spelte å sej nästan allt han hadde. Å hanses mamma ba'n å tiggde'n te
låta bli, men de brydde han sej inte om, fast han ångra sej senna. För
en kväll, när han skulle sätta ut sin sista krona, så tappa han'en på
golve, å när han böjde sej ner å skulle ta opp'en sträcktes de mot'en en
brunhåri näve å ett gap med tänner som glödande kol sken'en i ögona. Han
ble så rädd så han skrek till å i samma minut flög borde överända å Hin
håle tog ett skutt ut genom fönstre mens gnistera slog om'en. Å allihop
så såg di'en å sen tog ingen å dom i ett kort mer. Så nog för att Hin
håle finns alltid!
-- Nu tänner vi lampa! sade Anna bestämt och ingen opponerade sig. Å du
Lina sjunger en sång. Ta: Skönt i aftonstunden, så hjälper vi till me
kören. Fy fasan, ja känner mej som om Hin håle hadde vurti unner vårat
bord i stället. Sjung då Lina.
Och Lina sjunger och vi stämma in i kören:
Harporna stämmas av änglarnas kör
fram brusar sången så klingande skön.
O säg dyre vän får jag möta dig där
när jubelmusiken går in?
Hin håle är fördriven med musikens makt och glädjen härskar åter. Vi
gissa gåtor, sjunga visor, spela munspel och gitarr, se på vykort och
fotografier och det blir till och med en rungande polkett på det smala
golvet innan var och en går till sitt. Men när klockan är 11 reser
Anders på sig -- han ska hem i kväll för ovanlighetens skull (det är
söndag och Anna ser mulen ut) men måste upp 4 på morgonen i arbete och
har lång väg hem. När alla gått sjunker Anna ner i soffan igen och
somnar ögonblickligen. Men vaknar när klockan slår halv 12 och reser sig
gäspande!
-- Fy sjutton, klocka ä halv tolv å slaktarn kommer i möra bittin ve
femdraget. Du ska ta imot blon, sa Hilda, så ja får börja mjölka lite
förr. Du, hörde du de, att du ska ta emot blon?
Ty jag har skräckslagen knipit ihop munnen och bara stirrar tills jag
plötsligt får målföret igen och stammar:
-- Blon! Ska ja ta imot blon. Vispa'n.
-- Nä, vi vispar inte här, utan tar'n me en spak. De ska va lilla tråget
som står i bon, fyll'et te hälften med rågmjöl. De blir nog lagom me
hälften, för den här sugga ä så väldigt stor, så hon har nog mycke blo.
Du har väl tatt emot många gånger hemma.
-- _Om_ jag har! Jojomän! mumlar jag svagt och blundar för att inga
yttre intryck ska kunna störa mina visioner av knivar och suggor och
sprutande blod. Nu sover jag nog ingenting i natt tänker jag för mig
själv och suckar, ty dagen har varit lång och hela veckan ligger framför
som en oändlig och backig väg, den man ska trampa på trötta fötter. Jag
klär av mig sakta, drar nattröjan sakta på och sjunker med en rysning
ned bredvid Anna, som redan snarkar med vidöppen mun. Soffan är nog bra
att sova i för all del, men när man ska ligga vaken och känna de små
djuren kila hit och dit . . .
Men jag sover ögonblickligen och tungt, utan drömmar, utan blodiga syner
av suggor och slaktare, sover den tröttes lugna dödslika sömn och vaknar
utan motvilja, när väckarklockan slamrar in en ny och lång vecka.
NÄR SUGGAN SLAKTADES.
Morgonen därpå var strålande, och när jag strax efter fem gick ut på
backen efter ett fång ved sken solen så det sved i ögonen. Jag tänkte på
suggan och suckade -- att hon just skulle dö en sån här vacker dag, att
hon inte åtminstone en enda dag till kunde få leva och äta och ha det
riktigt skönt utan något bråk med rengöring av stian, som var så
innerligt trivsam och bra när den var en liten smula smutsig och
tillsölad. För att nu inte tala om vad det skulle vara skönt för mig att
ha en hel dag att bereda mig och ställa in mig på det svåra arbete, som
väntade. Ty det blir kanske litet besvärligt, tänkte jag för mig själv,
att ta emot det där blodet. De skrika ju också så förfärligt svin, när
de slaktas och det finns inte värre än att inte få skrika med -- men det
går nog inte an! Hysteriska pigor existera väl inte. Med mitt vedfång på
armen marscherar jag in igen och sörplar långsamt i mig kaffet, två
bräddfulla koppar för säkerhets skull, medan Anna och Hilda vandra till
ladugården för att mjölka, Hilda har övertagit morgonmjölkningen i mitt
ställe i dag. Och så lämnas jag ensam i köket, där jag ögonblickligen
sätter i mig ännu en kopp och med något styrkt mod ställer tråg och
rörspak i ordning.
Tunga steg klampa i förstun och slaktarn sticker in sitt rufsiga svarta
huvud genom dörren, nickar familjärt och frågar, om jag kan komma med
detsamma, för han och drängarna äro klara med förarbetet. Av den något
misstänkta doft, som så fort han öppnar munnen svävar genom luften,
sluter jag ögonblickligen, att detta förarbete avslutats på ett fullt
tillfredsställande sätt och småler till svar på hans elegant avrundade
slängkyss. Så knyter jag schaletten mycket fast om huvudet, tar tråg och
spak under armen och vandrar stillsamt ned till svinhuset med slaktarns
arm lekfullt lagd om mitt liv. Utanför på backen stå två av drängarna
och flina och slaktbänken väntar nyskurad och fin.
-- Gå nu in först hon te sogga, säger slaktarn till mig och ger mig en
uppmuntrande knuff i ryggen. Gå in tena och lägg de här repet om
frambena -- se sogga bler inte så rädd om de ä nån hon känner, som
lägger snaran om'na.
Och så ger han mig en rännsnara i handen och öppnar dörren till stian.
Och jag stiger in med gråten i halsen för att lägga snaran om suggans
ben. Hon kommer emot mig med ett belåtet grymtande, men stannar
fundersam, när hon ser att jag inte har något ämbar med. En liten stund
står hon med utspärrade ben och stirrar, så tar förtroendet överhand och
hon makar sig intill mig för att bli litet skubbad på ryggen. Jag kastar
en hastig blick bakåt på slaktarn och drängarna, de äro allt för
upptagna av ett slagsmål mellan ett par tuppar utanför för att ägna mina
förehavanden en tanke, och med obeskrivlig ömhet kliar jag suggans
smutsiga rygg medan hon stilla med korta små grymt ger sin förtjusning
tillkänna. Jag kliar och kliar och skäms så jag rodnar, över att tårarna
droppa ned på kinderna, men det är inte så gott att med berått mod leda
ett djur till slaktbänken, som man under långa och svåra dagar gett mat
och passning. Och suggan hade varit en god och tystlåten kamrat
förresten, som aldrig förrått eller förvånat sig över de hemliga
tandborstningsorgier jag firat inne hos henne ibland. En gång när
. . .
-- Nå flicka lilla hur går det? frågar slaktarns grötiga stämma, och med
ett ryck slår jag snaran om benen på offret och lagar mig till att gå ur
stian efter ett sista väldigt rivtag.
-- Nej stopp ett slag, hojtar slaktarn och jag stannar lydigt och
förväntansfullt, ty är han icke min förman, som kan befalla? Jo, känn
efter om hon ä svullen under magen för ä hon de så måste vi vänta me å
slakta na te nästa vicka, annars blir köttet så beskt å ont te äta.
Svullen under magen -- jag gör en rådvill rörelse åt suggans buk, men
min undersökning lämnar intet som helst resultat och jag tiger med en
frågande litet generad blick på slaktarn, rädd att på något sätt förråda
en okunnighet, som inte får finnas hos en rutinerad piga.
-- Nå! säger han frågande och lägger armbågarna på stians skrank med en
ledig och intresserad gest. Nåå?
-- Jag vet inte, säger jag förläget med en blick på den smällfeta
suggan. Jag vet inte, men jag tycker hon är svullen överallt!
Det skratt, som följer, hjälper mig över rädslan att deras misstankar
blivit väckta och under stor munterhet dras den illvrålande suggan mot
döden sedan ett rep även lagts om hennes ljusröda tryne. Stretande och
med förebrående, bedjande blickar åt mitt håll vandrar hon steg för steg
mot slaktbänken -- magen har befunnits icke vara svullen och dödens
timme är obevekligt och oåterkalleligt slagen. Allt under det hon
utstöter höga jämmerskrin bindes hennes ben samman och med en väldig
kraftansträngning kasta de tre bödlarna upp henne på bänken, slaktmasken
sätts för pannan och med en stadig slägga slås järntenen in. En brusten,
snyftande kvidan hörs just när slaget faller, sen blir allt tyst och med
en kväljande känsla av motvilja ser jag slaktarn ta fram sin långa,
blanka nyslipade kniv, som han med en van och mjuk rörelse för in i
suggans fettdallrande, vitborstiga bringa. Den glider in så lätt och
hastigt som sjönke den av sig själv, och när den dras ut sprutar en varm
tjock blodstråle fram. Och så starkt är trycket att den når ända fram
till mitt framåtböjda ansikte och sköljer över kinder och bröst och
färgar mig mörkröd. Ett ögonblick är jag nära att släppa spak och tråg
och alltsammans och bara springa, springa från gård och by och plats --
hem till civilisation och mänsklighet igen, men så blygs jag att ge mig
så lätt, biter ihop tänderna och rör med brådskande tag, medan det
nödtorftigt avgnidna blodet på mitt ansikte stramar och torkar i
solskenet.
Den sista ljusröda droppen blod sipprar ur den smala skåran, som kniven
tillfogat, de långa darrningarna i den smutsiga vita kroppen ha slutat,
och suggan står lik med all vårens härlighet kring båren. En nyss
utsprucken hängbjörk vajar sakta över hennes huvud, en lärka sjunger i
luften rätt över svinhuset, så den kan spränga strupen av hänryckning
och på gödselstacken kråmar sig den guldbruna tuppen för de beundrande
hönorna så det är ren synd och skam åt det. Jag tar mitt tråg och går
sakta hem -- paltbrödet ska bakas genast och våren och jag ha inget med
varann att göra den här gången. Suggan dras på en ranglig och allt annat
än elegant likvagn ned till brygghuset för att rakas, tvättas och skäras
upp. Sen blir det min tur igen, när räntan ska tas under behandling, och
i mitt stilla sinne funderar jag nog en smula om jag ska kunna reda ut
den härvan.
Och när frukosten är aväten styr jag med någon liten bävan stegen till
brygghuset, där suggans bländvita och välrakade stofthydda hänger ned
från en väldig takbjälke. På ett bord ligger räntan, och med försiktiga
fingrar för jag min vassa kniv in bland tarmar och andra inälvor och
börjar sakta att lossa istret. Varje liten smula måste omsorgsfullt
tillvaratagas -- ister är en viktig ingrediens i ett lanthushåll -- och
med valna och talgiga nävar fördjupar jag mig i det ljumma och stinkande
innanmätet. Det gäller att fara stilla och varligt fram med kniven, Gud
nåde evinnerligen mig om jag skär sönder tarmarna! Då vågar jag inte
möta Hildas förvånade och förebrående blickar. Att rensa dem till rena,
fina fjälster är inte så svårt; det har jag gjort förr, när jag var
liten en gång i världen och hade min största fröjd av att vara hos och
med bönder. Förresten var det riktigt skönt att få händerna ordentligt
ingnodda med flott, det gjorde dem så ovant mjuka och glatta och
lindrade så behagligt svedan i de långa och djupa sårrevorna, som man
alltid får av grovarbete. -- Det tog nästan ett par timmar innan allt
ister var bortskuret och med ett stönande av lättnad lade jag tarmarna i
en bleckhink och gjorde mig redo att vandra ned med dem till ån där de
skulle sköljas och rensas.
Där nere sken solen och kabbelekan i kapp och ån flöt tjock och lerig
med vårlök på bräddarna. Jag krängde och vände suggans ännu varma
tarmar, kände inte mer någon lust att ge mig iväg från alltihop.
Herregud, när vädret är så vackert och korv så gott, varför skulle man
då vara ledsen för att man måste vränga tarmar -- om det nu också
luktade litet illa, förfärligt illa till och med, så fanns det så mycket
annat omkring som luktade gott. Jag började känna mig så verkligt nöjd
med tillvaron, att jag inte ens brydde mig om att jag frös om händer och
fötter så jag knappt kunde röra dem, och att jag drumlade med en lång
bit tjocktarm så jag tappade den i ån och såg den flyta bort för mina
blickar. När jag slängt det sista fjälstret i hinken såg jag mig noga
omkring för att vara säker på ensamheten, och så smög jag bakom en buske
och sträckte ut mig i solen i fem långa, härliga minuter. Och sen gick
jag lätt om hjärtat hem att dricka elvakaffe och mjölka middagskorna.
HUR JAG FRESTADES OCH SEGRADE.
Det var en eftermiddag med strålande sol och milda vårvindar över
slätten. Jag kom från svinhuset med de tömda grisämbaren i ett ok över
axlarna, gick med sinnet fullt av hemlängtan och en liten smula
förtvivlan över morgondagens väntande arbete: en hel stor tvätt, som
skulle bykas och lakas och gnos, en hel stor tvätt, som kom att ta ett
par dagar innan den ens kunde bli färdig att hängas till tork. Och jag
tittade på mina händer, som blivit svarta och igengrodda av diskvatten
och sotiga grytor, tittade på de röda sprickor och sår, som svedo
överallt på fingrarna och ryste vid tanken på den skarpa luten, som
skulle tränga in och göra svedan sjudubbel. Jag gick så i mina tankar
och funderingar med blickarna ned i marken, att jag inte märkte den
lilla skocken av drängar och barn, som församlats på ladugårdsplanen
under livligt debatterande. Inte förrän jag var alldeles inpå dem såg
jag upp och i samma minut ropade Erik, fördrängen:
-- Kom hit du, ska du få se på en fin kärra!
»Kärran» var en gammal bil, som av en eller annan anledning förirrat sig
till vår ladugårdsbacke -- den stod där övergiven och tom med avstannad
motor och såg ut som om den skämdes över sin existens i all
lantligheten.
-- Var kommer den där ifrån? frågade jag häpen, ty synen var lika
ovanlig som överraskande här långt borta från civilisation och
nymodighet.
-- Anderson i Nyhult kom hit i'n och både han och den som körde'n ä inne
hos bonn. Har du sett nån på så nära håll förut, du, som har vari i
Stockholm?
-- Jo vars.
-- Har du åkt nån gång?
-- Ja vars, de har ja väl me.
-- Å fasen har du. Va de livat tyckte du?
-- Ja de va de.
-- Di kan köra tie mil i timmen me'n här.
-- Me'n här! -- jag kan inte hjälpa att min röst får en tämligen
misstrogen klang och den blick jag kastar på motorhuset har nog rätt
mycket förakt i sig -- och värdesättning.
-- Ja just me'n här, om de inte va tjuge, för de sa han som körde'n,
schafförn eller va dom kallas. Ja tror min själ de va tjuge, du Arvid.
Arvid svävar på målet, han håller före att det var tio och det enas vi
då om under allmän beundran och med vördnadsfulla blickar på det gamla
skrället, som på sin höjd kan komma upp till fyra. Anna har också kommit
tillstädes och Erik, som vill gälla för att begripa sig på litet av
varje demonstrerar på ett enkelt och lättfattligt sätt mekaniken för
oss.
-- Här ser ni, säger han pompöst och visar på en skruv som håller fast
glasskyddet -- när man trycker på'n här så går vangen i gång. Å trycker
man på'n lite hårdare så går de av bara faen.
-- Tryck inte för guss skull, skriker Anna förfärad.
Erik ler smickrat och lugnande.
-- Om ja tryckte så geck han, men då behövde ja bara dra i'n här -- han
pekar på växelspaken -- så stannar de genast.
-- Å tjyven gjorde de, du har då reda på alltingen också, svarar Anna i
gränslös beundran. Jag kan inte återhålla ett stilla fnitter där jag
står och slänger med mina ämbar vilket ögonblickligen förskaffar mig ett
barskt: »va står du och grinar åt!» från Erik, som är mycket rädd om sin
värdighet.
-- Jag bara tänkte på jag, om du tryckte på knappen och inte hann stanna
förrn du slog i väggen där borta, småler jag medan jag sätter ned mina
hinkar och börjar knyta om schaletten för att ha något att syssla med
som litet kan skyla mitt ansikte. Alla brista i skratt, till och med
Erik ler blekt, men betraktar mig alltjämt med stadigt ogillande. Så
harklar han sig, spottar och säger med outsägligt hånfull röst:
-- Va'nte så säker du, att ja inte kunne stoppa i ti. Men om du kan
sätta i gång attemobilen här å köra'n tie meter utan te välta eller
fördärva'n så ska ja lägga opp hunnra kronor på stenen här.
Och därmed slår han karlavulet handen i en stor sten bredvid sig och
skrattar med tillbakakastat huvud så alla hans präktiga löständer lysa.
Jag blir allvarlig en minut, så knyter jag schaletten hårdare under
hakan och tänker för mig själv med ett leende: »Om du visste, tänker
jag, att jag har kört bil hundra gånger så visst som en, om du visste
att mitt chaufförcertifikat ligger därhemma, så kanske du tog tillbaka
dina hundra kronor, som du förresten inte har.» Jag ser mig om på dem,
de skratta alla och vänta tydligen med stort intresse mitt svar, som jag
hållit inne med alldeles för länge i deras tycke.
-- Än sen då, säger jag långsamt. Tror du inte jag kunde; den konsten
vore väl inte så stor. Men lägg du opp dina hundra först.
-- Nej sätt i gång du först, så kommer pengarna nog fasen sen.
Jag ser mig om ännu en gång, det brinner i mig av begär att förbyta
deras litet skadeglada miner i allmän förbluffelse och häpnad. Jag tar
ett steg mot veven, böjer mig fram för att gripa den, men släpper den
igen för att se efter om kontakten är på, vrider den åt rätt håll och
tänker dra i gång, men rätar på mig och säger stilla medan det svider
svårt invärtes:
-- Du får nog behålla dina hundra du Erik. Men du kan då väl inte begära
heller att en lagårdspiga ska veta hur en sätter igång såna här
maskiner.
Varpå jag hugger mina ämbar och flyr undan frestelsen, medan skrattet
följer mig ända in i förstugan. Men där tackar jag i all ensamhet högre
makter som slog ned högfärdsdjävulen inom mig och hejdade mig i tid.
Fast gud ska veta, att det var svårt att låta bli med deras flinande
ansikten omkring.
OM HUR KLÄDER LAKAS.
Vi hade haft stor byk -- den varade i tre dagar och allt, som smutsats
under nära tre kvarts år låg nu rent och ganska vitt i karen, endast
väntande på den avslutande lakningen, som skulle göra även den gråaste
trasa snövit och skinande. I tre dagar hade vi tvättat och gnott,
borstat och stått i av alla krafter från tidigt på morgonen till sent på
kvällen; den ena bingen kläder efter den andra hade gått genom våra
händer och blivit förvandlad, vilket också dessa samma händer blivit.
Från att ha varit ingrott svarta och omöjliga voro de nu rena och röda
med rynkigt skinn, och de långa sårrevorna lyste rosenfärgade, djupt
inbäddade mellan uppsvällda vita kanter. Knogarna hade fått runda hål
efter all gnidning av hårt linne i den starka luten, armarna brände som
voro de flådda och prunkade i den vackraste purpurfärg. Det var tredje
dagens sista kväll, den sista skjortan var mellan våra nävar och Anna
sjöng för full hals, medan händerna flögo i takt över tvättbrädans
randiga bleck. Så lyfte hon skjortan och synade den i de sista svaga
strålarna från solen, som just kröp ned bakom kyrkans ljusgröna lindar,
vände den på alla håll, slängde ner den i baljan igen och tog ännu några
hårda rivande tag mot brädan, så vred hon ur löddret med väldig kraft så
det riktigt knakade i sömmarna och slängde den ifrån sig i det stora
karet, där all den andra tvätten låg.
-- Nu du! Jestanes att en änteligen ä färdi. Skynn dej å vri ur så gå vi
opp och äter. Ja ä så förbaskade hungri. Va livat de ska bli i kväll du
-- tänk du, va pöjka här kommer. Ända bort från Svalberga kommer di du å
Hilda hon har bakat hela dan. Fy fasan du, ja säjer de, att en bara ska
va så trött! Å att de ska göra så tjyvens ont i hännera -- å föttera me
för den delen! Har du inte ont i hännera? Du, ja säjer de, har du inte
ont i hännera?
Ty jag var inte rapp nog med svaret utan står i dystert beskådande av
min skjorta, som inte på villkor vill bli ren om halslinningen trots
skurborste, tvättbräda och ivrig gnuggning. Nu hörde jag och svarar
sakta och tankfullt:
-- Jo, tvi hunnan visst gör det ont i händerna. Om jag hade den här usla
skjortan ren ändå.
-- Få se på'n. Ren! Den måtte väl va ren om nån ä de.
-- Men ve halsen.
-- Ä kössme! Du tror väl allri, att en ska ta livet åv sej för å ta bort
den lorten. Den går allri dän -- å går han, så går han i laken. Ge fasen
i å stå och gno på'n länger, vri ur en å släng'en. Bonn ä inte så fjäski
måtro.
Ingalunda behövde detta sägas mig två gånger, jag vrider och slänger
skjortan och med ett befrielsens skratt sträcka vi armarna i luften,
räta på ryggen, som känns som vore den mitt av och stöna av välbehag
över att ett strängt och tungt arbete ligger bakom oss. Det som nu är
kvar är ju bara lek jämfört med det förra och denna kväll ha vi länge
sett fram mot som en stor och sällsynt glädje. Ty blev det inte en
brakfest i kväll så över alla gränser rolig och fin! Lakgille -- det är
saker det för pigorna på landet och ett eftersträvat nöje att få komma
på, så det var då alls ingen under, att pojkar kom sättande ända bort
från Svalberga.
-- Har Hilda bakat sa du? frågar jag Anna, som även haft en del innegöra
och därför visste litet bättre besked än jag, som stått i brygghuset
hela dagen.
-- Joo du. Hon har bakt så dant med vetbrö å skorper så ja tror de
räcker te femti människer. Men här kommer nog många me. Tänk du, va
livat du! Tvi hunnan du va livat!
Annas ögon blänka vid bara tanken, och jag strålar nog också av
förtjusning, ty varje litet nöje är så oändligt välkommet, varje liten
omväxling så efterlängtad. -- Vi ta på oss schaletterna, lägga in några
långvedsträn under pannmuren, som är fylld till brädden med rykande
varmt vatten och så kila vi hem till maten, som väntar i form av
risgrynsgröt och färskt bröd. Hilda har verkligen bakat och så mycket
förstår till och med min ovana blick, att nog kommer det att räcka till
och bli över om det så komme femtio personer. Hilda knusslar aldrig.
Regält ska det vara.
Just som Anna lagt för sig sin tredje enorma grötportion komma de första
gästerna fnittrande. Det är tre flickor från granngårdarna, som ombetts
att komma litet före, för att hjälpa oss »få undan». De bjudas på gröt
också och under dödstystnad sleva de den i sig, milt uppmuntrade av Anna
och mig att lägga in ordentliga kvantiteter. Äntligen äro vi alla
färdiga, och avdukning och disk ta sin början med otrolig kläm. På
mindre än en halvtimme är alltsammans gjort, sopningen omhändertas av
flickorna, och Anna och jag störta upp på kontoret för att välja ut
aftonens elegans bland vår ingalunda storartade garderob. Anna bestämmer
sig för en skär blus och jag för en grön, båda ska vi ha randiga
förkläden utan bröstlapp och så tar jag ett steg för att gå ned, med
kläderna över armen och helgdagskängorna i nypan. Men Anna tvekar och
står kvar framför min koffert med ljuset betänkligt på sned och
stearinen drypande nedför fingrarna.
-- Skynda dig nu och kom, säger jag otåligt med ett trevande steg mot
trappan.
-- Nej, vänta ett tag du! hon står kvar inne på vindskontoret och jag
hör på hennes röst, att något viktigt är i görningen.
-- Nå, vad vill du då?
-- Kom in igen ä du snäll.
Jag vänder om och undrar i mitt stilla sinne vad som skall bli av. Hon
står kvar på samma plats, litet vänd ifrån mig, men jag ser, att hon är
rödare än vanligt om kinderna, och ljuset låter hon drypa så det är en
ren skam.
-- Joo, ser du, jag unnrar -- -- -- jag såg i ditt kôffer en gång, när
som du visade de där skrinet du fått av Bernhard, att du hadde en
krustång. Å Anders han kommer ju i kväll å han ä så gla i krusit hår. Å
de kan en ju få me en sån dära tång?
-- Joo, det tänker jag väl. Inte för jag använt den någon gång för jag
fick den en gång på en sån där basar du vet, på Lyckans hjul. Men nog
kan en väl bli krusig av den, det är inte farligt. Fast man får nog
värma'n bra.
-- Tror du de, att man blir krusi åv'en. Tänk du, va Ante skulle bli
förvånad. Får jag låna'n du, så ska jag värma'n på ljuse. Men säj
ingenting te jäntera.
Jag plockade fram tången med ett litet leende, men inom mig var jag
mycket rörd. Och efter en misstänkt lång stund kom Anna ned med fyra små
tafatta lockar i pannan och så själaglad så det var en fröjd att se
henne. Flickorna beundrade inte måttligt och hon klädde sig nu i rykande
fart, det betydde inte ett smul om en hake kom snett eller en knapp var
ur, »bara man får laserna på å kommer i väg!»
Utanför brygghuset stod redan en stor mörk klunga väntande, när vi
rusade utför backen, och det dröjde inte länge förrän lampor och lyktor
blivit tända och tvättstugan var full med folk. Det var liv och lejan
redan från första stund, och det brassades på under pannorna så
ångmolnen hängde som dimmor i luften. Kaffepanna hade vi haft med oss,
bröd, socker och grädde likaså, och medan vi flickor dukade och gjorde i
ordning allt till festen skredo pojkarna till sitt arbete för kvällen
och började lakningen.
I två kolossala kar lågo alla vita kläder tätt packade, varv efter varv
ända upp till randen. I botten lågo stadiga askpåsar, väl omsvepta med
skynken och vilande på ett lager av tombuteljer, för att vattnet lätt
skulle rinna undan. Ur pannmuren hämtades nu kokande vatten i stora
skopor på långa skaft och östes över kläderna. När så mycket fyllts på,
att karet kunde anses mer än till hälften fyllt, lossades en plugg i
dess sida, alldeles intill botten och det heta vattnet strömmade ned i
en så, nu inte längre klart och vitt utan redan svagt gulfärgat av
askan. Så hälldes det i pannmuren igen, kokades och östes på nytt över
kläderna. För var gång blev färgen allt gulare och starkare och till
slut var luten så stark, att det sved på fingrarna om man fick den på
sig. Ju längre det lakades desto finare och vitare blevo kläderna och ju
roligare en lakfest var, dess bättre blev lakningen gjord. Pojkarna öste
och öste, delade upp sig i lag och organiserade arbetet, och ibland
kunde man hålla på både till tre och fyra på morgonen.