Vivecka van Deen, dotter av bergsrådet van Deen på Falla och hans hustru
Anna Rosenhane, gifte sig anno 1807 vid tjugu års ålder med capitainen
greve Ulrich von Battwyhl, känd för sitt sneda ansikte och sin
obegripliga enfald. Vad som förmådde mademoiselle van Deen till
äktenskapet, var troligen den omständigheten, att greve Ulrich i henne
såg ett orakel, vars råd ovillkorligen måste lydas. Och lilla Vivecka
hyste en ödesdiger passion för att ombedd eller oombedd förmana och
ställa till rätta.
Under trettio års tid ingicks icke ett äktenskap inom Raslinge, Hulinge
och Stora Hammars socknar utan att grevinnan Vivecka först rådfrågats av
oroliga föräldrar eller kärlekskranka ungdomar. Hon hade ett
utomordentligt milt och oförståndigt och kärleksfullt hjärta och hennes
råd gingo alltid i positiv riktning, så snart hon spårade minsta tecken
till öm böjelse. Resonemangsäktenskap voro henne innerligen emot, likaså
varje klokt hänsynstagande till materiella omständigheter. Hon
övertalade fattigt gott folk att älska varandra. Och det påstods icke
utan skäl, att den stora fattigdom som på fyrtio- och femtitalen lade
Kroken och dess stränder under Rygells skräckvälde, till icke ringa del
hade sin orsak i grevinnan Viveckas rådgivande verksamhet.
Efter stora branden på Falla anno 42 tog denna verksamhet ett brått
slut. Den grevliga familjen råkade i en fattigdom, som på grund av ovana
vid att tigga sig fram, så småningom blev nästan fantastisk. Var greven
och grevinnan vistades åren 42--48 är okänt. Hösten 48 fann Rygell dem i
ett ödestorp norr om Gårsnäs. Grevinnan var då fullständigt nedbruten,
minnesslö och en smula enfaldig. Greven var visserligen också enfaldig
men icke annorlunda än vad han från födseln varit, snarare då en smula
mer rådig, sedan han nu blivit sin kära Viveckas stöd och förmyndare.
Rygell erbjöd dem fri bostad i bottenvåningen på Falla, som bergmästaren
återuppbyggt, därtill några andra förmåner. I gengäld lovade greven att
vårda slottet och parken. Sonen Ludvig togs från det skäligen knappa
nådebröd, han ätit hos släktingar, och gjordes till bruksbokhållare.
Herrskapet på Falla levde således numera i omständigheter, som voro
ungefär lika avlägsna från ödestorpets nöd som från den van Deenska
härligheten. Greven matade höns, uträttade en del småsysslor, och bjöd
vid högtidliga tillfällen "sina smeder" på brännvin. Trots sina sju och
sjuttio år var han utomordentligt rörlig, trippade på tå, huvudet
tillbakakastat, det strida vita håret rakt till väders. Händerna höll
han vanligen på ryggen under syrtuten, så att skörten putade och guppade
värdigt som stjärten på en tupp. Hans stämma liknade tuppens i gäll
styrka.
Grevinnan höll sig för jämnan i sin länstol, stilla som en sovande. Hon
gav varken råd eller befallning. Hon skulle på gamla dagar ha varit en
fullständigt onyttig människa, om hon icke förstått att bereda en
alldeles förträfflig dryck, en holländsk pomeranslikör enligt grevens
utsago men som i själva verket endast bestod av brännvin och
pomeransskal jämte ytterligare två eller tre kryddor. Denna dryck
skattades högt av herrarna kring Kroken.
Man får nämligen icke tro, att den grevliga familjen sedan den åter
kommit till ett visst välstånd, saknade goda vänner och trogna grannar.
Prästen i Raslinge, som en gång i tiden haft grevinnan att tacka för
sitt skäligen magra pastorat, skrev alltjämt ett ode till hennes
födelsedag och uppläste det under överdrivna vördnadsbetygelser.
Grevinnans födelsedag var i själva verket de tre sjösocknarnas stora
fest. Visserligen dansade man icke längre på Falla, men minnet av
otaliga danser, och av otaliga kärleksmöten under den ömma grevinnans
beskydd, begicks ännu med en viss pomp och ståt. Kvällen förut anlände
från Herrlestorp, från Bånga, från Vassbro, Haddinge, Frösevi, Hilleborn
hela lass av den första sommargrönskan, de första juniblommorna. Greven
vågade icke bryta en kvist på Falla, det var därför nödvändigt, att
grannarna kommo honom till hjälp. I junikvällens skymning gledo yppigt
grönskande små holmar in mot Fallas brygga, där greven, resande sig på
tåspetsarna och öppnande stora famnen ungefär som en kråkskrämma,
hälsade dem med ett gällt:
-- Tyst, mina vänner, tyst! Vivecka får ingenting ana.
Och grevinnan Vivecka anade ingenting. Hon satt i sin länstol, mild,
sömnig, glömsk av allt. Varken smedernas druckna sorl eller gästernas
kiv och skratt eller grevens gälla befallningar, när han från
slottstrappan ledde arbetet, förmådde återkalla henne till en värld, som
hon lämnat för länge sedan.
Det år, då Barbro Backe blev Krokens härskarinna och mejerska på
Frötjärn, fick grevinnan Viveckas födelsedag en särskild betydelse tack
vare tre omständigheter. Gumman fyllde sina sjuttio och det grevliga
äktenskapet sina femtio. Den tredje omständigheten var den, att Rygell
utfärdat ett ännu strängare förbud mot att skada eller ens rubba något,
stort eller smått på Falla. Detta förbud var en skymf mot herr greven
som städse vårdat park och slott exemplariskt, det var vidare en skymf
mot samtliga herrarna kring Kroken, som någon gång när den förträffliga
pomeransen led mot sitt slut råkat trampa i en eller annan rabatt eller
bryta några värdelösa grenar. Skymfen svaldes emellertid och man kom
endast överens om att bereda grevinnan en pompösare hyllning än någonsin
förr.
Till det ändamålet hämtade herr greven med hjälp av sin son ur källarens
djup tvenne ankare brännvin, avsedda för smederna. Vidare smög han sig
så nätt in till den sovande Vivecka och lossade nyckelknippan från
hennes förklädesband.
-- Nu min käre Ludvig, sade han till sonen, skall vi bereda din kära mor
ett nöje genom att välfägna hennes gäster. Du känner mamma, Ludvig, det
är riktigt i hennes smak.
Och de båda grevarna dukade på marmorbordet under almarna, dukade upp
vad huset och den stackars grevinnan förmådde, vilket icke var särdeles
mycket. Några pepparnötter, några skorpor, en bit skinka, en ost och
något mer. Desto präktigare var servisen, gammalt ostindiskt, ett van
Deenskt arv, som tillfallit Battwhylarna efter branden. Vidare ett
schatull av rosenträd och ebenholts försett med sex flata flaskor. Dessa
flaskor buro olika inskrifter men innehöllo alla grevinnan Viveckas
förträffliga pomerans. Greven återlämnade nyckelknippan till sin hustru
klappade henne på axeln och sade:
-- Det sker till din ära, min Vivecka. Det blir en triumf!
Vid åttatiden anlände herr Hugo Schager från Herrlestorp med en
vagnslast drivhusblommor. En halvtimme senare började båtarna anlända,
båtar från Stenby, från Frösevi, Haddinge, Vassbro, Bånga. Smederna
lossade och släpade det gröna och blommiga bråtet upp på gårdsplanen.
Humlor, getingar och bin församlades i stor myckenhet och fyllde luften
med ilsket surr, hundarna skällde och greve Ludvig skrek:
-- Pappa, var ska jag börja? Var ska jag sluta?
Greve Ulrich besteg slottstrappan för att därifrån leda arbetet. Hans
plan var att resa tre äreportar, den ena vid trappan, den andra vid
parkgrinden, den tredje vid bryggan. Och från port till port en välvd
gång av löv och blommor.
På gårdsplanen rådde en utomordentlig förvirring. Mellan gästerna
uppstod gräl och mellan gästerna och greven och mellan gästernas drängar
och smederna på Falla. Bröderna Fielding, som fört två båtar lönnlöv
från Vassbro, tålde inte se lönnlövet från Stenby. De vräkte undan
böndernas kransar och skyndade att hänga upp sina egna. Den dödssjuke
Karl Hamrin förde en hel endunge från Frösevi, han sade:
-- Enar och granris är alltid vackert.
Men hans enar blevo utskrattade och vräkta över ända. Och nu kom Anton
Sundin, grevinnan Viveckas systerson, bred och myndig, herre till det
präktiga Haddinge, som han visserligen förlorat på spel, dryckjom och
dryghet. Han förde en flottilj av fyra pråmar, och han kom uppför backen
som en vandrande skog, följd av halvtjoget drängar, var och en med
gungande, skälvande lindar över axlarna.
-- Undan med krafset! skrek han. Här ska Sundins skog stå. Dunder och
slagregn den som rör ett träd i min skog.
Nu grälade drängar och smeder. Och knappt var denna tvist bilagd förrän
en ny uppstod. Jägmästar Wendt, som en gång i tiden varit trolovad med
Karl Hamrins syster, kunde inte lida att se Frösevis enar försmådda. Han
tog Stenbybönderna till hjälp och ställde upp enar i dubbla rader på
ömse sidor om trappan. Falla blev då likt ett sorgehus, och det togs som
dålig varsel. Men gubben Wendt slog på bösskolven och fräste, så att
ingen dristade flytta Frösevi enar.
Hugo Schager, som ängsligt vaktade sina dyrbara drivhusblommor, ropade:
-- Vad är meningen, go vänner? Har vi kommit hit för att gräla? Vad
bergmästarn ska skratta åt oss, när han ser, att vi inte ens kunna resa
en äreport åt grevinnan Vivecka!
-- Han har rätt, sade Anton Sundin. En skall befalla och de andra lyda.
Gör därför som jag säger!
Men greven sade:
-- Min bäste, är jag inte herre här? Är det inte min stackars hustru? Är
det inte mig, som bergmästarn förföljt i trettio års tid? Skulle jag
inte veta, vad som passar?
Och smederna begynte ropa:
-- Drängarna ska bort! Bort med dynggreparna!
Vartill drängarna genmälde:
-- Svartnosar! Byxlösa!
De trängdes och gåvo varandra knuffar. Smederna voro flera till antalet,
men, då de kommo direkt från valsverket, halvnakna och illa utrustade
gentemot drängarna, som gingo i broddade storstövlar. Sundin var därför
hågad att låta sitt folk slåss. Greven åter ansåg det nödvändigt att
lugna sinnena. Ett brännvinsankare ställdes på gårdsplanen och
överlämnades åt drängarna och Stenbyfolket. Smederna förständigades att
tömma sitt ankare i bruksbacken.
Greven tog därpå schatullet i famn och förde sina gäster ned till gula
paviljongen i parken. Här tömdes några glas och förlikning ingicks. Man
beslöt att rätta sig efter grevens plan. Endräkt var nödvändig, om man
skulle åstadkomma något, som kunde hedra grevinnan och förarga
bergmästaren. Gubben Wendt drog fram ett par kortlekar ur stövelskaften.
Natten var lång och ljus, äreportarna kunde resas på ett par timmar.
Herrarna bänkade sig kring bordet.
Vid tiotiden anlände major Billman. Han kom i sällskap med Albrecht och
Gert Bourmaister, kommerserådets son och brorson. Förödelsen på
gårdsplanen, där löv och blommor kastade om varandra redan börjat
vissna, roade dem. Billman grinade och sade:
-- Vad detta är likt Raslingarna! Och vad det ska glädja vännen Rygell.
Han gick ned till paviljongen, och inkommen hälsade han icke utan vräkte
sig tungt på en stol. Han satte en halvfylld flaska till munnen och
tömde den. Han var stor och bred, rödbrusig och svartmuskig, hans skägg
var strävt, grovt som tagel och pekade rätt ut.
-- Jag är ledsen, sade han. Tvi vad jag är ledsen. Min flicka tjänar
piga på Frötjärn.
Greven sade:
-- Kära bror skulle inte använda så chockerande uttryck. Kan det var ett
nöje att kalla sin dotter piga?
-- Jag har varit borta två månader, fortsatte majoren. Jag har besökt
åtta av mina käraste vänner och alla åtta uppsade vänskapen. I morse kom
jag hem. Jag red förbi Frötjärn. Då fick jag se en piga, som bar ett
ämbar skulor till svinhuset. Hon hade en kort grå kjol och den höll hon
upp med näven, som pigor bruka. Den där är välgjord, tänkte jag.
Alldeles som man tänker om pigor. Jag red tvärs över havren för att se
på henne. Det var Brita. Det var Brita Billman.
Herrarna vid spelbordet låtsades icke höra. Majoren fortsatte:
-- Då red jag till Hilleborn. Det vet ni, att jag ber hellre fan om
hjälp än den apan. Men jag red till Hilleborn. Hör nu på Raslingar! Det
är likadant i Hulinge. Det finns inte pengar på Hilleborn. Gubben tror
jag inte, men sonen tror jag eftersom han är knekt. Inga pengar. Han är
fast som vi. Han har skulder som vi. Han är gjord efter samma beläte. I
morgon säljer jag Bånga.
Det blev oro vid bordet. Herrarna fällde korten och betraktade varandra
med häpna, förskräckta blickar. Här och var glittrade ett stänk av
skadeglädje, men förskräckelsen var större. Slut även på Hilleborn?
Skulle Rygells rike ökas med ännu en provins? Fattiglapparna kring
Kroken förlora sitt sista skydd?
Majoren fortsatte:
-- Bjud er nu åt Rygell med hull och hår, med döttrar, hustrur och
fänad. Så kvittar han mot skuld. Sen är det slut. Vad tar han nu ifrån
mig? Jag äger inte en stol, inte ett bord, jag äger inte de här trasiga
sulorna. Jag äger inte så mycket, att jag kan köpa fem alnar svart tyg
åt Brita Billman. Ä! Vad gör det mig, när hon i alla fall håller kjolen
i näven som en piga. Men i morgon säljer jag Bånga. Kvittar mot skuld,
och får inte ett rundstycke. Slut. Adjö. Vart går jag sen?
I sin stora enfald var greven genast redo att bjuda honom en fristad på
Falla. Majoren tog honom i famn och kramade, så att gubben kippade efter
andan.
-- Du hjärtans stolle. Vill du bli vräkt? Ska jag bo på Falla? Var då? I
källaren? Men du är en hjärtans kar och nu ska jag hjälpa dig att resa
en äreport åt grevinnan.
Han sprang tvärs över rummet och sparkade upp dörren. -- Holla! ropade
han. Smeder och drängar, ohoj! Brännvin! Brännvin!
Och han behövde icke ropa länge förrän de kommo, drängarna tungt
stegande i stövlarna, smederna tassande barfota, svarta, brända av eld
och dricka. Majoren ordnade dem i två led ansikte mot ansikte. Han sade
till greven:
-- Hämta mera brännvin. Gör som jag säger Ulrich. Hämta ett ankare och
ställ vid grinden. Nu ska vi visa, att grevinnan Vivecka är det
förnämsta fruntimret vid Kroken. Den äreporten du har tänkt dig, kan
passa för Brita Billman, som tjänar piga på Frötjärn. Mer brännvin!
Till herrarna vid spelbordet sade han:
-- Såna stackare, mina vänner! Har ni sprungit hos gumman i trettio år,
ätit hennes mat och druckit hennes vin och vill nu löva med löv, som
redan vissnat? Finns det inte friskt löv på Falla? Men därför att Rygell
sagt nej, vågar ni inte bryta en gren, inte en kvist, inte en kotte. Så
ska ni också lämna gummans pomerans i fred, struntar!
Han tog schatullet och gick ut till smederna. Han kommenderade: Upp med
käften! Han gick hela raden utefter och hällde en duktig slurk i var
strupe.
-- Så, pojkar. Rättning. Var har ni yxorna? En yxa eller såg per man.
Giv akt. Nu springer ni efter yxorna, pojkar. Helt om marsch.
Språngmarsch. Språng! Marsch! För knäveln rör på skankerna ludna bestar.
Men en av smederna ville inte springa. Det var en ung karl, som inte
kände vanorna. När kamraterna med fladdrande skjortor rusade sicksack
mellan träden, gick han helt lugnt uppför gången och stannade ett
ögonblick för att riva sig på benet. Då föll majoren över honom med hela
sin tyngd, skakade honom och släpade honom tillbaka till paviljongen.
-- Du ska springa.
Smeden svarade:
-- Inte lyder jag dig, om du inte är som folk.
Majoren lade sin näve över pojkens nacke och sade tämligen lugnt och
lågmält:
-- Ska jag vara som folk? Du är tokig. Vad heter du?
Han hette Karl-August.
-- Det är fint, sade majoren. Det är kungligt. Karl-August, vill du
gifta dig med Brita Billman, som tjänar piga på Frötjärn?
Smeden svarade:
-- Det beror väl på. Jag är ny i orten, så jag känner inte pigorna.
Majoren rev upp västen och drog fram sin revolver, som han bar i hölster
vid svångremmen. Han behöll sedermera revolvern i hand hela natten och
använde den som kommandostav.
Till smeden sade han:
-- Nu räknar jag till tre. Sen skjuter jag dig.