1.
Vi be våra läsare följa oss ett godt stycke väg åt öster, ända till
det sydöstra hörnet af Finland. Der utgör den väldiga sjön Ladoga
gränsen emellan detta land och det egentliga czarriket. Utmed sjöns
vidsträckta kuster, såväl i vester som i öster, i norr och i söder,
bo endast ursprungligen finska folkstammar. Ladoga _borde_ således
kunna kallas en finsk insjö, men så kan den likväl icke nu med rätta
nämnas, ty ehuru till sin yttre natur och sitt läge en äkta finsk
sjö, är dock Ladogas hjerta, den herrliga ön _Walamo_, fullkomligt
ryskt; der har sedan urminnestider (år 992) ett grekiskt-katolskt
munkkloster varit beläget, som icke underlåtit att utstråla sitt
inflytande öfver fastlandets stränder, förryskande till en väsentlig
del jemväl dessas befolkning. Ön Walamo med sin lilla arkipelag,
belägen i insjöns norra del och i politiskt hänseende räknad till
Finland, koloniserades redan tidigt af ryssar, som på dess tysta, men
sköna klippor anlade en tillflyktsort för fromma eremiters andakt. I
tidernas lopp har häraf uppstått ett mäktigt och rikt kloster, det
förnämsta i ryska riket näst efter det berömda Troitska klostret
invid Moskwa.
Låtom oss först kasta en flyktig blick på sjelfva den stora insjön.
Dess väldiga vattenbäcken har en yta af 324 qvadratmil, eller mer än
tre gånger större än Venerns. Den utgör, jemte den närbelägna stora
systersjön _Onega_ (229 qv.-mil), måhända qvarlefvorna af en väldig
hafsarm som fordom förenade Hvitahafvet med Finska viken; sålunda
i forntiden utgörande en "naturlig" gräns emellan de skandinaviska
länderna och Rysslands landmassa. Sjöns ringa höjd öfver hafsytan,
endast 55 fot, ger styrka åt denna förmodan, liksom äfven hela
den vida landsträckan emellan Onega och Hvita hafvet är ett lågt
flackland. Ladogas vestra kust, isynnerhet emellan städerna Kexholm
och Sordavala, företer en utmärkt vacker och romantisk skärgård,
hvars yttersta utpost åt sjön ön Walamo kan anses vara. Den östra
stranden af sjön, den till Ryssland hörande, är deremot låg, sandig
och uppfylld af sandbankar samt skall icke ega någon enda duglig
hamnplats, hvarpå åter den finska sidan med sina djupt inskärande
vikar är ganska rik. I följd häraf har ock någon skeppsfart utmed
finska kusten utvecklat sig. Denna har dock svåra hinder att bekämpa
i det oroliga Ladogavattnet, som gör seglatsen å "hafvet", som
den kringboende befolkningen kallar sjön, ganska farlig. Ladogas,
naturligtvis söta, vatten är mycket lätt upprördt och de ostliga
vindarne, som icke hejdas af några landhöjningar på den ryska sidan,
åstadkomma en kort och hög sjögång, som är vida mera fruktansvärd än
det verkliga hafvets långsträckta vågor.
Ehuru Ladoga upplager flera floder (Swir, Wolchow) så utgöres dess
förnämsta tillflöde dock af den finska elfven _Wuoksen_, genom
hvilken hela det stora Saima-vattensystemet uttömmer sig i denna
reservoir. Ladogas enda utflöde är den storartade Newa-floden, vid
hvars utträdande ur Ladogan den fordom vigtiga fästningen Nöteborg,
nu Schlüsselburg, är belägen. Men det var icke Sverige förbehållet
att kunna skydda dess mynning eller förhindra czaren att bemäktiga
sig denna vigtiga förbindelsekanal med det inre af sitt land. De
finska vattnen som fylla Ladogas stora vattenbäcken förhöja nu,
inklämda emellan kejsarstadens praktfulla granitkajer, det stolta
residensets glans. Hvad vore väl Petersburg utan Newan!
Men vi återgå till Ladogas perla, det romantiska Walamo. Klostret,
som är beläget på den största af öarne i den lilla arkipelagen,
är en ståtlig byggnad, med talrika kapell och kyrkor, egnade alla
möjliga grekisktkatolska helgon, hvilkas namn äro något svåra att
begripligt återge i svensk skrift; och som deras välsignelse troligen
blott kommer "rättrogna" ryssar till godo, så kunna de här med
skäl förbigås. Deremot kunde vi ha allt skäl att reklamera om icke
ett helgon, så dock en gammal svensk kung, hvars sista stunder den
ryska lokallegenden låter passera på Walamo, naturligtvis med den
saliggörande påföljd att herr Magnus Smek inträdde i den rättrogna
kyrkans sköte, döptes _Gregorij_, dog och blef ett helgon. Hans
föregifna grafsten eger följande inskription:
"På detta ställe är liket begrafvet efter -- det öfverlemnades åt
jorden år 1431 -- den svenske kungen Magnus, som emottog det heliga
dopet och i dopet blef kallad Gregorij. Han föddes i Sverige år 1336,
besteg år 1360 thronen. Han hade mycken kraft och kämpade två gånger
mot Ryssland. Han aflade en ed att sluta kriget, men bröt eden och
rustade sig åter. Då sjönk han i de rasande böljorna, hans här gick
under i Ladoga sjö och af hans flotta nyntes intetspår; sjelf dref
han omkring på en skeppsplanka. I tre dagar och i tre nätter uppehöll
Gud honom från att drunkna. Vågorna förde honom till detta klosters
strand. Han blef upptagen af munkarne och bragt till klostret:
han erhöll det rättrogna dopet. Derpå ikläddes han i stället för
konungadiademet en munkdrägt, ja ansågs värdig botgörarekallet. Efter
att ha burit kronan blef han belönad med botgörardrägten."
Sådan ungefär är inskriften. Det är ganska sannolikt att de goda
fäderne på Walamo, som icke torde ha lemnats alldeles obeskattade af
de svenska höfdingarne i trakten, på detta sätt ville revanchera sig
i sina lika troendes ögon och genom omvändelsen af en svensk konung
handgripligt ådagalägga den "rättrogna" kyrkans seger.
Utom sjelfva klostret finnas äfven på de omkringliggande öarne
talrika kapell och så kallade eremitager, fordom upprättade af fromma
själar, eller ock till en del verkliga eremitkojor, som ännu den dag
som är i dag begagnas af lefnadströtta män, hvilka draga sig tillbaka
till den s.k. "ödemarken". Denna ödemark är dock icke synnerligen
hvarken tom eller farlig. Om lejon och tigrar är alldeles icke fråga,
men till och med de mera nordiska vargarne äro bannlysta och ersättas
af halftama rådjur och hjortar. På Walamo få nämligen inga fredliga
djur fällas; antalet af dessa har i följd häraf betydligt förökats
och de äro ganska litet skygga.
Klostret besökes mycket talrikt af pilgrimer från hela Ryssland, i
synnerhet Petersburg, och rika skänker hembäras helgonen för vinnande
af deras förböner. Flere ryska kejsare och kejsarinnor ha här
nedlagt talande bevis på sin rättrogna frikostighet. Det påstås att
klosterskatten, i dyrbara drägter, smycken, kärl, m.m., skall uppgå
till 40 millioner rubel, det utgör ungefär 120 millioner svenska
riksdaler. Klostrets inkomster i öfrigt äro ofantliga. Till och med
i Finland egde munkarne ansenliga donationer. Sålunda tillhörde det
inbringande laxfisket i Kymmene- och Wuoksen-elfvarne uteslutande
Walamo kloster samt inlöstes för en betydlig penningesumma för några
år sedan af finska staten.
Klostrets gästfrihet motsvarar dess rikliga inkomster och, rättrogen
eller icke, erhåller hvarje besökande i tre dagars tid fritt logis
och uppehälle. De flesta resande af stånd begagna sig dock endast af
det förstnämnda, som anvisas i ett enkom för detta ändamål uppfördt
stort hotel. Spisningen efter rysk matsedel, der linoljan spelar en
så betydande roll, torde icke anstå ovana gomar. Deremot bespisas
på klostrets bekostnad dagligen flera hundra af de fattiga ryska
pilgrimerne som sommartiden besöka de heliga orterna. I Juli månad
inträffar klostrets hufvudfest, Petri-Paulidagen. Då infinna sig
flera tusen besökande och såväl hufvudön som ock de vackra fjerdarne
i ögruppen hvimla af promenerande, ridande, åkande och roende
menniskor. Processioner, praktfulla genom helgonbildernas guldglans
och högtidliga genom koristernas sånger, illustrera den inemot en
hel vecka varande festen. Under denna tid förmedla flera ångbåtar
kommunikationen med Petersburg. -- En finsk ångare, "Walamo",
gör sedan några år reguliera turer på linien Sordavala, Walamo,
Kexholm, Petersburg. -- Talrika småaffärer kunna göras vid denna
festlighet, ty den besökande massans materiella behof äro icke lätt
tillfredsställda. Spirituösa få icke förtäras; men detta, liksom
alla andra förbud i Ryssland -- ty "i Ryssland" må man väl kunna
säga om Walamo -- kringgås med tillhjelp af rublarnes oemotståndliga
tjusarspråk; och skälmska personer ha mer än en gång förmått till
och med sina egna munkciceroner att deltaga i öfverträdelsen emot
detta förbud. -- Högste styresmannen af klostret är en s.k. egumen,
en ganska hög kyrklig funktionär. Den nuvarande egumen heter fader
Damaskin och är en ärevördig gubbe.
2.
Utom Walamo kloster har den grekiskt-katolska propagandan vetat
att på finskt område förskaffa sig tillfälle till ännu en
klosteranläggning. Det är ön _Konevits_, jemväl belägen i Ladoga
sjö, ungefär 4 à 5 mil sydost om staden Kexholm och nära fasta
landet. Här grundlades år 1393 ett grekiskt kloster. För närvarande
för detta ett tynande lif. På Konevits finnes dessutom ett slags
nunnekloster, ett internat för qvinnor, som vilja draga sig tillbaka
från verlden. Men äfven detta är föga anlitadt. Ön, som är betydligt
mindre än Walamo och på intet vis kan jemföras med denna i naturlig
rikekom eller fägring, har icke kunnat tillocka sig så många munkar
som Walamo. Man råkar ofta munkar från Konevits iklädda en fattig
botgörares skepnad, vandrande vidt omkring för att insamla gåfvor
till sitt kloster, förebärande någon begången synd, hvilken på detta
sätt bör godtgöras. Vi betvifla icke att oftast någon begången synd,
ett brott kanske, ligger till grund för dessa vandringar, men vi äro
icke fullt öfvertygade om att syndernas förlåtelse följer på de till
klostret insamlade medlens aflemnande, isynnerhet som vi icke påminna
oss ha hört omtalas något extrakraftigt helgon på Konevits, hvaremot
_Waldam_ (som ryssarue falskt uttala namnet) är bekant för sina
"undergörande helgon".
Numera föra munkarne ett ganska tyst lif i socialt hänseende, men
så har icke alltid varit fallet. Ryssarne skryta gerna med att
kristendomen tidigare genom Ryssland kommit till Finland, än öfver
Sverige. Hvad de öster och nordost om Ladoga bosatte finnarne
vidkommer kan detta icke nekas. Men hvilken har väl vinsten häraf
varit? Får man dömma af det "andliga öde", som drabbat de inom
storfurstendömet Finland genom proselytmakeri till grekiska kyrkan
omdöpta finnarne, så har man just icke mycket skäl att glädja
sig åt kristendomens ankomst österifrån. Utom att öfver allt i
de socknar, der grekiskt-katolska finnar lefva till ett större
antal, okunnighet och rå vidskepelse bibehållit sig såsom folkets
förnämsta karaktersdrag, ha dessutom de goda sidorna af den
finska nationalkarakteren: ärlighet, rättframhet, pålitlighet och
gästfrihet, i det närmaste fått gifva vika för sina motsatser, eller:
oärlighet, dolskhet och kryperi samt en prejande schackraranda hos
befolkningen. Till sådana socknar kunna räknas Salmis och Suistamo,
nordost om Ladoga, vidare Suojärvi samt ej obetydliga delar af
Imbilaks, Sordavala, Parikkala, Kronoborg, Hiitola (Tiurola kapell),
Pyhäjärvi, Rautus, Walkjärvi m.fl.
Det fanns en tid, under kejsar Nikolai regering, då den ryska
religionspropagandan dref ett fräckt spel i östra Finland. Detta
tillgick sålunda. Liksom här, måste äfven i Finland hvarje person som
ville ingå äktenskap ha gått till nattvarden, men detta åter kunde
icke ske med mindre han kunde läsa i bok. Om nu en ung bondgosse
eller qvinna af lättja icke lärt sig läsa samt följaktligen tredskat
med sin nattvardsgång, men det oaktadt ville gifta sig, så stötte de
på hinder från presterkapets sida. Hvad var då lättare och beqvämare
än att vända sig till en rysk prest, låta döpa om sig och sedan
afsluta äktenskapet? De ryska presterna arbetade ifrigt i denna
riktning. Följden har blifvit en talrik icke läskunnig befolkning
i flera af de nämnde socknarne, ty finska, deras modersmål, ha de
icke lärt sig att läsa och läsa ryska behöfva de icke för att utöfva
sin kult. Af öfvertygelse har säkerligen ingen i Finland bytt om
religion. Tvärtom torde icke så få greker gerna vilja gå öfver till
lutherska läran, men detta är helt enkelt - förbjudet. Hvilken
uppbyggelse de grekiskt-katolske finnarne ha af sin religionsutöfning
kan man redan sluta deraf, att på sin höjd måhända en tjugondedel af
dessa förstår ryska. Hela kyrkogången är således för dem inskränkt
till iakttagandet af några kyrkliga ceremonier, såsom korstecknet
m.m. Hvad kan man vänta af sådana menniskor? Åtminstone icke någon
högre kultur, och icke heller torde fosterlandskärleken kunna slå rot
hos menniskor, hvilka icke ens förstå de böners innehåll, som de, på
obegriplig rotvälska pladdra fram, och i hvilka i sanning, kejsarens
namn torde vara det enda (och ofta återkommande) ljudfall, hvars
betydelse de fatta.
En tafla af detta sorgliga slag företer det "andliga lifvet" i en
icke obetydlig del af östra Finlands gränssocknar -- ett verk af
ryska presterliga propagandan. Härtill kommer att naturligtvis
grekiska föräldrars barn -- äfven om blott den ene maken är af
grekisk trosbekännelse -- icke få döpas till den lutherska trosläran.
Eländet är oförbätterligt under nu bestående förordningar och ljusare
tider torde under den nu rådande "förryskningsregimen" föga stå att
förvänta.
Under dessa sorgliga förhållanden lefver en del af den beklagansvärda
finska befolkningen i de för öfrigt af naturen rikt begåfvade
Ladogatrakterna. Om derföre besökarens öga tjusas af de sköna
naturbilderna som Walamo erbjuder, och vackra, poetiska vyer uppgå
för hans själ vid åskådandet af all den skönhet, som omgifver honom,
så blekna dock de senare till ett intet och ögat fuktas af en bitter
tår vid tanken på huru många tusen själar blifvit bokstafligen
snärjda i mörkrets band af just de personer, som råda om och lefva i
Walatnos vackra nejder. Man blir frestad att önska all den materiella
odling, man skådar omkring sig -- ett verk af munkarnes trägna arbete
-- djupt ned till Ladogas botten -- ty hvilket sorgligt öde har icke
just denna munkinstitution bringat öfver dessa trakter, hvilkas
befolkning icke mera kan säga sig ega ett fosterland?
Och att drömma om att Walamo någonsin kunde blifva finskt -- det är
fåviskt, ty lika lätt kan man drömma om att rycka en af de skönaste
juveler ur den ryska kyrkans krona eller släcka glorian, som omger
den "rätta tron", uppburen af czar och folk i fast förening.
3.
Vi ha ofvanföre sökt gifva en kort teckning af det religiösa lifvet
i denna del af Finland; återstår ännu att kasta en flyktig blick på
dessa orters sociala förhållanden. Vi måste tyvärr i detta afseende
tillägga att allt äfven på detta område är uselt bestäldt, liksom att
Finland jemväl härför har att tacka Ryssland.
Det är en sorglig tafla som vi nu gå att upprulla, en tafla vittnande
om medeltidsråhet och förakt för den enskildes rätt. Beklagligen
har densamma dock ännu den dag som är i dag ett sig värdigt
motstycke i Rysslands förfaringssätt emot de "eröfrade folken." För
lagkränkningar skyr icke den czariska makten tillbaka. -- Hvad vi
här vilja berätta är följande: Då denna del af Finland underlades
czarrikets växande makt, skänkte dess kejsare och i synnerhet
kejsarinnor (Anna, Elisabeth, Catharina II) den eröfrade jorden åt
sina gunstlingar. Sålunda blefvo bönderna, "urbefolkningen", så godt
som lifegna. Häri låg då ingenting underligt från rysk sida, ty ett
enahanda förhållande egde ju rum i Ryssland. Men det bittra låg
deri att finnarne derförinnan åtnjutit svensk lag och rätt. De arma
menniskorna som byggde och bodde i dessa trakter kände sig derföre
olyckliga, hvilket de ock i sanning äro äfven i dag. Det hör icke
till uppgiften af denna lilla skizz från för oss redan främmande
trakter att ingå i ett närmare skärskådande af dessa förhållanden,
men vi ha velat omnämna dem för att läsaren rätt må kunna fatta den
sorgliga bild af ett för detta framtidsland vi nu gå att teckna. För
att koncentrera framställningan i en så liten ram som möjligt ställa
vi staden Kexholm och dess lif i förgrunden af vår teckning.
Aflidne professor Hwassers tanke (se den lilla bekanta skriften om
Borgå landtdag) att Finland och det finska folket vore den brygga, på
hvilken civilisationen skulle bana sig en väg till Ryssland, var en
snillrik tanke -- men hvilken icke förverkligats. Sjelfva tanken kom
för sent, den kom efter det barbariet redan slagit civilisationen ur
brädet, åtminstone i de trakter om hvilka här närmast är fråga.
Hvarje tänkande menniska skall finna att Ladogabassinen ursprungligen
varit särdeles väl egnad till utgångspunkt för spridandet af kultur
till Europas orient. Den gamla hansestaden Nowgorod vid Ilmen
vittnar nogsamt härom. Men Iwan "den förskräckliges" hemska bragd
vid eröfringen af denna kulturens utpost (22,000 innevånare dränktes
i för tillfället i floden Wolchow uppslagna vak) var det ryska
elementets första seger i Europa. Sedan dess har civilisationen i
dessa trakter af verlden fört ett tynande lif och betydelsen af ett
framtidsland för kulturen har vikit från Ladogas vackra kuster. Men
betraktelser af detta slag skulle leda oss för långt ifrån vår vida
mindre uppgift. Alltså _retour_ till Kexholm.
Hvad det är lämpligt att säga "retour" då man talar om den staden,
Kexholm! Det är verkligen en bakåtgående stad, isynnerhet om man i
tanken går tillbaka till hvad denna stad kunnat blifva, oaktadt all
sin litenhet och sitt afsides läge.
Det finnes tusentals småstäder på jorden, hvilka dock hvar för sig
ega någon betydelse för det land de tillhöra. Brackenburg i Tyskland
och Rottenborough i England betyda något, om än aldrig så litet, i
och för sitt land, men Kexholm betyder platt intet för Finland, --
det är en rysk stad. Då ministerstatssekreteraren för Finland, grefve
Rehbinder, i tiden gjorde det dystra förslaget att för alltid från
"storfurstedömet Finland" skilja den del af "Gamla Finland", hvarom
här är fråga -- då anade han kanske att denna landsdel var en social
och politisk kräfta för det öfriga landet. Få orter i Finland äro så
passande som Kexholm att afge en profbit på den sociala disharmoni
som åtföljt det ryska systemet i Finland, emedan ortens yttre
fysionomi kan förete en så trogen, det vill säga själlös bild af den
lycka som Ryssland erbjuder sina eröfrade provinser. Ett ordspråk i
de ryska Östersjöprovinserna lyder: "Dit ryssar komma, der blir det
tyst." Och tyst har det i sanning blifvit här.
Kexholm är en gammal stad, som anlagts af svenskarne redan i
trettonde århundradet, eller riktigare sagdt, småningom uppkommit
omkring ett af svenskarne i fordna tider på en ö vid Wuoksenelfvens
utlopp uppfördt fäste, det nu så kallade "slottet". Stadens läge är
flackt, men var icke fult medan Wuoksen ännu hade sitt förnämsta
aflopp förbi densamma. Men sedan denna elf fällts genom Suvanto sjö
(år 1857) och tagit en sydligare riktning, är utloppsarmen invid
Kexholm blott ett "grundt vatten". Det ypperliga laxfisket har
upphört och hela staden har fått en egendomligt tråkig fysionomi.
Ett vördnadsvärdt minnesmärke, det gamla slottet från svenska tider,
uppreser sig midt ibland modern torftighet. Det gamla har häfdat
sin anborna kraft och motstått seklernas påtryckning, det nya har
deremot icke förstått sig sjelf, utan antagit ömkliga former och för
ett tynande lif. Stadens handel är dock icke så alldeles obetydlig,
men hvarenda köpman är ryss, eller hvad ännu vida vidrigare är, en
russifierad finne.
"Ser du någonstädes ett gladt anlete?" Ingalunda. Med skygga,
misstrogna blickar stiga de nedslagna bönderna -- hela befolkningen
vidtomkring Kexholm består af s.k. donations- eller frälsebönder --
in i salubodarne. De utbjuda sin uppsamlade videbark åt handlanden;
underbjudas, prejas, men erhålla dock till slut sin liqvid -- i
varor. Kontanta pengar förekomma mera sällan vid denna handel, som
i förbigående nämndt alldeles icke är obetydlig. Staden Kexholm
allena utför af denna vara öfver hufvud taget årligen för ungefär
200-300,000 riksdaler till Petersburg, der den användes vid
garfverierna. Ryskt mjöl utgör det förnämsta bytesmedlet.
Der kommer ett slags herreman åkande i flygande fart och vid ljudet
af en väldig "Waldai-klocka". Hans trespann -- den ryska "troikan" --
stannar ångande utanför en salubod. Det är förvaltaren från något af
de stora frälsegodsen i trakten. De omkringstående bönderna blotta
ödmjukt sina hufvuden -- det är ju en af deras värsta busar som de
skåda framför sig -- en påminnelse för oss om det feodala ok som
hvilar öfver hela denna landsträcka.
Och språket i den goda staden sedan! Ryskan och en förskämd finska
öfverväga hos mängden af invånare; -- svenska hör man sällan och
alltid rysligt rådbråkad. "Jag kom utaf landet med min kappa ifrån
siden." Det egentliga salongsspråket är ett slags hemsk tyska.
Bröderna Grimm skulle säkerligen ha stått alldeles handfallna inför
massan af dessa underliga ljud, finska och ryska ord mod tysk ändelse
och böjning etc. etc., som här strömma emot en.
Kexholm har dock sina minnen, ehuru dessa icke äro af det glada
slaget. Det gamla slottet begagnades nämligen såsom ett slags
statsfängelse och mer än en förnäm ryss har förvisats till detta
finska "Pustosersk". Underliga historier äro i omlopp i den lilla
staden om sådana statsfångar. Sålunda omtalas isynnerhet såsom
särdeles märkvärdig den "namnlöse" ("besimennij" på ryska). Denne man
anlände någon qväll på 1820-talet med ett fyrspann för en heltäckt
vagn, åtföljd af en kosack-eskort till slottet. En af de fastaste
celler i ett sidotorn öppnades och fången, hvars ansigte "ingen fick
se", inspärrades. Vagn och eskort återvände till S:t Petersburg.
På slottet kallades fången "den namnlöse". Icke nog med att han i
sjelfva verket var utstruken ur de lefvandes antal, han skulle icke
ens få hafva lefvat -- han hade intet namn. Hans cell var trång. Så
satt han i många, många år. Slutligen en dag kommer en hemlig ordre
från Petersburg. Den hemlighetsfulle mannen får lemna sin cell, röra
sig fritt, men icke lemna staden Kexholms område. Det var en mun med
ett särdeles förnämt utseende och skick och talade flytande väl,
vida flera språk än man kunde rådbråka i Kexholm. "Den namnlöse"
var sällskaplig men ytterst förbehållsam. Han umgicks i några "hus"
i Kexholm. Hans ålder kände ingen; gammal såg han icke ut men var
alldeles gråhårig då han trädde ur sin cell. Han dog som "namnlös"
efter att ha vistats elfva (?) år i Kexholm. Denne nye "jernmask", ty
äfven den "namnlöse" ansågs stå den regerande familjen alltför nära,
utgör ett älsklingsämne för samtal i Kexholms societet. Äfven andra
"politiska fångar" omtalas, till och med svenskar och finnar, men
berättelserna om dem äro så sväfvande och osäkra, att vi här förbigå
desamma.