sa att jag skulle. Och fru Barbro gör

jag också till nöjes, eftersom hon vinner vadet.

Kommerserådet betänkte sig ett ögonblick. Därpå svängde han om på

klacken, vände sig till Barbro och sade:

-- Jag erkänner mig besegrad. Jag avstår godvilligt från torpet, från

pengarna ja, till och med från dig min kära Majken. Men efter ett sådant

nederlag anhåller jag att fru Barbro måtte styrka mig med en måltid och

att till festen inbjudes alla mina vänner härifrån till Falla.

Hans sista förhoppning var nu den, att Rygell, vars motvilja mot alla

fester, allt stoj och fåfänglighet var väl bekant, skulle vägra och att

därav en tvist skulle uppstå mellan honom och Barbro. Men även denna

förhoppning slog slint. Bergmästaren tyckte sig ha undsluppit den elake

gubbens anslag för gott pris och detta tack vare Barbro. Han gav henne

fria händer.

Magister Ekmarck red runt Kroken och bådade folk till festen på

Frötjärn. Han red från Frötjärn till Stenby, från Stenby till Raslinge

prästgård, från Raslinge till Herrlestorp, från Herrlestorp till Falla,

från Falla till Bånga, från Bånga till Vassbro, från Vassbro till

Haddinge, från Haddinge till Frösevi, från Frösevi till Hilleborn, från

Hilleborn till Frötjärn. Och så snällt löpte hans tunga och så ivrigt

lovprisade han Barbro Backes skönhet och förstånd att han ingenstädes

fick nej. Under hela sommaren eller så länge Barbro Backe levde, förblev

han hennes trogne tjänare och utomordentliga sändebud.

Men när den första festen på Frötjärn snart följdes av en andra, en

tredje, en fjärde, när folket kring Kroken tycktes vilja göra Frötjärn

till platsen för ett enda oavbrutet sommargille, upptog magistern

Barbros tanke att resa en klockstapel på hällen nere vid sjön. Här

staplade han först upp ett väldigt stenkummel, varav man än i dag kan se

spåren, och byggde på kumlet en liten klockstapel just lik den, som står

bredvid Raslinge kyrka. Bergmästaren lät gjuta en liten klocka med

mycket silver i malmen. Dess ton var ganska spröd, men hördes vida. När

nu Barbro slutat sitt dagsverke -- så länge krafterna stodo henne bi

arbetade hon nämligen i mjölkkammaren -- klättrade magistern upp i

klockstapeln och ringde samman. Eho, som då hörde klockan, visste sig

kallad till Frötjärn. Och det hände som oftast att många giggar stodo

förspända, att många ekor lurade i vassen med lyftade åror och att många

drängar och pigor stodo med hand bak örat för att vid första klämtning

styra kosan mot Frötjärn.

Hur allt detta behagade bergmästare Rygell är okänt. Men det sägs, att

han liknade en människa, som knappast märker sin vantrevnad eller sin

olycka -- därför att han bidar en större.

Det finns ännu människor där på trakten, som ganska väl minnas den

sommar, då Barbro Backe höll hov vid Kroken. När magister Ekmarck sent

omsider erhållit Ekersta pastorat, begagnade han sig av lediga stunder

till att nedskriva sina minnen från denna sommar. Han betitlade

manuskriptet:

Dansen på Frötjärn.