* * * * *
Detta tilldrog sig alltså i parken i början av månaden maj. Men vad som
förut berättats om herr Abrahams besök i tornrummet och om fru Gunhilds
ångest, det tilldrog sig i mitten av juni.
Åter smyger vännen sig tätt intill henne, och åter tror hon att det är
sonen, barnet, som hon bär. Det är ju ångesten för barnets ögon som gör
henne så ohjälpligt trött och maktlös. Hon lutar sig mot ryggstödet och
glider sakta i stolen. Hon känner, att sonen står bredvid henne. Hon kan
till och med se honom utan att vända på huvudet. Han är hög och rak. Han
liknar någon, som fru Gunhild känt, innan hon blev husfru på
Hviskingeholm.
Men det är icke det, hon tänker på. Hon tänker endast på hans ögon,
endast på hans ögon.
Han står bakom stolen, nu böjer han sig fram över henne med huvudet
lutat. Han ser ivrigt på hennes läppar, och hon ser ivrigt på hans
läppar. Hon ser dem skälva. Han rör vid hennes läppar. Hon skjuter honom
sakta ifrån sig. Han rör vid hennes bröst. Då glider hon. Hödoften
trycker ned henne och vilar över henne som ett tungt, mjukt varmt
vatten.
Hon kämpar för att kunna draga andan. Hon letar efter något att minnas.
Det svartnar, men hon ser ännu hans ögon. Nu stannar hjärtat, nu slår
hjärtat ett slag. Nu stannar hjärtat. Nu slår det två hastiga slag, som
kännas i hela kroppen, smärtsamt.
Fru Gunhild vaknar liggande med huvudet under stolsitsen. Hon finner det
icke underligt, ingenting finner hon underligt. Hon har några ord i
huvudet, som hon måste säga. Och med någon svårighet säger hon:
-- Min dotter -- skall kallas Judith.
Hon småler förnöjd därför att hon har kunnat säga detta i trots av
andnöden. Hon kravlar upp och sätter sig i stolen. Det tar tid. Men när
hon väl har kommit till rätta i stolen, börjar hon grubbla över namnet
Judith. Hon kan icke erinra sig någon med det namnet. Möjligen har hon
läst det i boken eller minns det från bibeln. Hon är glad, att det står
i bibeln, ty herr Abraham tycker om bibliska namn.
Han, som nyss stod bredvid henne, har hon glömt. Hon minns dunkelt, att
det har funnits en ung man vid pass tjugu år, men han är långt borta.
Och hon är alldeles viss, att barnet, hon bär, är ett flickebarn.
Naturligtvis kan hon varken se eller höra detta lilla ofödda flickebarn.
Och hon småler svagt åt halvt glömda dårskaper.
På barnets ögon tänker hon icke vidare.
När hon ser sig omkring blir hon varse, att de sju små kopparsticken av
draget kastats på golvet. Med möda plockar hon upp dem och stryker
varligt av dammet.
Det är de sju dygderna.
Längst dröjer hon vid Caritas. Hennes ansikte uttrycker en mild
sorgsenhet. Kanske är det en smula långdraget, kantigt, mer likt
Liljorna än Bourmaistrarna. I höger hand håller hon ett brinnande hjärta
medan hon med vänstra armen trycker intill sig ett litet, vitt, mjukt
barn. Fru Gunhild kysser barnet.
Hon hör herr Abrahams steg i trappan och sluter av vana sina ögon. Han
stiger in på tå, lägger klinkan försiktigt i lås och går bort och sätter
sig i fönstersmygen.
-- Vad tänker du på? frågar han.
Hon skakar sakta på huvudet. Men plötsligt hejdar hon sig, slår upp
ögonen och säger:
-- Lilja, jag har en bön.
Herr Abraham drar de buskiga brynen högt upp i pannan och stirrar på
henne.
-- Jag ber dig, fortsätter fru Gunhild, att barnet måtte få kallas
Judith.
-- Judith? Efter vem? undrar herr Abraham och tillägger: För resten tör
det väl hända, att det blir en gosse.
Fru Gunhild ler. Hon bläddrar med kopparsticken, sätter dem samman två
och två. Ur en vacker driven silverkanna häller Måttligheten sin
kristallvita dryck. Strålen är tunn och glänsande som en silvertråd.
Justitia blickar manligt lugnt, men man kan se, att hon är en kvinna, ty
när hon tar till svärdet, griper icke lillfingern som de andra fingrarna
utan står lätt krökt, utåtböjd. Fortitudo är en jungfru i pansar. Mjuk
och rund och mild lyfter Hoppet sina blickar. Tron vaktar sin lampa.
Detta är således de sju ädla och starka kvinnor, som bättre än någonting
annat förmå bevara och skydda människans liv. Skydda mot de fientliga
makter, som sträva efter att göra människans liv splittrat, trasigt,
löst till sin hopsättning, utan sammanhang, otydligt, meningslöst. Fru
Gunhild tänker, att hon skulle vilja bjuda de sju Damerna till
fadderskap.
Herr Abraham stönar.
-- Hur går det med slåttern? frågar fru Gunhild.
Herr Abraham jämrar. Regnet har kommit över dem. Det finns ingen
möjlighet att göra vålmar med hattar, eller att få upp hässjorna. Höet
är redan förstört, han ser hela skörden förstörd, han måste sälja sina
kreatur --
-- Huset går vind för våg. Och här sitter du och tänker på nya utgifter,
ständigt nya utgifter.
Fru Gunhild betraktar Visheten. Hon njuter av den lugna, klara,
genomskådande blicken. Hon ser i Vishetens spegel och tycker sig skönja
ett litet flickhuvud.
Då säger fru Gunhild:
-- Nu tror jag, att allt skall bliva gott. Min Judith skall vara allt
det, jag längtat efter --
-- Vad har kära Gunhild längtat efter? frågar herr Abraham.
Men hon kan icke svara. Hon kan icke säga honom, att hon letts vid hans
fulhet och småaktighet. Hon kan icke säga, att hon längtat sig mjältsjuk
efter någonting annat, någonting friskt och glatt, obekymrat, stolt och
vackert. Hon kan icke förklara, hur hon överflyttat denna längtan på
barnen. Hon kan icke säga, att hon hyst agg till honom, därför att
hennes barn voro honom lika i fulhet och småaktighet.