min systers blixtrande idé att pr vykort underrätta mig om min
obefintlige Bernhards otrohet -- så tittar jag upp och svarar med
allvarsam, litet orolig röst:
-- Äsch, det var nog bara hans syster som kommit till stan. Han skulle
väl visa henne omkring.
-- Syster, jo de trodde du allt. Nej du, han ä nog minsann inte bättre
än andra inte. Å om han också skriver i brevena »din i döden» eller va
de va du visa mej, så betyder de nog inte längre än te nästa vicka. Var
lugn för de du! -- Nä, nog ska en känna en pojk förbaskade väl om en ska
va bekant me'n någe närmare, dä då säkert.
Dessa förståndiga och väl eftertänkta principer framlägges på onsdagen
och kompletteras och utlägges under de följande dagarna. När
lördagskvällen randas har Anna så ont i fötterna, att hon ett ögonblick
nästan funderar på att stanna hemma och krypa till kojs i stället, men
hon kan inte motstå frestelsen, utan drar med möda och många hädiska ord
på sig helgdagskängorna, iskrudar sig dansstassen och linkar ner till
vår loge, som denna gång upplåtits. Trött men strålande står hon där
lutad mot väggen, pratar och fnissar med flickskocken och avvaktar att
första dansen ska klämmas i av spelman. Under hela väntetiden fara
hennes ögon över till pojkraden och de få en spelande förväntansfull
glans -- egentligen tror jag att Anna djupast in i själen har en
obegriplig svaghet för manfolk och hon ser hissnande förtjust ut så fort
någon av drängarna hemma trakterar henne med en liten välment klapp på
de mest avrundade delarna av hennes runda lekamen. Förtjust och på samma
gång oändligt förskräckt.
När äntligen de första tonerna komma drillande blir det rörelse i de
skarpt avskiljda flockarna. Manfolkssidan stegar beslutsamt över till
kvinnfolken och valsen går sjungande över logens glatta golv. En lång
grov dräng kliver fram till Anna, låter högtidligen presentera sig av en
bredvidstående flicka och nickar till uppbjudning. Men Anna gör
svårigheter, jag hör hennes litet suddiga röst tala något om att hon har
så »förbaskade ont i föttera», ett livligt samtal om fotsvett börjar
därefter mellan de två, men ledsamt nog jag får inte höra mer förrän jag
redan är mitt upp i dansen. Men när nästa polkett stäms upp ser jag Anna
skinande av belåtenhet svänga omkring i den långe drängens famn i total
glömska av både trötthet och värk. Sen såg jag henne inte mer, men det
var så mörkt, att man knappt kunde skönja handen framför sig i de
svartaste krokarna, mycket mindre då känna igen någon i den virvlande
farten. Bortåt ett-tiden var dansen i alla fall slut och på mycket
trötta fötter vandrade jag hemåt, nästan i sömn när jag fumlade mig in i
förstun och tog efter nyckeln i kammardörren. Jag sökte och sökte, den
fanns inte, jag knackade på dörren, men fick intet svar, hörde endast
ett sakta skratt inifrån och en viskande mansröst. Ett ögonblick blev
jag klarvaken av häpnad, stod en stund i stilla grubbel över
människohjärtats förunderligheter, sen kom sömnen tung och oemotståndlig
igen och med en snyftning av trötthet och leda vandrade jag sakta vägen
tillbaka mot logen, steg in i ladan, kröp ned varmt och mjukt i halmen
och sov tills Anna litet förlägen och med en försynt ruskning väckte mig
till mjölkningen.
Vi pratade inte mycket den dagen, men när kvällen kom och dansen närmade
sig igen säger Anna med en stark rodnad:
-- Jo-e, nu-e -- om du ville ligga på skullen i natt me. Jag ska gå dit
me fäll'n så du inte behöver frysa.
Men då kan jag inte hålla mig tyst längre, min förundran står inte
längre att hejda och med ivrig röst utbrister jag:
-- Men Anna har du blivit tokig precis! Karar, som ä så farliga.
-- Hm, småler hon, karar ja! Men inte Anders.
-- Du hade ju inte träffat honom förrän i går?
-- Än se'n då! Ä han inte grann du, å så förbaskade lätt han dansar sen.
Tyck du inte? Jesses de va ju så en knappt rörde ve golvet. Å tänk du,
han har gått å sitt på mig ända sen i julas du, men inte vågat
presantera sig. Såg du så grann han va?
-- Nej det såg jag inte och inte bryr jag mig om det heller. Men om han
var aldrig så grann, så skulle du väl inte låtit honom gå med in på
kammaren så där med detsamma.
-- Gå me! Skulle de göra någe de då? Ja säjer de, skulle de göra någe de
då? Om han gick me mej in hit? De va väl min sak de! Å vi mådde väl
bättre båda två, trötta som vi va etter dansen om vi la oss i soffa
istället för te fara omkring på vägara i mörkre. Å ljuse stog på borde å
brann så va de anbelangar! En pratar bättre när en ligger jämte den en
ska tala me å dä väl inget ont i de? Ja säjer de -- dä väl inget ont i
det, om han ligger jämte mej? En kan la ha kyska tankar för de!
Anna är så upprörd över min kritik, att hon glöder i ansiktet och hon
pratar med en iver så saliven flödar över och samlar sig i en droppe
under hakan. Och jag känner mig så skamsen och generad över mina
misstankar och mitt ogillande att jag aldrig säger ett ord vidare, utan
under tystnad fullbordar aftontoaletten. Innan vi gå knogar Anna ned i
logen med fårskinnsfällen och dansar sedan vägen framåt med ögon som
blänka av förväntan och glädje ty Anders och kärleken ha lika snabbt som
oväntat trängt till djupet av hennes karlskrämda hjärta och fullständigt
förtagit all oro och ängslan och förutbestämda åsikter.
-- Men vad ska du ta dig till sen då? frågar jag stilla, där jag vandrar
vid hennes sida, plötsligt gripen av en känsla av ömkan och något som
liknar ansvar. Vad ska du ta dig till om det blir fortsättning på det
här?
-- Ta mej te? fortsättning? Om jag blir me barn menar du?
-- Ja -- om du blir med barn. Ska du gå i ån då?
-- Ä inte! Dä väl inte värre för mej än för andra. Å Anders å ja ska väl
gifta oss va de lider.
Ånej, det är väl inte värre för henne än för andra och hon reder sig
nog. Men jag går och förundrar mig över hur snabbt en människas
åskådning kan omskapas, hur raskt hon kan byta om håg och sinne och kan
ej låta bli att helt förstulet le åt Annas lugna sätt att se saken,
sedan den nu blivit ett oomkullrunkeligt faktum: »En kan la ha kyska
tankar för de?»
Mera förtjusande ärbarhet och oskuld kan väl inte ens den strängaste
sedlighetspredikant begära!
HUR JAG BLEV FRI FRAN TJÄNSTEN.
Det var ingen lätt sak att bli ledig från tjänsten efter en månad --
bondpigor tas inte på månad minsann som man gör i städerna, på landet är
det minsta ett halvår och det vanligaste ett år -- men jag hade inte
längre permission från min tidning och kände för övrigt inte heller
någon vidare brinnande åtrå att stanna längre. Men för ett så
remarkabelt brott mot anständighet och hävdvunna seder fordrades ett
verkligt gott och giltigt skäl att framlägga, och det skälet började jag
att fundera på i god tid. Ty naturligtvis kunde jag ju omöjligt lämna
tjänsten, innan en annan piga skaffats i mitt ställe och pigor växa inte
på trän i våra dagar varför det behövs både tid och arbete innan de
kunna anträffas och uppgörelse hinner ske. Jag grubblade både hit och
dit för att finna någon antaglig förevändning. En liten hjälp hade jag i
den handskada jag ådragit mig, och som gjorde det omöjligt för mig att
mjölka, men som Hilda utan knot böt sysslor med mig, så var det inte
något tillräckligt skäl att skylla på. Mer vägande och behjärtansvärt
måste det vara!
Efter mycket funderande beslöt jag att låta en aldrig existerad moster
dyka upp i mina berättelser hemifrån och placerade henne som min
stackars mjölkande och grismatande moders förnämsta och oumbärliga hjälp
hemma. Några dagar efter det jag annonserat hennes existens förkylde hon
sig och blev litet krasslig; ytterligare några dagar förflöto och hon
blev allvarligt sjuk. Jag började klaga högt om »hur svårt mamma hade
det» och kastade varligt fram, att jag kanske rent av blev tvungen att
resa hem för att hjälpa henne. Dagen därpå var moster så verkligt dålig
-- underrättelserna kommo pr vykort sända av en invigd syster -- att jag
bad Hilda höra sig för om någon ny piga möjligen kunde uppbringas ifall
det blev nödvändigt att jag reste. Av en händelse lyckades hon verkligen
efter ganska kort tid få tag på en flicka, som inte var alldeles ohågad
för att komma, _om_ jag måste ge mig i väg och under sådana
omständigheter avled naturligtvis min dyrkade moster knall och fall. Jag
ansåg, att dödsbudet lämpligast borde bringas mig pr telefon -- det
fanns nämligen underbart nog en sådan på gården, ehuru ytterligt sällan
använd. Och en middag, mitt under brinnande arbetstid ringde min syster,
som jag instruerat i brev. Telefonen satt i »kammaren», högtidsrummet,
och just den dagen ville olyckan, att bonn hade några grannar på besök
och hade placerat sig och dem därinne, kaffekaskarnas mångfald hade
tärts under förmiddagens lopp, så stämningen var ganska uppsluppen, när
jag trädde in, kallad av bonns glättiga röst:
-- Dä telefon te'na. De va fästman hörde ja!
Under diverse skämtsamma anmärkningar från sällskapet fattade jag luren
och ropade hallå. Och sannerligen blev inte det samtal som nu följde det
svåraste prov på behärskningskonst jag någonsin i mitt liv genomgått.
Långt bortifrån hördes min systers muntra röst:
-- Goddag du. Har du gett grisarna ordentligt?
-- Goddag -- hur är det med moster?
-- Du kan inte tro en sån utsökt premiär jag var på i går!
-- Nej vad säger du -- är hon?
-- Det är inte värt du är så styv i korken nu, när du kommer hem, för nu
ha vi lärt oss maxixe allihop, så du är inte ensam om det.
-- I morse! När blir begravningen då?
-- Det var realisation på kompaniet i går och vi köpte ett förtjusande
tyg till sommardräkt åt dig, så du har något att ta på dig, när du
kommer till civilisationen igen. Och så har du ett bjudningskort till
ett vernissage i morgon.
-- Hade hon sans i det sista säger du. Jo, jag kommer hem så fort jag
kan och alldeles säkert till begravningen.
-- Vi ska möta med kamera vid stationen. Lipa en skvätt nu om du kan.
Tjänare.
-- Adjö, adjö. Hälsa stackars mamma!
Den stunden och det samtalet glömmer jag aldrig, jag kände hur hysterin
närmade sig med snabba steg. Åtminstone tror jag, att det var hysteri,
för jag kände en fullständigt vanvettig böjelse att brista i gapskratt
och storgråt ömsom. Runt omkring sutto bonn och hans gäster i dödstyst
avvaktan och mitt minspel måste noga avvägas efter underrättelsernas
gång. Men Gud ska veta, att det inte var lätt!
Emellertid uppbådades den flicka Hilda vidtalat och ett gunstigt öde
ville, att hon kunde komma nästan genast, så att jag kunde få ge mig
iväg redan efter tre dagar. Men de tre dagarna voro visst lika långa som
alla de andra tillsammans. Jag räknade minuterna och kände en barnslig
förtjusning över varje nytt klockslag, som förde mig en timme närmare
slutet. Och ändå kändes det så underligt tomt och konstigt, att jag fick
resa ifrån alltsammans -- som om jag på något sätt begick en orätt eller
lämnade något, som skulle komma mig att förnimma en stor saknad. Det
blossade upp inom mig en stark ömhet för dem alla, för det liv i arbete
och strävan de förde och som jag delat med dem och det var liksom om jag
övergav en rätt sak och ägnade mig åt en orätt och fåfänglig.
Men när jag den sista natten kröp ner i soffan bredvid Anna, när jag för
sista gången drog täcket och fällen under hakan, då rös jag till av en
stormande glädje, att allt ändå var slut, verkligen och äntligen! Och
jag försökte hålla mig vaken så länge som möjligt blott för njutningen
att tänka på allt det jag nu gick emot av civilisation och härlighet: en
riktig, bäddad säng med lakan och rena, mjuka filtar -- bad och
tvättning så mycket jag orkade -- ingen väckarklocka -- inte bara fläsk,
o nej, inget fläsk alls på riktigt, riktigt länge -- smör -- mjölk -- --
--
Väckarklockan ringde för sista gången, grisar och höns fodrades för
sista gången, ungarna fick kaffe på sängen för sista gången. Efter
frukosten packade jag och av mina kläder och övriga lösöre skänkte jag
Anna så mycket jag rimligtvis vågade -- en piga får inte vara generös,
hon är rädd och snål om allt sitt, ger inte bort något i onödan. Anna
var också rörd, och när jag till sist donerade till henne ett ohyggligt
syskrin med ett månskenslandskap på locket, som hon länge och innerligt
beundrat, så kände hennes tacksamhet inga gränser.
-- Nä du, å hunnan du! Får ja verkligen de också. Å sakerna som ä i me?
De va tjyven du. Tänk så snäll du ä'. Tack du, tack, tack! En sån kamrat
får ja allri mer!
Knappt troligt, tänkte jag för mig själv och gav mig upp på
vindskontoret, där jag plockade in litet av varje i klädväg på Annas
hängare. Jag knuffade in en sak här och var och tappade på golvet så
mycket jag tordes och försökte få det att se ut, som om jag av slarv
glömt det kvar.
Så slog avskedets stund och jag gick omkring till alla, räckte fram
handen, tackade »för det som hadde vatt» och neg till avsked. Hilda tog
löfte av mig att komma igen om tillfälle yppade sig, och det lovade jag
högtidligt att göra. Bonn tryckte i drängkammarens dunkel min hand med
ett sömnigt mummel -- han låg naturligtvis och sov efter vanligheten.
Anna gömde jag till sist och vi fällde båda en tår vid skilsmässan. Och
Anna sade med gråtmild röst:
-- Dä då fasan, att moster din skulle dö! Vi hadde de så bra ihop du å
ja -- nu vet en inte va de kommer för en efter dej. Å tack ska du ha för
allt ja har fått!
-- Å, det var inte något. Om jag nu händelsevis skulle ha glömt något,
när jag packade, så får du ta det och bry dig inte om att skicka det
efter mig.
-- Tack du. Å hunnan, får ja de. Tror du, att du har glömt någe då?
På Wahlström & Widstrands förlag utkomma 1914
EDIT AHRENLÖF
MARGARETA VARDAGSLAG en Älvdalshistoria
4.--
NISBET BAIN
POLENS SISTA KONUNG och hans samtida
5.--
LOUIS BATIFFOL
HERTIGINNAN DE CHEVREUSE ett skiftesrikt
och av intriger uppfyllt liv
4.50
LOTTEN DAHLGREN
GRANNARNA PÅ KUNGSÄNGSGATAN ett par
kapitel ur en svensk tondiktares
historia.
Illustrerad 4.50
JANE GERNANDT-CLAINE
I SKUGGAN AV ETT SNILLE en berättelse
från Thomas Thorilds dagar
4.50
FRANCIS GRIBBLE
DROTTNING KRISTINAS HOV och hennes senare
äventyr efter tronavsägelsen
4.75
UR HENNING HAMILTONS
brevsamling
2 vol. 9.--
AXEL IDESTRÖM
NILENS BARN
1.50
E. A. KARLFELDT
FRIDOLINS POESI. Praktuppl. i stort
format med förf. porträtt.
Inb. i pergament 15.--
FRIDOLINS LUSTGÅRD
Häft. à 1.-- inb. à 2.--
FRIDOLINS VISOR
Häft. à 1.-- inb. à 2.--
ESTER BLENDA NORDSTRÖM
EN PIGA BLAND PIGOR
2.25
NILS PERSONNE
SVENSKA TEATERN från Gustaf III:s död
till Karl XIV Johans ankomst till
Sverige (1792-1810)
rikt illustrerad 5.--
H. PREHN von DEWITZ
MARIE ANTOINETTE. Drottning av Frankrike,
en olycklig och lättsinnig kvinnas roman,
med porträtt
3.75
ERWIN ROSEN
EN ODÅGAS ÄVENTYR I AMERIKA
3.50
ALGOT RUHE
DE TVÅ NATIONERNA roman
3.50
Noteringar:
Betoning är kännetecknat med _understreck_.
Originalets stavning och interpunktion har bibehållits. Ett fåtal
uppenbarliga fel har rättats som följande (innan/efter):
[S. 31]:
... ännu, sir du, så du hinner nog me' å damtörka. ...
... ännu, sir du, så du hinner nog me' å dammtörka. ...
[S. 70]:
... här före dej, hon hadde en me frihjul. A te ...
... här före dej, hon hadde en me frihjul. Å te ...
[S. 117]:
... -- A hunnan! utbrister Anna allvarligt. ...
... -- Å hunnan! utbrister Anna allvarligt. ...
End of Project Gutenberg's En piga bland pigor, by Ester Blenda Nordström