V.

Smeder och drängar vakade över Falla hela natten och hela morgonen.

Bergmästaren vakade över Billman. Majoren förhöll sig fullkomligt lugn

och stilla. Han såg sin olycka fullkomnad, det fattades honom ingenting.

Men fram på förmiddagen begynte drängarna knota. De ville föra Billman

till Bånga för att sedan i lugn och ro återvända var och en till sitt.

De bultade på porten och hotade att krossa fönstren.

Allt detta buller och stoj väckte grevinnan Vivecka. I förstone trodde

hon, att elden var lös, men likgiltig för allt här i världen hade hon

ingen brådska att komma ur sängen. Så småningom kom hon på andra tankar.

Hon erinrade sig dagens betydelse och trodde, att de sedvanliga

hyllningarna tagit sin början. Bullret föreföll henne väl larmande, men

Ulrich hade antytt att någonting stort var i görningen. En verklig

triumf!

Grevinnan Vivecka längtade icke längre efter triumfer, hon längtade

efter vila, en fullkomlig, tyst, ljuvlig vila. Men alltför länge hade

hon varit slottsfru på Falla för att kunna stanna i sängen, när gäster

från tre socknar stimmade utanför porten. Pliktkänslan förmådde mer än

rädslan för elden. Hon makade sig sakta och varligt och med många suckar

och stönanden ur sängen.

En timme senare trädde hon ut i den långa, välvda gång som i

bottenvåningen leder tvärs genom huset från gavel till gavel. Grevinnan

bar sin högtidsdräkt av grått, tjockt men här och var tämligen nött

siden. Vissa ränder angåvo, att den förr i tiden garnerats av spetsar.

Som grevinnans figur under de nio länstolsåren tilltagit betydligt i

omfång, var kjolen tämligen kort, en brist som i någon mån utjämnades av

ett tilltråcklat släp, vars siden var av en något ljusare och rätt

obestämbar färg. Det gulvita håret låg i stora bucklor över tinningar

och öron, en helt liten och mager fläta hade av förbiseende lämnats lös

och hängde spikrakt ned över Maria Stuartskragen. I vänstra handen höll

grevinnan en luktdosa utan svamp och lock och i den högra en lornjett

med ett enda spräckt glas, vilket i och för sig icke hade någon

betydelse, eftersom hon var mer än halvblind.

Stödjande sig mot väggen följde hon gången ut i förstugan. Här mötte hon

sin man, sin son och Karl Hamrin. De hade nyss fört fruktlösa

underhandlingar med de rusiga smederna, som alltjämt eggades av Sundin

och Wendt till nya våldsdåd. Greven skyndade emot sin hustru och

omfamnade henne gråtande. Hon missförstod hans rörelse.

-- Ack kära Ulrich, sade hon, varför gråter du? Är det inte skönt för

vart år som går?

Hon gick fram mot porten, greven höll henne tillbaka. Hon lyckades

framställa det där barnsligt egensinniga och förväntansfulla leendet,

som tillhör alla födelsedagar från vaggan till graven. Hon slog honom

med lornjetten över fingrarna.

-- Ånej, Ulrich, nu vill jag se, vad du har ställt till. Se så, se så --

jag vill se.

Och hon drog ifrån regeln och steg ut på trappan. Den väldiga äreporten

grönskade mitt framför henne och på alla sidor trängdes hopar av

människor. Att det var svarta halvklädda smeder och druckna drängar,

kunde hon icke se. Hon trodde att vännerna i Raslinge, Hulinge och Stora

Hammar så mangrant församlats. Detta kärleksbevis väckte hennes ömma

hjärta till nytt liv. Hon neg några gånger åt höger och vänster, men

rörelsen blev henne övermäktig, hon brast i gråt. Och då hon icke hade

någon näsduk eller solfjäder för att dölja sitt gamla av gråten

förvridna ansikte, vände hon sig mot väggen och torkade sina tårar med

klänningsärmen.

Smederna å sin sida, som, då porten öppnades, väntat sig majoren eller

möjligen bergmästaren, blevo alldeles förbluffade över att möta hennes

nåd. Och när grevinnan först ägnade dem sina nådigaste nigningar och

sedan vände sig bort för att gråta, kände de sig skamsna och djupt

nedslagna. De stodo där med hängande armar och sänkta blickar. Och där

det ännu fanns en mössa på huvudet, drogs den skyndsamt av antingen

genom ägarens försorg eller närmsta grannes.

Allt detta iakttog herr greven från sitt fönster. Hans rädsla

förvandlades till stolt glädje. Vem kan också se Vivecka, tänkte han,

utan att beundra och hylla henne? Han skyndade ut på trappan, slog armen

kring sin hustrus liv och med handen behagfullt lyftad ropade han:

-- Leve hennes nåd, mina vänner. Länge leve grevinnan Vivecka. Nå så

hurra då, era tölpar!

Smederna hurrade. Och som avståndet mellan sorg, vrede och glädje är

vida kortare för den rusige än för den nyktre, flammade glädjen

plötsligt upp som en eldsvåda. Gubbar och pojkar togo varandra i famn

och började dansa. De, som förut bevakat bakvägarna och fönstren,

skyndade upp på gårdsplanen för att taga del i dansen, skrattet och

hurraropen. Jublet ekade över Fallaviken och nådde väl ända till

Raslinge kyrka. Greven njöt sin och Viveckas triumf. Bergmästaren

begagnade tillfället att osedd komma till stallet, där häst och trilla

väntade.

Men när han svängt nedför bruksbacken och kört ett stycke utmed

stranden, blev han varse trenne båtar, som med tämligen stort mellanrum

sinsemellan, roddes mot samma mål, Falla. Bergmästaren lät hästen

stanna, han ville anteckna sig till minnes alla dem som i dag besökte

Falla. Det skulle bliva nödvändigt att till tinget instämma ojäviga

personer, som kunde vittna om förödelsen i parken.

Den första båten hörde prästgården till, kyrkoherden satt vid styret

antagligen tuggande och omtuggande sitt ode till grevinnan. Den andra

båten hörde Herrlestorp till. Bergmästaren urskilde rätt väl hennes nåds

kantiga former och långnästa profil. Sonen Hugo satt vid årorna och i

fören halvlågo två eller tre av döttrarna, till hälften dolda bakom

väldiga, färgstarka och hjulformade buketter.

Den tredje båten kände bergmästaren varken till form eller färg. Han

stirrade så länge och uppmärksamt på de tre personerna i båten, att ögat

började svida och rinna. Han blundade. När han åter kunde se klart,

igenkände han Lillgårds-Tilda. Hon låg på magen i fören och hennes

huvud, betäckt med en blå och rödrutig schalett, reste sig som en

gallionsbild. Magister Ekmarck skötte årorna hurtigt men något ojämnt. I

aktern satt Barbro Backe.

Bergmästare Rygell ansåg det nu vara klokare att tills vidare uppskjuta

besöket hos länsman. Han återvände till Falla, lämnade åkdonet på

stallgården och begav sig ned till bryggan. Några karlar ställde sig i

vägen för honom och gjorde hotande åtbörder. Han sköt dem åt sidan,

varligt men med ett så hårt grepp i skuldrorna att de icke funno skäligt

följa honom. Han lunkade ned till bryggan, ställde sig tätt intill

äreporten, gömd i dess yviga grönska. Härifrån åhörde han prästens ode

och kunde mycket väl se, om det så behagade honom, den stora omfamningen

mellan hennes nåd från Herrlestorp och grevinnan. När de båda gummorna

beredde sig att arm i arm vandra uppför lövgången, ropade unge greven:

-- Här kommer ännu en båt. Den känner jag inte. Det sitter en bondjänta

i fören.

-- Om jag inte misstar mig, sade kyrkoherden, så är det magister Ekmarck

som ror. Jag känner slarven på knyckarna.

Greve Ulrich sade:

-- Vem det än må vara, kära Vivecka, så anser jag det mest passande, att

du tar emot dem här.

Grevinnan suckade, hon var redan förfärligt trött. Emellertid lyckades

hon ännu en gång trolla fram sitt festleende, korsade armarna över den

framskjutande magen och bidade.

Båten lade till tämligen ovarsamt. Magistern räckte Barbro handen, och

hon steg i land. Greven närmade sig med framsträckt huvud och närsynt

plirande ögon. Min nådiga, mumlade han, min nådiga, jag ber om ursäkt --

Barbro rodnade. Hon tyckte, att de båda gamla damerna betraktade henne

bra ovänligt. Hon tyckte, att någon borde taga henne i famn och hälsa

henne välkommen. Magistern, som såg hennes bryderi, ropade med hög röst:

-- Herr greve! Fru grevinna! Detta är välborna fru Barbro Backe till

Hilleborn, bergmästarns tredje hustru. Hon har kommit för att göra

hennes nåd sin uppvaktning.

Barbro tog ett steg fram mot grevinnan, nöp i kjolen, lyfte den några

tum från marken och neg mycket djup. Denna hälsning, som påminde om en

hovnigning, var icke bruklig mellan damer av samma stånd. Fru Schager

smålog med hoprynkad mun. Grevinnan besvarade emellertid hälsningen och

mötte sin gäst på halva vägen. Barbro kysste hennes hand, och fru

Schager log ännu syrligare. När grevinnan såg det unga huvudet ödmjukt

böjt, greps hon ånyo av öm rörelse. Hon slog armarna kring Barbros hals,

kysste hennes panna och grät med ögonen tryckta mot Barbros skuldra.

Fru Schager ansåg tiden vara inne att göra ett slut på dessa ömma

scener. Hon tog grevinnan under armen och snarare släpade än förde henne

uppför lövgången. Barbro följde, hon var tämligen förvirrad och visste

icke att besvara herr grevens komplimanger. De stolta äreportarna och

det vördnadsvärda slottet gjorde henne blyg och förlägen. Hon tänkte på

den mossiga och förfallna stugan i Västergötland och fann, att hon varit

bra djärv, som givit sig i lag med så förnämliga människor. Hon önskade

att magistern eller Lillgårds-Tilda eller själva bergmästaren skulle

komma henne till undsättning. Folket som alltjämt skrålade och dansade

på gårdsplanen, skrämde henne. Hon snubblade över trappstegen. Albrecht

Bourmaister, som gick vid hennes högra sida, tog henne om livet för att

stödja. Han viskade:

-- Jag hör att fru bergmästarinnan redan lagt Hilleborn till sitt namn.

Är det inte väl tidigt?

Hon förstod honom icke. Magisterns presentation hade hon icke hört. Hon

sade:

-- Ja, bergmästarn har lovat mig Hilleborn.

Då släppte han så plötsligt sitt tag, att hon åter var nära att falla.

Hon steg in i förstugan, hon följde alltjämt de båda långsamt

framskridande damerna. Hon kom in i den mörka gången. Bländad av

vattnets morgonsolsskimmer kunde hon i dunklet ingenting urskilja.

Hållande händerna framför sig, gick hon efter fraset från grevinnans

släp. Herrarna hade stannat i förstugan. Barbro befann sig ensam i

gången som tycktes henne oändligt lång. En dörr öppnades tätt bredvid

henne. Hon steg in i ett rum, som upplystes från tvenne fönster. En

svartklädd herre trädde fram till henne och frågade, om hon kom från

Hilleborn. Barbro jakade, kanske därför att hon icke uppfattat frågan

eller därför att Hilleborn städse lekte henne i hågen. Den främmande

sade:

-- Han har återkommit till sans.

-- Vem? frågade Barbro. Läkaren sade:

-- Han ligger där. Mamsell får inte anstränga honom med något längre

samtal. Jag tänker, att han kan flyttas till Hilleborn om några timmar.

Jag går ut och tvättar mig.

På soffan mellan de båda fönstren låg Gert Bourmaister. Hans överkropp

var naken, endast betäckt av ett lakan, som fått åtskilliga stora och

små blodfläckar. Ansiktet var blekt.

Barbro kände genast igen honom. Hon rodnade häftigt men blev i nästa

ögonblick lika blek som den sårade. Hon föll på knä vid soffan och

började kyssa lakanet. Hon betraktade hans arm som hängde slappt ned

över soffkanten, men hon vågade icke röra honom.

Plötsligt reste hon sig upp och böjde sig fram över honom.

-- Se på mig, bad hon. Nej se mig in i ögonen.

Hon trodde, att om han såg henne djupt in i ögonen, skulle han där läsa

förklaringen lika tydlig, självklar, ovedersäglig, som hon själv kände

den.

Men han slöt ögonen och vred huvudet långsamt mot väggen.

Barbro lämnade Gert Bourmaister. Hon letade sig fram genom gången till

förstugan men fann ingen människa. Hon steg då uppför trappan till övre

våningen och kom in i en stor nästan omöblerad sal. Mitt på golvet stod

bergmästaren och framför honom kommerserådet Bernt Bourmaister, en liten

mager, kvickögd gubbe, som ständigt grinade och ständigt roade sig på

andras bekostnad. Grevinnan och fru Schager hade tagit plats i en

fönstersmyg. Tätt vid dörren stod Billman omgiven av sina vänner. Greven

trippade av och an och pratade i ett utan att bliva hörd.

Kommerserådet skyndade fram till Barbro, tog hennes händer i sina och

betraktade henne med en på en gång faderlig och lysten min.

-- Detta är Barbro Backe. Jag känner den släkten på de briljanta ögonen.

Mon dieu, min nådiga! Anledningen är sorglig men jag prisar mig bra

lycklig att få kyssa en sådan hand --

Och nu, mina vänner, fortsatte han, vilja vi vädja till högre rätt. Min

nådiga lilla har en förbålt sträng herre och man, vilket vi alla nogsamt

känna. Saken är den, att stackars Billman, som står där, råkat i

misshugg -- ja i rent misshugg -- skadskjuta min käre brorson Gert, som

nu ligger någonstans mycket väl ompysslad och säkert utom all fara.

Nåväl, min nådiga, bergmästarn vill partout inte låta nåd gå före rätt,

han vill smida stackars Billman i järn och gud vet allt. Medgiv min

nådiga, att det är för strängt --

Barbro frågade hastigt:

-- Skall jag döma?

Utan att vänta på svar, sprang hon fram till Billman, sträckte sig på tå

och slog honom med baksidan av handen över kinden.

-- Seså, sade hon, nu är han straffad.

-- Min gud, suckade kommerserådet, unna mig samma straff.

Barbro smålog.

-- Å, jag slog honom hårt. Men nu kan det vara nog. Om jag inte misstar

mig är herr Gert Bourmaister en fattig yngling utan särdeles stora

egenskaper?

Kommerserådet sade:

-- Han är en rätt vacker gosse, min nådiga, och dessutom min brorson.

Några andra goda egenskaper känner jag inte hos Gert.

-- Nåväl, sade Barbro, jag har själv varit fattig. Jag försäkrar er, att

man betyder bra litet, när man är fattig. Nej inte ett smul. Låt därför

saken falla, kära Rygell, och ro mig i stället hem. Och skulle han också

vara en vacker gosse, som herr kommerserådet påstår, så finns det väl

fler av den sorten.

-- Ack, suckade grevinnan Vivecka, vars hjärta sårats av de grymma

orden, så dömde man icke i min ungdom --

-- Min nådiga grevinna, avbröt kommerserådet, så dömde redan drottningen

av Saba, när hon vandrade den långa vägen till gamle Salomo. Just så.

Och jag bjuder den unga drottningen av Frötjärn, av Kroken av hela det

Rygellska riket min åttioåriga arm och mitt tjuguåriga hjärta.

Bergmästaren förekom honom, bjöd sin hustru armen och förde henne ned

till bryggan. När båten kommit utom hörhåll, gjorde kommerserådet ännu

en sirlig bugning utåt sjön, viftade med hatten och sade:

-- Järngryta krossar lergryta. Bergmästarn är för visso av järn, men

lilla Barbro Backe tyckes mig vara av härdat stål. Kanske kunna vi därav

draga både nytta och nöje.