II.

Bergmästarens tredje hustru tillhörde den släkten Backe, som före

Siedlar och Bourmaistrar ägt och bebott Hilleborn, åtta mantal ypperligt

frälse i Hulinge socken. Gården har sitt namn efter Hillarius Petri,

hertig Karls skrivare. Hans far var prästen Petrus, kallad Petter

Slägga, en styvsint och nitisk man, som för den rena lärans skull

förföljdes under Johan. Tre år levde han fågelfri i Hoby skogar, hårt

ansatt av konungens män. Till sitt försvar använde han en vanlig

smedsslägga och fick därav namnet. Hans sonson, Jacobus Hillarii, var en

särling och druckenbolt, därtill stor scepticus, lärjunge av Cartesius.

Han skrev sig Jacobus Baccalaureus Artium, och härav kom det sig, att

gemene man kallade honom Jacob Backe eller Jacob på Backen, vilket

passade förträffligt, eftersom Hilleborn verkligen ligger i en

backsluttning. Namnet gav han i arv åt sina efterkommande och även

gården fastän illa skuldsatt. Hans sonsons sonson var den siste Backe på

Hilleborn, en skötsam karl, ihärdig i arbete och omtanke, sparsam ända

till snålhet. Han gifte sig med en rik köpmansdotter, som icke var

särdeles väl känd. Grannarna gjorde narr av honom för den töitans skull,

och prästen i Hulinge vägrade henne nattvarden, vilket ock dessförinnan

hade skett i staden. Det var tungt nog för Backe, men tyngre hade han

väl burit för att få behålla Hilleborn. Likväl gick det honom illa.

Hustrun slog på stort och mannen måste cedera. Han fördes till häktet i

Örebro. När han med länsman bredvid sig körde ned på Frötjärnsslätten,

just där man förlorar Hilleborn ur sikte, skall han ha bitit sig i högra

armen för att öppna pulsådern. Även härutinnan misslyckades han. Med

honom försvann släkten från Hilleborn och från trakten.

Den levde dock kvar i Västergötland och Småland. Vårvintern 57 reste

bergmästare Rygell omkring i Västergötland för att uppköpa hästar. I

medio av mars anlände han till Skara och träffade där en Petter Backe,

pensionerad fanjunkare, som drev handel med hästar. Det blev livligt

ordbyte och snart nog tvist och träta. Rygell ville draga sig undan, men

Petter Backe släppte honom icke. Han påstod, att främlingen skällt honom

hästtjuv och ville prompt ha vittnen på hans mun. Han tillkallade sina

vänner, gesäller, löst folk, avskedade knektar och en hop lustiga

scholares. De drevo bergmästaren kors och tvärs över torget ropande, att

en utböling icke skulle komma med skamsord till ärliga västgötar. Gubben

lunkade snällt undan men fastnade till sist i en fyrkant av slädar och

såg sig ingen utväg. Då drog han av helgdagsrocken, stoppade plånboken

innanför byxlinningen och gjorde sig redo att slåss. Men när nu gubbarna

kommit varandra in på livet, är det troligt att fanjunkaren misstrodde

sina krafter eller att något annat kom i vägen. Han ryggade nämligen

baklänges, höll händerna för ögonen och ropade:

-- Nej, tvi, det var den fulaste karl, jag har sett. Nej, tvi, om jag

tar i det vidundret. Låt oss då hellre dricka öl tillsammans.

Bergmästaren fann det icke rådligt att vägra. Han bjöd fanjunkaren och

hela hans sällskap på varmt öl. När drycken gjort sin verkan, började

gubbarna skrodera. Fanjunkaren bullrade som en tom tunna, Rygell bjöd

över snabbt och fåordigt. Fanjunkaren skröt med sitt stall, Rygell

svarade:

-- Nog har jag fler gårdar än du hästar och bättre.

Då krossade fanjunkaren sitt krus och ropade:

-- Din himla hund! Vet du vem jag är? Jag är Petter Backe till

Hilleborn. Det är jag. Fast den knävla Bourmaister sitter på gården. Jag

är välborne herr Petter Backe till Hilleborn. Känner du gården, gubbe?

Rygell svarade:

-- Gör väl det, eftersom jag har pant där för femton tusen riksdaler.

Nu blev fanjunkaren stillsam, sörplade ur ett nytt krus och talade med

sig själv i ölfradgan. Att bergmästaren hade pant i Hilleborn, som för

alla Backar var ett förlovat land, det krossade honom. Men när han nått

botten i kruset, kände han sig åter vara karl att ta fatt på leken.

-- Nog tror jag, att du är rik, sade han. Men vad har du för glädje av

dina rikedomar, ditt åbäke? Flickorna lär väl sky dig som pesten.

Svarade Rygell:

-- Två gånger var jag gift. Och det var behagliga fruntimmer av god

härkomst och fin uppfostran. Tör väl hända, jag gifter mig en gång till,

men inte blir det med någon fanjunkaredotter.

Fanjunkaren försjönk i än djupare funderingar. Slutligen sade han:

-- Har du pant i Hilleborn, så är du min landsman mycket mer än det här

knävla packet. Du skall äta vid mitt bord och sova under mitt tak.

Där halp inga föreställningar. Fanjunkaren och hans vänner satte

bergmästaren i släden och det bar av. Sålunda fördes Rygell mot sin

vilja och nästan med våld till Barbro Backes hem.

Det var en liten gård halvannan mil söder om Skara. En rödmålad stuga,

gråspräcklig av väder och vind, fattigdom och mossa. Petter Backes barn

mötte på förstukvisten, en hel hop, gossar och flickor, däribland

Barbro, som var äldst och husmor. Fanjunkaren gitte inte föreställa

gästen, han sade endast:

-- Här är en kar, som har pant i Hilleborn. Duka nu upp, om du har

något.

Han gick genast in på sin kammare för att sova bort ölruset.

Bergmästaren ställde sig vid järnugnen i salen och betraktade Barbro,

som gick från och till bordet med duktyg, tallrikar och glas. När allt

var färdigt, stannade hon kvar för att betjäna honom men deltog icke

själv i måltiden. Bergmästaren åt grundligt och unnade sig god tid.

Sedan han tagit två gånger av varje fat, suckade han djupt och sade:

-- Nu tackom och lovom Herren! Mamsell lilla ska vara så god och läsa en

bordsbön.

Han reste sig, slöt ögat, knäppte händerna. Barbro betraktade honom med

förvåning. Hans rygg var kullrig, huvudet så framskjutet och nedtyngt,

att hakan med två väldiga, grågula skäggtofsar nästan vilade mot

bröstet. Stora blågrå öronlappar stodo rakt ut från huvudet, ansiktet

var oregelbundet och uppsvällt, vänstra ögonhålan tom, hoprynkad i ett

mattgult ärr. Endast munnen var välskapad, liten med fylliga,

bågformade, ljusröda läppar. Framtänderna jämna och friska.

Barbro läste dröjande sin bön, här och var stapplande på orden. Men

Rygell fann hennes röst obeskrivligt mild. Han torkade ögat med

rockärmen, bugade till tack för välfägnaden och klappade Barbro under

hakan. Barbro neg. De stodo en stund helt nära varandra och visste

varken att säga något eller att gå var åt sitt håll. Slutligen frågade

han efter hennes ålder, som var nitton år. Vidare frågade han, om hon

någonsin sett en fulare gubbe. Barbro svarade, att hon aldrig sett någon

så ful. Bergmästaren tog henne då på nytt under hakan och sade:

-- Nog finns det vackra unga karlar vid Kroken, där jag bor. Men det är

i alla fall jag, som råder över dem alla. Det är roligt det, mamsell.

Vad henne beträffar, lilla mamsell, så tycker jag om henne. Hon är mild

och lågmäld. Hon är så vacker, så det lyser om henne. Vacker och

välväxt.

Barbro skrattade och sade:

-- Herrn ska inte ha omak med artigheter. Jag har redan den jag håller

av och lyssnar inte till andra. Följ mig nu, så skall jag visa herrn

till sovkammaren.

Han följde henne uppför den mörka trappan, som luktade av mögel och

fattigdom. Han tog efter henne, men hon slank behändigt undan och

lämnade honom ensam i mörkret.

Följande morgon gick han ned till stallet och mötte där fanjunkaren, som

frågade, när han tänkte resa. Rygell svarade, att han först ville se

hästarna. Men när han väl kom in i köpenskapen, blev han åter sig själv,

kinkig och vaksam, stor på sitt och mäkta vresig mot fattiglappen. Det

förtröt Petter Backe. Likväl ville han icke vara ohövlig mot gästen utan

sökte vända alltsammans i skämt, sägande:

-- Mig tycks, att bror kikar oftare åt köket än åt stallet. Skulle mina

flickor behaga bror bättre, så kan vi lägga handeln på den bogen.

Genast svarade Rygell.

-- Ja, Barbro. Om jag får Barbro.

Fanjunkaren blev bestört över att hans plan lyckats så hastigt och väl.

Han gjorde invändningar. Förliden vår hade han hyst en ung Bourmaister,

brorson till kommerserådet, en knävel att ha hand med hästar. Han hade

lärt Barbro rida och fanjunkaren fruktade, att flickan fäst sig vid

pojken.

Rygell sade:

-- Då har hon fäst sig vid en fattiglapp, och det kan aldrig vara

meningen. Vad det lider, ska jag vräka kommerserådet själv från

Hilleborn. Gå nu in och lova flickan Hilleborn eller vad hon behagar.

Kära bror ska också få en dusör, som förslår.

Nu tog fanjunkaren illa upp. -- Dra för knävel i våld! ropade han. Tror

kära bror, att jag säljer mina flickor åt fula gubbar? Slå i stället

till och köp hästarna, så kan vi alltid tala om det andra sedan.

De gingo in i salen, och Barbro tillkallades. Hon skulle vara köpvittne.

-- Räkna upp hästarna, befallde Rygell, och nämn priset för var och en.

Fanjunkaren räknade upp hästarna och nämnde priset, varvid han efter god

sed tilltog en rundlig prutmån. Men bergmästaren lade pengarna på bordet

utan att pruta, och där summan var ojämn, rundade han av uppåt. Han

vände sig till Barbro.

-- Vad säger nu mamsell? Är jag kanske ett uns vackrare i dag än i går?

Barbro svarade:

-- Jag tycker att bergmästaren är fulare vid dagsljus.

Rygell besinnade sig några ögonblick. Därpå sade han:

-- Här i rucklet är det aldrig tal om annat än Hilleborn. Som om den

gården vore så präktig. Jag har väl det, som är bättre. Men nu lovar jag

mamsell att inom år och dag köpa Hilleborn och ge henne i morgongåva.

Petter Backe slog samman händerna. En värre skrävlare hade han aldrig

mött! Vem hade bjudit Hilleborn till salu? Och hur kunde han om än

aldrig så rik, köpa, när ägaren icke ville sälja?

Rygell svarade:

-- Det blir min sak. Men har mamsell räknat på att komma till Hilleborn

med Bourmaisters brorson, så har hon räknat bra galet, eftersom

kommerserådet har egna söner. Nej, räkna hon omigen, mamsell. Mitt bud

står till klockan fem i kväll.

Klockan fem höll han med släden utanför framför trappan. Han lyfte just

piskan ur hållaren, när Barbro kom ut till honom.

Hon sade:

-- Jag hör, att bergmästaren lovat hjälpa far, ifall jag gör honom till

viljes. Gå in till far då och gör upp. Det är inte lönt att avslå

hjälpen.

Och när han icke genast steg ur, blev hon otålig.

-- Se så, stig ur nu. Räck mig tömmarna, jag ska köra hästarna till

stallet.

* * * * *

Tre veckor senare stod bröllopet. Brudgummen drog alla kostnader,

utrustade bruden på det präktigaste och klädde upp svärfar, svägerskor

och svågrar.

Vigseln förrättades om morgonen, och redan vid middagstid lämnade

brudparet bröllopsgården. Under första dagsresan inträffade den olyckan,

att vagnen stjälpte i ett dike. Därvid blev fru Barbro illa klämd och

klagade över smärtor i bröstkorgen. Resan måste avbrytas vid närmaste

gästgivargård. En läkare tillkallades, han kunde varken finna benbrott

eller annan allvarlig skada. När det led mot natten, och då Barbro

alltjämt klagade över smärtor, gick bergmästaren in till henne och satte

sig på sängkanten. Han sade:

-- Barbro behöver inte förställa sig. Jag vet nog, varför hon jämrar.

Men jag vill, att Barbro skall vara nöjd. Sov hon sött i sin säng, jag

finner väl annan liggplats.

Han blev emellertid sittande på sängkanten med armarna hängande över

gaveln, huvudet vilande mot armen. Han andades tungt med ett snörvlande

ljud. Barbro trodde, att han somnat. Men ljudet blev allt starkare och

mera jämrande. Barbro frågade:

-- Vad är det nu med bergmästaren?

Han svarade:

-- Jag har en sådan vånda.

Barbro satte sig upp i sängen. Hon ville lugna honom och lade sina

händer på hans huvud. Plötsligt vände han sig om, grep henne kring

handlovarna, klämde och skakade. I det svaga ljuset från nattlampan fick

hans ansikte en askdunkel färg, det friska ögat glänste som ett svart

kol, läpparna glänste. Han sade:

-- Du har det bra, du. Du är nitton år. Du kan ödsla. Å, det gräver i

mig, att jag ska vara så gammal. Det gräver i mig. Sjuttio högst åttio

år varar en människas liv. Det står i Skriften du! Sen är det slut. Å,

herregud!

Och han började tala om sina gårdar, sina fält, sina gruvor, ugnar,

hammare. Han talade som ett barn om sina leksaker, sina älsklingar, sina

favoriter, sina nya leksaker, som ännu gömma många hemligheter, många

nöjen. Han talade också om Barbro. Han räknade:

-- Då du blir trettio, då blir jag sjuttioåtta. Herregud, sen är det

slut. Du förstår, jag dör. Det är slut alldeles. Och då är du ung. Du är

ung, du.

Hon frågade:

-- Vad vore svårast att lämna: gårdarna eller mig?

Han svarade:

-- Alltsammans. Det är ingen skillnad. Alltsammans.

Men Barbro trodde, att hans vånda gällde henne. Hon bedyrade, att det

verkligen sved olidligt i bröstet. Säkert hade hon tagit allvarlig skada

därborta i diket.

-- Trösta sig! bad hon. Bergmästaren blir hundra år och mer till. Och

säkert blir han änkling för tredje gången.

Han slog ifrån sig, den sorgen skulle han aldrig överleva. Men tydligen

fann han någon tröst i Barbros ord. Han satte sig till rätta, kröp upp

mot sänggaveln, slog armarna kring knäna. Barbro förundrade sig åter

över hans utseende, mest över hans läppar, som voro så egendomligt

friska och röda, så ungdomligt mjuka.

-- Ja, sade han, den som lever återhållsamt och ärbart blir gammal. Far

blev nittiofyra. De säger, att jag ska bli blind på andra ögat också.

Men vad gör det mig, om jag bara får leva.

När nu Barbro såg honom lugnare, lade hon sig ned och drog täcket upp

under hakan. Plågorna började på nytt och hon jämrade sakta. Hon bad

honom berätta om Frötjärn och om gårdarna däromkring. Så skulle hon

glömma plågorna och kanske somna. Han var genast redo. Han berättade om

sitt rike vid sjön Kroken, landet från Frötjärn till Falla. Han talade

också om Hilleborn. Då sade Barbro:

-- Och när nu Hilleborn blir mitt, då gör jag med Hilleborn, vad jag

vill? Lova! Vill jag bo på Hilleborn, så bor jag på Hilleborn. Och vill

jag skänka bort Hilleborn, som man skänker bort ett äpple, så kan ingen

hindra mig.

Bergmästaren hajade till. Det flög för honom, att hon kanske ville locka

honom i en fälla, att hon någonstans dolde vittnen, som kunde edfästa

ett löfte. Han vred sig omkring och sökte med den enögda blicken i alla

vrår. Men när han slutligen böjde sig fram och betraktade flickansiktet,

mjukt, sömnstilla, med det vaga leende, som varken är list eller lycka

endast ungdom, kände han sig lugnad. Och besinnande att ett löfte, givet

åt ett halvsovande barn i en vittneslös kammare icke har särdeles stor

giltighet, sade han:

-- Alltsammans hör Barbro till. Barbro får allt i morgongåva. Lilla

Barbro skall vara som en drottning. Alla måste lyda min Barbro, unga som

gamla.

Halvt i sömnen upprepade hon:

-- Unga som gamla, alla --