EN PIGA
BLAND PIGOR
Av
ESTER BLENDA NORDSTRÖM
TREDJE UPPLAGAN
STOCKHOLM
WAHLSTRÖM & WIDSTRAND
TRYCKT HOS ISAAC MARCUS' BOKTR.-AKTIEB.
STOCKHOLM 1914
De skildringar, som här föreligga i bokform ha redan förut delvis varit
publicerade i det de under sommarens lopp stått införda i Svenska
Dagbladet som artikelserie med rubriken »En månad som tjänsteflicka på
en bondgård». I sitt nuvarande skick äro de emellertid något omarbetade
och mera utförliga samt dessutom tillökade med en hel del fullständigt
nya kapitel.
VARFÖR OCH HUR JAG TOG PLATS.
När jag nu sitter och tänker tillbaka på alltsammans, så tror jag inte
det är verklighet -- så tror jag inte, att det någonstädes långt nere i
Sörmland finns en bondgård, där jag tillbringat en strävsam och lång
månad, uppfylld av arbete och mödor -- så tror jag inte, att där
alltjämt rör sig samma människor i samma tunga, aldrig slutande tramp, i
samma hårda, eviga knog, där en härlig och hel vilans dag aldrig lyser
upp och lättar, där den ena dagen är den andra så fullkomligt lik, att
man knappt för sitt liv kan skilja dem åt i minnet. Och tanken på dem
kommer mig att gripas av en ömhet, en stor ömhet för dem, för deras
samvetsgranna, tysta slit, som ingen, som ej prövat det vet något om,
som ingen någonsin kommer att förstå och uppskatta förrän han själv
varit med om det -- _som en av dem_.
Det är nu egentligen inte bondfolk och lantarbete i allmänhet jag tänker
tala om -- det är speciellt tjänsteflickorna och deras liv jag vill
försöka skildra. Sådant det är. Utan överdrifter och utsmyckningar.
Sådant det var och tedde sig för mig den månad jag var en av dem, en
arbetare i ett sparsamt och motvilligt rekryterat led. Kanske kommer
många att invända: en månad är alls inte lång tid nog, för att göra en
skildring fullständigt pålitlig, för att det man berättar ska bli ett
helt, som ej behöver och kan kompletteras, på trettio dagar kan man inte
sätta sig in i allt. -- Och jag medger gärna att man inte kan det
heller. Men på trettio dagar hinner man få just så mycken inblick i
förhållandena, att man åtminstone kan lära sig förstå, vad ett helt
sådant liv innebär av arbete och försakelse.
Att det verkligen _är_ så mödosamt och glädjelöst och tungt bevisas
kanske bäst därav, att det för varje år, som går, blir allt svårare att
anskaffa tillräcklig kvinnlig arbetskraft till lantgöromål. För en
utomstående blir orsaken inte lätt att finna -- jag minns själv, vad jag
länge gick och funderade på den utan resultat. Och till slut beslöt jag
att ge mig in i alltsammans, okänd och olärd, men med ögon som sågo. Så
tog jag en plats -- svårigheten att få en var alls ingen. På en annons
fick jag över femtio svar, betyg fordras aldrig när det gäller tjänst
hos bönder, ingen frågar efter frejden ens. Har man haft en plats förut
så är det bra, har man ingen haft så är det också bra: »hon får väl lära
sig till» heter det då. Och jag fick lära mig till!
NÄR JAG TILLTRÄDDE MIN PLATS.
Om jag ock bleve tusen år gammal tror jag aldrig på jorden jag skulle
kunna glömma den dagen jag kom till min plats som piga. Om jag bleve
tusen år gammal skall jag ändå aldrig kunna få ur mitt minne den
stunden, den resan, den ankomsten. Fyra timmar på tåg neråt landet, vid
stationen skulle jag hämtas av husbonden för att sedan åka en mil
landväg. Riggad var jag och blommor hade jag fått av skrattande vänner
och bekanta, som viftade av mig, och jag kände mig mest som en
Amerikaresande när jag sjönk ned på en tom bänk i kupén och började
övertänka situationen. Det gick som en lång rysning över mig, när jag
såg framåt mot den månad som väntade, och det var just inte med glada
tankar jag stirrade ut genom fönstret, som var smutsigt och regnigt och
grått -- en trist och beklämmande fyrkant där bilderna gledo förbi lika
snabbt som på en biograf. Liljeholmsbron, Älvsjö, Huddinge -- herre gud
om jag vore på hemväg i stället! frös jag till invärtes och började
beskåda mig själv så gott jag kunde. Allting var främmande och kändes så
underligt. En lång brun kappa, händerna i bruna bomullsvantar och genom
den glesa vävnaden blänkte en bred gullring fram som tecken på min nya
värdighet av förlovad. Vad var det nu han hette min fästman? funderade
jag. Svensson -- nej Andersson -- _nej_ Bernhard Karlsson. Det stod ju i
ringen: »Din egen Bernhard». Vad i all världen hade jag fått det namnet
ifrån -- Bernhard! Det var då det löjligaste jag kunnat hitta på, varför
inte Karl, August eller Ernst eller vad som helst utom det där fåniga
namnet. Jag satt och retade upp mig själv och skrattade litet överlägset
åt min egen tydliga och odisputabla nervositet.
Vad var det jag var rädd för? Att de skulle förstå ögonblickligen, att
jag inte var någon riktig piga, att de skulle köra iväg mig genast och
skratta ut mig, kanske bli ursinniga. Nå, än sen då, det vore ju
förargligt, men jag kunde få hundra andra platser utan spår till
ansträngning. Bondpigor är det ont om och kvalifikationerna behöva inte
nödvändigt vara så storartade. Bara man var stark och inte rädd för att
ta i och kunde mjölka. Jag tittade ned på mina händer, drog av vantarna
och granskade fingrar och handlovar noga. Jovars starka voro de nog, det
var ingen fara, men kanske litet för fina, trots alla ansträngningar att
få dem att se ut som arbetsnävar: jag hade gjort ren en bilmotor innan
jag for och oljan och smutsen hade trängt in bra nog i porer och
nagelrötter. Jag tänkte på allt det arbete jag reste emot, visste nog
vad jag gav mig in i, men funderade allt ändå en smula hur det skulle gå
i början. Mjölka och tvätta, baka och väva, laga till svinmat och
hönsmat, kanske mocka i ladugården. Ånej inte det, till 20 kor och
ungnöt, dessutom hade de väl ladugårdskarl. Men ta emot blodet, när de
slaktade, göra ren räntan och stoppa korv, laga mat ibland, diska, skura
-- o, det fanns ingen ände på allt. Dela säng med kamraten kanske, ligga
i köket kanhända, passa barnungar -- -- --
Jag drog en djup och darrande suck, kastade en blick ut genom fönstret
och upptäckte, att jag redan var halvvägs -- tiden går fort när man har
något att tänka på. Ännu två timmar kvar i alla fall!
Hur de två timmarna gingo vet jag knappt, men de försvunno i alla fall
och tåget saktade för min station. Jag tog väskan, 25-öresboken, som jag
inte kastat en blick i, drog vantarna på, knuffade hatten tillrätta på
valken, strök noga undan alla hårslingor, och steg ned från plattformen
just som tåget stannade. Fullt med folk på stationen, men ingen som
tycktes vilja ta hand om mig. Alla andra rusade de emot, men mig brydde
sig ingen människa om. Och där stod jag -- en ensam piga på väg till sin
första plats, med väskan i handen, hatten litet på sned -- det var
omöjligt att få den att sitta rakt trots ideliga knuffar -- och ett
säkert mycket bedrövat och förvirrat ansikte. Sakta gick jag mot
utgången med biljetten och polletteringsmärket hårt i nypan, och redan i
mitt sinne fast besluten att åka hem igen om ingen mötte. Vid dörren
till väntsalen stod en bonde i vadmalskläder med en randig nattsäck i
ena handen och en grimma i den andra. Nattsäcken hängde skönt och tungt
åt ena sidan med aningen om en liter i konturen, aningen om en liter
bredde sig även över det skinande ansiktet och de glättigt halvkorsade
benen. Är det han? tänkte jag och klev dristigt fram för att fråga.
-- Inte då, nää då. Ja heter Johansson ja å hej hoppsan flicka lilla se
inte så lessen ut för de. Dä inte valdmässafton mer'n en gång om året. Å
tänk att de just ä i da -- dä la faen så besynnerlit, att de just ä i
da!
Jo visst var det besynnerligt, men var skulle jag hitta rätt på Berg i
Taninge.
-- Han kommer, han kommer. Joo då va han kommer. Ja ha sitt hanses gula
märr i da.
-- Vet han vem Berg i Taninge är då?
-- Inte, men allti kan en fälle tro att han kan ha en gul märr för de.
Och Johansson tog ett nytt, ännu glättigare korssteg och sken ännu mer
av förtjusning över sitt lyckade svar. Men jag gick med min väska, min
biljett och mitt polletteringsmärke. Dystert, men beslutsamt steg jag ut
på planen utanför stationshuset och där satt Berg i Taninge i en vagn
och höll trofast i en gul märr. Jag visste, att det var han, jag kände
det vid första anblicken och jag tog inte fel.
-- Är det Berg från Taninge? frågade jag.
Och han saluterade elegant med piskan, tryckte sen min hand med kraft
och bjöd mig välkommen. Varefter jag höll märren medan Berg lunkade
efter min koffert, som var av plåt och bands fast bakpå. Sen körde vi
under dödstystnad till en handelsbod där diverse varor instuvades och så
inviterades jag vänligt och högtidligt på kaffe i ett litet kafé. Varvid
följande samtal utspann sig:
-- Smakar me kaffe efter resan?
-- Joo.
-- Vassego å doppa då.
-- Tack!
Men jag visste väl bättre än så och tog inte en brödsmula förrän efter
tredje trugningen, då den minsta skorpan blygsamt utvaldes och dränktes
i koppen. Berg var nöjd med mitt levnadsvett, det såg jag och också
mycket nöjd med den kraftiga aptit jag sedan visade. Påtåren drack jag
ögonblickligen på fat -- ve mig om jag försumpat mig till den grad, att
jag doppat även i den! De tankar som då fyllt Bergs sinne hade säkert
inte varit behagliga för mig att läsa. Tretåren avböjdes vänligt, men
bestämt, munnen torkades först noga med avigsidan av handen, fick sedan
en liten sista överhalning med handloven, och så voro vi klara att resa.
Å, den resan ut -- den står som etsad in i mitt minne. Den kalla grå
aprilkvällen, den dystra, beklämmande skymningen, som föll snabbt och
tungt kring oss, den rasslande vagnen, som skakade och hoppade,
tystnaden -- endast då och då bruten av sparsamma frågor och ännu
knappare svar. Jag frös i min tunna kappa så händerna voro blå och en
isande motvind brusade fram över slättlandet och pinade sig in genom
knappar och slag. Jag satt och tänkte på allt det jag reste ifrån, på
just denna kvällen framför alla andra, som är klang och jubeldagen i
Stockholm. Valborgsmässoafton! Studenttåget, sången på Skansen,
vårdkasarna, Hasselbacken, dansen. Och här satt jag på en ranglig
fjädervagn på väg till min plats som ladugårdspiga, bakom mig ståtade
min koffert med utrustningen av schaletter, bomullsklänningar, tjocka
strumpor. Jag var så nära att brista ut i ett skallande skratt, att jag
måste bita mig i läppen så det blödde för att inte skrämma slaget på
Berg, som väl skulle tro, att han fått en vansinnig piga på halsen. Men
ju längre vi körde dess mindre lust att skratta fick jag, dess mer
glömde jag alltsammans för skönheten kring mig. Slätten låg lång och
jämn och lugn med oändliga nyplöjda åkrar som doftade av svart och fet
mylla. En tunn dimslöja böljade över allt och kom väg, träd, buskar,
seldon och vagn att skimra med en fuktig glans. Och bäst det var började
eldar att lysa fram här och var, där marken höjde sig till små kullar --
eldar som glimmade likt röda, oroliga ögon genom skymningens tunga grå,
som flackade och skeno i en allt tätare krans.
-- Valdmässeldar, sade Berg och pekade med piskan.
-- Å, valdmässeldar, svarade jag och så svängde vi av från stora vägen
in på en smal »gata», nedför en långsluttande backe, ännu en sväng.
-- Lagårn, pekade Berg lakoniskt ut med piskan.
-- Jaså, lagårn, svarade jag.
-- Taninge, pekade han efter ännu en sväng på en liten gård mellan
knoppande björkar och fruktträd.
-- Å, jaså Taninge, svarade jag, och kände att nu var fristen ute. Nu
började allvaret och arbetet.
När vagnen stannade slogs förstudörren upp och ut på trappan steg
matmor, leende och välvillig, med ett hjärtligt menat välkommen och ett
stadigt handslag så fort jag hunnit hoppa ur.
-- Stig in för allan del! Här är stugan, och därmed öppnade hon dörren
in till ett jättestort rum, som formligen vimlade av barn, kvinnor och
djur. Det var bäddat till liggning och en väldig brasa brann i en enorm
öppen spis. Det blev dödstyst, när jag steg in, alla drucko under
högtidlig tystnad sitt kaffe, endast de långa sörplingarna hördes, och
jag stod där nere vid dörren under en korseld av mönstrande blickar.
Väskan höll jag fortfarande troget i handen och hatten gav jag en sista
förargad knuff medan jag kände hur rodnaden steg brännande över ansikte
och hals. Så tog jag mod till mig, ställde väskan på golvet och trädde
dristigt fram till den närmaste, räckte ut handen, neg och sade lågt:
»afton». Hon steg upp, det var en mycket gammal kvinna med mörka ögon i
ett fårat gult ansikte, neg tillbaka och svarade: »afton». Och så
fortsatte jag kretsen runt. Det var sex främmande bondhustrur, släkt och
bekanta till huset och åtta barn, varav fyra voro på besök. Jag var så
förvirrad, att jag sannerligen nära nog hade nigit för de fyra hundarna
och de två kattorna också, men hejdade mig i tid och började se mig om.
Samtalet hade kommit i gång igen, endast barnungarna stirrade envist på
mig uppifrån och ned, fnissade och knuffade varann och gjorde mig ännu
mer bortkommen och olycklig. Så kom matmor in med en kopp, trugade mig
fram till bordet, och kaffet dracks, fortfarande med hatt och kappa på,
medan artiga frågor och svar om resan utbyttes.
När jag beskådats tillräckligt och påtåren avdruckits reste de sig alla
och togo adjö med mycket tackande. Och så var jag ensam kvar, visades in
i pigkammaren, presenterades omsorgsfullt för kamraten, tog genast itu
med kaffedisken och var installerad.
HURU HUSBONDFOLK, PIGOR OCH DRÄNGAR HADE DET INOMHUS.
Det var en bondgård som tusen andra den jag kom till när friveckans
sista dag löpte ut, alltså den 30 april. En bondgård som tusen andra.
Med mycket folk och mycket arbete. Där var fyra drängar och en statare,
två jungfrur, fem barn (det äldsta 7 år) och så husbondfolket självt.
Kreatursbesättningen gick upp till 20 kor, en tjur och några kvigor och
kalvar -- se'n var det grisar och höns och får naturligtvis, men inte
många av någondera delen. Alltså en medelstor gård med fullt tillräcklig
arbetskraft. Ladugården var alldeles nyuppförd och med modern inredning,
boningshuset mycket gammalt med fem rum och ett löjligt litet kök, med
fett, svart tak och långa stänger fulla med paltbröd och torkat rågbröd
i tunna kakor. När det sopades stod dammet som otroligt mättade skyar,
vilka stilla och fridfullt lägrade sig över de dinglande födoämnena i
taket, och när . . . Men sådant skall jag inte komma till redan, det hör
inte hit ännu.
De fem rummen uppdelades sålunda: stugan, vilket är detsamma som
vardagsrum, pigkammaren, kammarn, vilket är detsamma som förmak,
drängkammaren och ännu en kammare, som beboddes av fyra skogsarbetare,
vilka alla voro inackorderade i maten. I stugan sovo husbondefolket, de
fem barnen, två hundar och två kattor med varsin unge -- alltså sju
personer och sex djur. I en stor säng lågo tre barn, i en utdragssoffa
två, i en annan soffa bonden och hustrun, hundarna vanligen hos barnen,
fastän det egentligen inte var tillåtet, kattorna i en avbalkad trälåda.
Pigkammaren användes till matrum om dagen och om natten delades en smal
soffa av de två jungfrurna. Drängarna lågo två och två, likaså
skogsarbetarna. Vad sängkläderna beträffar så utgjordes de av
fjäderbolstrar, vaddtäcken och fårskinnsfällar, ty fastän det var i maj
månad och nätterna ganska varma var det inte tal om att lägga av
vinterfällen, som gjorde bädden till en sannskyldig badstu. Lakan
användes så till vida, att man fick ett under sig, men överlakan var en
fullständigt okänd lyx, vadan täckenas tillstånd och konsistens ej
tillåta någon mera ingående beskrivning. Örngottskudde existerade
naturligtvis inte och lakanen byttes fyra till fem gånger årligen, vid
större högtider vanligen, såsom jul, påsk, midsommar och höstslakten.
Golven voro oerhört grova och hårdskurade, radvis och delvis täckta av
smala trasmattor i granna färger, väggarna buro urgamla tapeter i de
förunderligaste mönster och voro dessutom prydda med s. k. konstbilagor
ur jultidningar, och i stugan dessutom av kung Oscars och drottning
Sofias ungdomsporträtter i breda mahognyramar, dem generationers flugor
tydligen haft som favorittillhåll. Över den äktenskapliga soffan hängde
också en skönt utsirad stramaljtavla, på vilken lästes den vackra och
fromma önskan: »Skydde Gud i varje stund edert äktenskapsförbund.» Att
det även fanns en stramaljsydd handdukshängare, där »God morgon»
glättigt lyste en till mötes alla tider på dygnet, behöver väl knappast
nämnas -- på denna hängare fanns för övrigt endast en paradhandduk, som
av ingen dödlig fick användas. Fjärran från paradhandduken i en annan
del av rummet, stod en valnötskommod, dock endast en prydnadsmöbel, ty
den allmänna tvättningen försiggick vanligen i pigkammaren i ett
diminutivt plåthandfat. Tvättningen ja! -- Nej, det får också bli en
senare fråga, nu vill jag endast ge en liten beskrivning över huset och
inredningen för att orientera en om bondgårdar ovetande läsare. Den
övriga möbleringen i stugan utgjordes av två byråar -- rummet var
nämligen oerhört stort -- och ett väldigt slagbord med en blårutig
vaxduk och på den en grön glasvas med skära pappersrosor och
penninggräs. På ena väggen en ofantlig öppen spis, där en långvedsbrasa
tändes i kyliga vårkvällar.
Köket var litet, som jag redan sagt, litet och mörkt, och pigkammaren,
vår kammare, var heller inte stor. En utdragssoffa, en byrå, ett
fällbord och några pinnstolar utgjorde hela möbleringen, och i hörnet en
hög vacker gammal klocka, som alltid skulle gå 20 minuter före, av okänd
anledning, ty alla visste det och rättade sig därefter.
Så återstår »Kammarn» -- husets och familjens stolthet. En himmelsblå
stoppad inventionssoffa med vita, virkade antimakasser överallt där
sådana möjligen kunna placeras. Ett skrivbord med ett bläcklöst
bläckhorn av snäckor och på en liten duk en papperspress av glas med ett
vinterlandskap inuti. En byrå av valnöt med spegel på och en antimakass
på det snirklade överstycket. Vidare ett bord fullt med album och
fotografier och husets bibliotek: Kung Henrik IV:s Kärleksäventyr i
praktband, rikt illustrerad, Veterinären, Sveriges Rikes lag för 1872,
Byrons Childe Harold på engelska (köpt på en bokauktion för bandets
skull), Zions strängaspel med gitarrskola på försättsbladet och
Furstesonen, roman i tre tjocka eldröda delar med många ohyggliga
planscher. Fotografier av bonden och hustrun i bröllopsdräkt, av barn
och föräldrar och pigor omväxlande prydde för övrigt väggarna och i ett
hörn stod en härlig hög fikus och dolde delvis med sina tjocka blad en
broderad tidningshållare och en likaledes broderad liten låda för
bibelspråk. Mitt på golvet ett stort runt bord med en virkad duk på och
mitt på den duken en annan liten duk och mitt på den duken en konstgjord
ljungbukett i en konstgjord björkstubbe. På golvet nya trasmattor och en
kalvhud. Spiselkransen var fylld av porslinshundar och underliga vaser i
de mest besynnerliga färger och i den tomma spiselplattan låg till
prydnad utbredd en tidning över det röda teglet. I vinkeln mellan soffan
och spisen stod en brännvinsbutelj och under skrivbordet en annan --
båda till hälften fyllda med renat.
De två andra kamrarna på vinden hade endast soffor och byråar utan någon
som helst utsmyckning, inga mattor på golven och dessa skurades fyra
gånger årligen. Varför färgen var något dunkel och obestämd.
MORGONBESTYR I KÖK OCH LADUGÅRD.
Rrrrrrrrrrr -- -- -- -- -- -- -- -- -- --
Å, väckarklockan! En sömnig och förvirrad blick träffar det skramlande
odjuret: halv 5! Halv 5, halv 5, halv 5 -- det svider till ett slag
invärtes och min blick irrar sorgsen och resignerad vidare, far över
klockans blanka nickelrand, granskar den gråvita vaxduken, följer en
flugas ensamma gång på den dunkelgröna minimala spegeln, stannar vid
rullgardinen, som till mönster har en brungul riddare vid en ljusblå
vallgrav, där en båt av konstig och skranglig konstruktion genom ett
underverk lyckas bära upp en rödklädd dam av obestämd ålder. Hennes
midja är smal som liljans stängel, hennes mun ler glättigt fastän två
framtänder spårlöst försvunnit under tidernas lopp och hennes något
vindande ögon blicka blygt upp mot den brungule, vars frustande fåle en
bit längre bort betar blåa blommor. Det finns så mycket på den
rullgardinen, så mycket verklig poesi och händelse och för var minut
upptäcker jag något nytt. Nu där uppe på borgens krenelerade torn t. ex.
-- sannerligen står där inte en bågskytt med pilen på . . .
Det knakar till bredvid mig i soffan, ett djupt stönande för mig
tillbaka från medeltid och romantik till jordens mest prosaiska nutid.
Jag vänder på huvudet och möter blicken från ett par smala, blå ögon,
som i surmulen envishet uttryckslöst vila på mitt hår -- och med ens är
hela verkligheten åter över mig. Första dagen -- första morgonen . . .
Å!
-- Hur mycke ä' hon? muttrar rösten bredvid mig och ögonen livas av ett
slappt intresse.
-- En kvart i fem.
-- Jisses!
Ögonen öppnas på vid gavel, ett par stadiga ben sträckas över mig tills
de nå golvet, och med ett väldigt knakande överlämnar soffan den ena av
sina mänskliga invånare åt dagens id. Jag ligger ännu en minut med
ögonen alltjämt på bågskyttens spända sträng, så suckar jag djupt och
intensivt och knakar upp i majmorgonen, som är grå och kylig med
drivande dugg mot de grimliga fönsterrutorna. Anna väsnas ute i köket
med spisringar och kaffepanna och hennes nakna ben och fötter sticka
svart och brett fram under den korta vida stubben av grått vadmal med
röda band. Livstycket är rött, av en obeskrivligt rödskär färg med vita
benknappar, och hennes bruna hår hänger rufsigt och långt ned över
axlarna. Armarna äro bastanta och röda med kraftiga rörelser och snabba
tag, händerna gripa kring spiskroken med bestämd och säker vana, och
röken börjar ringla med små röda lågor ur spisens svarta gap, för att
ögonblickligen dämpas av kaffepannan, som med en åsklik smäll placeras
på sitt hål. Anna är färdig med sitt första morgonjobb!
-- Den hår vickan kokar jag måronkaffet och du bäddar opp! förmäler hon
kort och bestämt -- nästa vicka ä det tvärtom. Skynda dej!
Bäddningen är inte vidlyftig. Den tusenåriga fjäderbolstern viks på
mitten, det enda lakanet följer med på samma gång, täcket bredes ovanpå,
den enda kudden likaså, soffan skjuts ihop och locket läggs på. Färdigt!
-- Du ska sätta fram kôppar, nu kommar snart pôjka å ska ha kaffe. -- Ä
du dum du! Bara kaffe och inget bröd begriper du väl på vardagsmåron.
Inga skedar, va fasen ska dom me' skedar, när de inget doppa ä. Nu
kommer di!
Fyra par stövlar dåna i trappan fran vinden, fyra sömniga, långa drängar
stega in med ett kort: morn! och ett ännu kortare: kaffe! Det serveras
ögonblickligen av Anna, vars surmulna ansikte lysts upp av ett soligt
leende. Se'n ta vi pigor oss också var sin kopp och köket fylles av
sörplande och sockersmackande. Alla dricka på fat och kopparna ställas
bredvid på bordet där de efterlämna våta ljusbruna ringar på vaxduken.
Det fyller inte mycket i magen precis, två koppar kaffe utan bröd och
med en känsla av lurande hunger knyter jag schaletten om huvudet och
följer Anna till mjölkningen. Luften är kall och rå, regnet piskar i
ansiktet och blåsten viner skarp och isig över den långa slätten som
skymtar likt dimma bak fuktslöjan. Vi springa utför den långa backen
till ladugården, mjölkspannarna skramla med ett glasklart, hårt ljud,
och de tunga mejeriflaskorna slå mot benen med sina vassa kanter.
I ladugården är det varmt och stilla. 20 kor tugga dumt och förnöjt på
hö och kraftfoder, den starka gödseldoften fyller ens lungor -- och Gud
vet hur det kommer sig, men det är som bleve man genast lugn och glad
och trygg av den. Med stävan i ena handen och mjölkpallen i den andra
vandrar man längs den långa raden av djur för att börja högst upp och
sedan ta dem i tur och ordning. Den första i längan vänder sig sävligt
om vid ljudet av stegen, makar sig tjänstvilligt högre upp i båset,
suckar djupt av välbehag och fortsätter sitt långsamma ätande. Och man
sitter där med all luften omkring sig fylld av det milda ljudet av
idissling och starka tänder mot knastrande hö, man lutar huvudet mot en
varm och mjuk djurkropp och mjölken kommer störtande under ens fingrar i
långa vita fulla strimmor ur det spända juvret ned i stävans blanka och
klingande djup. Från den andra raden hör man Annas rappa regelmässiga
mjölkning och i hög diskant gnolar hon en lätt och polkettrytmisk låt
medan mjölken strilar i takt. En nyfödd kalv råmar mjukt och sorgset i
sin kätte, modern svarar med ett trånande böl, andra stämma in och för
ett ögonblick är det en vild kör av skrin, bräkanden och råmningar. Sen
faller tystnaden igen, endast bruten av stävornas klirrande, när de
tömmas i flaskorna. Och så går ett par timmar -- ett par timmar fyllda
av den mest intensiva ro och frid, en värdig inledning till en lång dags
tunga arbete.
* * * * *
Den sista kalven har fått sin mjölk, har knuffande och fnysande sörplat
i sig sitt knappa kvantum, den sista stävan har tömts och mjölkskjutsen
skramlar i väg till mejeriet, som ligger en halv mil bort. Och Anna och
jag snubbla hemåt i kylan med armar som kännas litet domnade efter den
långa ansträngningen och en intensiv hunger sugande invärtes.
-- D'ä då förbaskat, att dom inte kan ge en lite bröd te kaffe på môrna,
knotar Anna till svar på min stilla jämmer, men rösten saknar all
bitterhet och jag förstår, att det ska så vara och ingenting är att
klaga över egentligen. Frukosten får för övrigt ännu en stund hägra i
fjärran -- grisar och höns ska först ges, och det tar sin rundliga tid
innan gröpe, vetekli och potatis hämtats och rörts ihop till sin precisa
och stadiga konsistens. Men äntligen är det gjort, äntligen strålar
Annas ansikte upp i det solsken, som sedan lyser där hela dagen,
äntligen slår vi oss ned vid matbordet, som redan är härjat av drängarna
och i sitt verkligen fruktansvärda tillstånd ger mig en vink om _hur_ en
frukost lämpligen ska avätas. Bredvid varje tallrik ligger på duken en
förvånansvärd hög potatisskal och sillben, tallrikarna själva äro trots
begagnandet nästan rena, så väl har varje smula tillvaratagits, hela
duken flödar för övrigt av grädde, frikostigt utspilld ur sleven, som
står i en numera tom karott -- det kallas förresten vid måltiderna inte
grädde utan potatissås -- och mitt på bordet tronar en väldig
tillbringare blåsur, bläcksmakande separerad mjölk, som ser grönaktig ut
mot det vita porslinet. En brödkorg med grovt hårt och mjukt rågbröd,
ett tefat med salt, ett dito med spicken och stekt sill och en assiett
margarin fullbordar dukningen. Anna makar nödtorftigt med en kniv undan
en skalhög, går efter en tallrik, gaffel, kniv och kopp ur skåpet, jag
följer med minutiös noggrannhet hennes exempel. Och så börjar ätandet.
Att sill och potatis kan vara så underbart gott! Att grovt rågbröd och
margarin kan smaka som förnämliga läckerheter! Att blåsur skummjölk i en
spräckt kopp kan slinka ned så lätt och ledigt!
Under måltidens lopp kommer matmor in och konverserar vänlig och leende
med den minsta telningen på armen. Detta förhoppningsfulla barn är åtta
månader och undfår nu sin frukost bestående av kaffe och skorpor, som
först omsorgsfullt tuggas av modern och sedan serveras i en tesked av
bleck. Matmor heter Hilda och kallas vid namn av oss -- så är bruket och
så vill hon ha det. Inget fjäs med fru och nymodigheter, när man är
bondmora så är man, resonerar hon rejält och förståndigt.
-- Nå, säger hon till mig och småler uppmuntrande -- nå, va tycker hon
om sig? Va korna hårdmjölkta?
-- Nej föralldel, di va bra, det var inget fel på dom. Lagårn var fin!
-- Jojomen, han är nybyggd med och har kostat mycket pengar. Ät nu bra,
flickor, så ni bli väl mätta. Åt ni potatis och sill hemma också om
môrna? vänder hon sig plötsligt till mig, som småskrattar och svagt
mumlar ett »joo då», medan jag inom mig rodnar över dagens första lögn.
-- Skötte pappa lagårn hemma? fortsätter hon.
-- Jaa.
-- Och mamma grisar'a?
-- Jaa.
-- Och själv mjölka hon och skötte di andra djurena?
-- Jaa.
Hilda funderar en stund över mina fåmälta svar och nickar med lugnt
gillande.
Så kastar hon oväntat om samtalsämne och frågar:
-- Har hon åkt bil nå'n gång, hon som har vatt i Stockholm?
-- Joo, de har jag allt.
-- Många gånger kanske? Två-tre?
-- Ja, så däromkring, svarar jag och blir röd ända upp till hårfästet.
-- Tänk!
Hildas uttryck blir grubblande, hennes röst är bräddfull av längtan och
beundran, hennes ögon se långt förbi kammaren och oss och med en suck
går hon in i stugan igen medan vi äta vidare. Anna långsamt och sävligt
med drömmande blick, som blir allt mer drömmande ju väldigare potatisar
hon spetsar på kniven och för in i sin breda mun, gaffeln användes inte
så vitt jag kan upptäcka, den ligger undanskjuten på tallriken som ett
obrukbart lyxföremål. Efter dryga och dödstysta tjugu minuter är hon
tydligen färdig, lutar sig tillbaka i stolen med en suck, kliar sig
energiskt i huvudet med ena handen och torkar sig om munnen med
avigsidan av den andra. Så reser hon sig motvilligt, slänger ihop
tallrikarna med en fart och en kläm, som kommer en att bäva för
porslinet, skyfflar skalhögarna i förklädet och marscherar ut i köket,
där ett öronbedövande rassel offentliggör att tallrikarna hamnat i
diskbaljan. Jag följer efter med koppar och knivar, men får tillsägelse,
att inte bry mig om bordet, utan gå ut i boden och hämta in mera sill,
rensa och skära den och steka den till skogsarbetarna, som om en
halvtimme ska ha frukost. Medan sillen fräser i pannan skulle dukningen
klaras undan på matbordet, vars vaxduk Anna givit en synnerligen
nödtorftig och oskuldsfull avtvättning. Ut och in i boden gick se'n en
trav, som ibland måste gå över i kort galopp: smör, bröd, sill, mjölk,
grädde -- allt var placerat därute och för var gång man flög över gården
blaskade regnet en våt på axlar och huvud, och hela lass av sand och
grus följde med in i rummen, vilkas golv redan förut voro gråbruna och
fläckiga av en halv veckas smuts. Efter dukningen skickade Anna mig upp
på kamrarna att städa:
-- D'ä din städvicka. Ta skyffel och borste med opp och en trasa te
damma me. Vi brukar ta disktrasan när den inte behövs här.
-- Disktrasan! jag stirrar i absolut obetvinglig häpnad och
förskräckelse på henne och får till svar en fullständigt oförstående
blick.
-- Disktrasan ja! Jag behöver'na inte ännu, sir du, så du hinner nog me'
å dammtörka. När jag vill ha'na så skriker jag väl förresten. Du behöver
inte göra't så förbaskat väl heller, ska jag säja dej (detta med
förtroligt halvhög röst) di tittar inte så noga etter.
Varmed hon vrider ur och slänger till mig disktrasan, som efter vad jag
sedan upptäckte var en institution av den mest otroliga och
häpnadsväckande användbarhet. Den var tvättlapp åt barnen, med den
torkades golven om det spilldes något ut, med den dammades det, med den
-- -- -- men det kan inte räknas upp allt. Städningen var inte
vidlyftig, bäddningen inte heller. Gripen av en som jag nu förstår
fullständigt missriktad arbetsiver tog jag itu med att vända en bolster,
men fann, att den ej var ämnad att rubbas, då under den vilade ett
åldrigt upplag av spelkort, smutsiga strumpor, underkläder, tidningar
och litet av varje. Varför lakanet endast tyst och stilla breddes över
och täcket likaså -- här var nämligen alltid »bäddat till liggning».
Disktrasan gjorde sin tjänst på mycket synliga ställen, de andra borde
av allt att döma ej vidröras, sopningen gav ett häpnadsväckande
resultat, förmodligen emedan den verkställdes med förut okänd
noggrannhet. Så ramlade jag ned igen för den smala stege, som bar en
avlägsen likhet med trappa och smög mig ned till pumpen för att i all
hemlighet få en liten morgontvagning -- Anna hade nämligen inte med ett
finger gjort någon som helst anstalt till tvättning utom den
nödtorftigaste handsköljningen nere i ladugården, och rädd att på minsta
sätt röja mig hade jag inte heller visat mig fjäskigt tvätthågad. Jag
överraskades i alla fall på bar gärning av Anna där jag stod och frös
och fnös under pumpen, och med en röst, som vittnade om den mest
gränslösa häpnad utbrast hon:
-- Ä du tokig du! Står du å tvättar dej så här på måron. D'ä ju bara
torsda vet ja! De va fasen va du ä fin å dej!
Vilket lärde mig att grundlig tvättning varje dag är lika ovanligt som
olämpligt. Under tiden hade klockan hunnit bli 9 och både »skogar'as»
och barnens frukost undanstökad. Nu skulle alla rummen på nedre botten
sopas (utom kammaren förstås -- den nalkades ingen annan än Hilda själv
varken med sopborste eller disktrasa) och sedan även damningen
undanstökats intog jag platsen i vävstolen, där 70 alnar fyrskäfts
lakansväv väntade på sin fullbordan. Ute i köket stod Anna dold bakom en
ofantlig hög smutsigt porslin, i pigkammaren gnolade Hilda en visa för
den gallhojande minsta, i det hon tåligt och lugnt rullade korgvagnen
fram och åter, endast stannande av för att då och då stoppa trösten i
ungens vidöppna och tjutande mun. Utanför lekte de övriga
förhoppningsfulla telningarna vattenfall i regnpölarna och på soffan
bakom mig sträckte sig »bonn» lättjefullt och vällustigt med en
Veckojournal i handen. »Bonn» var patron själv, som i tilltal kallades
Berg utan titel, annars tjänstfolket emellan för »bonn» rätt och slätt.
Vad han egentligen gjorde för nytta fick jag aldrig riktigt klart för
mig. Medan hustrun gnodde och arbetade alldeles oerhört gick han mest
och slog dank -- reste till staden i »affärer» och kom hem med
nattsäcken full av brännvin, eller låg och sov på drängarnas tysta och
tomma kammare halva dagarna utan att göra ett smul. Hans passion var
Veckojournalen, Marie Sophie Schwartz och kaffekask, vilket senare han
med stor frikostighet bjöd alla som kommo i hans väg. Förövrigt var han
kvick och rolig och snäll.
Men jag glömmer bort att jag är mitt uppe i beskrivningen av dagens
göromål. Vävstolen dunkar -- jag uppsänder en brinnande tacksägelse till
högre makter för den lilla kunskap i vävning jag besitter -- och
tramporna gnissla och slå mot varann med sövande entonighet. »Bonn» har
somnat med tidningen tryckt mot sitt bröst, han snarkar med gapande mun
och hans skära skäggstubb glittrar i en solstråle som pinat sig igenom
vätan. Jag ser på klockan -- hon är lite över 10 -- och tänker att ännu
har bara en liten del av dagen gått, en liten del så lång som en vecka
eljest. Å, den som finge sova en liten stund, bara en enda liten minut
-- min blick far till den skära skäggstubben och jag känner att den
redan har en smula av avund och illvilja i sig, den arbetandes helt
naturliga och jäsande hätskhet mot den överordnades lättja. Det tränger
in en stark kaffedoft som kommer mig att glömma förtreten och bonn att
stånkande vända sig på andra sidan.
-- Dä kaffe nu, förmäler Anna kort i dörren och jag hasar mig ut ur
bänken i strumpsockorna och firar orgier i kaffepåfatdrickning.
Fortfarande intet bröd. Drängarna flina och säga kvickheter, medan de
sörpla i sig mockan och då och då knipa den förtjusta Anna i den arm
eller det ben som är närmast. Jag behandlas ännu något mer högtidligt --
så länge det varar. Så klampa de ut till sitt arbete igen, medan doften
av våta kläder och sura smorlädersstövlar ännu svävar som ett moln i
luften. Anna och jag göra oss redo för att gå till middagsmjölkningen,
och bonn, som vaknat och klivit ut i vita strumpläster och skinnväst,
blandar sig med högtidlig noggrannhet och sömnklippande ögon en stadig
och grundlig kaffekask.
OM MAT, DRÄNGAR, GODTEMPLARE OCH BARN.
Klockan 12 serveras middagen: fläsk och potatis i riklig mängd.
Skalhögarna äro nu om möjligt ännu mer gigantiska än vid frukosten,
mjölken något surare och grönare och intet margarin. Maten ligger
upplagd i enorma kvantiteter på enorma fat -- inget knussel med
portionerna! Ju mer man äter dess mer skiner Hilda, som själv lagar allt
och är en skicklig kokerska, så långt resurserna sträcka sig. Man har
inte råd till något överflöd i kostliga rätter -- bjuds man på färskt
kött en gång i veckan får man vara nöjd och glad. Annars är det fläsk
och fläsk och fläsk, kokt och stekt och rökt, kallt och varmt, fett och
magert och vanligen bestås ej någon suparmat. Två till tre gånger i
veckan kanske man får surmjölk, välling eller kräm med mycket och segt
potatismjöl i. Varje middag blev dock till en sorts överraskning -- icke
så att fläskets envetna beständighet på något sätt väckte ny förvåning
för var dag, men tilltugget varierades så mycket i mänsklig kokförmåga
stod. Än var det fläsk och potatis, än ärter och fläsk, än tunna
pannkakor och fläsk, än s. k. bure (potatispuré) och fläsk, än
potatisbullar och fläsk, än bruna bönor och fläsk, än paltbröd och
fläsk, än blodpalt och fläsk, än rotmos och fläsk etc. etc. etc. etc.
Och allt försvinner i sävligt, orubbligt stelt lugn med samma
utomordentligt glänsande aptit. Fläsk är gott.
Middagen äta vi pigor vanligen i sällskap med drängarna, som föra den
mest förunderliga bordskonversation. Man kan utan ett spår till
överdrift kalla den otvungen, och för den i kretsen ovane är det ibland
svårt nog att behålla kontenansen. Men man vänjer sig -- ack, vad det
går lätt att vänja sig! Redan andra, tredje dagen deltog jag med
frejdigt mod i det allmänna bordssamtalet, varligt vikande undan för
anade stötestenar och svarande utan att blinka på de mest ingående och
pejlande frågor. Ett mycket högtidligt ögonblick var titelbortläggningen
-- det hörde ingalunda till god ton att genast säga du till gossarna;
det var många krumbukter och krokar innan den saken gjordes upp. Då t.
ex. på följande sätt, första dagens kväll:
-- D'ä te å va ute å tjäna för första gången?
-- Ja.
-- Va tror hon att hon kommer tycka om de då?
-- Å, det blir nog bra.
-- Javasch, hyggligare husbonnfolk finns inte, men här ä jävligt med
göra.
-- Tror nog de.
-- Vi bli kamrater nu vi då.
-- Ja, vi blir väl de.
-- Jojomen.
-- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- --
Lång, litet generad paus. Så räcker han fram handen:
-- D'ä la bäst vi tar varann i näven då och säjer du me' samma.
Stum handtryckning och en högtidlig nick från var sida, efter vilken
ceremoni det goda kamratskapet var fastslaget och orubbligt. För resten
var det vackra pojkar allesammans drängarna -- brunbrända, storvuxna med
kraftiga nävar och säkra later och sega i arbetet på åker och äng. Inte
alla tuggade snus, men alla drucko brännvin i otroliga kvantiteter,
vanligen »halsades» litern direkt och ett halvt dricksglas eller mer
sköljde genom strupen i en enda klunk. Motbokssystemet var en okänd
plåga, vars eventuella annalkande dryftades med löje och förakt, och
varje fredagskväll gick det »fyllåk» till sta'n efter brännvin.
Lördagsmorgnarna börjades inte sällan med kaffekask till 5-kaffet,
varefter det lilla glättiga ruset ömt vårdades och underhölls hela dagen
för att på kvällen slå ut i praktfull blom. Det fanns en mycket
medlemsrik och omtyckt godtemplarloge i socknen, »låsen» kallad, där
nästan all traktens ungdom var inskriven, vilket dock på intet sätt
hindrade alkoholets rikliga tärande. Jag kom att tala med en pojke om
det där en gång, om hur besynnerligt jag tyckte det var att de höllo
sina löften på det sättet, men han skrattade ut mig:
-- Är du tokig flicka! Tror du d'ä någon nökt i låsen? Jo, någon finns
de' väl kanske, men min själ och anda om d'ä många. Jag kunde inte supa
för ett par år se'n, men se'n jag kom in i låsen så feck jag lära mej.
Och övertemplarn han ä värst åv allihop -- den super en inte under
bordet i första taget!
Kanske det var någon gammal övergiven templarloge, som ännu fanns kvar
bara till namnet, kanske överdrev pojken betydligt, men nog betraktades
»låsen» av alla medlemmarna mer som en institution uteslutande för nöje
än av någon sorts ideell läggning. Lokalen var präktig med en stor och
rymlig danssal, där alla vinterns glada kvällar gingo av stapeln.
Förresten drack man oerhört överallt därnere på trakten och det
utvecklades en storartad frikostighet så fort det gällde brännvin. Det
kunde knappt gå en bekant karl förbi huset utan att han ropades in,
alltid med samma hemlighetsfulla röst och formulär:
-- Du, Kalsson! Får ja tala ve dej ett tag. Kom in bara -- ja ska visa
dej nå't.
-- Hm, klämtar Kalsson, tack, ja vet inte.
Och så kliver han in, brännvinsflaskan tas fram ur närmsta hörn,
avtorkas och överräckes med ett vänligt grin. Inte så sällan hände det,
att bonn erbjöd oss pigor en liten »knorr i kaffet» och han blev både
förvånad och verkligt stött över mitt skratt och nekande första gången:
-- Dum, d'ä va hon ä de. Ta sej en knurr hon ska hon få se vad hon blir
gla och va de lättar livet. Förra piga vi hadde hon sa inte nej te en
tår hon!
Men kaffekask är inte gott alls. Och det tyckte inte Anna heller, så
bonn fick ha sitt brännvin i fred för oss.
Jag kom långt från middagen på det här, viset, men det är så lätt att
halka in i minnen och händelser, när allt samlar sig och hänger
tillsammans till ett i ens tankar. -- Inget fjäsk när man äter, det är
det lantliga alfabetets a och o. Inget fjäsk! Skala sakta potatisen,
skrapa sakta skalhögen från tallriken ut på bordet, bit sakta i brödet,
tugga stillfärdigt och utan brådska, stirra stelt och glasartat ut i
rymden, spetsa med omsorg var bit på kniven! Under måltiderna turades
Anna och jag om att ha den minste i knät -- en ljuvligt söt och härlig
liten tös, men kinkig för tänder och full av det mest brinnande intresse
för maten i våra tallrikar. Hon placerade med omsorg och blixtsnabb
plötslighet sina lindrigt rena små tassar mitt uppe i fläsk och mos och
hade sin högsta fröjd i att med en oväntad kaströrelse handlöst slänga
huvudet i samma fläsk och mos. Och så illtjöt hon rätt vad det var av
osynlig anledning ungefär i en halvtimme utan tillstymmelse till
avbrott. Det var ett märkvärdigt barn! Dessemellan log hon med hela sitt
gropiga, smutsiga lilla ansikte och nöp en vänligt men hårdhänt i
kinderna under upphävande av små hickande skratt.
De andra barnen voro en plåga i sin fullständigt vanvettiga
bortskämdhet. De röto och befallde och härjade med sina undergivna och
slaviska föräldrar, så det var svårt att höra, och oss pigor behandlade
de som sina speciella betjänter. O, vad de skulle mått härligt av litet
stryk och vilken vällust det skulle varit för oss att få ge dem en
sittopp emellanåt! Att låta bli var nästan att frestas över förmåga.
Värst var det för mig, som en tid hade mycket med dem att göra därigenom
att jag skadade min ena hand och på några dagar ej kunde delta i
mjölkningen. Hilda ryckte då in i mitt ställe medan jag fick göra hennes
sysslor inomhus, och det fanns ögonblick då jag nästan kände sympati för
barnamördare. Dessa fyra barn! Egentligen snälla, lättledda och
intelligenta, men så fullständigt fördärvade genom slapp uppfostran.
Pojken var svårast -- som »eneste hane i kurven» tyranniserade han
syskonen på ett nästan upprörande sätt, slog, sparkade och rev dem och
som de alla för den allra obetydligaste anledning bröto ut i de
gällaste, skarpaste tjut var det dagen i ända inte en minuts lugn.
Alltid skrek någon och alltid hördes Hildas medlande röst under de
pauser som nödvändiggjordes för andhämtningen. Om mornarna skulle de
alla serveras kaffe på sängen, med eller utan dopp allteftersom de i
nåder behagade befalla. Och det bads inte hövligt och stilla om något,
utan allteftersom de vaknade satte de i med höga skrin: kaffe! Aldrig
några vidare utläggningar: kaffe! bara och om man då inte ögonblickligen
rusade in med brickan så hojtade de i ett kör med sylvass röst, som
efter ett par minuter övergick till gråtilska: kaffekaffekaffekaffe! Att
jag inte blev tokig av ursinne! Och bricka skulle det vara gudbevars,
bjöd man dem koppar och fat direkt blev det tjut av igen, om de inte
rent av knuffade till handen på en så alltsammans vältes ut i sängen. --
Ville de mellan målen ha något att äta -- och det ville de naturligtvis
alltid och fingo det också hur mycket som helst -- så kommo de
instormande och ställde sig framför en: Smörgås! -- Mjölk! -- Fläsk! --
Honungsgås! Ibland hade en kängrem gått upp. Då stacks en lerig sko
fram: knyt! Och man knöt medan vreden sjöd invärtes och bet samman
tänderna för att inte brista i respekt mot de herrar man blivit satt att
tjäna. Allting gick i samma stil så fort det gällde barnen, och aldrig
såg jag att något av dem fick ens den allra minsta lilla luggning eller
tillrättavisning. Men strax innan jag reste högg jag pojken i en mörk
krok och unnade mig den verkligt storartade njutningen att ge honom ett
grundligt och ordentligt kok stryk, som jag hoppas länge ska leva i hans
minne.
Jag har visst ännu inte hunnit längre än till middagen trots goda
föresatser att inte låta mig lockas från ämnet. Nu fortsätter jag då!
När middagen är slut lämnas flickungen åt sitt öde i en ranglig
korgvagn, där hon omges av diverse husgeråd till leksaker, drängarna
klampa upp på sin kammare för att sova en timme, medan Anna och jag
störta till våra göromål: dukning till skogsarbetarna, utportionering av
mat till barnen, sopning av pigkammaren, köket, stugan och förstugan,
mat till hönsen, mäta upp mjölk åt statarn och eventuella köpare
(middagsmjölken behölls vid gården för grädde, försäljning och smör),
separering, grisutfodring, vattenbärning. Å, ja, vattenbärningen, det är
ett kapitel för sig -- ett tungt och svårt och otrevligt kapitel, som
kunde göra en galen av förtvivlan. Pumpen fanns nere i ladugården, som
låg ungefär tre minuters väg från boningshuset, en väg som bar uppför
ett bra stycke och var gropig och stenig där den inte låg grusad med
tung, lös sand i vilken foten sjönk djupt ned och skorna fylldes med den
mest infernaliska småsten. Den vägen skulle vattnet bäras -- i två
ofantliga kopparhinkar med ett ok över nacken och tömmas i en stor
vattentunna, som var dag måste slås bräddande full -- det gick ungefär
trettio hinkar i den, d. v. s. femton vandringar fram och åter med tung
last i uppförsbacken. Det är ett minne som ännu kommer mig att rysa och
ger en förnimmelse av plågande tryck över axlarna. Men det var bara att
snurra på; det dög inte att ställa sig och pusta en stund -- Hilda var
alltid någonstädes i närheten där man minst väntade det, och fastän det
aldrig skulle hända henne att säga något kände man ändå hennes tysta
ogillande som en snärt över ryggen. Ett par gånger i veckan ställdes man
att tvätta otroligt smutsiga och tilltygade barnkläder -- blöjor ska
hädanefter alltid stå för mig som det mest fasaväckande på jorden -- och
blev det någon aldrig så liten stund över stod ju alltid väven och
väntade. Så skulle det bäras in ved, potatis ur en grop långt fjärran
från huset, bakas var fjärde dag, göras rent i svinhuset och hos hönsen
och tusen andra småbestyr som fyllde dag efter dag i en aldrig slutande
brådska.
Man for omkring i ett ständigt jäkt, man måste helt enkelt alltid ha
bråttom för att hinna med alla de sysslor som voro en ålagda, och Anna
hade under årens lopp fått en springande, framåtlutad gång som hon inte
ens kunde lägga av när någon gång frihetens timmar genomjublades. Hon
sprang till logdanserna, sprang till sina möten, orden snubblade i den
vanvettigaste brådska över hennes läppar och ständigt ångade hon som ett
snälltåg mellan rummen med överkroppen böjd så långt framåt som möjligt
liksom för att hinna litet fortare åtminstone med en del av sig själv.
Hon hade ett det lustigaste ansikte: runt som en boll med alla drag som
mindre bollar. De skinande röda kinderna voro var för sig en boll,
elastiska, hårda, liksom fyllda med luft under den spända huden. Näsan
var en liten, liten boll och pekade plötsligt uppåt två centimeter från
spetsen efter att förut ha gått allvarlig och rak ut från pannan,
läpparna rundade sig mot varann i en mycket vacker cirkelformig böjning
och ögonen lågo som små blå emaljklot långt inne i den tunnel som
bildades av kindernas och pannans utskjutningar. Håret bar hon i en knut
på hjässan, om söndagarna ordentligt och stramt rundat kring en
stenhård, jättelik valk. För övrigt var hon väl byggd, stark som en
elefant och otroligt uthållig och samvetsgrann i sitt arbete.
Hennes intelligens var inte vad man kallar blixtrande. Hon hade
löständer och fotsvett. Och mycket ohyra i huvudet. »Men sån't får man
inte fästa sig vid», som hon mycket riktigt förehöll mig, när jag en
gång högljutt klagade över den myckenhet vägglöss vårt enkla viloläger
innehöll.
-- En vägglus d'ä väl ingenting, predikade hon, och en huvelus kan en
väl råka te å ha. Men tvi hunnan, du, för lôpper. En kan allri ta dom
och en vet allri var en har dom.