Det var höst. Stadde på återresa till Helsingfors anlände vi,
min reskamrat och jag, till den goda staden Nyslott i landskapet
Savolaks. Såväl insjö- som ock kustångfartygen hade redan slutat
med sina turer för året. Vi voro alltså tvungna att fortsätta resan
"vehiculo rapphöna", ett ganska primitivt fortskaffningsmedel, och
som föranleder att till och med resor inom eget land för en finne
kunna antaga en ganska "stötande" karakter. Skjutskärrorna undergå
nemligen icke, före sitt inträde i verlden, någon preventiv censur,
emedan man å högre ort är öfvertygad om att deras hjul icke rulla så
hastigt framåt, som "solens hästar skena med dess vagn".
Det är också sannolikt i den fromma afsigten att låta Finland rätt
länge och grundligt njuta föraningen af sin framtids dagar, som man i
orienten uppehåller utvecklingen af dess morgonrodnad.
Af de vägar vi hade att välja uppå, beslöto vi oss för den så kallade
norra strandvägen, öfver Willmanstrand för att kunna egna några
stunder åt den vackra Pungaharjuåsen, Imatra vattenfall och Saima
kanal. Men först några ord om den ort, der min skizzerar-åder för
denna gång tog sin "Oprindelse".
Nyslott, fordom Olofsborg, på finska _Savonlinna_ det är
Savolaks'-borg anlades år 1475 af Erik Axelson Tott. Sjelfva staden
daterar sig likväl först från början af sjuttonhundratalet. I
fejderna med ryssen har äfven Nyslott haft sin andel af strider och
missöden, men någon särdeles framstående roll i historiskt afseende
har det aldrig spelat. Dess läge i militäriskt hänseende har icke
heller, sedan kanoner kommo mera i bruk, medgifvit detta. Ehuru
beläget på en ö i sundet emellan Hauki- och Pihlaja-vesi sjöar,
domineras slottet dock från de gentemot liggande höga stränderna.
Under ryska väldet har det ock i likhet med alla andra enahanda
byggnader förnämligast tjenat till fängelse, till och med ibland för
från Ryssland hitforslade politiska martyrer. Sägner om fångar af
detta slag äro ännu, ehuru slocknande, gängse i trakten. Om dessa
olyckliges fönster vette utåt sjön, hade de åtminstone den lindrande
njutningen af en vacker utsigt, ty det gamla fästets läge är ett af
de vackraste man kan tänka sig, liksom ock sjelfva stadens. Denna var
länge en obetydlig köping, men öppnandet af Saima kanal har beredt
den en bättre framtid. Belägen invid sundet emellan ofvannämnda
sjöar, är den en af naturen gynnad, men af menniskorna försummad ort.
Dess invånare tyckas nog vara medvetna häraf, men de, liksom finnarne
i allmänhet, kasta skulden härför på regeringen "som intet gjort för
deras stads uppkomst".
Vi afreste från Nyslott på eftermiddagen och anlände efter några
timmars färd till det berömda Puugaharju. Det är en ungefär 3/4
mil lång ås, som sköljes af Puruvesis våg i öster och Pihlajavesis
i vester. Sjelfva åsen är en ö, som skiljer de nämnda, ganska
betydliga vattendragen ifrån hvarandra. Allmänna landsvägen från
Nyslott söderut går långsmed hela åsen, som på hvardera sidan nästan
lodrätt stupar ned emot vattnet. Dess höjd från vattenspegeln torde
på några ställen icke understiga hundra fot, och sjelfva kammen, på
hvilken man färdas fram, är oftast så smal att landsvägen endast med
svårighet kunnat ledas öfver densamma. Trakten är ytterst kuperad,
det bär ständigt antingen upp- eller utför någon backe. Från de
flesta af de högre punkterna öppna sig intagande vyer åt hvardera
sidan. Medelst tvenne färjor står ön i förbindelse med fasta landet.
Pungaharju är i sin egenskap af kronopark en statens tillhörighet.
Der underhållas tvenne skogvaktare, af hvilka den ene, hvars boställe
är inrättadt till ett slags hotel, är skyldig att härbergera
besökande samt hålla restauration. Hotellet är försedt med ett torn,
från hvars plattform en vidsträckt och praktfull utsigt af flera
mils omkrets öppnar sig för det undrande ögat, som längtansfullt med
blicken följer de allt mer och mer i molnlika konturer sig upplösande
fjermare föremålen på den stora taflan. Det är en äkta finsk vy
med drömmande stilla vikar och löf- eller barrklädda näpna holmar
i hundratal, med fantastiskt sig bugtande sund, täcka uddar och
milslånga, sköna perspektiv.
Det enda, som det praktfulla landskapet saknar, är klippor. Genom
frånvaron af dessa får taflan i sin ofantliga utsträckning något
monotont: det saknas djerfhet i konturerna.
Mot qvällen, då vi lemnade "hotelet", väntade oss en öfverraskande
anblick. Genom vederbörande forstmästares försorg hade nemligen
skogen om våren blifvit upprensad samt vindfällen m.m. upplagda i
talrika, stora hopar. Dessa förbrändes nu. På uddar och höjder, i
djupa dälder och å de många små holmarne rundtomkring uppflammade
hundradetals lifliga eldar, som i den mörknande natten trollikt
framskimrade mellan de höga och smärta stammarne i barrskogen på
hvardera sidan af vägen, speglande sig i de tysta vattnen som
öfverallt framglittrade i djupet. Här och der framskymtade skugglika
gestalter, karlar som sågo om eldarne. Det var en tafla af tjusande
effekt, en stund af herrlig och hängifven naturbeundran. Jag råder
alla älskande par att besöka denna förtrollande sköna trakt,
allrahelst i Augusti månad under månljusets glansperiod...
Här afbrötos mina poetiska betraktelser. Vi voro vid Pungasalmi sund
och skulle bestiga färjan. Min reskamrat var vid sitt sardoniska
lynne och släckte mina högstämda känslors entusiasm med följande
komiska, men sanna historia.
Å Pungaharju-"hotelet" finnes nemligen en "anteckningsbok för
besökande", der dessa i likhet med hvad som är plägsed äfven å
andra renommerade ställen kunna få inskrifva sina namn jemte "icke
opassande" anmärkningar. Jag hade också sett en sådan bok, men det
var till min reskamrats stora förargelse en ny och saknade alldeles
anmärkningar. I den gamla boken skola nemligen ha funnits många
verkligen intressanta namn, men också allehanda slags vidunderliga
känslautgjutelser, på vers och prosa, dels dåliga originaler, dels
origtigt använda citater och ännu oftare stympade plagiater, en rar
samling af intyg på mensklig fåfänga och narraktighet. Der skola
Alexander Dumas' och Lamartines namn ha prunkat, tyvärr skrifna med
samma handstil som den föregående antecknarens äkt-finska namn. Dumas
har emellertid, vid sin resa i norden, verkligen besökt såväl Imatra
som Pungaharju och Walamo. Men hedersrummet bland alla inskriptioner
intog dock, såsom min kamrat nu meddelade mig, en _egenhändig_
anteckning af Finlands för detta generalguvernör, den äfven i Polens
annaler bekante grefve Berg, som här på tyska nedskrifvit en sentens,
i svensk öfversättning så lydande:
"O, lyckliga Finland, åt hvilket Gud skänkt en så herrlig natur,
du borde, hänfördt af Pungaharjus skönhet, med andakt tacka den
allsmäktige äfven för den ännu oskattbarare lyckan att i Vår
Allernådigste kejsare ha en faderlig vårdare af all denna herrlighet
och en borgen för din sällhet äfven i andlig måtto och fredens
bibehållande inom dina landamären!" -- Anteckningen var gjord kort
efter orientaliska krigets slut vid någon af Bergs rundresor kring
landet, En vidimerad afskrift finnes hos känd person i Finland.
Med min förtjusning var det slut, och vi fortsatte resan under
tystnad. Färden gick genom natten; vi passerade sålunda delar af
Kerimäki och Sääminge socknar och kommo till det vackra Parikkala,
med sin trefliga insjö Simbele "satasaarinen" d.v.s. Simbele den
hundraholmade. Parikkala är gränssocken på denna väg emellan
Wiborgs och S:t Michels län. Här börjar småningom skilnaden emellan
den savolakska och wiborgslänska befolkningen framträda, men gör
sig först rigtigt gällande vid Änkilä by, der sistnämda socken
sammanstöter med Ilmes kapell af Hiitola socken. Den breda fyrkantiga
ansigtsbildningen, som savolaksarens fysionomi företer, ger här rum
för den mera ovala karelska typen. Men befolkningen, som alltsedan
freden i Nystad lydt under Ryssland, är vida mera bortkommen, den bär
ett omisskänneligt drag af svårmod i sin uppsyn; blicken är mörkare,
hållningen betrycktare än den mera sjelfmedvetna savolaksarens.
Detta utseende bibehåller allmogen ända till närmare Kymmene elf, då
åter ett friskare drag gör sig gällande. Vår resa gick genom Ilmes
kapell samt Rautjärvi och Ruokolaks socknar till Wuoksenelfvens stora
vattenfall _Imatra_, dit vi anlände följande dag.
Huru skall jag beskrifva Imatra? Målarens pensel har förgäfves
försökt att på duken _fästa_ en bild af detta väldiga och i sitt
slag i Europa åtminstone alldeles egendomliga naturfenomen. Det är
en fors, väl 400 famnar lång, med ett ganska betydligt fall (60-70
fot), men i egentlig mening är det intet fall ändå. Det liknar icke
fallet vid Schaffhausen eller Trollhättan, än mindre kan det jemföras
med Amerikas Niagara eller Afrikas Zambezefall, Mosi-oa-Tunya,
"dånande rök"; men en dånande rök är det likväl på sätt och vis,
ty, inklämd i en smal klyfta mellan höga klippväggar, frambrusar
Wuoksenelfven, Finlands största flod hvad vattenmassan vidkommer:
en enda hvirfvel, en enda skumlavin, uppsändande hela moln af
vattendunster högt i luften. Vid Imatra öfverraskas man i främsta
rummet af den kolossala _kraften_, som de blixtsnabbt framilande,
öfver hvarandra störtande hvirflarne utveckla. När man står vid
fallets nedre ända och blickar uppåt, detsamma, häpnar själen vid
den tafla som bokstafligen upprullas eller riktigare nedrullas för
ens blickar. Men man måste vänja sig vid denna anblick för att rätt
förstå Imatra. Första anblicken är särdeles egendomlig. Man tycker
att den sjudande vattenmassan nästan alldeles icke rör sig framåt.
Först sedan ögat vant sig vid de skilda hvirflarne, blir man varse
den allt öfverväldigande hastigheten i dessas rörelse. Skådar man
länge i de fradgande hvirflarne, erfar man en ovilkorlig rysning;
det är som skulle en osynlig makt mana åskådaren att störta sig
ned i det dånande svallet för att på dess väldiga hvirflar föras
in i evigheten, ett slags tjusande dödssätt, som mången olycklig
frivilligt valt. Imatra bevisar att till och med hastigheten har
sitt majestät. -- Och blott något mer än en fjerdingsväg ofvanföre
utbreder Saimen, lugn och klar, sin stora vattenspegel föga anande
att dess bölja åstadkommer så mycket buller i verlden.
Imatra stämde mig ganska högtidligt, och det behöfdes i sanning den
artige restauratörens stadslika servering och goda varor för att
åter bringa mitt muntra lynne i gång. Medan vi smuttade på vårt glas
vin efter intagen supé och röken från våra cigarrer i behagliga
hvirflar, dock lyckligtvis icke så gigantiska som Imatras, steg upp
mot taket, frågade jag vår förekommande värd om han icke hade några
"historier" som anginge fallet. Nu fingo vi höra en hel mängd mer
eller mindre rörande berättelser om olycklige älskare, men icke
om en enda älskarinna, som sökt och funnit en graf i Imatra. Till
sist undfägnades vi med historien om "grottan". Denna är enligt
all sannolikhet en dikt, men värden trodde fullt och fast på dess
sanningsenlighet. Det berättas nämligen att en ung herre och ett ungt
fruntimmer, som blott flygtigt gjort hvarandra bekantskap vid ett
samtidigt besök vid Imatra, beslutit att taga reda uppå och besöka
denna "grotta". Nåväl, de funno ingången och nedstego. Deras besvär
belönades i rikligt mått. Grottan befinner sig nämligen i en af
fallets klippväggar, med mynningen cirka 3 fot högre än forsens nivå,
men bottnen deremot, emedan grottan är ungefär 9 fot djup, 6 fot
lägre. Man står således bokstafligen _under_ fallet och skiljes från
detsamma endast genom en alnstjock klippvägg. Fordom har säkerligen
äfven grottans mynning stått under vatten. De tu beundrade forsen
och njöto af det egendomliga skådespelet, men tänkte dock omsider på
återvägen; denna var dock omöjlig att beträda utan hjelp uppifrån.
Att ropa hjelpte icke, ty forsens dån öfverröstade hvarje annat ljud.
Belägenheten var hemsk. Efter några timmars bortavaro saknades dock
de två äfventyrarne af det sällskap, med hvilket de anländt; man
anställde flera efterspaningar, och en liten bondgosse -- på sådane
finnes alltid god tillgång vid Imatra -- upptäckte slutligen deras
förskräckliga belägenhet, i det han kröp fram ända till grottans
öppning, utan att dock våga sig in. Rep anskaffades och de tu
befordrades till dagsljuset -- ganska lefvande, men något våta af de
högt öfver grottans ingång uppstigande vattendunsterna. De blefvo
sedermera ett par.
"_Speluncam Dido dux et trojanus eandem deveniunt_", inföll min
reskamrat.
Med mycken salvelse berättade värden också att Imatra är den första
märkvärdiga ort i Finland, der en rysk kejsarinna aflagt ett besök.
Sådant skedde nämligen någon gång på sjuttonhundratalet, och skall
vid detta tillfälle högheten till ära ett enkom för detta ändamål
bygdt fartyg ha släppts ned för forsen. En vansklig hyllningsgärd,
ty fartyget krossades inom några ögonblick i otaliga spillror af den
väldiga vattenmassans kraft och under de yrande hvirflarnes fradgande
hånskratt.
Från Imatra afreste vi sent om qvällen och fortsatte färden genom den
ödsliga Joutseno socken till Saima kanal. Liksom den på sjön ovane
resanden ännu länge efter det han stigit i land tycker sig känna
skeppets rullning under sig, så susade ock i mina öron under hela
den nattliga färden det jemna dånet af den stora forsen. -- Till
Lauritsala, den "bestämmande slussen", vid Saima kanal anlände vi
tidigt följande morgon.
Lauritsala är, hvad dess läge beträffar, ett ganska vackert
ställe. Men tager man med i betraktande dess egenskap af kanalens
utgångspunkt och de vackra anläggningarne rundt omkring, så torde
få platser i Finland kunna uthärda täflan dermed. Det var en frisk
höstmorgon, luften var klar, himmelen molnfri och knappt en flägt
rörde på sig. Saimens vida vattenspegel, med sina vackra öar och
holmar, utbredde sig för åskådarens blickar i fridfull ro; dess
bölja skulle snart stelna och hölja sig i grått isdok, hon glittrade
derföre nu så oändligt vänligt emot den strålande solen. Några dagar
och dess korta frihetstid är slut, då kommer det tunga lifvet under
istäcket i åtta månader. -- Den prydligt byggda kanalen med sina
dels af huggen granit murade, dels i klippan sprängda väggar, sina
terrasser och planteringar och sin "första sluss" ger en egendomlig
relief åt hela denna tafla. På ett patriotiskt sinne, med mera allvar
än fantasi till grundval för sin verldsåskådning, skall Saima kanals
utgångspunkt, det ståtliga Lauritsala, alltid göra ett varmare
intryck än det melankoliskt ljufva Pungaharju eller det storartade
men dystra Imatrafallet. Här i Lauritsala förena sig konst och natur
i en gemensam, skön skapelse, som, någonting sällsynt i Finland,
har en särdeles glad anstrykning, hvartill naturligtvis sommartiden
den lifliga rörelsen i väsentlig mån bidrager. Allt ser här så
förhoppningsfullt ut och så förnöjdt. Flera från kanalens byggnadstid
qvarstående arbetarboningar väcka i sin snygga och smakfulla enkelhet
föreställningen om sann hemtrefnad under arbetarens tak. Här kan
hvarje finne känna sig stolt öfver sitt land; han ser ju framför sig
dess första storverk i modern kultur.
Den ungefär fem mil långa kanalen förenar medelst 28 slussar
Saimens inemot 40 mil långsträckta vattensystem med Finska viken
och följaktligen med verldshafven. Kanalens sänkning är 255 fot.
Arbete utfördes under numera öfversten, friherre N. Ericsons ledning
på ungefär 11 år och afslutades 1856. Utländska fartyg kunna nu gå
upp ända till Kuopio stad, belägen 30 mil norrut från Finska vikens
kust. Fartyg från denna sista ort och från Nyslott ha ocksåi senare
tider ofta kommit till Stockholm. Hvad under då, om hjertat klappar
något högre i medvetande deraf att äfven det fattiga Finland mäktat
åstadkomma ett sådant storverk.
Under sitt mer än tioåriga bestånd i fullfärdigt skick, har kanalens
inflytande på trafiken i hela östra och nordöstra Finland varit
ganska betydligt. Naturligtvis yttrade sig dess första inverkan på
exporten af trävaror. På Saimen uppstod en hel flottilj af lastpråmar
("lodjor") och bogserångbåtar. Staden Wiborg, invid hvilken kanalen
utmynnar i hafvet, stegrade sin export af nämnda artikel tre- och
fyrfaldigt. Dock äfven andra inflytanden gjorde sig snart gällande.
De omkring och i närheten af kanalen belägna socknarne Lappvesi,
Joutseno, S:t Andreae, Wiborgs m.fl., med en befolkning af 60-70,000
invånare, som förut förnämligast lifnärt sig medelst fraktsläpning
af trävaror om vintern från Saimens strand till Wiborg, sågo sig
nu, genom kanalen beröfvade denna förtjenst, tvungne att nästan
uteslutande egna sina krafter åt jordbruket. Följden har visat att
det var en ganska helsosam förändring.
En kanal från Saimen till saltsjön är en gammal idé. En half
fjerdingsväg från Lauritsala åt öster upptäckas ännu spår af forntida
försök i denna väg. En del af dessa, kända under namn af "Puntuksen
Kaivanto", ha ingått i Saima kanal. De ännu synliga lemningarne äro
af förvånande stora dimensioner. Traditionen tillskrifver desamme
den ryktbare Pontus de la Gardie, sannolikare torde dock vara att de
tillkomma Carl IX, men att arbetet afstannat i brist på medel.
Från Lauritsala forsatte vi resan genom Willmanstrand utmed norra
strandvägen, öfver Kymmeneelf till Borgå och Helsingfors. --
Willmanstrand, tre fjerdingsväg från Lauritsala, är en liten täck
stad. Det har en gammal fästning och ett "spinnhus", en asyl för
mindre välfrejdade fruntimmer.
Stadens historiska minnen äro icke af det glada slaget.
Återstoden af resan gick fort. Kymmeneelf passerades i all hast vid
Kouvola; vi skyndade oss till målet. Snart sågo vi ock Helsingfors'
tornspiror höja sig mot den klara himmelen -- och vi åkte in i
Finlands unga hufvudstad.