koktes av flickorna och brödstaplarna sjönko ihop för anfallen med
sagolik hastighet. När kaffet var slut plockades det fram saft och
vatten medan pojkarna lakade och imman stod som en vägg i rummet. Det
var knappt man kunde se från den ena hörnan till den andra och luften
blev tung att andas till slut, men vad i all världen betydde det!
Allteftersom timmarna ledo steg stämningen och till slut var den så hög,
att den absolut inte kunde bli högre. Spelman hade det kommit också
naturligtvis och dansen gick för fulla segel på det våta golvet, som var
så halt av vatten och lut att allt emellanåt en kraftig kullerbytta
slogs i hastigheten. Brännvinet kom fram under nattens lopp, pojkarna
styrkte sig och lakade, brände sig på skopskaften, svuro och skreko,
skrattade och hojtade. Då och då försvann ett par ut i mörkret --
utanför dörren låg natten som det svartaste svarta utan stjärnljus eller
måne, kallt var det så det isade genom märg och ben och en kulen blåst
ven om knutarna. När man kom utifrån in i värmen slog ångorna av kaffe,
lut, brännvin och väta en mot huvudet så man blev het och yr,
handklaveret drillade och gnällde, dansen svepte så golvet rungade och
skratt och skrik ekade.
Lamporna brunno ut så småningom, ett ljus brann till sist ensamt och
sorgset fladdrande på pannmurens kant för att lysa de arbetande, och
skenet från elden flackade rött och oroligt över väggar och tak, glänste
i de små svarta, fyrkantiga fönsterna och speglade i kaffepannans bukiga
koppar. Lakvattnet var brunt och starkt och sköljkaren började lagas i
ordning medan det lediga kavaljerslaget klämde i med en hejig
sjömansvisa. Annas fyra små lockar hade raknat i fukten och hängde raka
utefter panna och kinder, men Anders var redan så bedårad han kunde bli
och satt i ett hörn på en upp- och nedvänd balja med munspelet i ena
handen och Annas hand i den andra, hennes huvud låg mot hans axel och
det randiga förklädet var brett under dem till skydd mot vätan.
När dagen kom silande, grå och kall, var ilakningen klar och en sista
kaffepanna sattes på elden medan de kokheta kläderna lades i sköljkaren.
En sista vals speltes upp, den sista kaffekasken dracks, den sista visan
sjöngs och skrattande drog hela den unga skaran hemåt i gryningsdunklet
till ett par timmars sömn innan arbetet började på nytt. Anna och jag
plockade blixtsnabbt ihop koppar och glas, bommade igen brygghusdörrarna
och knegade in i vår kammare, trötta och sömniga, klädde inte av oss ens
-- vad lönade det, när vi skulle upp om två timmar -- och sovo innan
huvudet nått kudden.
OM MORDET PÅ GREKISKA KUNGEN, LOTTERI OCH KATALOGER.
Man gick därnere i den fullständigaste ovetenhet om allting, man visste
rakt ingenting om vad som hände ute i stora världen. Tidningar köptes
nästan aldrig och köptes det någon var det vanligen endast
Veckojournalen, och i den får man just inte veta några så alldeles
färska eller sensationella nyheter. Endast allt gick sin trygga och
jämna lunk så var det bra, vad betydde det, om himlen ramlade ned i
socknen bredvid, bara den inte ramlade över oss.
Jag minns en dag vi höllo på att baka, jag stod just lutad över
ugnsrakan för att skyffla ut glöden, när Hilda slog ihop händerna av
förvåning och ropade med ivrig och upphetsad röst:
-- Nej men jämmerligen, nu ä di väl ändå riktigt stolliga i utlandet. Nu
har di skjutit kungen i Grekland!
Jag släppte rakan i häpenheten och snodde mig tvärtom med förfäran målad
i mitt anlete. Anna ställde med en väldig duns ifrån sig diskbaljan, som
hon just skulle tömma och båda stirrade vi förväntansfullt på Hilda, som
låg framstupa över köksbordet och läste i en utbredd tidning.
-- Di sköt'en i huvet å han dog mesamma å mördaren har di taji. Han
får'et väl trevligt, uslingen. De skulle allt tjyven va kung nu för
tiden.
-- Men att de ha skjutit honom igen, sade jag med ett dunkelt minne
svävande för mig, att en kung sköts där för något år sedan. När var det?
-- Den sjunde dennes står de bara, eller om de ska va den sjuttonde. Dä
bortrevet ett stycke just där.
-- Vad är det för en som ska bli koning nu då, frågar Anna med djupt
intresse.
-- Kronprins Konstantin ska tillträda regeringen står de.
-- Ska di ha två kungar i rad som heter Konstantin då? kan jag inte
hålla inne med, ehuru en så ingående kännedom om grekiska kungens namn
ingalunda är på sin plats för en lagårdspiga.
-- Han som di tog dö på hette Georg.
-- Å hunnan! utbrister Anna allvarligt. Hette han Georg. Att di har så
kristna namn i Grekland. Tänk, hette han Georg.
Men jag börjar grubbla och söker och söker i minnet. Har inte jag
skrivit anekdoter i tidningen om en kung som blev skjuten i Grekland och
hette Georg. Och hette inte hans son Konstantin och blev inte han kung
sedan. Och inte har väl han hunnit dö och en ung Georg kommit på tronen
igen och denne samme Georg nu skjutits. Det går runt i huvudet på mig
och jag grips av medömkan med mig själv och min okunnighet.
-- Står det Georg? försöker jag en sista gång.
-- Ja de gör de. Georg står de alldeles tydligt.
Nu kommo drängarna in till kaffet och nyheten berättas också för dem. De
ta saken lugnt och filosofera endast i allmänhet över kungars ändlighet,
såväl som andra dödligas. Bonn, som också kommit in, håller ett
vältaligt föredrag om bomber och gevär och mördare i gemen och det hela
resulterar i några hemska historier om mordattentat mot presidenterna i
Amerika. Men jag går alltjämt och grubblar och tycker, att det är
förfärligt besynnerligt. Ända tills jag i smyg tar fatt på tidningen och
noga undersöker om intet datum kan påträffas. Då hittar jag långt upp i
en hörna det jag väntat -- nyheten är ett år gammal. Varligt meddelar
jag upptäckten och den tas lika lugnt som mordet nyss, litet skratt
bara, så övergår man till presidenterna igen och grekiska kungen
framlever alltjämt sitt liv, ytterligt nonchalerad av Taninges invånare.
Detta har jag berättat bara som ett litet bevis på den nästan otroliga
slöhet, som utvecklades så fort det gällde några händelser utom socknen
eller till och med den närmaste trakten. Bondetåget visste de inte
mycket om därnere, dess verkningar ansågs inte på något sätt märkvärdiga
och av valfeber och agitation märktes icke ett spår. Tidningar voro till
för att man skulle få billigt och bra papper, det var egentligen det
enda existensberättigande de hade -- jo förstås, följetong och
berättelser och sådant hade ju alltid sitt intresse. Men papperet sattes
högst och ett paket inslaget i en tidning ansågs bra mycket finare och
trevligare än om man svepte in det i vanligt omslagspapper. Den enda
gång jag minns, att det verkligen frågades efter och köptes tidningar
var, när det varit dragning i något större svenskt lotteri, då ska jag
säga det var väntan och längtan efter dem. Allesammans spelade de på
lotteri, både drängar och husbondfolk och till och med Anna, så hade hon
en kvarts lott, som hon väntade sig något storslaget av. Hela trakten
var gripen av lotterifeber förresten och det förlorades mycket pengar
där. Somliga spelade i svenska lotteri, somliga i danska och tyska,
ibland vunno de kanske en tjugu, trettio kronor eller just så mycket att
de blevo uppiggade att fortsätta. Och ständigt cirkulerade de
förunderligaste historier om folk i grannsocknar, som vunnit 5--10000
kronor i ett enda tag. Anna hade fått fem kronor på sin danska kvarts
lott en gång och den femman talade hon beständigt om, när jag försökte
avråda henne från vidare extravaganser på lotterispelets motgångsfyllda
bana.
-- Neej du, ja slutar inte. Å Anders han säger också de, att ja gärna
kan hålla i. Feck ja inte fem kronor en gång skickandes utan att ja
visste ett smul om. Va fasan, om de också kostar lite å ha lotten kvar,
så ä de i alla fall så förbaskade livat. Å förra gången du, så hadde ja
nära på vunnit hunnra kronor, de va bara en nia som skillde. Joo du!
Nästa gång kanske ja får rätt nummer te tietusen du, va säger du då då?
Du, va säger du då då? Då går du nog och köper dig en du me!
En annan vurm, som dock mera uteslutande angripit den manliga ungdomen,
var kataloger. De skickade efter kataloger från gud och hela världen,
alla firmor, som annonserar om »kataloger gratis och franko» fingo
beställningar, åtminstone från drängarna på Taninge och deras
favoritnöje var, att studera dessa vanligen mycket innehållsrika häften.
I synnerhet voro Åhlén och Holms högt älskade, och allt som oftast
rekvirerades också de mest besynnerliga saker ur dessa kataloger:
patenterade hängslen med så många tampar och spännen, att de lyckliga
ägarna visste varken ut eller in, när de skulle ta dem på, hundrabladiga
knivar som kunde användas till de mest otroliga saker. Det fanns
ostronöppnare på dem -- aldrig för jag tror att någon av innehavarna av
dessa härliga knivar någonsin i sitt liv sett ett ostron eller får se
ett heller -- champagnekorksupptagare, konservlådsbrytare,
cigarrettändare, nagelfilar, skrivpennor, patronkratsare -- o, det var
ingen ända på vad det fanns allt på dessa underbara knivar, som det tog
en halvtimme att bara fälla upp allting på. Det kan förresten ingen
beskriva allt annat märkvärdigt, som beställdes ur dessa kataloger: det
var bläckhorn att bära i fickan och portmonnäer som ingen utom ägaren
kunde öppna och emellanåt inte ens han, ty han glömde ibland bort
mekaniken, som var fruktansvärt invecklad -- det var nycklar som gick
till alla lås, men vid företagna prov visade sig ha en löjlig motvilja
att öppna ett enda, det var cigarretter, som exploderade rätt som man
rökte dem i allsköns lugn och ro och höll på att skrämma slag på de
oförberedda, det var garanterade amerikanska fickur till 4.50 med
väckarsignal och självlysande urtavla och speldosa och vackra
fotografier av mer eller mindre sköna kvinnor; vad garantin beträffar,
så fanns det intet närmare bestämt om den i katalogen -- det var
reservoirpennor, som alltid strejkade och endast avlevererade bläck i så
måtto, att de jämmerligen bläckade ned skrivarens händer tills de mest
voro att förlikna vid en niggers, det var alla möjliga mystiska böcker
för älskande och nygifta och länge gifta och ogifta, för alla möjliga
äktenskapliga och inte äktenskapliga stadier, det var svångremmar av ny
och oerhört framstående konstruktion, det var -- nej, det tar aldrig
slut om jag så sutte och räknade upp sidor framåt. Men jag måste i alla
fall uppehålla mig ett ögonblick vid munspelen. Våra drängar skrevo
efter munspel så gud sig förbarme vilka förmögenheter de lade ned i dem.
De hade munspel med klockor på, med trumpeter, med trummor, de hade
munspel så små att de försvunno i handen och knappt syntes mellan
läpparna och munspel så stora och långa och breda att de voro en halv
meter på längden, munspel i moll och munspel i dur: »Svenskens
älskling», »Hjärtats ros», »Hemlandstoner», »Valsesmek», »Harpotoner»
och vad de nu hette allt. Något som också mycket intresserade var
cittror, ackordcittror, vilka klingade i ljuvliga ackord när man tryckte
på en filtklädd träribba, som låg tvärs över strängraden. Det fanns
många träribbor att klämma på, ju finare cittran var dess flera ribbor
var det, och det blev en storslagen och klangfull musik, när en
stålklädd tumme rasslade fram över klaviaturen och en konstförfaren hand
tryckte på ribborna. Det var i synnerhet en cittra, som väckte Annas
livligaste beundran och åtrå där den stod uppritad i en katalog,
förgylld och utsirad och bärande namnet »Himlatoner». _Om_ hon nånsin
vann så mycket som den kostade, 32 kronor, på sitt lotteri så skulle hon
då sannerligen inför Gud ögonblickligen inköpa den cittran:
-- För ja säjer de du, en cittra de nåntingen som inte alla har å den
låter så förbaskade väl te sånger -- ja te viser me för den delen. Å
_om_ ja vinner du -- ja säjer de du, att _om_ ja vinner femti en gång så
ska ja köpa »Himlatoner» å den här fickspegeln te Anders. För den ä
välan stili?
Fickspegel n:o 0182364, stod det i katalogen, av röd saffian
innehållande spegel, kam, mustaschvax, nagelpetare, nagelfil och
nagelpomada.
HUR ANNA BLEV RÖSTRÄTTSKVINNA OCH LITET ANNAT PRAT.
När man försöker att i minnet leta sig tillbaka till en tid som varit
fylld av tusen nya intryck, av tusen nya saker och många nya människor,
så är det ibland alldeles omöjligt att hålla samman allt. Man minns en
sak, två, tre med oändlig tydlighet, andra sjunka undan och låta inte
fånga sig. Man kan inte minnas dem en och en, utan först i en lång
kedja, som drar allt och alla med sig. Och börjar man väl veva upp den
kedjan komma alla minnen farande, störtande, och man hinner inte ens
reda upp dem förrän de dragit förbi. Det är så med mig så fort jag låter
tankarna gå tillbaka till min månad på Taninge -- den var lång, men gick
ändå så förvånansvärt fort. Varje dag var så till sista minuten fylld av
arbete och möda och varje natt försvann som en minut i djup och tung
sömn. Varje dag förrann lugn och lång under samma ständiga tramp, samma
enahanda sysslor, som länkades den ena i den andra utan en sekunds
andrum. Och varje kväll förde med sig en förnimmelse av vila och ro och
en oändligt starkt känsla av tillfredsställelse över en dag använd just
som den skulle användas. Ingenting på jorden skänker en sådan glädje som
kroppsarbete, ingenting har en sådan förmåga att lugna, stilla och
liksom rena allt inom en. Man får ingen plats över för tankar, som oroa
och plåga -- man knogar tills dagen är slut, då sjunker man ned på en
stol likt ett tåg som stannar, och man orkar endast tänka så långt som:
nu är jag allt bra trött, gudskelov att det är kväll. Och så stupar man
ögonblickligen i säng och sover innan man hunnit dra täcket till rätta.
Jag minns de första kvällarnas kväljande trötthetskänsla, och jag kommer
ännu ihåg den avundsjuka beundran jag ägnade Anna, som så fort hon
visste sig ledig bara slog sig ned på en stol och sov.
-- Är du trött? kunde jag fråga, men fick till svar endast en förvånad
blick som lika tydligt som ord sade:
-- Ä du dum, du. Visst ä ja trött, när kvälln kommer.
Men när hon på morgonen vaknade, gick hon ständigt med lika lugn,
belåten iver till arbetet, som hon utförde snabbt och väl och med samma
glada villighet så lång dagen var. Vad jag beundrade henne och vad jag
beundrar henne ännu! Och vad jag avundas henne den måttfulla styrka och
kraft varmed hon gjorde allt. Hon berättade för mig ibland hurudant de
hade det om vintern, och jag tyckte jag kunde se henne framför mig, hur
hon stövlade genom snö och väta, ut och in, fram och tillbaka med sin
snälltågsfart och sina röda kinder som alltid voro lika skinande röda
och runda. Och jag tänkte för mig själv, när jag överhuvudtaget hade
hunnit så långt att jag orkade tänka, och det var minsann inte de första
fjorton dagarna: jag skulle önska att alla små hemmaflickor uppe i
Stockholm finge vara med om detta, finge se och begrunda vad allt de
kunde ha att lära av denna bondpiga, när det gäller arbete och
förnöjsamhet, att de en enda dag bleve satta att göra alla hennes
hundrade sysslor, som i sig själva äro så enkla och litet invecklade --
jag skulle önska, att de bara en enda dag finge känna vad verkligt tungt
och strävsamt arbete vill säga, och att de skulle förstå, vad detta
arbete betyder, hur viktigt och nödvändigt det är och hur stort i all
sin ringhet. Men det kan ingen förstå, som ej prövat på, tror jag.
Varför skulle annars just denna del av kvinnoarbete vara så litet
värderad och så lågt betald?
Tidens frågor hade ingen som helst betydelse för Anna -- hon visste inte
mer vad som skedde ute i världen än om hon levde på en obebodd ö i norra
Ishavet, och vad kvinnosaken beträffar, så visste hon inte om att ett
sådant ord existerade en gång. Aldrig i livet hade hon funderat över
rösträtt eller likställighet med mannen, det låg något så komplett
omöjligt i blotta tanken härpå, att jag hade mycket och stort besvär
innan hon ens begrep, att det fanns kvinnor som kämpade för något så
galet.
-- Ja tycker de ja! De skulle allt bli någe de om du eller ja gav oss te
riksdasmän. En kunne lika gärna villa bli kung mesamma. Tsss, ja har
välan allri hört sån lort förr, du ljuger bestämt i mig alltihop.
Men jag försäkrade, att det var sanning och utlade därpå i enkla ordalag
hur orätt det är att manfolk ska ha allting så mycket bättre. Tänk bara
på drängarna, utslungade jag i hastigheten utan att egentligen ha en
tanke på om det verkligen var något att anmärka på deras
företrädesrättigheter. Men det tog skruv. Annas glada uppsyn
fördunklades av ett lika intensivt som ovanligt tankearbete och till
slut utbrast hon med gravlik röst:
-- Ja, tvi hunnan du! Du har allt rätt du -- tänk bara på pôjka hur
förbaskade bra di har'et. Di får sova midda varenda dag, när en annan
måste diska å fäkta å stå i. Å varannan sönda ä di lediga alldeles, å
arbetar di, så ä de bara me å se te hästarna, så då sover di mest hele
dan. Inte har vi just nå ledit då inte. Javisst du -- fy fasan du, så
orätt de ä när en tänker efter!
Varpå Anna blev rösträttskvinna och aldrig slutade att så fort hon fick
se mig dra fram nya bevis på hur mycket bättre pôjka hade det än vi. Jag
undrar om den branden flammar än i hennes själ -- kanske skulle jag
aldrig ha tänt den, men det var så svårt att låta bli. Även Hilda anslöt
sig för övrigt till rösträttskravet, men bonn ogillade det i allra
högsta grad. Och drängarna också naturligtvis. Ogilla är inte rätta
ordet precis, ty de förstodo inte, att det verkligen kunde vara på
allvar en förnuftig människa önskade likställighet mellan män och
kvinnor, men de skrattade ut idén och skämtade gruvligt med oss som
kunde tro på sånt.
Nej man visste ingenting om yttervärlden, man nästan glömde att den
existerade. Jag minns hur jag ibland gick och tänkte: tjugu mil härifrån
ligger Stockholm, en stor stad med många gator. När solen går ned här
och allting blir mörkt, tändas där tusende lyktor och människor gå på
teatrar och baler. När vi äta kvällsmat äta de middag och när vi äta
middag ha de nyss stigit upp. -- Vad det blev märkvärdigt allting på
avstånd, så underligt och främmande som om det aldrig existerat. Ibland
trodde jag inte att det fanns. Trodde att jag drömt alltsammans och att
mitt liv allt framgent skulle gå som en pendel mellan morgonmjölkning,
middag och kvällsmjölkning, då och då med arbetets välsignelse i form av
lördagsdanser och söndagsvila. Anna hade hela sitt unga liv aldrig varit
med om annat, aldrig vetat om något annat och hon såg framåt mot en
existens som ej i sig inneslöt annat än arbete, samma enahanda, tunga,
välsignade arbete, som ger födan ur hand i mun. Möjligen tänkte hon väl
bli gift, få eget hem med sin Anders en gång -- hon talade om det med en
litet förlägen och glad rodnad. Men vad blir det till annat än ännu
mera, ännu tyngre arbete med ansvar och oro för var dag som kommer. Barn
blir det alltid övernog av och de äro alltid välkomna hur fattigt ett
bondhem än är -- men Gud skall veta, att om de ge glädje så ge de också
arbete och bekymmer.
-- Kan Anders få sig en egen gård någon gång? frågade jag Anna en kväll
när vi resonerade allvar.
-- Nej, egen gård kan han la allri skaffa sej, men en bra statplats kan
han få. Och statfolk ha 'et bra må tro. Arbete ä de förstås, men en
slipper teminstingen oro för brödfödan.
-- Vill du gifta dej snart?
-- Ånej, dä ingen brådska. En har de bäst så länge en tjänar å ja lägger
ju av lite omsänder. Bättre än ja har'et här kan ja allri få't, me
snällare husbonnfolk, å tänk du, att vi har egen kammare! Dä inte på
alla ställen di har de inte, utan di får allt ligga i köket för de
mesta. Arbete ä de mycket här, de måste en ju medge. Men ja säger de du,
ja säger de, att när di ä så snälla mot en som di ä här, så va tjyven
gör de om en får arbeta lite. De gör en väl gärna. Å tänk va Hilda själv
står i! Hon ä minsann inte den, som låter pigera sina göra de mesta å
tar själv de lättesta. Dä inte många här på trakten inte som arbetar som
hon inte.
Anna slutar sitt lovtal med en bekräftande nick och jag håller med av
fullaste hjärta. Hilda _är_ märkvärdig! Från morgon till kväll i fullt
fläng, alltid glad, alltid vänlig, alltid en god och präktig kamrat i
arbetet. Aldrig hörde jag under hela den månad jag var där ett ovänligt
ord eller en otålig tillrättavisning.
-- När jag ser att folk gör sitt bästa, kan jag inte begära mer, sade
hon en gång på tal om arbete. Här är mycket att göra och tungt göra, och
man ska' inte begära orimligheter.
För övrigt var hon ordentlig och noggrann så långt hennes begrepp
sträckte sig -- i en bondgård kan det ju inte gå till som i ett
herrskapskök, och var Hilda i närheten så aktade sig Anna mycket noga
att slarva alltför mycket med renligheten. Hilda hade dessutom ett stort
och strålande sinne för humor och vi hade stunder ibland ute i köket då
skrattet skallade utan hejd, så länge och stormande att bonn ibland
måste pallra sig ned från drängkammaren och sömndrucken plira i dörren
för att fråga vad som i all världen stod på. Vad ett skratt kan lätta
och lysa upp! Vad det hjälpte mig över många svåra stunder därnere och
vad bönder, när de äro bland sig själva, egentligen äro för ett muntert
och glatt släkte, med uppfattning av löjligheter och situationer! Utåt
äro de allvarsamma, litet trumpna och mot »herrskap» iakttaga de en
förnäm tillbakadragenhet som ofta alldeles oriktigt tas för tröghet och
slöhet. Ju mer man är tillsammans med bönder, ju närmare man kommer dem
inpå livet, desto mer lär man sig förstå och uppskatta dem, desto mer
grips man av beundran för deras sega, lugna arbete, det samma år ut och
år in, ofta tröstlöst, vanligen just så givande att debet och kredit gå
nätt och jämnt ihop. Starka och stadiga leva de fram sitt liv, männen
väderbitna och säkra av allt arbete utomhus, kvinnorna i förtid
utslitna, bleka och tunna vid 30 år av barnsängar och släp från morgon
till kväll. Men de äro nöjda: dagarna gå, den ena före och den andra
efter, bara maten räcker och man får ha hälsan så är allting bra.
OM EROTIK OCH KYSKHET.
-- Fy fasan du -- tro aldrig på karar! var Annas ständiga och ideligen
upprepade varning till mig. Ja säjer de du, att ja ä så rädd för karar
så dä knappt ja törs dansa me dom på logen en gång. Di lurar flickorna
så dä synn å skam å mamma hon har allti sagt att dom ä de farliaste som
finns.
-- Då törs du väl aldrig gifta dig heller? frågar jag, ty detta är innan
Anders dykt upp vid horisonten.
-- Jo gifta! men innan en kommer så långt du, så ä de mycke! Innan en
får dom dit du! Gifta sig det törs en väl, men var du säker på, att kan
dom komma unnan prästen så gör dom.
Anna ser otroligt viktig ut och hennes runda ögon stirra rätt ut i
begrundan. Anders är ännu en chimär och hennes själ har ännu inte
berörts av kärlekens förunderlighet. Varför hon med den utomståendes
obarmhärtighet välbehagligt dröjer vid faran av umgängelse med manfolk
och oklokheten av att intressera sig för dem, och aldrig kan hon i nog
starka ord framhålla sin rädsla och avsky för dem.
-- Du är dum, predikar jag med den förlovades säkerhet. Karar ä inte ett
smul farliga. Egentligen ä de bara dumma.
-- Dumma! Dom! Näej du, men jäntera ä dumma, dä va dom ä! Ä de undlit om
ja ä rädd, när ja har så många bekanta flickor som de gått galet för.
Har ja inte en syster kanske som kom hem i vårasse -- å nu sitter hon
där me en unge å pojken som ä far te'n ger tjyven i bå henne å barnet.
Han har inga pengar å hjälpa dom me å nu får mamma ha dom båda två. Dä
inte rolit inte å komma hem på de viset. Förr ginge ja i åna än ja
tordes gå hem om de blidde så för mej. Ja säjer de du -- va tror du dom
skulle säja hemma om du kom hem å talte om, att du skulle få en oäkta.
Ja bara säjer de, va tror du din mamma skulle säja?
-- Det vet jag verkligen inte.
-- Nä, du vet inte de, å de vet inte ja heller. Men fy tjyven, de säjer
ja. Förr ginge ja i åna två gånger om. Måtro, di går här å ä så styva
med sina fästmän, jäntera så länge de varar, för glädjen ä inte så lång.
Sen går dom där. Å pojka har inte så dom kan gefta sej å knappt så di
kan hjälpa te å betala för ungen. Tror du dä så livat då? Nej, ja säjer
de du -- fy fasan för karar! Malkus ville ja skulle gå me'n ut å gå i
lördasse, men ja akta mej ja. Å tro inte på Bernhard du!
-- Bernhard! Joo då, _han_ ä trogen ska du se!
-- Jo ja tycker de. Feck du inte ett vy från Agnes eller va hon heter i
går, som sa att hon sitt'en på gatan me en annan flicka å att han vände
sej bort när han feck si'na. Ä de å va trogen de?