I.

När fru Gunhild gick med sitt fjärde barn, var hon redan trettioåtta år

gammal. Herr Abraham var sextiosex, och han hade icke väntat att Gud

skulle beskära honom ännu en arvinge. Herr Abraham hade då som alltid

svårt att draga sig fram med hustru, talrik barnskara, dyrbara egendomar

och många och glupska tjänare. Han motsåg icke det väntade barnet med

särdeles glädje. Men varken att han högt klagade eller eljest visade sin

kära hustru några tecken till missnöje. Endast att han då och då i

förbigående sökte utforska fru Gunhilds tankar, rädd som han var, att

hon i all tysthet kunde lägga planer för en ovanligt festlig döpelseakt

eller annan kostsam tillställning.

Två eller tre gånger varje dag steg han uppför trapporna till

tornrummet, där fru Gunhild tillbragte de sista veckorna före

förlossningen. Tornrummet var kalt, högt och svalt. Luckorna för söder-

och österfönstren voro tillskruvade, och endast västerfönstret stod

öppet. Fru Gunhild satt i en klumpigt snidad, svartmålad emmastol, vars

skinnklädnad, delvis lossad, hängde i skrynklor och veck. Fru Gunhild

satt helt nära det öppna fönstret och lyssnade till göken, som gol i

väster.

Herr Abraham stiger på tå in i rummet, handskas försiktigt med

dörrklinkan och dröjer vid tröskeln. Fru Gunhild nickar jakande, att han

kan stiga fram, och han går alltjämt på tå bort och sätter sig på

stenbänken i fönstersmygen. Under de buskiga, gråvita ögonbrynen kastar

han en förlägen blick på hustrun. Han stryker sig över låren och harklar

sakta. Då fru Gunhild likväl icke öppnar ögonen, lutar han sig fram över

det runda bordet, vars skiva är av alrot. Han rör vid de vita

linnesakerna och slutligen tar han boken i svartfärgat, slitet

kalvskinn, slår upp pärmen och läser med närsynta ögon:

Christi efterföljelse och All werldzens fåfängligheetz Föracht.

Herr Abraham suckar omedvetet och börjar bläddra i boken som är späckad

med märken. Ett efter ett tar han ut sju små kopparstick, samlar dem i

handen, stryker och glättar dem, men fäster sig föga vid, vad de

föreställa. Under tiden slår fru Gunhild upp ögonen.

-- Hur går det med slåttern? frågar hon.

-- Gud ske lov jo -- jo vars. Han lägger ifrån sig kopparsticken, böjer

sig fram och stryker lätt över hustruns axel och arm.

-- Vad tänker kära Gunhild på? Här -- här i ensamheten.

Hon gör en butter min och låter huvudet sjunka. Herr Abraham fortsätter

hastigt:

-- Jag menar, att det är icke nyttigt för Gunhild. Min salig mor brukade

säga, att kvinnor i välsignat tillstånd ej ha gott av att tänka. Likaså

står det i Skriften, att var dag har nog av sin plåga. Gud råder för

allt, stort som smått. Men jag menar, att Gunhild skulle gå ner och se

om huset. Där nere går allting vind --

Han tystnar. Det fräsande ljudet av jämt mejande liar har upphört. I

dess ställe hör han drängarna skratta och prata sinsemellan.

Fru Gunhild säger:

-- Jag orkar icke. Jag är så besynnerligt trött. Kanske att det är

doften av det nyslagna höet, som söver mig. Jag har svårt att andas, och

ibland flammar det för mina ögon.

Herr Abraham sticker huvudet ut genom fönstret, sakta, försiktigt som en

räv. Osedd ser han drängarna nojsa med varandra ute på gärdet, rättaren

har gått in till sin hustru.

Han drar sig tillbaka ur fönstret, han står stilla en stund och stirrar

bekymrad framför sig.

-- Där hör Gunhild, säger han, drängarna leka och nojsa. Rättarn har

gått till sin hustru. Jag skall föda dem, kläda dem, giva dem lön, men

arbeta vilja de icke. Och här sitter Gunhild och tänker på nya utgifter.

Nya utgifter i dag, nya utgifter i morgon, ständigt. Vad är nu detta?

Han rör vid linnet och spetsarna.

-- Finns det inte små kläder och blöjor efter de andra barnen? Och

varför så fint? Gunhild vet, att små barn smutsa ned och förstöra. Vad

sitter Gunhild och tänker på? Tror kanske, att det skall bli ett stort

döpelsekalas med många inbjudna. Men då måste jag säga nej till min egen

sorg. Vi skola bjuda de faddrar, av vilka barnet kan vänta sig något

gagn. Inga andra. Vad tänker Gunhild på?

-- Ingenting. Vad skulle jag tänka på?

-- Bliv då här och vila, säger herr Abraham och stryker henne över

huvudet. Han går mot dörren, men vänder sig om.

-- Kanske Gunhild tänker på någon gåva vid kyrktagningen? Gunhild har

ingenting att klaga över. När Abraham föddes, fick Gunhild det underbart

vackra och dyrbara korset av guld och rubiner, som tillhört min salig

mor. Min salig mor hade tre verkligt dyrbara smycken, korset, den ryska

emaljringen med fem diamanter och fem turkoser, och slutligen

pärlkedjan. Mor fick tre barn och tre smycken. Gunhild väntar nu sitt

fjärde barn. Men jag kan icke trolla fram något smycke.

-- Jag önskar ingenting, säger fru Gunhild och sluter ögonen. Jag önskar

ingenting för min egen del --

Genast säger herr Abraham:

-- Det lilla barnet behöver ingenting, varken silver eller spetsar. Ett

litet barn behöver moderns omvårdnad och sin fars kärlek. Det är allt.

-- Bliv nu här och vila, eftersom kära Gunhild är trött.

* * * * *

Herr Abraham går, dörrklinkan faller i lås. Efter en stund tystnar

drängarnas prat och liarna fräsa åter i gräset.

Fru Gunhild sträcker på armarna, sträcker på benen. Hon är stel och öm.

Huvudet är tungt och på samma gång tomt. Hon tar stöd mot bordet och

reser sig. Genom fönstret ser hon sju krökta drängryggar och sju krökta

pigryggar. Drängarna äro barhuvade, pigorna ha schaletter. Bakom dem

står herr Abraham Lilja, gråklädd med en solkig mössa på huvudet. Han

snor det gråvita skägget mellan handflatorna, och på skäggets rörelse

kan hon se, att han står och mumlar för sig själv.

Hon blir led på att se herr Abraham Lilja. Långsamt drar hon sig inåt

rummet och sätter sig i fönstersmygen vid det östra fönstret vars lucka

är tillskruvad. Hon sitter framåtlutad med vitt skilda knän.

Hödoften sticker henne i näsan, och hon känner, att hon skall nysa. Hon

tänker på, att hon i hast måste önska sig något, ty en nysning och än

mer tre efter varandra följande ha förmågan att bestyrka och bekräfta en

önskan. Först tänker hon på mannen och gården. Under aderton år har hon

icke hört talas om en riktigt god skörd, och hon skyndar att önska en

god skörd. Hon tänker på förlossningen och önskar en hastig, lindrig

förlossning. Slutligen tänker hon med en viss rädsla på barnet. Hon

önskar ett gossebarn. Hon önskar, att han skall bliva vacker, god och

klok. Hon önskar, att han skall brås på hennes släkt och icke på

Liljorna, som hava grå, långa hästansikten, gråvitt hår och gråvita

ögon.

Under det att hon tänker på allt detta, förgår lusten att nysa. Och hon

småler åt sina dårskaper.

Emellertid ha hennes tankar nu fastnat vid barnet och komma icke loss.

Tre gånger har hon varit havande, men aldrig förr har hon varit fylld av

en sådan myckenhet besynnerliga och oroliga tankar. Med Thomas a Kempis

i hand har hon sökt driva bort dessa tankar. Hon tror, att de äro

syndiga.

Egentligen är det icke tankar. Hon ser, vare sig att hon håller ögonen

öppna eller sluter dem. Hon ser sonen. Han är vid pass tjugu år. Han är

hög och rak. Han har hennes ögon, Bourmaistrarnas ögon, skiftande mellan

olivgrönt och olivblått. Han har Bourmaistrarnas brunsvarta hår och

stora vita tänder. Han talar ivrigt och fort, han ler skälmskt men med

någonting ängsligt och skyggt kring ögonen. Vad han säger, hör hon icke.

Hon hör endast att han talar.

Hon lutar sig bakåt, låter armarna hänga slappt och glider sakta ned på

marken. Det är icke någon svindel, och hon kunde mycket väl ha hållit

sig upprätt på bänken. Men glidandet ger henne en lycklig förnimmelse.

Även detta att ligga på det kvistiga golvet med huvudet mot stenmuren

ger henne en lycklig förnimmelse.

Likväl gör hon försök att komma ifrån dessa föreställningar, över vilka

hon halvt omedvetet blyges. Hon fäster tankarna vid mannen, vid hans

bekymmer. Hon tänker på dopet med alla dess utgifter, hon undrar, vilka

faddrar som skola bjudas. Vidare tänker hon på barnen. Hon ser dem stå

runt kring vaggan, där den lille ligger. Hon ser deras ögon. Abrahams

gråvita, under ständigt blinkande, rödkantade ögonlock. Mariannes ögon

äro också gråvita men med kilar av grönblått. Britas ögon --

Fru Gunhild kvider till, hon stryker sig med båda kinderna hårt och

oroligt över pannan. Det är svårt att veta, var hon skall kunna fästa

sina tankar. Nyss var hon nära att tänka på det, som icke får tänkas. På

Britas ögon, ångesten. Brita är blind.

Solskenet faller snett in genom det öppna fönstret, som mera är en

fyrkantig glugg än ett fönster. Ljusstrålen är bräddfylld av lysande

dammkorn, som sakta stiga och sjunka eller röra sig i cirklar.

Ljusstrålen flyter oavbrutet in genom gluggen och fyller snart rummet

med ett sakta surr, med liars fräsande och med den starka doften av

nyslagen klöver och halvtorkat hö.

Fru Gunhild tänker på skörden, hon tycker sig gå allén utför, hon

passerar fält efter fält och tar noga reda på grödans utseende. Hon gör

till och med beräkningar och letar i minnet efter spannmålspriser. Men

hon känner hela tiden, att hon har sonen bredvid sig. Hans huvud är tätt

intill hennes. Hon tänker: Om jag vänder lite, lite på huvudet, kan jag

se hans ögon, kan jag se om han är blind. Men hon vågar icke. I strupen

skälver en oemotståndlig gråt.

Hon slår upp ögonen för att slippa ifrån detta, som är det svåraste och

det, hon allra minst får tänka på.

Som hon öppnar ögonen slår det henne, att rummet är förändrat. Hon

sätter sig upp och ser sig omkring. Det dröjer en stund innan hon

förstår, att det är den starka, lysande strålen, som försvunnit. Och

även sedan hon märkt detta, förstår hon icke genast, att mörkret kan

vara ett svar på hennes fråga. Det första hon tänker på är slåttern.

Hon griper tag i stenbänken och reser sig. Det är ett drygt arbete,

hjärtat dunkar och blodet rusar åt huvudet. Det svartnar för hennes

ögon. Men icke heller nu förstår hon, att detta dubbla mörker kan vara

ett tecken och ett svar på hennes fråga.

Hon går bort till fönstret. Ett ulligt, nästan helsvart moln har dragit

över solen. En rad större och mindre ulltappar följa. Just som fru

Gunhild sticker ut huvudet, går solen ut ur det första molnet, och

ljuset skär illa i hennes ögon.

Hon drar sig hastigt ur fönstret och trycker handen mot ögonen. En stund

blir hon stående i fönstersmygen, lutad mot muren. Åter sticker hödoften

starkt i näsan, och hon känner att hon skall nysa.

Önska dig något, tänker hon och småler åt sina dårskaper. Men välj nu

icke så länge --

Då hör hon honom säga:

-- Önska, att jag måtte se --

Hon hör det så tydligt, att hon måste vända på huvudet. Men hon förstår,

att det är han som talar, han som står bredvid henne med sin kind tätt

bredvid hennes. Han ber för sig.

I ett nu slå flammorna upp. Det är icke en rädsla med mellanstunder och

mellanrum. Det är ångest överallt och i varje ögonblick. Hon kan springa

bäst hon vill, hon kan springa som råttan i fällan. Hon ställer sig och

stirrar upp- och nedför muren. Men det finns inte en punkt på muren, som

icke klibbar av ångest. I varje ögonblick finns ångesten. Hon kan icke

blunda ifrån den, hon kan icke hålla för öronen. Om hon kastar huvudet

häftigt av och an, kan hon likväl icke kasta bort den.

Och hon vet, att ju mer och ju starkare hon tänker på detta, desto

säkrare skall det komma.

Nu ser hon också Brita. Hon ser de klargrå ögonen. Hon ser sig själv,

hur hon står med barnet på armen. Hon håller ett brinnande ljus framför

barnets ögon och för det sakta av och an.

Bakom henne står herr Abraham och viskar:

-- Nu tyckte jag, hon vände på ögonen. Nu tyckte jag --

Allt detta ser hon och hör. Och hon vet, att ju mera och starkare hon

tänker därpå, desto säkrare skall det komma. Från den stund, då hon

visste sig havande, har hon hållit sig undan för den blinda. På tå har

hon smugit sig förbi, blundande för att icke se händerna som känsligt

famlande söka i luften. Tre månader har hon vistats här i tornrummet,

stängd från barnen.

Och hon har lyckats hålla ångesten borta ända till den dag, då hon såg

sonen framför sig -- en hög, vacker gosse, med vita tänder, svartbrunt

hår och stora blåskiftande ögon.

Molnen glida över solen, ett efter ett, fönstergluggen blänker och

slocknar, blänker och slocknar. Slutligen blir den lysande starka

strålen helt och hållet borta. Det är, som om gluggen täckts av en

mörkgrå hinna.

Denna enformiga och stilla dager ger något lugn. Fru Gunhild sätter sig

i den svarta emmastolen. Hödoften ligger tungt över hennes bröst. Hon

tar boken från bordet och bläddrar. Bokstäverna flyta samman, raderna

slingra som mörka maskar. Men hon släpper dem icke i första taget.

Slutligen rädes hon dock, att det skall skada hennes ögon, och hon

lägger boken ifrån sig.

Hon återvänder till skörden. Nu blir det regn i slåttern. Abraham Lilja

skall gnälla. Han skall spara på allt upptänkligt vid dopfesten. Prästen

skall få på tok för litet i sin svarta hatt. Och när och fjärran skall

man skratta åt Abraham Lilja, som räknar upp sockerbitarna åt sina

gäster. Fru Gunhild rodnar, ögonen tåras.

Det är nu aderton år sedan Gunhild Bourmaister gick i brudsäng med herr

Abraham Lilja till Hviskingeholm. Alltifrån de första ungmösåren hade

hon hållit av sin kusin, fänriken Albrecht Bourmaister -- men nu var hon

tjugu år och nu svor hon inför Guds och prosten Books anlete att älska

herr Abraham Lilja, känd vitt och brett för sin rikedom, sin fulhet, sin

snålhet, sin snuskighet, sin eviga jämmer över dåliga skördar och

otroget gårdsfolk. Utan tvivel var det en mened, Gunhild Bourmaister

begick, en grov synd. Och synd avlar synd.

Emellertid blev hon i många avseenden en god maka för herr Abraham. Hon

vårdade hans egendom efter bästa förmåga. Bordet på Hviskingeholm

dukades tarvligt, och själv åt hon endast det nödvändiga. Som alla

Bourmaistrar, män som kvinnor, var hon glad åt smycken och vackra

kläder. Men i stället för att betunga herr Abraham med dessa utgifter,

vände hon sig till sina ridderliga kusiner, de fattiga Bourmaistrarna,

och fick, utan att själv behöva giva något, åtskilliga smycken av värde

och vackra klädnader. Det gladde herr Abraham.

Efter fyra års äktenskap skänkte hon herr Abraham en son, som var

utomordentligt lik sin far. Två år senare födde hon en dotter och efter

ytterligare fem år ännu en dotter, Brita, som var blind.

Denna olycka var hemsk och oförklarlig. Herr Abraham fruktade, att han i

någon vresig stund kunnat förebrå sin hustru hennes havandeskap och

därigenom vållat olyckan. Han visste, att denna ökning i barnskaran

varit honom okär, men han kunde icke erinra sig om och på vad sätt han

givit sitt missnöje uttryck. Han gömde sin ånger och sina tvivelsmål,

som han gömde allting annat, förtegen och rädd. Men det var icke lätt

att hålla det stilla. Det smög från tanke till tanke, kördes ned under

gammalt skrot men slog rot i alla jordmåner, spirade, värkte, oroade.

Och så till vida bragte det herr Abrahams kloka sparsamhet på skam, att

han aldrig väjde för en kostnad, när den gällde Britas välfärd.

Fru Gunhild åter hyste inga tvivel. Hon känner ganska visst, att hon

ensam bär skulden. Hon och den unge man, som följer henne alla tider och

allestädes. Honom älskar hon och för denna synds skull har Gud låtit

henne föda ett barn med blinda ögon.

Hon vet ingenting om honom mer än detta, att han följer henne alla tider

och allestädes. Något liknar han ju fänrik Albrecht Bourmaister, men han

har icke åldrats som fänriken. Det är nog icke han, som sårades vid

Grossbeeren och som så småningom avancerade till general. Fru Gunhilds

vän är alltjämt högväxt och smidig. Hans hår är brunsvart, hans ögon

skifta mellan olivgrönt och olivblått. När han talar ivrigt, lysa

tänderna, stora och vita. Han ler skälmskt men med någonting ängsligt

och skyggt kring ögonen.

När Gunhild lämnade det lilla gula huset i staden, föräldrahemmet, satt

han bredvid henne i kaleschen. Herr Abraham fanns icke. Det var han, som

följde henne uppför Hviskingeholms breda trappa. I brudkammaren, i det

sommarheta mörkret var det han.

Till en början trodde fru Gunhild, att denne okände skulle rädda hennes

liv. Ungdom är dårskap. Hon vandrade under lindarna med sin vän. Hon

hörde honom tala, hon stödde sig mot hans skuldra. Ibland ville han

locka henne bort från Hviskingeholm. Han var en vandrare, och all

världens långa, krokiga och hemlighetsfulla vägar lockade honom. Men fru

Gunhild skrattade småklokt och nöp honom i örat. Hon kunde också säga:

Gå din väg --

För att göra honom illa. Men hon visste, att han icke skulle lämna

henne.

Fyra runda år levde de lyckliga, vandrade under lindarna, där allt

folket såg dem och icke såg dem. Herr Abraham var gårdsfogden, som bar

arbetets tunga, på det att dessa båda skulle leva ostörda och lyckliga.

Hemligen lyckliga.

Hon förblev länge ung. Den okände räddade henne, förde henne utanför

det, som åldras. Men den afton, då hon med ljuset i hand prövade

Lill-Britas ögon, den aftonen kom hösten. Och hastigt. Hon förstod, att

hon syndat med sina hemliga tankar. Det är rättvist, att Gud straffar

den, som listar sig ut ur livet och njuter en lönnlig glädje.

Fru Gunhild vandrade icke längre under lindarna. Hon drev bort honom,

som ville vara när henne alla tider och allestädes. Hon satt till bords

med den solkige herr Abraham. Och de gråvita, klumpiga små tingestar,

som nästan osedda vuxit upp vid hennes sida, de voro hennes barn komna

ur hennes kved, närda av hennes mjölk. Värmda av hennes kärlek.

Hon var likväl ännu ganska ung. Hon trodde, att straffet i sig innebär

förlåtelse och gottgörelse. Och hur gruvligt straffet än hade blivit,

tyckte hon likväl, att hon gott skulle kunna bära det. Hon visste icke,

att ett liv i lönndom är urbota brott.

Då var det, som Gud ville visa henne, att han ännu ägde några obrukade

redskap i sin pinokammare.

När hon för fjärde gången blev havande gav han henne den vissa tron, att

hon skulle föda ett gossebarn. Genast började fru Gunhild undra över

honom. Det var besynnerligt att bära i sitt sköte ett gossebarn, som en

gång skulle bliva en ung man. Guds straff hade givit henne skygghet för

alla tankar, som icke rörde sig kring den dagliga gärningen. Men hon

kunde icke förstå, att det skulle finnas något ont eller farligt i att

tänka på sonen. Dessa tankar voro starkare än det dagliga arbetets och

likväl oskyldiga och rena.

Då var det, som Gud ville visa henne, att han ägde ett obrukat redskap.

Om aftonen, när barnen gått till vila, brukade fru Gunhild stiga ut i

parken för att hämta svalka. Ibland var herr Abraham henne följaktig.

Men icke denna afton. Hon gick ensam, och det var ovanligt mörkt i

parken. Kanske var himlen mulen.

När hon nu går där långsamt, trevande framför sig, rädd att stöta mot

stammarna, känner hon plötsligt, att någon är vid hennes sida. Hon

tänker genast att det är sonen. Hon är redan van att se honom framför

sig. Han är så där en femton år, och hon själv är gammal. Hon kan behöva

ett stöd. Hon stöder sig tungt mot hans arm och de gå några slag av och

an, sakta, lugna, tysta. Femton år -- kan också hända att han är tjugu

och att han redan fått någonting allvarligt att grubbla över. Därför är

han tyst. Hon undrar, hur det är med hans ögon. Han kan icke vara blind

som Brita, ty Gud vill icke straffa mer än en gång. Men det är ju likväl

oroligt.

Han lägger sin kind intill hennes. Så bruka väl sönerna göra. Hon känner

sig ganska lugn och lycklig därvid. Hon tänker dock alltjämt på hans

ögon, fast hon vet, att det icke är nyttigt.

Då börjar han tala. Fru Gunhild känner med kinden, att han rör käken,

rör läpparna. Och med ens förstår hon, att det är vännen. Det är icke

sonen, det är vännen. Hon blir till förstone icke rädd, undrar endast

vad hon skall ta sig till. Hon går hastigare, hon vänder tvärt, hon

stryker sig hårt över kinden. Så börjar hon springa. Mörkret förvirrar

och hon springer runt, runt bland trästammarna. Hon är rädd att falla.

Hon tänker på, att hon vedervågar det liv, hon bär under sitt hjärta.

Hon blir våt över hela kroppen och känner smärtor. Då stannar hon, slår

armarna kring en trädstam.

Genast lägger han sin kind mot hennes.

Hon tar tag, griper mitt i ångesten och talar förnuft med sig själv. För

första gången säger hon sig, att detta endast är en inbillning. Det är

en tankelek, en känslolek, som hon övade i sin ungdom. Den tog henne

fången, men nu är hon gammal. Tankar och känslor äro icke eviga, de

vissna som blommor.

Men ångesten blir starkare. Hon drar fram alldagliga ting. Hon tänker på

sådden, hon ser framför sig en pinnharv och räknar pinnarna. Hon går i

ladugården och frågar förman efter kon, som kalvat --

Nej, säger hon, man kan drömma år efter år. Men man kan icke trolla bort

verkligheten. Dröm är dröm och verkligt är verkligt.

Verkligt är verkligt, säger hon till honom.

Och i detsamma förstår hon, att hon icke längre vet, vad som är

verkligt. Hon kan icke skilja. Hon tänker att det är hemskt. Hon

skrattar till eller säger kanske någonting. Hon tror icke längre, att

hon skall kunna skicka bort vännen. Kanske går han av sig själv om en

stund. Men hon kan ingenting göra.