till mejeri, och det var högtidliga dagar när kontrollören eller
»kulörn» som han vanligen nämndes, kom åkande i sin trilla med kofferten
bak. Anna klädde sig den dagen med omsorg, tog ren schalett på och
lagade alltid, att det stora ladugårdsförklät var nytvättat. »Kulörn»
stannade en dag, kom vanligen till middagstiden och övervakade sedan tre
mjölkningar, under omsorgsfullt mätande, provande och undersökande. Bonn
gick då omkring med stolt blick, spottade längre och kraftigare än
vanligt, drack ännu mer kaffekask och lyste av belåtenhet över de lovord
hans ladugård och djur fingo. Ty ladugården var verkligen utmärkt väl
hållen, ren och fin som en balsal med cementerade golv och bås,
vattenledning och avlopp och en besättning av väl kraftfodrade,
blankryktade rödbrokiga kor, som mjölkade fett och mycket.
När Anna och jag vandra hemåt på söndagsmorgonen efter välförrättat värv
har solen hunnit värma upp luften och med en suck av välbehag låta vi
schaletterna glida ned i nacken.
-- De blir fint vär i dag, profeterar Anna med kännarblick mot
horisonten. Etter middagsdisken går vi å lägger oss ett tag nere ve
brygghuset.
-- Nej, ve åna, föreslår jag på traktens enkla språk, därvid menande en
liten smal lerig bäck, som rinner fram ett stycke bort, och som hedras
med namn och värdighet av å.
-- Ja vars, de kvettar, bara vi få sôva. Har du suvi någe i natt?
-- Ja då. Har suvi fint. Ä skogara hemma i dag?
-- Tror'a'nte, di skulle ge sej åv te Bergby på vellesipe. Har du nån
vellesipe?
-- Nä, men syster min har haft en.
-- Har hon, å hunnan! Piga som var här före dej, hon hadde en me
frihjul. Å te nästa frivicka ska ja försöka te få köpa en. Kan du åka
då?
-- Ja vars.
-- Å hunnan! Kan du -- de va tjyven du. Kan du de? Ska vi köpa en ihop,
kanse?
-- Det är inte värt. Då slåss vi bara om vem som ska ha'n.
-- Ja, kanhända de. De blir väl fälle du de, som kan åka, som tar'n
mest. Så de får va. Va tror du en vellesipe kan kosta?
-- En hundra kronor bortåt.
-- Tvi fasen, tror du de. Hunnra kroner! De kan väl ingen mänska betala.
Sexti tänkte ja -- de har Amanda i Kilen betalt för sin. Å den är fin.
Men han va använd festås.
-- Hur mycke har du i lön?
-- 175 om året å' fem i städja. Nästa frivicka köper ja allt en, för ja
har inte tatt ut mer än tie kroner på halvårslönen ännu. Men ja ska köpa
mej sommerkappa och hatt me festås nu.
180 kronor! Jag gör ett hastigt överslag: 15 kronor i månaden! 15 kronor
för ett arbete som hennes, med en arbetsdag på minst sexton timmar och
ingen ledighet varken söndag eller vardag. Kanske någon gång genom
Hildas humanitet och tillmötesgående några timmar en helgdag mellan
mjölkningarna. 15 kronor! Och vad räcker inte dessa pengar till allt!
Ekipering, nöjen, sparbanksinsättningar, presenter till föräldrar och
syskon och nu -- en velociped! Tio kronor uttagna sedan oktober, allt
det andra innestående. Är det inte ett under och en lärdom, något
rörande och beundransvärt? Och det finns gott om sådant folk på
landsbygden!
Anna har stannat och ställt ned sin mjölkhink, och hela hennes runda
ansikte skiner av förväntansfull glädje vid tanken på »vellesipen»,
medan hon snyter sig i underkjolskanten.
-- Du kanske får påökt till nästa år? frågar jag försöksvis.
-- Påökt! Nä, de trora'nte. Ja har'et bra som de ä tycker'a. Skynda dej
nu så få vi äta snart! Ja ä så förbaskade hungrig.
Vår vandring från ladugården har gått oförsvarligt långsamt under
debatterandet av dessa intressanta frågor och framkomna till gården se
vi söndagstoaletten redan i gång. Ungarna kila omkring i rena linnen och
skjortor, skrattande och hoppande i solskenet ute på gårdsplanen, utan
strumpor och skor, med slätt vattenkammat hår och rödgnidna, såpblanka
ansikten. Mitt på gården står ett par bockar med ett bräde på och på det
brädet står det buckliga bleckhandfatet med såpan bredvid och i
handfatet tvår sig med synbar framgång fördrängen, som blottar sin
kraftiga kropp ända till midjan. Där vidtar byxorna, som med nedhängande
gräsgröna hängslen tyckas mycket hågade att glida av alldeles och då och
då dras upp med ett häftigt ryck av en löddrig näve. På en skranglig
stol sitter en annan av drängarna i skjortärmarna med en handduk om
axlarna, och kring honom kretsar bonn viktig och beskäftig med
hårklippningsmaskinen Splendo I i högsta hugg. Den tjocka, ljusa
hårfällen avskalas med den mest utstuderade noggrannhet, och snart
liknar delinkventens huvud en rund borstig boll, där den skära huden
lyser igenom de två millimeter långa hårstråna på det vackraste och
färggladaste sätt. Splendo I och bonn se strålande förtjusta och nöjda
ut över det lyckade resultatet och kasta sig med njutning över nästa
offer, som utgöres av den nytvättade fördrängen.
När Anna och jag gett grisar och höns är det vår tur att rigga oss, och
i livstycke och underkjol ta vi plats vid bänken och handfatet, hälsade
av drängarnas välvilliga anmärkningar och lätta nyp i förbifarten. Och
så tvättas och gnos det av alla krafter medan solen skiner och
barnungarna stoja, fortfarande oklädda och morgonsnälla. Slutligen är
tvagningen undanstökad för veckan och jag försvinner för att återkomma
med morgonens clou -- tandborsten. Aldrig skall jag glömma första gången
jag officiellt vågade visa mig med detta underliga redskap i handen. Jag
säger officiellt, ty i djupaste hemlighet hade jag plockat fram den i
svinhuset och brygghuset och litet varstans, där den kunde användas i
smyg. Men en söndagsmorgon, när jag kände mig säker i sadeln, tog jag
fram den. Och sällan har väl en 25-öres tandborste gjort en sådan
succès. Ingen ville ju egentligen säga något, Hilda, som var begåvad med
en sällsynt takt och finess endast smålog litet undrande och
intresserat, bonn närmade sig välvilligt leende och barnen skockade sig
omkring mig med häpna miner och otaliga frågor.
-- Va har du där? Borstar du tungan? Ska du inte ha såpa? Gör det ont i
tännera?
Anna förklarade med överlägsen min och röst, att hon fått en tandborste
för sju år sen, när hon gick fram. Hon hade den kvar än hemma, men hade
ej använt den mer än en gång. -- Och varje söndagsmorgon upprepades
sedan samma scen: barnen i en krets, stimmande och intresserade, bonn på
bänken i skjorta och byxor, småleende och välvillig. Hilda skymtande i
dörren och drängarna skrattande och pikande mig för min finhet. Barnen
visste knappt något roligare söndagsnöje och hela morgonen förföljde de
mig med frågor: ska du inte borsta tännera snart? Ska du inte borsta dom
i dag? Har du redan gjort'et? Och när det en gång hände att en av dem
inte passat på föreställningen blev det ett förfärligt tjutande och
bölande, vilket resulterade i att Hilda för husfridens skull bad mig
borsta tänderna en gång till. Beviljades till allmän belåtenhet!
Klockan halv 9 serveras den sena söndagsfrukosten: två kokta ägg pr man
och oseparerad, handskummad mjölk, färskt bröd och färskt margarin.
Efter maten försvinna alla hastigt. Drängarna för att sova, barnen för
att leka och stassa omkring i söndagselegansen och bonn för att läsa
»Arbetet adlar mannen» i någon av skogsarbetarnas lediga sängar. Hilda
hugger ögonblickligen i med middagsmaten, som på söndagen understundom
utgöres av oxkött och grönsoppa, och Anna och jag sätta i väg med
snälltågsfart för att städa, diska, bära vatten och göra alla de vanliga
vardagssysslorna som måste utföras om allt ska kunna gå sin gilla gång.
OM MIDDAGSVILA, KVÄLLSSÖMN OCH KAR'ARS OPÅLITLIGHET.
Söndagsmiddagen serveras inte förrän klockan 1 och äts om möjligt
grundligare och saktare än vanligt under osedvanligt hög stämning. Sen
kommer disken för Anna och mig och den går med fart och kläm vill jag
lova, vilket nogsamt kan bevisas av de skärvor som i hastigheten med
fenomenal skicklighet lossas från tallrikskanterna under våra
konstförfarna händer. Det är i alla fall märkvärdigt, vad man kan komma
långt med porslin i krossningsväg utan att precis slå sönder det!
När den sista tallriken slungats in i skåpets mörka och trånga gömmen,
spisen borstats (det skulle den för övrigt göras efter varje mål),
rummen sopats och en klunga guldvivor stenhårt sammanpackade körts ned i
ett glas på köksbordet, kasta vi en verkligt tillfredsställd blick över
det söndagsfina köket och räkna ut, att vi ha jämnt två timmar kvar
tills eftermiddagskaffet skall vara färdigt. Tänk -- två hela långa
härliga timmar, som vi få begagna efter behag. Åh, de timmarna! Dem såg
man fram emot under hela veckan, tänkte på dem med nästan rysningar av
välbehag och längtade efter dem som det ljuvligaste på jorden. Ni som
läsa det här, jag är säker på att ni skratta och säga: »överdrift!» Men
om ni visste hur sant det är, om ni visste hur underbart det känns, när
hela ens kropp är trött och värkande efter veckans slit och släp och
nattens dans, om ni visste hur underbart det då känns, att mitt på dagen
få lägga sig till ro med gott samvete och veta att två timmar äro ens
egna. Såvida man inte förstås råkar vara i närheten, när den minsta
vaknar och börjar skrika, ty då får man nog anslå tiden till hennes
underhållande i stället. Men vanligen aktar man sig noga för att vara i
närheten och Hilda har det sanna förståendet -- och låter en gå.
Så gå vi då i söndagsvita förkläden och rena schaletter, jag med ett
munspel i fickan och Anna med en brickduk, på vilken hon med grovt rött
bomullsgarn på hårt, vitt, tjockt tyg broderar de märkvärdigaste blommor
och snirklar i plattsöm -- gud vet om det inte till och med skall vara
klumpsöm. Ännu har jag inte sett henne sy mer än tio stygn på den duken;
varje kväll plockas den fram, när vi fått lampan tänd i pigkammaren och
äro för oss själva och varje kväll somnar hon ifrån alltsamman. Hon är
så trött, flickstackarn, när vilans timme äntligen slår, att hon inte
_kan_ hålla ögonen uppe. Jag ser hur hon arbetar av alla krafter att
hålla sig vaken, ser hur hon spärrar upp ögonen för att få dem klara och
sömnfria -- och jag ser också med en känsla av medlidande och
hjälplöshet hur hennes huvud plötsligt tar överbalansen, rullar åt sidan
och hänger i en oändligt obekväm och rörande ställning, medan händerna
beskriva kavande och omedvetna rörelser i luften. Brickduken har fallit
till golvet, men synålen håller hon ännu i sömnen hårt fast i nypan. När
huvudet börjar rulla alltför betänkligt vaknar hon till ett ögonblick,
suckar djupt och tar upp handarbetet, medan hon kastar en generad blick
på mig för att utröna om jag observerat hennes lilla lur. Jag stirrar
stelt och finkänsligt ned på det vykort, jag håller på att fylla med
cirklad, förfärlig stil och Anna ser nöjd ut. Så syr hon ett par stygn
igen med valna svullna fingrar, som äro röda och såriga av all diskning
och tvätt, tappar på nytt sin brickduk och börjar rulla med huvudet
farligt nära bordskanten. Samma scen, samma suck, samma generade blick!
-- Men varför i herrans namn lägger du dig inte? brukar jag fråga, när
hon för tionde gången dunkat huvudet i bordet och vaknat till liv igen.
-- Nä, d'ä så gôtt te setta siså här på kvällen å ja ôrker inte klä å
mej än. Å så skulle jag sy!
Ibland händer det, att jag går och lägger mig innan hon stupat ner i
soffan, och då kan jag vakna mitt i natten och få se henne sitta med
armarna på bordet och huvudet i dem, medan lampan brinner och osar och
brickduken för länge sedan försvunnit ur hennes medvetande. Jag kan
ligga och se på hennes runda nacke, där håret ligger tungt och glatt, på
hennes huvud, som ligger snett och obekvämt på de röda, brynta armarna,
och jag grips av ömkan, ett medlidande så starkt, att det en minut känns
som skulle jag vilja göra allt på jorden för att kunna skänka denna
dödströtta, starka, arbetsvilliga flicka en enda dag av fullständig vila
och ro, en enda morgon av lång och ljuvlig sömn. Apropå morgonsömn, så
interpellerade jag henne en dag hur länge hon fått sova en morgon när
hon legat som längst.
-- Å, jag har ju alltid havi krittra å mjölka, så inte har ja sovit någe
länge inte precis. Jo visst jo en måron i fjol somras på min fölseda så
sa mamma, att hon skulle mjölka å sköta djurena om ja riktigt ville sova
ut. Å då sôv ja festås. Men klockan 7 tyckte mamma visst de va på tiden,
så då väckte hon mej. Opp me dej, din stora drula, sa hon, klócka ä över
7. Ja, de sa hon! Opp me dej, din stora drula, sa hon, å ja fick lòven
te gå opp. Men arg va ja inomvärtes, för när hon lovt mig sóva, så kunde
jag väl fått ligga teminstingen te 8. Tyck du inte de me, säj?
Jo, det tyckte jag och smålog för mig själv vid tanken på att bli
uppkörd kl. 7 och ändå anses ha sovit länge.
Vi vandra neråt ån i middagssolshettan -- det är varmt fastän det inte
är mer än i mitten på maj, Anna dansar i takt med mitt munspel och
viftar med sin brickduk. Och mun går i ett kör med ideliga frågor till
mig, som för var gång måste avbryta spelet för att svara -- förr blir
hon inte nöjd.
-- Va sa bonn te dej i måres, när du stod i bon?
-- Han sa väl ingenting.
-- Sa han inte? De hörde ja fälle. Om att du va så fint klädd. Va sa
han?
Jag spelar utan att svara, men Anna ger sig inte i första taget. Hon
frågar och frågar och till slut måste jag stanna av ett slag för att
svara i ilsken ton:
-- Han sa att de va grann färg på kjorteln.
-- Sa han. Å tjyven, sa han de! Va sa du då, då? Du, va sa du då, då?
Jag spelar oberörd och dränker hennes frågor så gott jag kan i en flod
av munspelstoner. Men ingenting hjälper. Hennes »va sa du då, då?»
upprepas ständigt och enformigt, tills jag full av ursinne tar bort
spelet och fräser:
-- Ingenting.
-- Ingenting. Joo, du, de hörde ja allt. Han grina så förbaskat. Va sa
du? Du, va sa du? Att du inte kan säja de!
Annas röst börjar nästan låta gråtmild, och skamsen över min egen
otålighet nyss, ger jag ett noggrant och vidlyftigt referat över mitt
och bonns fullständigt innehållslösa samtal. Men Anna strålar av
förtjusning och intresse och kan inte få höra nog detaljer. Vi ha kommit
ner till ån under detta livliga samtal och slå oss ned i gröngräset, jag
för att sova och Anna för att sy. Hon är full av verksamhetsiver och
sladdrar utan uppehåll, så det är en absolut omöjlighet att få någon
sömn.
-- Kan du inte vara tyst ett tag, så en annan kan få sova? föreslår jag
milt.
-- Jo, jag ska va tyst, men jag ska fråga en sak te bara. Ja unnrar om
du tog nå'n karamell i går på logen, när som Malkus bjöd dej! (Stum
nickning från min sida.) Akta dej då, du. Jag säger bara de, akta dej.
Nu får du sova för mej, men kom ihåg va ja sagt: akta dej!
Naturligtvis kan jag omöjligt få en blund i mina ögon med denna dystra
och mystiska varning ljudande som en domsbasun inom mig och med ett ryck
sätter jag mig upp och fordrar förklaring. Anna ger mig en högtidlig
blick och frågar med gravlikt allvar om jag kan tiga.
-- Jag skulle önska du kunde det hälften så bra!
Hon tvekar en stund om svaret skall tas som någon obehaglig anspelning
på pratsjukhet hos henne eller endast som försäkran, bestämmer sig för
det senare och börjar sina hemska avslöjanden med låg, dyster röst:
-- Akta dej för kararna nu för tiden, de säjer ja dej, di kan så mycke
knep. Du ä förlovad förstås å ä säker på att du har din Bernard. Men va
inte för säker du -- karar ska en allri lita på! Å va du gör, så ta
allri en karamell om en pôjk bjuder dig, för då gör du de du ångrar!
-- Jaså.
-- Jojomän. Ja vet någe ja, som inte alla vet. Å ta allri en karamell av
en pôjk! För dom kan lägga någe i du, som kan göra flickerna alldeles
tosiga. Vet du hur dom gör?
Förfärad huvudskakning från min sida.
-- Joodu, ja vet'et ja. Dom tar en svettdroppe som rinner mitt på näsan,
precis mitt på näsan ska de vara, å så lägger dom den på karamellen, å
om en jänta äter den sen, så blir hon så kär i pôjken, så hon vånnar
ingenting.
-- Ä, fnyser jag föraktfullt och skrattar.
-- Ä, säjer du ja. Men vänta du, ska du få höra någe som du inte säjer ä
åt. Å d'ä sant för d'ä en bekant flicka te Amanda i Rasarna som de
hände. Jo du, de va en pôjk oppe i Bergsboda som va så förtjust i en
jänta, som hette Ameli förresten, men hon ville inte ve'n alls. Och så
en gång förra sommarn så va dom på en vattdans på Svalberga loge och där
bjöd han 'na på ett äpple, ett stort rött, grant äpple du. Men hon
trodde att de va någe fasenskap i äpplet, så hon åt inte opp'et utan
tog'et me sej hem, å där slängde hon'et i skulspannen. Å så gav hon
grisara å sugga feck äpplet du -- å kan du tänka dig, _att sugga blev så
vimsen, så hon bröt sig ur stia å tog rätt på pôjken å va så kär i'n så
hon följde'n vart han gick se'n_.
Det sista stöttes fram i crescendo, medan jag ligger på huvudet i gräset
för att inte visa mitt ansikte. Men om en stund sätter jag upp det med
alla dragen i ordning och vi stirra sorgset och tyst på varann i fulla
två minuter, varefter jag överraskat, men fattat säger:
-- Tänk!
Anna är nöjd med mitt allvar och tittar triumferande och med gillande på
mig.
-- Nu tar du väl ingen karamell mer om dom bjuder dej?
-- Näej! Va skulle Bernhard säga?
Och så lägger jag mig raklång på rygg i solgasset med händerna under
nacken, sluter ögonen några minuter och tänker på »vad de göra hemma
just nu», och inom mig är jag sjuk av hemlängtan och förtvivlan. Så
minns jag Annas vanvettiga berättelse och hennes skrämda röst, och
tittar upp för att fråga om suggans vidare öden. Men nänns inte störa.
Ty med brickduken mellan händerna och huvudet hängande som på en
avbruten stängel sover hon den rättfärdiges sömn, framåtlutad som sökte
hon synålen bland gräsen. Jag blundar igen och snart sova vi båda medan
vattnet porlar helt stilla i sin leriga bädd, sädesärlorna tjittra och
vippa och en stare visslar i en björk rätt över våra huvuden, som om han
blivit galen av sol och vårluft.
UNDERHÅLLNINGEN EN REGNIG SÖNDAGSKVÄLL.
Vi sitta i skymningen på söndagskvällen inne i pigkammarn. Aftonvarden
är undanstökad, disken likaså, sumpen avkokad till morgonkaffet, bönorna
malda och allting färdigt för dagen. En blågrå majskymning sveper in
genom fönstren och allt det svaga ljuset i rummet samlar sig i en klase
körsbärsblom, som lyser strålande vit i en spräckt kaffekopp mitt på
bordet. Utom denna enda lysande och doftande lilla punkt är allting
dunkelt och skymningsgrått -- ansiktena på oss alla där vi sitta
församlade se så underligt bleka och stilla ut och den halvslocknade
glöden i spisen hjälper inte till att göra dem färgstarkare. Utanför
faller mörkret sakta och kyligt, på rutorna trummar ett envist duggregn
och då och då tjuter det till ett vindkast i skorstenen, som kommer alla
att ruska på sig och krypa ihop i den unkna värmen med dubbel trevnad.
Det är fullt hus i pigkammarn i kväll -- dansen på logen är inställd för
vädrets skull och »någe roligt ska en la ha inomhus när en inte kan
skala kring vägara» som Anna med stor pondus anmärker. Och nu sitta vi
här alla; Anna har slagit sig till ro i soffan med sin gitarr i knäet,
bredvid henne sitter stathustrun Lina också med en gitarr och inklämd på
den lilla plats som finns kvar försöker en av drängarna inta en
vårdslöst bekväm ställning och se ut som om han sutte i världens
komfortablaste soffhörn. Men jag vet hur han har det, för jag känner
till den där stenhårda soffan med dess trälock och vassa vinklar! På
stolarna sitta följande uppträdda: Anders, en av våra drängar, en
skogsarbetare, en »bekant flicka» från en gård längre bort och så jag.
Konversationen flödar och det är ingen som helst brist på samtalsämnen
av det mest originella och underliga slag. Drängen Erik har just slutat
en minutiös och detaljrik skildring av en egenhändigt utförd
liktornsoperation och nu börjar Anders med en ohygglig berättelse om ett
ovanligt ruskigt barnamord, som en piga i hans hemtrakt begått för något
år sedan. Alla lyssna skräckslagna och med frysningar utefter ryggraden,
och när han slutat sitta vi tysta en lång stund, oförmögna att säga ett
ord. Tills Lina uttrycker allas våra känslor i ett kort, men kraftigt:
-- O jämmaligen, ett sånt as!
Och så tar hon ett starkt ackord på gitarren, mumlar något med låg röst
till Anna, varpå båda klämma i på en gång, så man nästan hoppar högt i
luften av överraskning:
Jag gick mig in på källaren
att få mig något för penningen.
Varefter en oändlig och intressant sedelärande bild upprullas om en
drinkare som söp och söp och söp, tills han till slut endast hade
skjortan kvar.
-- Jojomen, vakta dej du Ante, så de inte går likdant för dej en gång!
varnar Erik och småler illmarigt mot Anders, som är känd för att gärna
ta sig en droppe för mycket om tillfälle bjuds.
-- Kössme! svarar Ante överlägset och karlaktigt, drar upp ett munspel
ur fickan och börjar spela. Och han _kan_ spela! Händerna håller han
tätt kring spelet, öppnar och sluter dem ömsom, som vore de pedalen på
ett piano, och den ton han får i sitt lilla ynkliga 1-kronasspel har en
skälvande innerlig klang, som får mig att gnugga mig i ögonen för att
vara säker på, att jag ser rätt, att han verkligen inte har något annat
instrument mellan sina stora bruna nävar. Valser och polkor avlösa
varandra, högra foten lyftes i stadig och jämn takt med små bestämda
smällar, överkroppen vaggar lätt åt sidorna och ögonen stirra rakt fram
utan att se. Mörkret faller allt blåare ute, och inne i kammaren kunna
vi nu knappt urskilja varann. Men ingen talar om att tända ljus och ännu
lyser körbärsblommen som en vit fackla. Anders slutar att spela lika
plötsligt som han började och med en suck lutar Anna sig tillbaka mot
soffkarmen, medan hon säger med en röst som nästan darrar av stolthet:
-- Ja säjer de du Ante, att du spelar då så förbaskade bra, så de sjung
i örona. De jussom lenar i bröste.
-- Dä var lent som de va, smilar Ante förtjust, och så är skrattet och
pratet i full gång igen. Hur det nu är, om det är mörkret eller
stämningen, det plaskande regnet eller vindilarna -- men plötsligt ha vi
halkat in på kapitlet spökhistorier. Rösterna få den dova klang som
spöken alltid kräva, ovillkorligt rycka vi stolarna närmare intill
varandra och den ena historien hemskare än den andra följa i snabb takt.
Alla ha vi varit med om något mystiskt och oförklarligt och hur
förunderligt det upplevda än är finns det ingen som ens andas fram
skymten av ett misstroende. Ansiktena äro högtidliga, litet skräckfyllda
och emellanåt skrattar någon till en smula nervöst. Lina berättar:
-- Jaha, å den här ä så evinnerlit sann som att ja lever, för de hände
hemma när som ja va liten. Mamma vakna en natt ve att hon tyckte hon
hörde pappa stiga upp och gå te spisen efter stallnyckeln, å så hörde
hon 'en gå ut. Å hon tänkte ändå de va märkvärdit, va tjyven ska han i
stallet nu. Men så somna hon om igen, å vakna igen jussom de va. Å då
låg pappa breve'na i sängen å då sa hon: Va geck du ut efter?
-- Geck ut, sa han.
-- Ja, geck ut me stallnycklarna.
-- Har inte vuri ute, sa han.
Då talte mamma förstås om hur de va å pappa opp med fart. Dä var skrömt!
sa'n å ut i stalle å där sto hästen våran å vart nära strypt me grimma.
Hadde inte pappa kummi just då, så hadde Pärla strukit me, dä säkert som
en da!
-- Jaha! Likadant va de hemma en gång, säger Anna och drar omsorgsfullt
en precis liknande historia. Så är det tyst en stund, tills Erik med låg
röst talar:
-- Jag har sett hin håle en gång!
-- Min pappa har sitt 'en me, upplåter plötsligt »den bekanta flickan»
sin mun, och så vänta vi med spänning fortsättningen av dessa
avslöjanden. Erik:
-- Jag geck hem en gång i förra friveckan, Kalle i Olsberg och jag, och
när som vi kom te svängen ve Broby låg där en stor sten ve vägen å
alldeles bakom den låg de någe ludet, som rörde på sej. Kalle tog mej i
armen å sa: gå inte fram för faen! Men ja tänkte: en ska la se efter va
de kan va! och geck fram å tog i't. Men då for de som en stöt igönom mej
å de ludna vände på skallen å fy för allt tvättat, jänter, han hade kol
i ögona å horn i pannan å den ena foten vad de klöfve på för 'an sparkte
mej på skenbene så ja blödde. Kalle han vände om å sprang å ja gjorde så
me, men då skratta'n där bakom oss så de eka i skogen å gnister slog de
efter oss jussom svavel. Å fulla va vi när vi kom, men nog fasiken va vi
nyktra när vi kom hem. Å va inte de Hin håle, så vill jag inte heta
Erik!
Jag kan inte återhålla ett fnitter, men det får gå på den allmänna
hysterins konto. Anna nästan gråter och Anders ansikte lyser kritvitt
mot den mörka väggen.
-- Min pappa, han . . .
-- Nää Emma, vi vill inte höra mer, avbryter Lina, men tystas ner av
ivriga röster och Emma fortsätter: