uppfylld som den är i varje minut av alla de hundrade göromål ett
lanthushåll kräver. Diskningen tar sin rundliga tid, sopningen av
stugan, kammaren, köket och förstugan tar sin -- tre gånger om
dagen sopades det i dessa rum -- och klockan halv fyra skall
eftermiddagskaffet vara färdigt. Med dopp. Tjocka, härliga, kraftiga
vetebrödsskivor. Så man lärde sig älska kaffe, vad man väl började
förstå dess betydelse och den oomkullrunkeliga ställning av suveränitet
över alla andra drycker det intar bland den kroppsarbetande
befolkningen. Man gick omkring och längtade efter kaffetimmen, man rös
till av välbehag då det välkända fräsande ljudet kom från köket, och man
sken upp av glädje då kopparna började slamra. Man slog sig ned vid
bordet med en känsla som bra mycket närmade sig andakt och var man
aldrig så värkande trött, nog tog man itu med arbetet efteråt med bra
mycket större håg. Och gott kaffe fick man! Inget knussel med bönorna,
starkt och gott var det med tjock grädde, som östes med slev ur en stor
bunke. Portionerna voro rikligt tilltagna också: full kopp som rann över
tills även fatet var fyllt till brädden, och alltid påtår. --
Kvällsmjölkningen tog sin början kl. halv sex och varade i två timmar.
Efter den smakade kvällsmaten inte så dumt och man åt sitt margarin,
sitt grova bröd, inlagd sill och fläsk med storartad aptit. Vid niotiden
var man vanligen klar för dagen, såvida det ej skulle sättas deg, då det
drog ut till halv tio. Då var man trött, dödstrött. Jag minns de första
kvällarna! Då fötterna värkte och svedo med stora, klara vattenblåsor
under sulorna efter det ovana gåendet hela långa dagen, då axlarna
kändes som bölder efter vattenokets tryck och händerna brände som eld av
diskvatten och små fina, långa sår, som bildades i lederna. Om mornarna
stodo fingrarna krokiga och svullna och först efter flera timmars arbete
hunno de bli mjuka och böjliga igen. Men såren svedo och stucko
ständigt, i synnerhet när man rensade sill och den bittersalta laken
trängde in.
Men man vänjer sig vid allt, och dagarna gingo -- långa, knogiga dagar
som så småningom kröpo fram till lördagen. Tunga, mödiga dagar, som
fyllde ens kropp med all världens trötthet och ens hjärta med en
outsäglig och lugn tillfredsställelse av väl förrättat värv. Alla
naggande tankar, all sinnets oro flöt bort i den stora tröttheten som
lugnar och lyckliggör.
NÄR MAN SKRUDAR SIG PÅ LÖRDAGSKVÄLLEN.
Å -- lördagskvällen! Vilken salighet, när den äntligen kommer, när vi
äntligen fått undan arbetet för dagen, när vi äntligen få slå oss ned
ett ögonblick med knäna ännu svidande och värkande efter all skurning;
när vi leende sitta och stirra på varandra i tanken på det som väntar:
dansen på logen i den långa, ljusa natten. Dörren till köket är stängd,
det lilla buckliga bleckhandfatet med ljumt vatten står redo på en stol,
bredvid ligger en kladd brun, grynig såpa och över ryggstödet hänger en
mycket flottig och smutsig handduk som under veckans lopp använts att
torka diskarna på. Någon särskild handduk till ansikte och händer
existerar aldrig. På soffan är helgdagskläderna utbredda och varannan
lördag även rena underkläder, på bordet tronar Annas kolossala valk och
ett ensamt ljus brinner smalt och fladdrande framför den grönflammiga
lilla spegeln. Allt är i ordning till toaletten, men ingen av oss rör en
fena. Det är så förunderligt ljuvligt, att få sitta alldeles stilla
klockan 9 på kvällen, att veta att allt är undangjort, att det är söndag
i morgon -- någon måndag efteråt finns inte till i vårt medvetande,
finns inte i evigheters evighet.
Anna löser upp schaletten, låter den glida ned i nacken, kliar sig länge
och omsorgsfullt i huvudet med stelt stirrande ögon, men reser sig med
plötslig energi för att i spegellådan söka rätt på en finkam av mässing.
Så försvinner hon i köket och kommer igen med en svart bricka på vars
baksida lördagsjakten går av stapeln, vanligen med utomordentligt gott
resultat. Därpå dyker hon ned i byrålådan, drar fram en skoborste och
blanksmörjeask, spottar ljudligt och vrider påsmetsborsten omkring ett
par tag, varefter söndagskängorna få en grundlig överhalning och ej
släppas förrän de stråla i sagolik prakt. Därnäst skrider hon till
kamningen, som ej är vidlyftig just: valken placeras från det ena örat
till det andra över pannan, framhåret viks över, samlas ihop med
bakhåret och vrids samman i en stadig knut på hjässan. Ett grovt nät av
tjocka bruna bomullstrådar träds över knuten, en kam körs ledigt ned i
nacken och det hela är klart. Sen kommer tvättningen, vilken försiggår
med ganska stor noggrannhet så till vida att hon även ger öron och hals
en liten hastig översköljning. Såplöddret ligger vitt och tjockt över
hela ansiktet, när tvagningen avslutats, och med hopknipna ögon och
läppar trevar hon efter handduken för att på den avlämna alltsammans --
sköljning användes inte; det lär ta bort blankheten, som är det
viktigaste av alltihop. När hon gnidit sig av alla krafter i flera
minuter är allt äntligen färdigt och efter proceduren skiner hennes
runda ansikte som om det vore av glas, kinderna äro rödare än någonsin
och ögonen kisa tårade efter löddersvedan. Jag kopierar troget
alltsammans och blänker snart i kapp med Anna, som nu håller på att dra
av sig strumporna för att högtidlighålla dagen med ett par rena och
hela. En blick som jag händelsevis kastar åt hennes håll kommer mig att
rysa till av fasa, och med en röst som jag söker göra helt likgiltig
säger jag:
-- Anna du, det skulle nog inte vara så dumt om du tog och tvättade
fötterna dina ett slag.
-- Ja, di är allt bra lortiga, svarar hon och stirrar fundersamt ned på
sina rejäla fortkomstledamöter. Men si du tvätta dom, de får du mej inte
till ändå. Neej! Ja tvätta dom ve höstslakten du å ja ble så förbaskat
sjuk etteråt. Jag va så sjuk så tvi fasen. I två dar du å de va bara för
ja skulle ge mej te å tvätta föttera. Å då lofte ja mej själv att inte
tvätta dom förrn de ble varmt igen å te mesommar ska jag nog göra't me.
-- När var höstslakten?
-- Den 4 oktober du. Så d'ä längesen, men de kvettar la om en inte ä så
sabla ren om föttera.
-- Men du har ju ont i dom?
-- Ja, de har ja, men inte ä de för att dom ä lortiga inte.
-- Jo, de ä de.
-- Tror du de? Säj, tror du de?
-- De _vet_ jag.
-- Å hunnan!
Anna blir dödstyst och grubblar synbarligen intensivt, så fattar hon ett
jättebeslut, störtar ut i köket och kommer igen med diskbaljan i vilken
hon kör ned fötterna och gnor dem med såpa och disktrasa, för att senare
behandla dem med brödkniven, som är husets vassaste. Resten av toaletten
är snart gjord och medan jag med en lätt känsla av illamående ikläder
mig en skärrandig bomullsklänning trär Anna högtidligt på sig en skotsk
blus av bomullsflanell med ofantliga rutor i blått och rött. Kragen är
hög och tjock, framtill fästes en brosch av blixtrande similidiamanter.
-- Stili brås de här du. Den feck jag av Anders på Albertinadan. Tyck du
inte han ä grann?
-- Heter du Albertina?
-- Joo du, Anna Albertina Adelia. Men tyck du inte att bråsen ä grann?
Jag förstår att min beundran varit för ljum och utbreder mig därför med
hänförelse över juvelernas glans, medan jag full av förtvivlan försöker
få håret att lägga sig jämnt och vackert över den hårda valken. Anna
fortsätter med pratet nu se'n hon väl kommit i farten och munnen går på
henne i ett kör ända tills vi uppriggade, hattklädda och
tvålparfymdoftande slinka ut genom kammardörren. Sedan vi vederbörligen
beundrats av Hilda, som litet längtansfullt talar om dansen, skuddar vi
gårdens stoft av våra fötter och kila i väg, trötta men lyckliga, på
fötter som blivit lätta vid tanken på det vi gå till mötes.
-- Kommer Anders i kväll? frågar jag med en skymt av oro i rösten.
-- De gör han fälle, svarar Anna tryggt och strålande. De sa han
teminstingen i söndasse kväll.
-- Stannar han över?
-- Jae, fnittrar hon litet generad. Han gör nog de tänker 'a.
Jag suckar resignerat, ty hennes svar betyder att min sovplats blir
upptagen lördagsnatten och troligen söndagsnatten med, och att jag
fördenskull får söka mitt läger på höskullen. Anders är nämligen Annas
fästman och i överensstämmelse med ortens sed stannar han hos henne över
lördags- och söndagsnätterna. Under den övriga delen av veckan träffas
de inte alls. Det är litet besvärligt för kamraten, som får ligga där
hon kan, men det reder sig alltid och för min del är jag inte ledsen
alls, ty egentligen har jag det bra mycket bättre på logen i det varma
torra höet, än i den trånga, illaluktande fållbänken.
Vi vandra raskt undan -- det är en bra bit till logen, och Anna har som
vanligt bråttom. Hon sjunger medan vi gå och hennes skarpa röst skär som
än vass kniv genom tystnaden. Gud vet vad det är för en sång hon
exekverar, jag hör inte orden, men ber henne klämma i så det låter
något. Varför hon hugger i mitt i just där hon själv för tillfället
befinner sig.
Om alla blad och blommor de stodo i en ring
omkring den lilla vännen som förr har varit min.
Då skulle jag dem vattna med mina tårar mång,
som förr så ofta runnit för dig så mången gång.
Och hör I gossar alla I ynglingar och män
har ni en trogen flicka så älska endast den.
Då kan ni i sanning säga: kom min lilla vän så kär,
kom vila vid min sida och dela mitt besvär.
Och när som jag bliver döder i mina unga år
då kan du komma åter och stanna vid min bår.
Kom till mitt vita läger och se min mörka grav
så får du beskåda vännen, som du bedragit har.
Melodien är obeskrivlig -- munter och sprittande med åkningar upp och
ned i det oändliga och en avslutning som kommer plötsligt och oväntat
med en löjlig triumlitt. Anna går med ansiktet vänt uppåt nymånen,
hennes hatt, som vaggar av och an högt uppe på pannvalken har åkt en
liten smula på sned, fötterna fara hit och dit, ömsom in och ömsom ut
och i ena handen håller hon hårt en hoplagd vit näsduk märkt med ett
väldigt rött A.
Då kan du få beskåda hur illa du har gjort
som har störtat lilla vännen igenom dödens port.
Men ändå jag dig förlåter du min falskaste vän.
Farväl vi träffas åter hos Gud i himmelen.
-- D'ä en bra visa, säger Anna i en ton av allvarligt gillande. Har du
hört'en förr?
-- Nej, de har jag inte.
-- Kan du nåra?
-- Varför nåra?
-- Viser vet ja ditt tok!
-- Jaa då. Jag har en hel bok me viser.
-- Me' dej?
-- Nej, hemma förstås.
-- Skriv efter den du, så ska vi byta. Ja kan såna förbaskade stilia
viser. Kan du nåra sånger då.
-- Ja vars, kan du?
-- Jesses ja. Kan du Kanans land? (Jag kanske bör omtala för dem, som
inte äro inne i terminologien, att visor är namnet på mera världsliga
saker och »sånger» på andliga.)
-- Nej, den vet jag inte. Men kan du: Det är så ljuvligt i unga år?
-- Nehej, men den låter bra. Kan du: Det finns ett reningsmedel?
-- Jaa då. Och »Negerslaven», och »Harporna stämmas» och »När i himlen
vi få bo» och »Blodet» och många fler.
-- De va hunnan du! Å tjyven du! Kan du så många.
Anna tystnar av vördnad och beundran och funderar tydligen skarpt på att
bräcka av mig. Men hon hinner aldrig med det, ty i samma ögonblick
tränger ett munspels spröda och svaga toner oss till mötes och bortom
vägkröken står en klunga pojkar i väntan på flickor. De svaja betänkligt
fram och tillbaka, ömsom stå de på klacken och ömsom på tån, hattar och
mössor sitta långt tillbaka på nacken och stämningen är tydligen mycket
hög.
-- Åhej fallerallan, åhej fallerillan! Kila på flickor små. Va ä de för
ena! Norrgårdspigerna, hå kors. Nu ska vi dansa, jänter. Kom så gradar
vi!
Grada betyder i översättning armkrok och i en lång rad marschera vi
vägen fram, litet sviktande och svängande till följd av kavaljerernas
något snubbliga och fubblande steg. Munspelsynglingen blåser
»Kronobergarnas paradmarsch» och taktfast går lunken fram mot logen, som
står svart i silhuett mot den ljusa natten och välkomnar med
handklaverslåt.
LOGDANS OCH LÖRDAGSGLÄDJE.
Logen är lång och smal med ett golv som blivit blankslitet av säd under
decenniers tröskning, utefter långsidorna löpa meterhöga brädbarriärer,
som hindra den med lokalen obekante, att stå huvudstupa ned i de
avgrunder som halm- och höladorna på ömse sidor bilda, i taket dinglar
på ett rep en sömnig, rökande stallykta, vars rödgula låga knappt lyser
en meter omkring sig och som mera är till för dekorationens skull än
något annat. Ibland får den en knuff av någon förbidansande som är lång
nog att räcka upp, och då vaggar den fram och tillbaka i luften med
något av sorgset förebrående i den flämtande lågan, för att till slut
slockna stilla och fridfullt utan att någon ens märker det. Den ena
kortväggen upptas av fönsteröppningen, som är uthuggen i en väldig
fyrkant, väggen mitt emot består av de enorma inkörsdörrarna, som nu stå
uppslagna på vid gavel och släppa in all vårkvällens ljus och en svag
doft av ladugård och körsbärsblom. Ty utanför dörren stå två stora
körsbärsträd som lysa vita av nyutslagen blom i det milda månskenet --
det är ny i kväll, rakt in genom fönsteruthuggningen står det gulvita
ljuset av en måne i maj och genom ladväggarnas breda springor ser man
stjärnorna blänka.
Utefter de låga träbalkarna stå par efter par av icke dansande och följa
med skarpt iakttagande ögon de andra. På fönsterbrädet sitter spelmannen
med hatten på svaj och huvudet djupt böjt över det treradiga
handklaveret, som han trakterar med en konstnärs ömhet och skicklighet.
Tonerna smekas fram med varsamma fingrar och de långa kadenserna och
drillarna trilla runda som pärlor ut i dunklet, där de stå kvar i
stillheten, som faller, när dansen är slut. Då flyttar spelmannen ett
slag på hatten, torkar sitt varma ansikte på en ljusblå näsduk med röda
bårder och dyker ned mot golvet, där en brännvinsbutelj står och väntar,
så tar han en klunk, sätter sakta ned flaskan igen och lutar sig bakåt
så flickorna haja till av ängslan att han ska ta en överhalning och slå
baklänges ut. Genom ett herrens under lyckas han emellertid behålla
balansen, ler ett välvilligt leende över församlingen, lägger in en nypa
Hellgrens 2:a och smäller i på nytt med en vals. Jag får inte tid att
iaktta längre, en arm sträckes ut om mitt liv och river mig med i
svängen, som lugn och trygg går logen runt, med varje tum av utrymmet
tillvarataget så när som på nere vid dörren, där en tät skock pojkar
trängt ihop sig. Denna samling består antingen av sådana, som redan äro
blasé när det gäller dans: »va faen ska en dansa för, d'ä la ingen
mening med de», eller sådana som ännu inte lärt sig den ädla konsten och
anser det vara för tidigt på kvällen att våga sig in i virvlarna. Senare
fatta de plötsligt mod, när mörkret faller svartare, och knäa omkring i
den mest besynnerliga dans, med armarna om varandras halsar och mössorna
långt bak i nacken. Dansa med flickor törs de sig sällan på förrän de
känna sig fullt säkra, och oftast tycka de förresten det är roligare att
dansa med varann, även när de föra sig som små gudar.
Och dansen går -- utan brådska och fjäsk, ingen söker dansa förbi den
andre -- det skulle betraktas som oerhört opassande och vettlöst att
göra det. Varje repris i melodien dansas åt ett håll, så byta alla på en
gång och dansa baklänges till nästa repris, då man vänder igen. Allt
värdigt, stilla och lugnt i en ellips, vars kontur glider lika jämn och
slät hela dansen igenom. I mitten är det alltid tomt. Det må vara aldrig
så trångt och packat med folk, aldrig bryter sig någon ur ringen och
dansar fritt och ostört i tomrummet -- det anses som fjanteri och
tillgjordhet, utan värdighet och vett och ordningen är för resten
vanligen så mönstergill, att man aldrig behöver stöta emot om det än är
aldrig så trångt. Danserna äro långa och ingen går ur förrän musiken är
slut och inte ens då, ty vid första paus applåderas det våldsamt, alla
stå kvar på sina platser med armarna om varandra just som de stannat när
musiken tystnade, och det händer aldrig, att inte spelman hugger i på
nytt och fortsätter lika länge till. På det sättet spelas samma dans
ständigt upp i två långa repriser.
Under pauserna lämnas man antingen handlöst av kavaljeren, som störtar
att övervaka sin liter, eller också förs man chevalereskt till
vattenspannen utanför för att släcka sin törst ur den allmänna skopan.
För detta vattens skull bär vanligen logbalen namnet »vattdans» till
skillnad från »bjudningsdans», då pojkarna och flickorna varannan gång
bjuda på förtäring: kaffe med dopp och saft och kakor. -- Det
konverseras naturligtvis åtskilligt under pauserna och ämnena äro
skiftande och mångahanda som sanden i havet:
-- Han spelar fint Agust i Svängen!
-- Jojomän, fint handklaver mä.
-- Måtro de kostar pengar?
-- De! Jo, var lugn för de du. Teminstingen hunnra kroner.
-- Tänk -- för ett handklaver!
-- De finns dom som kostar tusen.
-- Å hunnan!
Tystnad.
-- Du dansar förbaskade lätt!
-- Tycker du?
-- Ja, du dansar teme di likste jag nånsin har dansat me.
-- Säj du de! Ja, du dansar bra du me.
-- Tycker du?
-- Ja.
-- Vill du dansa me mej hela kvällen då kanske?
-- Hm.
-- Då säj vi de då, va?
-- Jaa.
-- Nu spelar han igen. Lät oss gå då mesamma.
Och dansen går. Månskäran står blekare än nyss in genom dörrarna,
körsbärsblommen doftar starkare, och mörkret faller en smula tätare
under logens bjälktak. Lyktan har slocknat för längesen, småpojkarna ha
vågat sig in i svängen och snurra omkring tyst och högtidligt.
Flickornas ljusa blusar skymta som vita fläckar och dansörernas
lördagsrena skjortlinningar blänka mot deras röda ansikten. I de
mörkaste hörnen ha fästfolk dragit sig undan, han med armen om hennes
liv i trygg stillhet, hon ofta med huvudet mot hans axel och handen i
hans. Ibland dansa de, ibland vila de sig för att så småningom försvinna
bortåt vägen, som ligger vit och rak under halvutspruckna björkar.
Jag står och ser på alltsamman gömd bakom granngårdspigans breda rygg,
jag står tätt uppe vid fönstret, känner doften av våren, som är utanför,
ser den blå och darrande nattskymningen, hör klaverets gälla toner, som
gått över och mildrats i moll -- och i en blixtlik vision ser jag
plötsligt i minnet allt det jag rest ifrån: tango, maxixe, orkestrar,
blommor, ljus. Och känner en brinnande känsla av tacksamhet att få vara
här i stället, att få dansa polkett och vals och hambo och schottis med
månen till lykta och ett handklaver till musik -- blommorna har jag
utanför dörren. Stackars ni därhemma, tänker jag. Ni vet inte bland all
er tango, vad ni gå miste om, som aldrig få se detta, aldrig få vara med
om detta, aldrig _kunna_ få vara det -- som del av detta folk. Som en
piga bland pigor!
Ju längre det lider på natten desto livligare blir det under pauserna --
vilket nog också till en del får tillskrivas brännvinets gradvisa
inflytande. De dansande pojkarna äro vanligen fullt nyktra, men de andra
är det nog både si och så med. Slagsmål blir det i alla fall
förvånansvärt sällan -- vanligen tar deras rus glättiga och fromma
former, som uteslutande förnöja omgivningen:
Mitt på det tomma golvet står en yngling på ansträngt stadiga ben med
sportmössan i nacken och luggen ner i pannan, en yvig rödgul lugg, som
vajar litet för fläktarna utifrån, hans ögon tindra av det mest utsökt
goda humör och hela hans ansikte skiner av välvilja.
-- Tror ni man ä lessen för att man ä en fatti torpardräng, kössme i
morron! Eller för att man ingen krage har kanse -- men skjottan ä ren å
hjärtat me', va de anbelangar. Å ja har vatt i Amerika, så mej vet ni
var ni har. Ä dä nån åv er, som har vatt i Amerika, jädrans bondtuppar.
Nä, ja vill mena de! Men här ser ni en som ä världsvan å har vatt me' om
å valsa spaderess på strecket, om ni vet va de va, era hyvlar. Hej
jänter, här ä glädje å här ä hoppfallerallan å här ska ni se en fatti
torpardräng som kan slå ett sjömanshjul så ni ska blekna i era små söta
fäser. Änglisch, josi, änglisch its de rajt. Tvi faen för svenska!
Och så gör han en frivolt så flickorna gallskrika av häpnad och pojkarna
bli tysta av avundsjuka. Och så går han sin väg ut genom dörren med
spända vador och svaj i rocken och en väldig tobaksstråle skjutande ut
ur luckan efter två bortslagna framtänder.
När spelmannen vilar, händer det allt emellanåt, att någon med sångröst
begåvad pojke går fram och tar klaveret, drar några prövande drag,
harklar sig högljutt och stämmer i med en visa som snart lockar alla
kring honom i en tät svart ring. Oftast finns det någon refräng på
låten, som alla kan, och villigare och kraftigare strupar till
ackompanjemang kan ingen solist på jorden önska sig. Det är glada visor
och sorgliga som dras, hemska och lustiga -- det är mord och bröllop,
svek och trohet om vartannat, och allt sjunges lika uttryckslöst och
omsorgsfullt med varenda liten tillstymmelse till vers. Månen börjar
sjunka bakom björkarna, silhuetterna stå allt skarpare och svartare mot
den ljusa luften utanför, och när jag till slut sakta vandrar hemåt i
den svala gryningsdagern hör jag ännu på långt avstånd från logen
försångarens starka röst:
Nu slutar jag min enkla sång
och gömmer den till en annan gång . . .
SÖNDAGSTOALETTEN EN VÅRMORGON.
Det finns ingenting som skiljer den tidigare delen av söndagsmorgonen
från en helt vanlig och vardaglig morgon -- om inte möjligen att Anna
doppar ansiktet i bleckhandfatet innan hon dricker kaffet. Och bara
detta är för övrigt inte litet: det ger genast en anstrykning av
högtidlighet åt dagen. Annars sker uppstigningen vid samma timme.
-- Di förbaskade korna begriper ju inte att d'ä sönda, knorrar Anna, och
rumsterar i spisen med sedvanlig kraft, men hon är ändå vid ett briljant
morgonhumör och gnolar »Kostervalsen» så det ekar i köket. Kaffet är
färdigt på utsatt tid, men endast två drängar komma surmulet instegande
-- de två som ha söndagsturen att sköta hästarna och köra mjölken; det
byts så, att de ha varannan helgdag ledig alldeles. Det är inget skoj
eller skämt i dag, inga glada frågor och skratt -- brännvinet sitter
ännu tungt och trögt i huvudet och den otillräckliga sömnen ge ansiktena
en dåsig och olustig prägel i det skarpa morgonljuset. Kaffekasken
tömmes under tystnad och vetebrödet, som söndagen till ära ligger
uppskuret i tjocka skivor, slinker ned med blixtens fart.
-- Nu gå vi till kritta, mumlar Anna, just som Hilda utsövd och leende
kommer ut genom stugdörren med en rosig och glad liten tösunge på armen,
och vi ge oss i väg i solskenet, som ligger mjölkvitt och svalt över den
ljusgröna slätten. Just där den höjer sig till en rund liten kulle är
kyrkan byggd och den lyser vit långt borta mellan kyrkogårdens höga
lindar, som ännu knappt ha fått en aning av grönt över grenarna.
Och mjölkningen går som vanligt sin gilla gång -- jag undrar om det
finns någon i lantlivets mödor obevandrad, som verkligen kan förstå och
ha ett begrepp om hur oerhört tröttsamt och arbetsamt mjölkning
verkligen är. Hur varje muskel i armar och axlar användes till sin fulla
styrka för att pressa mjölken ur juvret, hur det för en otränad slår upp
blåsor och sår på händerna och hur hela armarna uppåt svullna och domna
av ansträngningen. Det ser så enkelt och lätt ut, mjölken tycks komma så
villigt och jämnt -- men den, som en gång försökt det vet, att det är en
konst som utövas och en konst, som det fordras månader för att lära
riktigt. Kommer det en ovan vid stävan med grepp som ej äro just så
mjuka och ändå kraftiga som de skola vara, så reagerar djuret
ögonblickligen, det blir oroligt och bråkigt, sparkar och flyttar sig,
vill ej »släppa ner» mjölken och kan rent av hålla inne den, så att man
vid en mjölkning ej får mer än hälften av det kvantum, som annars är
vanligt. En ovan mjölkerska kan till och med fördärva ett djur, ty
oftast förstår hon ej att »mjölka ur» ordentligt, och det är det
viktigaste och förnämsta av allt. Kommer ej varenda droppe ur juvret,
stannar mjölken kvar i spenarna, surnar och ystar sig och kan åstadkomma
farliga febrar och sjukdomar. Ja så noga är det med mjölkning! Det var
bara en liten upplysning i förbigående, för dem som inte känna till
saken.