Bergmästaren sparade varken på tid eller pengar, när det gällde att
bereda Barbro en glädje. Han gjorde täta stadsresor och medförde varje
gång någon ny leksak eller klädnad eller smycke eller vad eljest kan
förnöja en ung kvinna. Barbro tackade med nigningar och goda ord. Och
bergmästaren sade:
-- Bevars, jag vet hur det skall vara. Jag har varit gift två gånger
förr. Kvinnfolk tycker om sånt där.
En morgon spände han två par oxar för största skrindan och körde till
staden. Nyheten spreds genom fem socknar, folk gjorde sig ärende ut på
vägarna för att se, vad bergmästaren skulle hämta i skrinda så här års.
Fram mot kvällen kommo oxarna i sakta mak stretande med en taffel av så
väldiga mått, att skrindan tycktes färdig att gå i flintor. Då sades det
allmänt, att bergmästaren äntligen mött sitt öde, att han gick i barndom
och att om också skrindan höll så skulle helt säkert det Rygellska
väldet vid Kroken falla sönder.
Till sist var Frötjärn alldeles uppfyllt med allehanda bjäfs,
schweiziska speldosor, tyska klockspel, italienska lutor, fågelburar med
flerfaldiga sorters sångfåglar, fiskkupor och annat krafs. Bergmästaren
fann då nya medel att förnöja Barbro. Han skaffade henne en kammarpiga
och två leksystrar eller sällskapsdamer. Kammarpigan var Tilda i
Lillgården, en hurtig flicka, som blev Barbro till behag. Leksystrarna
voro Lotten Schager från Herrlestorp och Brita Billman från Bånga.
Lotten Schager fick till uppgift att lära Barbro spela på det stora
åbäket till taffel. När änkenåden på Herrlestorp hörde, att hennes
välborna dotter skulle förvandlas till en liten musikmamsell, blev hon
mycket bedrövad och kände nu först till fullo, vilken olycka fattigdomen
är. Men bergmästaren satte flickan utan vidare krus i vagnen och med
lika litet krus lassade han av henne vid Frötjärn. Brita Billman kom
självmant. Hennes far flackade land och rike omkring för att skaffa
pengar, och var han nu befann sig var ovisst. Men till Bånga kommo
utmätningsmännen och förseglade löst och fast, stort och smått. Brita
såg sig då ingen annan råd än att söka tjänst på Frötjärn.
Det blev vår, glänsande gullvivor i rabatternas mörka mylla, äppelblomst
på svarta, fuktiga grenar, vita sippor under ljusgrönt björklöv.
Flickorna vandrade långsamt och makligt omkring i trädgården. Barbro med
armarna i kors under brösten och huvudet något framåtböjt. De andra,
oroligare i sina rörelser, än böjande sig till marken efter blommor än
lyftande armarna upp mot trädgrenarna. De dröjde vid buskar där fåglarna
redan börjat häcka. Svartvingade flugsnappar med vita, ulligt mjuka
bröst fladdrade oförskräckt omkring dem, ärlor, finkar, rödbröst gitte
knappt väja. Allt detta betraktade bergmästaren med största välbehag.
Han smög sig ut på terrassen, där en tät och ganska förvildad rosenhäck
gav ett gott gömställe. Han granskade Barbro och fann, att han ingalunda
betalt detta stycke ungdom för dyrt. Hon var verkligen välväxt, mjuk och
behaglig i alla sina rörelser. Höfterna vaggade icke som tarvliga
flickors höfter, hon bar sin kropp med styrka och lätthet. Hennes hals
lyste vit med ett svagt skimmer av bärnsten.
Ibland följde han henne ned i trädgården och gick då ett par steg bakom
henne. Han böjde sig än åt höger än åt vänster för att bättre kunna
betrakta hennes armbågar, som doldes av den pösande kjolens veck. Någon
gång kom han henne så nära, att hon kände hans andedräkt. Och när hon
hunnit ned till stranden eller när hon stannade vid grinden, som leder
ut till vägen, hände det, att han helt plötsligt grep henne i armen
eller tog henne om livet och förde henne tillbaka in i trädgården.
Eljest rörde han henne icke.
Och han fann ännu ett sätt att bereda henne nöje. Han förde till
Frötjärn en viss magister Ekmarck, en karl i fyrtioårsåldern, en riktig
slarver som för dryckenskaps och många upptågs skull körts ur
latinskolans tjänst. Han var en mästare i allt, som är onyttigt. Han
trollade med kort och tärning, han härmade alla djur och alla människor
på det förträffligaste sätt, han deklamerade med mycken känsla,
trakterade luta och flöjt och sjöng med en något hes men kraftfull
stämma. Han var vidare den störste pratmakare, som gått i ett par
nedkippade stövlar, han kände alla människor, sprang i alla gårdar och
förde allt skvaller på gott och ont från socken till socken. Han sjöng
för Barbro och gjorde sina konster. Rygell, som aldrig haft tid att
lyssna till gyckelmakare, skrattade omåttligt och kunde icke alltid
skilja mellan det avsiktligt löjliga och det patetiska, vilket förtröt
magistern. Ekmarck förde då Barbro upp på Frötjärns häll, som också
kallas Kungsstenen. Härifrån är utsikten vidsträckt, till vänster ser
man över Stenby och Raslinge ända bort till Vesslan, åt höger ser man
över det flacka Vassbrolandet Bånga och längst i söder Fallas vita
murar. Barbro frågade om man även kunde se Hilleborn. Magistern spejade
förgäves. Slutligen klättrade han upp i en tall, som står längst ute vid
stupet. Från tallens topp kunde han skönja taket på Hilleborn. Han
föreslog, att man skulle uppföra ett utsiktstorn något högre än tallen.
Bergmästaren sade:
-- Jag har lovat Barbro, att hon skall få se Hilleborn både utan och
innan och så mycket det henne lyster. Därmed får hon vara nöjd.
Barbro visade intet missnöje, men bergmästaren var hela den dagen sur
och tvär och såg snett på flickornas lekar. Han kunde inte längre
förstå, att vuxna människor ville förslösa sin tid så gagnlöst.
Magistern lät sig icke avskräckas, han tog till lutan och sjöng i
skymningen så att göken vaknade och begynte gala. Genast var magistern
färdig att härma göken och det blev dem emellan en ursinnig
sångartävlan, som ändade med att göken drog sig ur striden med ett
sprucket och ängsligt kuku.
-- Det var göken, sade Ekmarck. Han har nu dött för sin fåfängas skull
och ligger på rygg i mossen. Låt oss ta fatt på de andra.
Han härmade människorna, som bo vid Kroken. Han härmade gamle greven på
Falla, när han en söndagsmorgon kliver ut på smedjebacken för att hälsa
sitt folk som inte längre är hans och ängsligt vaktar sig för att vända
dem den del av ryggen där syrtuten skiner i kapp med solen. Han härmade
hennes nåd på Herrlestorp, när hon plirande och rädd att begå ett brott
mot etiketten, stiger ut på trappan för att möta en gäst, om vars börd
och ställning hon ingenting vet. Han härmade bröderna Fielding på
Vassbro, sprättar och kvinnotjusare, han härmade patron Sundin på
Haddinge när han äter i kapp med sin hjärtevän den store
kreaturshandlaren herr Gellin och så småningom armbågas bort från fatet.
Plötsligt sköt han rygg, tryckte ned huvudet, så att hakan vilade mot
bröstet, slöt vänstra ögat. Han ryckte till sig Barbros redikyl och
hängde den över armen, med tunga steg lunkade han fram över hällen, då
och då böjde han sig ned och tog upp en kotte, ett strå, en sten,
granskade den, luktade, bet i den och stoppade den med ett belåtet
grymtande i påsen. Bergmästaren sade:
-- Vem ska nu det där vara? Kanske det är rättarn, eftersom han är
enögd.
I stället för att svara smög sig Ekmarck alltjämt förvriden på samma
sätt, bakom Barbros rygg, böjde sig ned så att hans panna snuddade vid
hennes nacke, slöt ögat, vidgade näsborrarna och andades in hennes doft
med synbart välbehag. När Barbro kände den kittlande heta pusten brast
hon i skratt och ropade:
-- Det är bergmästaren!
Magistern återtog hastigt sin rätta gestalt, förläget leende gick han
bort mot Rygell och bad honom icke tycka illa vara. Bergmästaren reste
sig långsamt och begynte stiga nedför hällen. Han vände sig om och sade:
-- Som man bäddar får man ligga. Föder jag en lathund får jag väl inte
ta det illa, att han rapar mig i synen. Men nu ser jag, att Barbro inte
leds på Frötjärn, och då får jag väl gå till det som är nyttigare.
Samma afton for han till Hoby och därifrån ända upp till Älvsnäs, där
timmer skulle flottas. Han stannade vid älven en vecka. När han
återvände till Hoby, möttes han av rättaren på Frötjärn.
-- Vad gör du här? frågade Rygell. Har de nu slutat att sjunga och
trolla på Frötjärn?
Rättaren sade:
-- Sjunger gör de, så att en aldrig får sova. Och nu trolla de, så att
jag tänker det blir knappt med sömn för bergmästaren. De ha trollat till
sig en eka. När jag for, höll magistern på och tjärade botten därnere
vid hällen.
Rygell lät spänna för trillan och körde till Frötjärn. Han höll bakom
ladulängan och kom osedd in i trädgården. Fönstren stodo öppna, han
hörde magistern och flickorna sjunga. Barbro stod på terrassen och
klippte rosenhäcken.
Bergmästaren letade utmed stranden efter ekan. Han tog en stör och gick
långt ut i vassen för att undersöka sjöbottnen. Ingenstans fann han
någon eka. Han steg då upp till Barbro och hälsade. Hon sade:
-- Det var gott att bergmästaren kom. Här börjar bli ensamt.
Han räknade på fingrarna:
-- Barbro har två leksystrar, en magister och en kammarpiga. Hur kan det
vara ensamt?
Barbro svarade:
-- Minns inte bergmästaren, vad han lovade, när han tog mig med till
Frötjärn? Han lovade, att alla skulle lyda mig, gamla som unga. Nu
tänker jag bygga en klockstapel på hällen, och när det blir
helgdagskväll, skall jag ringa samman till dansgille.
Rygell gick förbi Barbro utan att svara, han gick in i salen, där
magistern och flickorna alltjämt sjöngo och spelade. Han tog lutan från
magistern och hängde den på väggen. Han befallde honom att stiga in på
gårdskontoret, där han skulle få vidare besked. Han befallde flickorna
att skyndsamligen packa sig ned i köket för att sköta de sysslor, som
där kunde finnas att sköta. Nu var det slut med dagdriveriet, eho, som
ville äta, skulle ock arbeta. Undantagandes Barbro, som enligt
överenskommelse hade sin frihet.
När allt sålunda var ordnat, magistern fängslad vid pulpeten och
flickorna satta till grova och tunga göromål, gjorde han sig redo att
återvända till Hoby. Men Barbro ställde sig i vägen för honom och
påminde honom än en gång om löftet. Bergmästaren svarade, att han icke
kände annat löfte än det, han givit inför prästen. Han sköt Barbro åt
sidan och steg upp i vagnen. Barbro ställde sig med foten på vagnssteget
och ville inte gå därifrån, förrän han erkänt sitt löfte.
Rygell sade:
-- Ja, jag lovade, att folk här vid Kroken skulle lyda Barbro. Det är
sant. Men Barbro lovade mig inför prästen att vara mig underdånig och
lydig ...
Barbro brast i skratt.
-- Bergmästaren tör inte vara god att knäppa nötter med, sade hon. Men
nog vill jag försöka.
Hon svängde sig hastigt om och sprang ned i trädgården. Bergmästaren
dröjde en stund villrådig, han satte trillan i gång och körde långsamt
ned på vägen. När han åkt ett stycke, fick han se rättaren, som
svängande med armarna och hojtande kom springande tvärs över havreåkern.
Bergmästaren hoppade ur trillan, som ännu var i gång och lunkade ut på
åkern.
-- Frun, flämtade rättarn, frun har gett sig ut på sjön. Det är
kammarpigan, som hämtat henne i ekan. Nu ror de mot Frösevi brygga. Om
bergmästaren kör upp på Hillebornsvägen, så kan han genskjuta --
Byvägen, som leder från Stenby till Hilleborn, skär Hobyvägen vid pass
en kvarts mil från Frötjärn. Det blev en dryg sväng, och bergmästaren
körde så hårt, att trillan dansade från dikeskant till dikeskant. När
han kommit ett stycke fram på byvägen, fick han fri utsikt över sjön.
Han såg, att ekan redan landat vid Frösevi brygga, och att Barbro ensam
stigit i land. Hon tog genvägen över ängarna upp till Hillebornsvägen.
Hon gick inte särdeles fort. Bergmästaren saktade farten och måste
likväl vänta en stund vid vägskälet. Han trodde, att hon skulle vika av
inåt skogen och höll sig redo att lämna häst och kärra i sticket. Men
Barbro närmade sig helt lugnt. Som vanligt höll hon armarna korsade
under brösten, huvudet något framåtböjt. Bergmästaren frågade, vart hon
ämnade sig. Hon svarade: Till Hilleborn.
-- Sätt dig då upp i trillan. Det är onödigt att du tröttar dig. Helst
du har den där värken i bröstet.
Hon satte sig upp i vagnen och de körde i sakta mak ett stycke framåt.
Efter en stund frågade Barbro:
-- Hur långt är det nu till Hilleborn?
-- Det är väl en kvartsmil.
De körde ytterligare ett stycke. Då märkte Rygell, att hästen ville
svänga av åt vänster. Det var Barbro som sakta och varligt drog i
vänstertömmen.
-- Vill du nu vända? frågade Rygell, och Barbro nickade. Men
bergmästaren gav hästen ett duktigt rapp.
-- En får väl något veta, vad en vill, eljest blir det snett och vint.
Nu kör vi till Hilleborn.
Barbro gjorde ett försök att kasta sig ur vagnen, som hade god fart.
Bergmästaren grep henne i kjolen. Han räckte henne tömmarna och sade:
-- Vill du hellre fara ensam, så går jag hem igen.
När Barbro fått tömmarna i hand, vände hon med ett så häftigt ryck, att
hästen blev skrämd och satte av i sken mot Frötjärn. Bergmästaren lade
armarna i kors och lät henne hållas. Så småningom fick hon bukt med
hästen, och de kommo oskadade fram till Frötjärn. Men när Barbro skulle
stiga ur vagnen, kunde hon inte längre hålla sig upprätt, utan
bergmästaren måtte bära henne in i huset.
Bergmästaren stannade sedan någon tid på Frötjärn och skickade rättaren
i sitt ställe till Hoby. Lotten Schager och Brita Billman skötte från
morgon till kväll sina sysslor och sattes till så grovt och tungt
arbete, att leklusten alldeles förgick. Vad magistern beträffar, höll
Rygell honom under lås och regel på gårdskontoret och tvang honom med
svält och ännu mer med törst att arbeta. Kammarpigan hade återvänt till
föräldrarna i Lillgården.
Barbro vandrade alltså ensam i sin trädgård och hade intet annat att
förnöja sig med än de luftslott, hon byggde. Med bergmästaren talade hon
föga, men de ord, som växlades, voro vänliga nog. En dag frågade Rygell,
om hon inte leddes vid att gå sysslolös.
Barbro svarade:
-- Hur skulle jag kunna ledas, som har så mycket i tankarna?
Bergmästaren sade:
-- Jag vet nog, vad Barbro tänker på. Hon tänker på, att jag lovat henne
Hilleborn. Det löftet står jag för. Och har väl redan något i görningen.
Men hon får tåla sig till hösten. Först måste jag ordna affärerna med
Bånga.
Barbro sade:
-- Och när nu Hilleborn blir mitt, då gör jag med Hilleborn vad jag
vill. Och vill jag skänka bort Hilleborn, som man skänker bort ett
äpple, så kan ingen hindra mig.
Den gången blev bergmästaren varken ond eller rädd. Att skänka bort
Hilleborn, som man bjuder ett äpple, föreföll honom övermåttan löjligt.
Han skrattade sitt tysta skratt, som egentligen endast bestod i att den
kullriga ryggen guppade och ögat rann.
-- Nej, tokigare än ett tokigt kvinnfolk, det finns inte. Men Barbro har
slitit för länge på bröllopskläderna. Sätt nu på sig en grov kjortel och
se till att någonting blir uträttat. I mjölkkammaren finns det göra för
mer än en. Där kan Barbro börja.
Barbro svarade:
-- Nog kan jag kärna bergmästarens smör. Men löftet, som han gav mig,
det skall han hålla, vilket han vill eller ej.
Barbro Backe tog från kistbotten den grova arbetsdräkten och begav sig
till mjölkkammaren. Den ligger tätt intill ladugårdslängan och utanför
trädgårdens häckar och diken. Huset har två dörrar, av vilka den ena
vätter åt stallgården, den andra utåt ängarna och sjön. Här ställde sig
Barbro med sin kärna, och under det att hon kärnade, sjöng hon.
Magisterns lustiga visor hade hon glömt och Lotten Schagers ballader.
Hon hade aldrig lärt sig annat än barnvisor, om troll och jättar och
skogsrå och hon sjöng:
"Trollet sitter vid sin vägg
kammar ut sitt silverskägg
sjunger vid den gråa häll:
Litet kid kom hit i kväll,
dig så vill jag lova
under guldlås sova --"
Det gjorde arbetet lättare och kom henne att glömma smärtorna i bröstet.
Men sången oroade bergmästaren. Han tog ofta vägen förbi mjölkkammaren,
dröjde vid husknuten och lyddes med hand bak örat. Ibland satte han sig
på mjölkpallen, som stod utanför gaveln och blev sittande rätt långa
stunder, sysslolös och tungsint.
Och det hände en gång, när Barbro sjöng en visa om vårens blommor, att
han gick ut på fältet och letade samman en handfull gullvivor. Han
masade sig långsamt fram till dörren, bidade till dess att Barbro slutat
sjunga och sträckte då det gula knippet på rak arm in genom
dörröppningen.
Barbro tackade och fäste blommorna vid sin klädnad. Men bergmästaren
blev helt förlägen, väl ej för blommornas skull utan därför att han
spillt så mycken tid vid mjölkkammardörren. Han for till Hoby och
stannade i skogarna mer än en vecka.