Ett namn som i Sveriges häfder icke så sällan klingat med krigisk
ton är det gamla finska Wiborg, Thorkel Knutsons borg, anlagd af
honom år 1293 vid en inskärning af Finska viken i dess nordostligaste
hörn. Här tronar på en klippa, belägen i utloppet af Suomen veden
pohja, "det finska vattnets botten", den snart sexhundra år gamla
borgen, ett värn i fordna dagar för folk och land emot de påträngande
moskoviterna. Der har mer än en gång svenskt blod flutit uppå och
utanför dess nu snart grusade vallar. Vid tiden för Sten Stures
ryska krig har sagan hit förlagt Knut Posses "Wiborgska smäll",
en händelse hvarom dock alla samtida källor tiga. Sin militäriska
betydelse har slottet numera helt och hållet förlorat, ja, till och
med sjelfva staden såsom fästning är af ringa vigt. -- Wiborg är ju
icke mera nyckeln till Finland, nordens tröskel, detta i århundraden
omtvistade, blodbestänkta land!
Stadens största historiska märkvärdighet är också detta dess gamla
slott. Tidens tand och vanvårdnad ha småningom verkat en hel mängd
förändringar i dess yttre utseende. Den egentliga hufvudbyggnaden har
nämligen icke på länge varit bebodd, utan begagnades i senare tider
blott till förvaringsrum för det i Wiborg förlagda ingeniörkommandots
arkiv. Fångarnes dystra boningar befinna sig å andra borggårdens
norra sida. Men slottet har dessutom i senare tider undergått
tvenne större eldsvådor. Den 30 april år 1834 nedslog åskan i det
150 fot höga tornet och antände detsamma. Den skada, som den gamla
vördnadsvärda byggnaden då led botades dock i viss mån några år
derefter, hvarvid det stora tornet försågs med ett hvälfdt tak
af jern. Trätrappor leddes genom de skilda våningarna upp till
tornets spets, hvilken försågs med en tornhuf. Denna huf hade åtta
fönster och erbjöd en vidsträckt och vacker utsigt öfver hela den
kringliggande nejden. Men den 7 sept. 1856, vid tillfället af
festen för Saima kanals invigning, hade man illuminerat den nämnda
tornhufvens fönster med spetspelare af lampor, hvilket hade en ny
eldsvåda till följd. Tornets innanrede förstördes, men murarne höllo
äfven denna gång profvet.
Slottet stod fordom äfven på underjordisk väg i förbindelse med
staden. Det var genom en murad gång som från ett hvalf i slottets
östra flygel sträckte sig under sjelfva den nuvarande kanalen
till ett på andra sidan om densamma inom stadens ringmur beläget
dominikanerkloster, sedermera högre elementarskolans lokal, ett
afstånd af måhända 1,200 fot. Att en sådan gång funnits till, ehuru
betviflad af mången, kan nedskrifvaren af dessa rader intyga, som
sjelf i sin ungdom från slottssidan nedstigit i densamma ett godt
stycke på djupet.
Af öfriga äldre minnesmärken qvarstå, ehuru naturligtvis i förändradt
skick, icke heller så få. Wiborg är på samma gång en minnenas och
förhoppningarnas stad, det senare förnämligast på det ekonomiska
området. Här funnos, utom det omnämnda dominikanerklostret, ännu
ett franciskaner- och ett slags nunnekloster. Det förstnämnda
förvandlades af Gustaf Wasa till "finska" församlingens kyrka, och
de tysta nunnornas hemvist, troligen fordom benämdt "S:t Mariae
kapell", är numera privat egendom. Den fordna domkyrkan med sitt höga
klocktorn, är äfven ett af Wiborgs historiska minnen. Denna kyrka
begagnades i senare tider till mjölförrådshus för ryska militärer;
men för några år sedan har af Wiborgs borgerskap väckts fråga om
att genom inlösen af detsamma bereda en värdigare framtid åt denna
aktningsvärda fornlemning. Inom dessa murar ligger jordad den för sin
verksamhet i Finland och den första finska bibelöversättningen så
högt förtjente och ärade biskop Mikael Agricola, som, återkommande
från en diplomatisk beskickning till Ryssland, afled i Wiborg år 1557.
Om det gamla franciskanerklostret gingo underbara sägner bland
folket. Byggnaden uppfördes redan år 1481. Ofvanom dess hufvudingång
var en tafla fästad, på hvilken följande latinska vers "af en olärder
munk", såsom det heter i "Monasterologia svithogothica", blifvit
inristad:
M.C.D. semel. L. ter. et. X. superaddito. uno.
Artificum. manibus. inceptum. opus. aeviternum.
Inskriften blef länge och väl obegriplig och gaf anledning till
den fantastiska sägnen att kyrkan var en "evärdelig byggnad", som
först då kunde ramla när den gåtlika inskriftens betydelse blifvit
funnen. Att utfinna den skulle dock ingen annan mäkta än en man som
hvarken haft far eller mor. Men inträffade detta, så vore också
kyrkan tillspillogifven. Särdeles länge fingo imellertid icke heller
munkarne fröjda sig åt sitt ståtliga bo, ty den hårdhändte Gustaf
Wasa nedref största delen af klostret och använde stenarne till
byggandet af Wiborgs vallar.
I de famnstjocka murarne af det fordna klostret ha vid företagna
reparationer igenmurade celler eller nischer påträffats, som
innehöllo benrangel, enligt all sannolikhet efter _lefvande_ inmurade
qvinnor (nunnor?), såsom undersökningar velat gifva vid handen.
Detta om stadens monumenter. Den är för öfrigt, såsom en f.d.
fästning, temligen trångt bygd, till större delen med små tvåvånings
stenhus. Numera, sedan år 1862 de gamla vallarnes nedbrytning och
utjemning påbegynts, har dock staden utbredt sig, isynnerhet åt
sydost eller den s.k. S:t Petersburgska förstaden till. Äfven dessa
nyare stadsdelar äro välbebyggda, ehuru för det mesta med trähus, men
gatorna äro breda och trefliga. Stadens läge är vackert och sundt.
Vatten kringflyter densamma på tre sidor.
Nu några ord om huru staden ter sig i öfrigt.
Efter år 1721, då Wiborg afträddes till Ryssland, inflyttade många
tyskar till staden. Handeln hittills, oaktadt stadens förmånliga
läge, hämmad genom inskränkande åtgärder från den svenska regeringens
sida, särskildt till förmån för Sandhamn (Helsingfors), tog nu
en bättre fart, och Wiborg blef småningom en rik stad. Firmorna
Veckroth, Jaenisch och Bartram drefvo en betydlig handel med trävirke
och tjära, hvaraf stora qvantiteter producerades i stadens omedelbara
grannskap. Men ett ytterst slösaktigt lefnadssätt, minskade eller
aflägsnade naturliga tillgångar m.fl. orsaker störtade dock staden i
ytterlig fattigdom i början af detta århundrade. Dess export aftog
nästan oafbrutet ifrån år 1784 och var ganska klen vid föreningen
med det öfriga Finland, hvilken skedde år 1811. Stadens import vid
denna tid bestod i intet annat än något salt från Spanien och mjöl
från Ryssland. Salt har alltid utgjort en betydande artikel i Wiborgs
handel; derföre kallas också staden i de gamla karelska runosångerna
"saltstaden". Exporten höjde sig imellertid småningom och importen
tog äfven fart på 1830-talet. Nu exporterar Wiborg vid goda
konjunkturer trävaror för en summa af 4 till 5 millioner riksdaler
årligen, och dess import är icke stort mindre. Rederirörelsen
deremot, om man afräknar plankpråmarne på Saimavattendragen och
kanalen, är icke synnerligen framstående. Handeln förmedlas till
större delen af utländska, isynnerhet engelska fartyg.
Af denna korta historik ses att stadens karakter i främsta rummet är
merkantil. Samma pregel har också påtryckts nästan alla förhållanden
inom densamma. En präktig stenkaj, uppförd åren 1857-1861 för en
kostnad af omkring 120,000 rdr, nya packhus m.m. pryda hamnsidan
af staden, der liflig rörelse råder. Wiborgs egentliga hamn är i
Trångsund, 1 1/5 mil åt sydvest, emedan endast fartyg af under 12
fots djupgång kunna komma upp till staden. I Trångsund ligga ofta 50
à 60, till större delen utländska, fartyg på en gång under lastning,
och stadens hamnar besökas årligen af ungefär 500-600 skepp, utom
skärgårdsfartyg, hvilkas antal torde uppgå till öfver 1000.
Wiborg är öfver hufvud taget en ganska bildad och lifskraftig
stad. Den räknar på sina ungefär 15,000 invånare ett gymnasium,
en högre och lägre elementarskola, tre folkskolor, söndagsskola,
landtbruksskola, tre fruntimmersskolor och ett tyskt lyceum
samt dessutom talrika privata större och mindre skolor. Antalet
allmänna välgörenhetsinrättningar och sjukvårdsanstalter är stort
i förhållande till stadens relativa ringhet. Af kyrkor finnas en
svensk-tysk, en finsk, en katolsk och tre ryska.
Större fabriker saknar staden väl icke alldeles, men deras antal
är ringa. Nämnas må dock Havis stearinljusfabrik med ungefär 200
arbetare och en mekanisk verkstad af nyaste dato. Wiborg kan derföre
i allmänhet icke bereda synnerligen mycket arbetstillfällen åt de
från landets nordöstra trakter tillströmmande hjelpbehöfvande,
utan går strömmen tyvärr åt öster, der de flesta af de stackars
arbetssökande jemmerligen gå under. Vallarnes nedbrytning beredde
dock en god arbetsförtjenst åt flera hundrade personer, men detta
arbete torde nu till någon del ha afstannat. Deremot har man på
stadens sydöstra sida, åren 1865-67, uppfört en mängd batterier,
hvarigenom jemväl något arbetsförtjenst beredts åtminstone för
grus- och sandsläpare.
Wiborg har ganska vackra omgifningar, deribland flere allmänna
trädgårdsanläggningar som rätt väl fylla sin plats. Men stadsboernes
mest älskade samlingsställe är den s.k. "långa bron", hvilken,
isynnerhet i sommaraftonens svalka, verkligen erbjuder en ganska
behaglig och vacker promenadplats med det gamla tysta slottet på den
ena och den lifliga hamnen på den andra sidan.
Bland Wiborgs omgifningar kunna vi icke förbigå att omnämna
"Monrepos", en praktfull park, tillhörig den från Frankrike under
revolutionen emigrerade familjen Nicolay. Den baron Nicolay, som
erhöll sig detta gods förlänadt år 1811, började här, ungefär en
fjerdingsväg från staden, vid stranden af "det finska vattnets
botten", en storartad parkanläggning, som sedermera utvecklat sina
skönheter på en förvånande kort tid. Förste egarens son, baron P.
Nicolay, f.d. rysk minister i Kjöbenhavn, fortsatte med mycken ifver
sin faders verk. Numera behöfver parken endast underhållas; -- man
har nära nog gjort allt hvad möjligt varit för dess fulländning.
Monrepos, på hvars närmare beskrifning utrymmet ej tillåter oss att
ingå, är ganska omvexlande: det bjuder på fjärdar och holmar, på
ängar, skogar, berg och klippor, allt skickligt berördt af konstens
förädlande hand. Det är ett stycke "Finland i ädlaste stil".
Men Wiborgs intressantaste sida är i alla fall den etnogrofiska
profkarta som denna stad företer. Såsom vi redan nämnde ha ett
stort antal _tyska_ familjer i tiden bosatt sig i den goda staden
och synbarligen förkofrats såväl hvad antal som ock förmögenhet
vidkommer. Den "stora handeln" ha de helt och hållet lagt under
sig och detta sannolikt till fromma både för stad och land, som
det heter, ty i jemnbredd med de stora handelshusens vidsträckta
affärsverksamhet utveckla desamma icke blott en storartad välgörenhet
utan hvad mera är, de ha i senare tider börjat ådagalägga mycket
intresse för den allmänna undervisningens upphjelpande. Sålunda
existerar i Wiborg en folkskola -- oss veterligen den enda i Finland
-- som grundar sin tillvaro på _blott privata bidrag_. Dessa bidrag
flyta till niotiondedelar ur köpmännens fickor. Detta är rätsidan
af bilden. Låtom oss nu kasta en blick på don afviga sidan. Dessa
samma "tyskar i Wiborg" äro ändock icke riktiga finnar. De ämna,
tror jag, visserligen aldrig flytta bort från nämnda land, ty deras
fördel manar dem att stanna qvar och de äro allaredan för mycket
sammanvuxne med de förhållanden under hvilka de förtjenat och
sammansparat sin förmögenhet, för att kunna lösslita sig ifrån denna
deras sjelfvalda hembygd. Men de förbli tyskar i många afseenden ändå
-- och deri ligger det onda. Någon lifaktighet i finskt-nationel
riktning kan svårligen uppspåras hos dem -- om icke en sådan som är
konstlad. Deremot äro de stora kosmopoliter, dock icke så mycket
af öfvertygelse som icke fastmera drifna till denna ståndpunkt af
sin egendomliga ställning inom det uppspirande finska lifvet och
handelsverksamhetens öfver hufvud taget alla åtskillnader utjemnande
karakter. Emellertid undandrages härigenom mycken intelligens det
offentliga lifvet i Finland.
Den nästföljande gruppen är den svenska talande befolkningen. Den är
ovedersägligen intelligensens banerförare i den lilla, men ingalunda
betydelselösa staden. Till antalet är den "svenska församlingen"
också i jemn och stadig tillväxt. Det är egentligen sedan hofrättens
inrättande, år 1839, som det svenska elementet börjat få insteg i
och äfven vunnit mycken terräng i Wiborg samt i allmänhet i hela
sydöstra, det så kallade, "Gamla" Finland, en besynnerlig benämning
på de delar af nämnde land som allt sedan 1721 lydt under rysk spira.
Såsom jäfvig hvad den svenska nationaliteten vidkommer vill tecknaren
af dessa rader dock icke vidare inlåta sig i omdömen rörande denna
fråga; han har blott velat påpeka tillvaron af äfven denna grupp
ibland de många andra.
Nu följa _finnar_ och -- _ryssar_.
_Finnarne_ äro naturligtvis talrikast och deras nationalitet är i
hastig tillväxt. Men som densamma till större och största delen
representeras af tjenstefolk och lägre handelsbetjening, åkare m.m.
dylikt, så kan man icke förvånas öfver dess jemförelsevis ringa
betydelse i såväl socialt som till och med kommunalt afseende.
_Ryssarne_ -- militären undantagen -- idel köpmän och deras så
kallade bokhållare -- äro ganska talrika. De äro i allmänhet mycket
mera finnar än ryssar -- åtminstone till sina politiska tänkesätt. De
"gamla, goda svenska lagarne", som ju äfven gälla i Finland, förläna
dem ett bättre skydd till person och egendom än Rysslands "Svod
sakonoff" (lagsamling) kan göra. Hvad bildningsgraden vidkommer kan
denna grupp räcka handen åt finnarne, ja den står i några afseenden
till och med djupt under denna senare. Ryssarne i Wiborg ha nämligen
inga skolor för sin "församling".
Det är denna brokiga tafla af fyra nationaliteters sammanlefnad som
gör Wiborg till en verkligen intressant ort i etnografiskt hänseende.
Man saknar icke anledning att tro sig vara i en "förstad" till S:t
Petersburg, detta östra Europas Babylon.
Föröfrigt kunna vi säga till Wiborgs beröm att sedligheten i
allmänhet står högre än i många andra städer af samma rang, att
dryckenskapslasten -- med undantag af de ryska soldaterna -- räknar
få anhängare samt att det offentliga lifvit öfver hufvud taget
utmärker sig genom anständighet och en viss behaglighet, härflytande
från någorlunda jemnt fördelade förmögenhetsvilkor, hvilket dock icke
utesluter tillvaron af åtskilliga "millionärer" i den lilla, goda
staden.