Smeden såg honom rakt in i ögonen.
-- Ja, du är galen nog till det, du.
Och han satte av, kastande som en hare mellan träden.
Under fyra timmar gick förödelsen över Fallas park. Sågarna gnisslade,
yxorna sjöngo. Ett trettiotal träd och buskar fälldes, ännu fler
avskalades. Alla trädgårdsmöbler av träd jämte en god del av staketet
sönderhöggs till ved. Klockan tolv voro äreportar och lövgångar resta,
så lummiga och rika, att de kunnat anstå ett furstligt bröllop.
-- Vilken triumf, ropade greven. Vilken triumf för Vivecka och för oss
alla!
Greve Ludvig sade:
-- Kära pappa, bara vi inte bli vräkta --
Men gamle grevens klena förstånd var nu alldeles omtöcknat. Han
omfamnade Billman och grät av tacksamhet och glädje. Det tycktes honom,
att vännen återerövrat Falla och insatt honom och Vivecka i alla deras
rättigheter. Han trodde, att de stora festernas och överflödets tid åter
var inne.
Han förde sina gäster fram till bordet.
-- Kom, mina vänner, låt oss äta och dricka.
När han nu såg den skrala anrättningen, blev han förlägen. Och för att
trösta sig och sina gäster började han tala om den dyrbara servisen,
vars make varken fanns på Hilleborn eller Frötjärn.
Billman lyfte då sin tallrik över huvudet och krossade den mot
bordskanten.
-- Rygell! skrek han. Är det inte bättre att krossa var tallrik? Vi
dumma raslingar! Hade vi bränt våra gårdar, kalhuggit våra skogar, lagt
våra åkrar för fäfot! Nu är det hans.
Wendt sade:
-- Bättre att det är hans. Han förstör ingenting.
Billman böjde sig ned över honom och viskade:
-- Bättre? Var det bättre att han tog Malin Hamrin ifrån dig? Var det
bättre att han pinade ihjäl henne? Är det bättre att han lockat Brita
till Frötjärn?
Albrecht Bourmaister sade:
-- Jag tror att Billman konspirerar. Vad har han för ont i sinnet?
Billman svarade:
-- Inte värre än vad jag själv lidit och andra med mig. Aldrig hade jag
trott, att en hel socken skulle låta sig ätas av en enda varg.
Mitt på gården hade han lagt upp ett väldigt bål. Han gick nu fram till
bålet, lade en risknippa på vindsidan och tände. Lågan svepte raskt in i
bålet och steg med mycken kraft. Smeder och drängar som sovo i klungor
här och var på planen och i parken, skreko högt i sömnen, vaknade och
begynte stimma och springa runt bålet. Billman sade:
-- Syns den här elden från Hoby? Lägg mera på, pojkar, tag av stängslet
och bänkarna i parken.
Hugo Schager, bröderna Fielding och Stenbybönderna hade i tid dragit sig
ur leken och begivit sig hem. De kvarvarande slogo sig ned på lämpligt
avstånd från elden. Smederna flyttade sitt brännvinsankare och lägrade i
närheten. Majoren strövade fram och tillbaka, hans breda svarta skugga
dansade på Fallas vita mur. Plötsligt sprang han bort till bordet, tog
tre tallrikar och ställde upp dem mot tre trädstammar.
-- Nu, sade han, ska vi se, om jag kan sikta i det här eldskenet. Det
påstås, att min salig stamfar var den säkraste andskytten vid Kroken.
Särskilt styv om nätterna. Han var nämligen tjuvskytt till yrket, gubben
--
Han siktade och träffade tallrik efter tallrik. Greven mumlade
halvsovande:
-- Vilken triumf för Vivecka.
Gert Bourmaister sade:
-- Låt nu vara, Billman, eller tag ett annat mål --
Billman svarade:
-- Jag får väl göra dig till viljes. Maka åt er bröder och giv mig
plats. Jag sitter för sista gången i laget.
-- Sista? Sista? mumlade greven. Var nu inte ledsen. Drick, drick!
Pomeransen är god --
Och Hamrin sade:
-- Nej var inte ledsen. Se på mig, som är dödsdömd både av doktorer och
klokt folk. Jag är inte ledsen. Jag dricker. Sommaren är varm och skön.
Det doftar så gott. Det är så mjukt på marken. Varför skulle jag leva,
när det blir vinter?
Billman förhöll sig nu tämligen lugn. Ingen anade, vad han hade i
sinnet. Mer än en timme blev han sittande bland vännerna och deltog om
också fåordigt i deras samtal och skämt. Ibland lyfte han sig upp på
händerna, sträckte på halsen och stirrade ned i parken. Gert
Bourmaister, som satt ytterst i kretsen, frågade:
-- Vad ser du efter? Kommer det någon?
Men han låtsades icke höra utan kastade sig åter in i samtalet. Först
när elden började slockna och dagen nalkades med röda flammor och
glittrande vita moln, blev han åter orolig.
Och plötsligt sade han:
-- Nu gitter jag inte vänta längre.
Någon frågade:
-- Vad väntar du på?
-- Min stamfar tjuvskytten, sade han, brukade tända en eld i skogen för
att locka sina ovänner till sig. Ser du någon i parken, Gert?
Gert svarade:
-- Någonting ser jag, som rör sig. Jag tror, att det är en gubbe --
-- Hans ovänner, fortsatte Billman och reste sig från sin plats. Hans
ovänner ville ogärna möta honom, den hedersgubben. Men han lockade dem
till sig i skogen. Nu ser jag också, att det är en gubbe. Vem kan det
vara? Å, en sån fuling!
Sundin sade:
-- Det anar mig, att Billman väntar storfrämmande. Låt oss se efter.
De reste sig och gingo nedför sandplanen, stannade vid stängslet. -- Vem
är det? frågade greven, som såg illa. Han klev över det till hälften
nedbrutna staketet och tog några steg in i parken. Plötsligt vände han
helt om, slog ut med armarna, spretade med fingrarna. Han viskade hest
och gällt:
-- Det är bergmästarn! För tusan, mina herrar, hjälp mig då. Vad vill
han här? Är han drucken?
Han lyfte än det ena benet än det andra men kom icke ur fläcken. Han nöp
i byxorna, ordnade västen, slätade ut syrtuten. Och under tiden närmade
sig bergmästaren. Han gick med krokiga knän och starkt framåtböjd lik en
bonde som lukar jorden. Då och då rafsade han till sig en avbruten
kvist, en nedtrampad blomma, vände den mellan fingrarna och tycktes
ganska villrådig. Hunnen fram till äreporten rätade han på sig och
upptäckte nu sina åskådare. Han drog sävligt av sig hatten och gjorde en
bugning, som herrarna skyndsamt och artigt besvarade. Greven stammade:
-- Min käre! Min bäste! Herr Rygell, var välkommen!
Bergmästaren tog några steg baklänges, satte handen som en kikare för
ögat och betraktade ståten. Därpå vände han sig till herrarna, som
alltjämt stodo kvar vid staketet.
-- Hur tycker herrarna, att här ser ut? Man kan tro att en svinhjord
gått fram här och bökat. Likvisst måste det ha varit bra stora svin.
Greven sade:
-- Betänk då min bäste, att det är Viveckas födelsedag. Hon fyller
sjuttio år. Det ska glädja henne att se bergmästarn. Stig då på min
bäste, stig på!
Bergmästaren sade:
-- Tackar som bjuder. Eljest är jag kommen att säga upp greven till
fardag. Vad förstörelsen beträffar, får jag väl kräva ersättning vid
domstol.
Han steg upp på gårdsplanen och närmade sig bålet. Billman stod ensam
kvar vid de rykande bränderna. Då bergmästaren kommit på några stegs
avstånd, höjde han revolvern och sade:
-- Inte närmre, Rygell, inte närmre.
Rygell låtsades varken se eller höra men vände tämligen hastigt. Han
blev varse de krossade tallrikarna. Han tog en korg, som stod under
marmorbordet och började plocka upp skärvorna.
Albrecht Bourmaister sade:
-- Lugna dig, Battwhyl. Han tör hitta så pass värde i lumpen, han
plockar, att det ersätter, vad du förstört.
Han tog Gert under armen och gick bort till marmorbordet. Sundin, Wendt
och Hamrin hade dragit sig längre ned i parken, greven hade gömt sig i
lövgången för att få gråta i fred med sin son.
Nu sade Billman:
-- Varför hotar du oss, Rygell? Låt lumpen vara och res på dig. Allt,
vad du äger, har du plockat på våra sopbackar. Låt lumpen vara, säger
jag dig.
Han vände sig till Bourmaistrarna.
-- Mina herrar, sade han, gå åt sidan. Jag vill tala med Rygell. Jag
vill se om det finns bot för girighet.
Avståndet mellan Billman och Rygell var nu vid pass tjugufem eller
trettio fot. Majoren lyfte revolvern och sade:
-- Stå genast upp. Eljest skjuter jag dig. Du vet, att jag skjuter.
Rygell rörde sig långsamt, framåtböjd, nedhukad så att de långa grå
skäggtofsarna släpade på marken. Han plockade skärva efter skärva och
underlät icke att syna och passa ihop deras kanter, innan han stoppade
dem i korgen. Han tycktes alltjämt varken se eller höra Billman, men när
första skottet brann av, kastade han sig med otrolig vighet baklänges
och undgick kulan. Gert Bourmaister skyndade till hans bistånd, böjde
sig ned för att stödja hans huvud.
Billman ropade:
-- Undan, Bourmaister! Nu får han nåden!
Bourmaister kastade sig då fram över Rygell. Kulan träffade honom under
skulderbladet. Han gjorde ett försök att resa sig men föll på sidan över
Rygells bröst och förlorade sansen.
Billman bar honom in i slottet. Rygell reste sig hastigt och utan hjälp.
Han var fullkomligt oskadad. Han sade till herrarna:
-- Jag reser efter länsman. Om herrarna låter Billman fly, så blir ni
delaktiga i mordförsök och kanske dråp. Kom det ihåg.
Albrecht Bourmaister svarade:
-- Hämta hellre en läkare. Bergmästarn har ju intet ont vederfarits.
* * * * *
Men bergmästaren fann det viktigare att hämta länsman. Då uppstod bland
smederna en rörelse, som till sin upphovsman hade smeden Karl-August,
densamme som Billman förmått att springa. De trängde sig rusiga och
ursinniga kring bergmästaren och hotade honom till livet, om han gjorde
sak mot Billman. Haddinge drängar, måhända hetsade av sin husbonde,
förenade sig med smederna. Rygell slog ikull två av de närmast stående.
Säkerligen hade han blivit ihjälslagen om icke Albrecht Bourmaister och
Wendt med våld släpat honom in i slottet. Falla belägrades hela natten
av smederna. Ingen släpptes ut, som kunde misstänkas vilja gå Rygells
ärenden. Endast Karl Hamrin fick fri passage för att hämta läkare.
Likaså Anton Sundin, som i smyg vältrade ut till de belägrande ännu ett
ankare brännvin.