I.

Kroken heter en sjö, som ligger inom Raslinge, Hulinge och Stora Hammars

socknar. Den sträcker sig från Frötjärns häll i norr till Falla forsar i

söder. Mellan Frötjärn och Raslinge är sjön smal och grund med vassrika

stränder och ett yvigt sjögräs, som endast lämnar en trång ränna öppen

för båtarna. På västra stranden ligga Stenbyböndernas gårdar,

Storgården, Lillgården och Mellangården, som också kallas Losätra. På

norra stranden ligger Frötjärn och på den västra Frösevi, en utgård

under Bourmaistrarnas Hilleborn. Kring Raslinge klint gör sjön en vid

båge. Där lyser en vit kyrka ut över bukten, och där är vattnet djupast

och mörkast. På klintens sydsluttning ligger Herrlestorp, släkten

Schagers stamgods. Sjön svänger nu åt väster och når, smalnande mellan

höga stränder, berget Vesslan. Bakom Vesslan ligger Hoby, bergmästare

Rygells gård. Från berget studsar sjön tillbaka mot sydost. Här går en

ström med ständigt oroliga små vågor och virvlar, ett ständigt sorlande

glitter ända fram till Bånga. Åter flyter sjön ut i en vid bukt,

stillsam med låga, odlade stränder; svänger varligt kring lövträdsuddar

och riktar sin spets mot söder, mot Falla. Det är Kroken, en ganska djup

sjö med stränder av granit mellan Raslinge och Vesslan med höga grå

hällar, som här och var öppnas i gulröda, skimrande skrevor, med mörka

skogar av gran och tall, med björkar vid Frötjärn, ekar, lindar och

lönnar vid Vassbro, med de präktigaste åkrar vid Bånga, med gruvor vid

Hoby, svarta smedjor vid Falla.

På Kroken färdades mamsell Malin Hamrin, när hon om lördagskvällarna for

till dansgille. Hon var då om dags den, som dansade mest i Raslinge, och

aldrig behövde hon sakna tillfälle eller kavaljerer. Det dansades på

Herrlestorp, det dansades på Falla, det dansades vid pingst och Johannes

och skördefest på Stenby backe. Men på Bånga dansade fänrik Billman var

dag i veckan, så snart ett kjoltyg fanns att tillgå, och dansade med

mycken kraft och hurtighet. Mamsell Hamrin rodde helst till Bånga.

Gården var ett ungkarlsnäste med dåligt rykte, och kära far Hamrin såg

ogärna, att hon tog den vägen. Kära far var eljest en beskedlig karl,

som gav dottern all tänkbar frihet. Hon brukade den så länge och

grundligt, att det till sist blev skvaller och ledsamma ord i lönndom.

Då kom Rygell från Hoby och tog henne till sig. Han ville lära henne att

arbeta. Fin sömnad räknade han inte för arbete. Han gjorde henne till

fru på Hoby, som då var hans enda gård och ett skräpigt och förfallet

näste. Hon fick bara två pigor, som tillika skulle mjölka korna och

klippa fåren, hon fick inte ett enda dagsverke av drängarna varken i

köksträdgården eller parken. Hon skulle arbeta. Och hon arbetade. Men om

helgdagskvällarna rodde hon över till Bånga eller till Falla eller gick

till fots hela den långa vägen till Hilleborn, där det också dansades.

Det kunde Rygell inte lida. Hon dansade bort sina krafter och hennes

krafter voro hans, så sant som maten var hans, som hon åt. Han knappade

in på maten, lilla frun fick svälta. För skams skull kunde hon inte

glupa på bjudningarna, och hemma fick hon litet. Från dansen lät hon

icke omvända sig utan arbetade, dansade och svalt. Till slut blev hon

liten och lätt, så att fänriken svängde henne, som man svänger en

fjädervippa. En midsommarnatt dansade hon tolv timmar i sträck på Bånga.

Då bröt blodet fram ur lungorna, kavaljeren blev röd och damen vit. Hon

dog under linden på Bånga. Där leker väl själen än, när linden blommar.

Bergmästare Rygell rodde själv över och hämtade kroppen. Han rodde så

taktfast och lugnt att alla människor förvånade sig, ty på den tiden var

han inte så känd i Raslinge. Han begravde hustrun i Hulinge och trivdes

sedan illa i den socknen. Då köpte han Frötjärn, som ligger avväga, en

halvmil från stora landsvägen och ungefär lika långt från Raslinge

kyrka. Ensamheten passade honom bäst, han var en hart när otröstlig

änkeman, fast sorgen kom litet till synes.

På Frötjärn uppförde han en manbyggnad av sten i två våningar, putsad,

med stor stentrappa och med sandstensornament kring dörrar och fönster.

Inredningen blev därefter, ganska frikostigt tilltagen. Han gav stället

i morgongåva åt sin andra hustru, en prästdotter från Stora Hammar. Hon

var tjugu år yngre än bergmästaren, och han önskade att den ensliga

gården skulle bliva hennes änkesäte. Han ägnade mycken omsorg åt

trädgården, gärdade den med dubbla häckar och diken, djupa som gravar.

Han satte galler för bottenvåningens fönster, införskrev från Danmark

tvenne jättestora doggar med svarta, hiskliga gap och satte en enögd,

besvärligt ful karl till rättare. Rygell hade själv förlorat vänstra

ögat och ansågs i övrigt vara ovanligt ful.

Frötjärn ägde likväl sina behag. Trädgården hade full södersol och var

särdeles rik på rosor. Rummen voro lagom stora, något mörka, möblerade

med de vackra Battwhylska möbler, som räddades vid stora branden på

Falla anno 42. Fru bergmästarinnan fann sitt nöje i att hålla dessa

möbler fria från damm och mal. Hon födde dessutom sin man tre barn, en

gosse och två flickor, vilka av någon anledning sändes till släktingar

för att uppfostras. Huruvida hon hyste någon böjelse för dans är okänt.

För resten dansade man inte längre så flitigt kring Kroken.

Stenbybönderna skördade numera för Rygells räkning och funno ingen

anledning att dansa. På Frösevi satt mamsell Hamrins bror Karl som

arrendator under sin svåger. På Herrlestorp vankade gamla nåden Schager

av och an, vred sina händer och räknade skulderna på fingrarna utan att

de därför blevo färre eller lättare att gälda. På Falla var allting

slut. Gamle greven och grevinnan bodde som inhyseshjon i bottenvåningen,

som förut varit ekonomivåning, och unge greven tjänstgjorde som

bruksbokhållare. Bånga var väl ännu i Billmans ägo, men skulderna växte

oavlåtligt.

Kommerserådet Bourmaister kallade bergmästaren till Hilleborn. Där steg

ingen in utan att först ha skrapat smutsen av fötterna. Men när

bergmästaren såg de dyrbara mattor, som täckte golvet redan i förstugan,

nöjde han sig icke med att skrapa utan drog av stövlarna och lämnade dem

på trappan. Det roade kommerserådet. Han höll sig emellertid allvarsam

och gick rakt på sak.

-- Min bäste Rygell, sade han och höjde sig något på tåspetsarna,

Billman lär ska sitta trångt på Bånga. Vaba? Och nu förljudes det, att

min bäste herre skulle vilja fiska i grumligt vatten. Lyd mitt råd och

låt bli. Min bäste herre har grävt gropar förr, sägs det. Namnet börjar

bli beryktat. Det är inte riktigt honnett, och väcker till sist ont

blod.

Härtill svarade Rygell:

-- Seden tar man sig i ungdomen, herr kommerseråd. När jag gick i

latinskolan, hade jag ingen matsäck. Då satte jag mig bredvid dem, som

hade. Och vad som föll ur deras påsar, och vad de ratade, det tog jag

och mättade mig. Sen dess har jag för vana att taga upp, vad andra

tappa. Men vill kommerserådet satsa något på Bånga, så tör väl Billman

hålla sig kvar ett år eller två.

Kommerserådet visste inte, hur han fort nog skulle bli av med

bergmästaren. Gubben tassade i strumplästen ur rum i rum, som om han

inte funnit vägen ut. Och det tycktes kommerserådet, att han med sitt

enda öga upptäckte så många dolda sprickor och hemliga skavanker i all

härligheten, att Hilleborn inte längre kunde räknas för ett solitt och

burget hem. Billman fick sedermera någon hjälp av kommerserådet men icke

tillräcklig.

Rygell blev allt sämre tåld vid Kroken. Hans båt, som var ett

svarttjärat åbäke till eka, utsattes för åtskilliga missöden och sjönk

slutligen utanför Raslinge klint tack vare två borrhål i akterbrädan.

Rygell sam som en gammal utter och lyckades även föra sin rättare i

land. Han hette Jon och var sin husbondes redskap både i stort och

smått. Efter den betan gingo de ogärna i båt. Bergmästaren skaffade sig

en stadig trilla och en seg och sedig häst, som inte ens de svarta

smederna vid Falla förmådde skrämma. Hovarnas takt och hjulens gnissel

voro snart väl kända kring Kroken. Den som hörde dem, släppte genast vad

han hade för händer, gick in i sitt hus, reglade dörren och sköt till

fönsterluckorna.

Vad fru bergmästarinnan beträffar, var och förblev hon så gott som okänd

för grannarna. Ingen såg henne, ingen visste någonting om henne.

Tiggare, som vågat trotsa de hiskliga danska doggarna och den ännu

hiskligare rättaren, påstodo, att hon var trind och saktmodig och

givmild. Hennes andhämtning var plågsamt kort och tung, antingen på

grund av fetma eller därför att hon led av astma. Hon talade föga och

lågmält. Hon gick tyst och följde alltid utmed väggarna. Hon skydde

färger, så att man i halvdunkel svårligen urskilde hennes gestalt.

Ansiktet var gulgrått, ögonen höll hon alltid nedslagna, som om hon sökt

någonting på golvet.

I början av femtiotalet dog bergmästarens andra hustru. Få människor

hade reda på, när det skedde, eller hur det skedde. Även begravningen

försiggick i all tysthet. Ett urblekt, från hattkullen slakt hängande

sorgflor angav, att bergmästaren åter var änkling. Under två eller tre

månader var hans öga rött och sjukt av gråt.