"Se så", sade han glädtigt, "nu är det väl slut med måleverket och
vi kunna ge oss af -- men kors" -- och han bockade sig (allt något
bondaktigt ändå) för de fremmande, dem han nu först bemärkte.
Jag kastade en forskande blick på Kallista. Hade de meddelade
nyheterna redan -- ehuru icke ens fullt konstaterade -- väckt högmod
i hennes själ? Intet spår af en sådan själsriktning förmärktes i den
vänlighet hvarmed hon helsade godmorgon åt Bengt, och frågade "när de
skulle ge sig af".
Men jag förklarade det rätta förhållandet för Bengt samt att Kallista
troligen icke mera skulle -- återvända till Åland.
"Jo hin ock! det skall hon min själ" utbrast Bengi, "om än hon fått
aldrig så förnäma slägtinger?-- säg, Kallista -- följer du med hem?"
"Ja visst", svarade flickan, alldeles naivt, "huru kan du fråga så?"
Der blef dock en vidlyftig förklaring utaf med mig till tolk.
Lorden och ladyn ville på ort och ställe inhemta närmare
underrättelser, men intill dess ville de icke släppa Kallista; Bengt,
måhända anande ett nederlag, blef allt fåordigare för hvarje minut
-- Kallista allena förklarade fullkomligt lugnt, att hon ville hem,
"detta var det naturligaste och rättaste -- och prosten skulle sedan
råda vidare". Öfver sin gryende "lycka", som verlden kallar en sådan
förändring, tycktes hon icke alls vara förtjust, hon hade måhända
icke heller riktigt uppfattat det gamla herrskapets önskningar,
hvilka icke heller uttalats alldeles oförbehållsamt. Då vände sig
ladyn plötsligt till mig, och bad mig fråga den unga flickan:
"Vill du komma med till Wiborg och helsa på Edmunds graf?"
Ett förvånadt "ah!" -- det första tecken hon hittills visat till
förvåning -- och en djup, djup rodnad voro svaret: men det var
afgörande. Det beslöts, att vi alla skulle följas åt till Åland per
ångbåt, men Bengt förklarade ovilligt att han skulle genast ge sig i
väg, och bort gick han -- -- Kallista märkte icke ens att han gått.
* * * * *
Det var så som lorden och ladyn önskat det. Kallista var lord
Lowelonds dotter. -- Prosten i Jomala hade fullständiga bevis i hand,
-- men vigd hade Kallistas stackars mor icke varit.
Efter besöket i Wiborg, hvilket jag öfvervar, reste lorden åter
till England, men ladyn och Kallista stannade qvar i Stockholm hela
sommaren.
Bengt erhöll en hel skuta till skänks, och han försökte trösta sig.
Efter besöket i Wiborg, talade nämligen Kallista aldrig mer om att
hon ville bli Bengts hustru -- och den stackars gossen förstod
vinken. Dessutom låg numera icke Ålandshaf, utan ett för honom
oöfverstigligare svalg, emellan Bengt Falk och lady Kallista Lowelond.
Men jag, den ofrivilliga förbindelselänken i hela denna romantiska
kedja -- jag glömmer aldrig den vackra Kallista på Kastelholm, och
att jag en gång drömt om att hon skulle bli sin Rafaels Fornarina.
* * * * *
Någon tid efter det ladyn och Kallista lemnat Stockholm erhöll jag
från London mig tillsänd en stor låda, som vid öppnandet befanns
innehålla en snillrikt, ehuru icke konstnärligt väl målad tafla, med
underskrift: _Kallista my Idol_. Porträttet liknade på ett slående
sätt min Kallista. Derjemte erhöll jag ett litet paket, med följande
bref:
"Sir! Då vi nu ha den lefvande Kallista, önska vi och isynnerhet
hon sjelf, att ni må ega denna bild. Er 'Ragnar och Aslög' har jag
köpt i Paris. Jag tillsänder er härmed tillika min olycklige brors
dagboksanteckningar. Er m.m. Lord Lowelond".
Kanske jag en gång skall publicera lord Lowelonds den äldre äfventyr
på Åland. Men ännu känner jag det icke.
Ett mystiskt par.
Sann händelse från år 1867.
Väl spelar äfven i vårt gamla, glada land vinningslystnaden
månget fult spratt åt samhället och förskingringar af statens
tillhörigheter äro icke så alldeles sällsynta, men våra spekulanter
i denna väg ha ännu mycket att lära af det stora grannrikets söner.
I Ryssland äro undansnillningarne bragta i system, byråkratiskt
reglerade och vinsten delas "i mån af rang och förtjenst" emellan
alla deltagarne, från chefen för ett verk allt intill den lägste
skrifvaren. Sådana obehagliga och ogrannlaga upptäckter, som vår
senaste Långholmshistoria, förekomma derföre högst sällan. Men så
spännes också bågen nog högt ibland. Våra läsare behöfva här endast
draga sig till minnes den äfven i svenska blad omtalade stora
stölden af 4 millioner lispund salt i Nischnij-Novgorod år 1867.
Huru denna bragd blef upptäckt, veta vi ej, men ett faktum är att
köpmännen i Novgorod bjödo flera millioner för att få alltsammans i
godo bilagdt och nedtystadt. Mycket förnäma och rika personer voro
komprometterade och saken väckte oerhördt uppseende till och med
i det blaserade S:t Petersburg. Ja, svallvågorna af den allmänna
rörelsen sträckte sig äfven till det undangömda Finland och öfverallt
talades på den tiden om saltstölden. Isynnerhet diskuterades frågan
i gränssocknarne emellan Ryssland och Finland, emedan man förmodade
att de skyldige skulle försöka undkomma genom detta sistnämnda land.
Det är också till denna del af verlden vi nu be läsaren följa oss --
till gränsen emellan Finland och Ryssland, vid pass fem mil från S:t
Petersburg. Der äro ödsliga trakter med en mer eller mindre genom
ryskt inflytande depraverad finsk befolkning, som mest lefver af
lurendräjeri.
Här tager vår historia sin början.
1.
Har ni någonsin varit med om ett riktigt nordiskt yrväder, icke
sådant det presenterar sig på gatorna i en stad, utan som det kommer
öfver den resande i villande skog, så kan ni ungefär föreställa
er i hvilket läge de två personer befunno sig, som inleda denna
sannfärdiga berättelse.
Det var ej längre sedan än i slutet af april månad år 1867. Våren
hade ännu blott gjort obetydliga framsteg och just den natt, vår
berättelse begynner, rasade, liksom den väntade våren till trots, en
förskräcklig snöstorm öfver trakten.
I en tarflig "kibitka" (en släda med kur af bastmattor) sutto två
personer. Deras körsven bearbetade flitigt med sin piska den flåsande
"trojkan", trespannet, framför slädan. Men hvad förslogo de tre
djurens gemensamma ansträngningar emot de sig stundligen allt mer
och mer hopande drifvorna. Färden gick långsamt i de resandes tycke,
ehuru de fre kamparne i jemn, fastän ovig galopp arbetade sig fram
genom den djupa snön.
Hvilka voro väl de, som sutto derinne, och hvad gällde deras resa?
Det är icke för ro skull man i ett sådant väder ger sig ut att
resa; djur och menniskor borde unnasskydd för de vilda elementernas
gäckande hån.
"Nikifor!" hviskade en mild stämma.
"Nadeschda" [Nadeschda, ett ryskt qvinnonamn, betyder hoppet],
svarade en manlig röst, men med ett oändligt vekt tonfall:
"Nadeschda, hoppas!" Och omedelbart derpå ljöd ett strängt:
"pascholl framåt!" Men körsvännen stannade sina hästar tvärt.
"Vi äro icke mera i Ryssland, herre", sade han på dålig, men
begriplig ryska, "utan i Finland, och der finnes lag och rätt för
herrar, menniskor och djur. Kräken göra hvad de kunna; jag vill ej
taga lifvet af dem."
"Hundra rubel i drickspengar", var den unge herr Nikifors svar, ty
ung var han, det hördes på rösten.
Skjutsbonden vände sig om, fastade sina sluga, plirande ögon en stund
på "herrn" och svarade slutligen tvekande!
"Hvar och en af hästarne är värd sina hundra rubel. Jag spränger dem
om jag kör ännu fortare."
"Godt, du får trehundra rubel", sade Nikifor otåligt, ty hästarne
stodo alltjemt stilla.
"Handpengar", ljöd det trumpna svaret.
"Durak", röt ryssen, öppnade sin resväska och räckte bonden fyra
tjugufemrubelssedlar.
"Nu skall herrn få åka!" utropade den ändtligen förnöjde gränsboen.
Piskan smällde, hästarne drogo till och bort gick det genom drifvorna
i yrande fart. De fyra stora sedlarne tycktes ha lagt sig såsom ett
pansar kring körsvennens hjerta -- nu fanns det för honom icke mera
någon "lag för djuren i Finland".
"Nikifor, jag fryser", sade Nadeschda rysande.
Vid dessa ord greps den unge ryssens hjerta af en oändlig ångest
och han utropade passioneradt: "O! kunde jag jemna vägen med
silfverrublar, Nadeschda, så vore vi snart i närmaste stad; der finge
du hvila."
"Ack, inte i någon stad", svarade fruntimret, "jag är så rädd för
upptäckt."
"Tyst! tala för Guds skull franska", hviskade Nikifor på detta språk,
"karlen derborta förstår ju något ryska."
"De der måtte ha godt om pengar och ondt om själslugn", mumlade
skjutskarlen för sig sjelf.
En stund förgick under tystnad. Hästarne flämtade förfärligt,
en flägt af medlidande genomträngde sedelförhydningen kring
skjutsbondens hjerta, kanske voro också de tre kamparne, bepröfvade
lurendräjarhästar, vänner emellan, mera värde än trehundra rubel, nog
af, han vände sin fysionomi in åt kuren och skrek genom den alltjemt
tilltagande stormens tjut:
"Barin, herre, hör på! Vädret blir svårare, vägen omöjlig, hästarne
trötta; de ha från Pargala sprungit ända hit, och det på bivägar
för det ni ej hade pass, detta gör fem och en half mil i ett skede.
Jag är nöjd med tvåhundra rubel i ett för allt, men låt oss vika in
derborta; der synes ljus. Här bli vi insnöade -- och gripas kanske",
tillade han med ängslig stämma -- "af kossackerna från Kivinebb. Jag
känner värden derborta. Ni är visst liksom mången annan en oskyldig
smuglare, och han der förråder oss icke; låtom oss köra dit, _jag
ber_."
"Smuglare", mumlade Nikifor för sig sjelf, "nå ja, om man så vill.
Välan", fortfor han, "så kör dit. Herre Gud, hvilken natt!"
"I natt", lugnade bonden, "förföljer oss ingen, och i morgon bittida
skall jag föra herrskapet till Pampala gästgifveri. Derifrån går
resan lätt till Wiborg, ty vägarne bli i god tid uppskottade."
"Nadeschda, derborta får du säkert hvila ett grand", sade Nikifor,
och tillade sedan: "Kör på kusk och Gud med oss alla." Han korsade
sig.
Bonden hoppade af, spände ur de båda sidohästarne och körde in på en
skogsväg, osynlig för andra än honom sjelf.
Omsider anlände de resande till den gård, hvarifrån ljuset lyst.
Elden af den på härden sprakande brasan spridde ett osäkert och
dallrande sken i rummet och ett rykande pertbloss, instucket i en
väggspringa, lät sina rökmoln, liksom tankfullt uppstiga mot det
svärtade taket, inhöljande hela öfra delen af stugan i ett haf af
rök. En gryta puttrade redan på härden, en spinnrock surrade, två
barn snarkade i en vrå med en klunga grisar till hufvudgärd, hvilka,
smått grymtande, drömmande måhända, ogillade sin förvandling till
hufvudkuddar, men dock af lättjans makt tvingades att icke röra på
sig. I pertblossets sken satt en äldre man, med en fårskinspels
kastad öfver axlarne, och spjelkade pertor. Det led redan mot
morgonen och gårdsfolket hade stigit upp. Det var en äkta tafla
af östfinskt bondelif. Gårdshundens gälla skall vid de resandes
inträde, stormen derute hade hittills förtagit hvarje ljud af deras
annalkande, väckte grisarne, som reste på sig, barnens hufvuden föllo
i golfvet, och en gång väckta, upphäfde ungarne en gräslig olåt. Om
Nikifor varit etnograf och Nadeschda artist skulle de här ha kunnat
göra studier. Men de voro intetdera, de voro blott, åtminstone för
tillfället, ett par stelfrusna, snöhöljda varelser. Häpna stannade de
dock på stugans tröskel.
"Stig in, stig in, godt folk", sade värden efter att betänksamt ha
granskat de ankommande, "vädret derute har väl spelat herrskapet
något fult spratt?" -- Detta sades på finska.
De resande förstodo icke ett enda ord, men deras jemte dem inträdande
körsven gick fram och vexlade ett handslag och några ord med värden,
hvarpå denne, ej utan en viss nyfikenhet, närmade sig Nikifor och
yttrade på ryska:
"Stigen fram och tagen af er de våta plaggen, de skola torka medan
hustru min kokar upp litet mjölk; det värmer kroppen."
Mekaniskt började Nikifor afpelsa den hälft medvetslösa Nadeschda;
omsider kom äfven bondhustrun fram och erbjöd sin hjelp. Under tiden
hade också Nikifor aftagit sin pels. Nu tedde sig en egendomlig
anblick. Nadeschda, som endast haft på sig en räfskinskappa och
en lätt kaschmirschal, stod nu der i -- full baldrägt, med bar
hals och bara skuldror, men höljd i spetsar och blonder; den lätta
balklädningen sorgligt skrynklad, håret upplöst, darrande som ett
asplöf -- och Nikifor i frack och hvit halsduk. Bönderna förstodo
sig icke på klädningarnes dyrbarhet, men väl på besynnerligheten af
sådana resdrägter och de sågo nog för att veta att deras gäster icke
voro alldeles vanliga resande.
Gumman ledde Nadeschda fram till spiseln. Här sjönk den arma qvinnan
ned på en bänk, nästan vanmäktig. Nikifor satte sig bredvid henne,
stödjande hennes hufvud emot sitt bröst.
Rådig som mest alltid en bondhustru är, fick husmodren snart mjölken
på elden och tillredde en bädd af halm i det äkta parets egen säng,
medan hennes man och skjutsbonden gått ut att draga försorg om
hästarne. Nikifor och Nadeschda talade icke ett ord. De förtärde den
erbjudna mjölken, som något lifvade dem, tackade mera med blickar än
ord och läto leda sig till den improviserade bädden.
"Sofva?" sade Nadeschda sakta, "det är ju oförsigtigt."
"Ack, du kan ej uthärda mera och resan är lång ännu innan vi hinna
till Stockholm. Du får ej uttrötta dig alldeles redan i början."
"Till Stockholm, ack ja!" utbrast Nadeschda passioneradt och med en
talande blick på sin följeslagare.
Bäddens ringhet märkte de icke. Det unga fruntimret lade sig ned i
sin något medfarna balkostym. Nikifor satte sig på en pall tätt invid
sängen.
Ett ljuft leende upplyste Nadeschdas sköna, ungdomliga drag. Om hon
drömde, så drömde hon visst om frihet och ljus. Nikifors hufvud hade,
trots alla hans beslut att icke sofva, nedsjunkit emot bädden. Nu
slog Nadeschda upp sina ögon, vakna, klara, oändligt smäktande, såsom
de blott kunna finnas hos en Orientens dotter. De fästes med ett
innerligt uttryck af oskuldsfull tillit på den sofvande unge mannen.
Sakta, sakta som en daggtår smyger i en blommas kalk, sköt hon sin
hvita hand under hans kind: "Hans hufvud skall hvila bättre så, än
emot den hårda halmen", tänkte hon, slöt sina ögon åter och snart
sofvo båda.
Männen kommo in efter att ha fodrat hästarne. De samtalade högt.
"Tyst", hviskade gumman, "låt de stackars menniskorna sofva. De äro
så fina och vackra."
Männen drogo sig tillbaka till andra ändan af rummet, nära spiseln.
Gumman hemtade dem hvar sin kopp kaffe, som hon tillagat, och ställde
en butelj rom på bordet.
"Det kan duga i detta herrans väder, svåger", sade hon och räckte
flaskan åt skjutsbonden.
Männen läto icke bjuda sig tvenne gånger.
"Hör på", sporde omsider värden sakta den andre, "har du intet nytt
frän Petersburg att förtälja?"
"Något har jag allt, och _icke så litet_ ändå."
"Låt höra."
Nu berättade skjutskarlen vidlyftigt och med allehanda underliga
kommentarier historien om den stora saltstölden i Novgorod af fyra
millioner lispund frän kronans förråder och dertill en god del af de
tusentals gissningar, som med anledning af stölden voro gängse bland
pöbeln i Petersburg. Hans åhörare lyssnade uppmärksamt på berättelsen
-- blott då och då irrade hans blick med ett underligt uttryck i
rigtning mot bädden.
"Hör på, svåger", afbröt han dennes svada, "du säger att din
'setakka' (den man kör för) har pengar såsom vi hö i goda år; de
ha inga saker med sig utom det der lilla skrinet, der ryms inga
kläder uti -- men mycket pengar. Se på deras klädedrägt, de ha
afrest plötsligt, oförberedt -- man lurar inte så lätt en gammal
lurendräjare -- -- vet du, jag har mina förmodanden. Hvad tror du,
Petter?"
Ett ljus tycktes gå upp för Petters mindre qvicka själ.
"De kommo med vagn till Pargala, der togo de in på värdshuset och
herrn hyrde mina hästar ända till Pampala för femtio rubel, en god
affär för mig; ja, ja, han lofvade efteråt _litet_ mera, men det hör
ej hit, ja, och så skulle vi färdas så att han icke behöfde visa
något pass vid finska gränsen."
"Ser du", mumlade värden, "deras händer och detta skrin lukta salt".
"Du tror att de äro stadda på flykt?"
Nu börjades ett långt samtal de båda männen imellan, fördt med
dämpad, men liflig röst.
Medan detta samtal fortgick drömde Nadeschda. Det var en orolig dröm.
Hon tyckte sig redan med Nikifor ha uppnått den räddande svenska
stranden, dit de sträfvade, och hon väntade just på att någon af
de goda svenskarne skulle helsa dem välkomna med "salt och bröd",
gästvänskapens symbol i Ryssland. Der framträdde också en vänlig man
och bar ett bröd, beströdt med salt, i sin hand. Han nalkades dem,
men då han uppmärksamt betraktade Nikifor vredgades hans uppsyn och
han slungade saltet i ansigtet på honom och henne. "Se der ert salt",
utbrast han hånande och vände dem ryggen. Hu, hvad det var rysligt,
hon trodde sig bli qväfd af ängslan.
Dunsterna från de drickande karlarnes romkoppar hade spridt en vidrig
lukt i rummet och lägrade sig tungt öfver den unga flickans bädd.
Nadeschda kände sin andedrägt besvärad och vaknade. Hon slog upp
sina ögon, såg sig rädd omkring och varsnade de två gestalterna vid
den slocknade eldens sken. Då nådde ljudet af deras mumlande röster
hennes öra och hon förnam tydligt orden "Petersburg" och "polis", som
äro hvarandra lika i ryskan och finskan -- ty detta senare språk har
lånat begge begreppen från det förra.
Var det instinkt, var det sinnesnärvaro: hon skrek icke till. Hon
blickade ned på Nikifor, som sof tungt och godt, drog varsamt sin
hand undan hans hufvud och lade dit i stället, mellan halmen och hans
kind, sina parfymerade balhandskar, steg upp försigtigt och nalkades
med ljudlösa steg männen vid spiseln.
"I den evige Gudens namn", sade hon, mera hviskande än talande, och
böjde knä för de råa männen, "o, hafven barmhertighet!"
Karlarne foro skrämda upp. De måtte ha hvälft mörka planer i sitt
bröst eftersom de blefvo så bleka vid denna engels åsyn.
"Jesus välsigne oss!" stammade de häpne.
Då löste Nadeschda från sin hvita hals och sina blottade armar med
darrande hast den tunga guldkedjan och de diamantprydda armbanden och
räckte dem med en åtbörd af bönfallande allvar upp till männen, som
stigit upp.
Dessa sköto ifrån sig gåfvan. Nikifor vaknade, med ett språng var han
hos Nadeschda. Men karlarna fingo mod då de sågo en man gentemot sig
och värden utbrast vresigt: "I ären salttjufvarne från Nowgorod, man
känner er."
Nikifor var alltför naiv för att med ens, yrvaken som han var, inse
allt det hotande i bondens ord; han blef blott förlägen. Efter några
ögonblick fattade han sig likväl och svarade, oaktadt sina unga år,
ej utan en viss värdighet:
"Min fars son behöfver icke stjäla salt för att bli rik -- han har
flera millioner rubel än kronan mistat lispund salt."
"Och hvem är ni då?" frågade värden.
Nikifor tvekade.
Ett hånfulltt leende gick öfver den bistre bondens anletsdrag -- då
kände han sig plötsligt fattad om knäna af två veka armar och ett
anlete, likt en bedjande engels, såg upp I ill honom.
"Du vill oss intet ondt, vi ha ej tagit något, vi fly ej för -- --"
"För kejsarens vrede flyn I", röt bonden, som ville arbeta sig upp
till häftighet.
"Kejsarens vrede!" utropade Nikifor, bleknande, och vek bäfvande
några steg tillbaka, men Nadeschda steg upp och sade högtidligt:
"Kejsarens vrede vore vårt skydd, men vi ha icke vågat nalkas honom,
och dock", tillade hon i vekare ton, "hotar oss en stor fara. Förråd
oss icke, Nikifor betalar, rädda oss, och ni gör en god handling."
Bonden förstod blott hälften af de granna orden och så godt som intet
af deras innehåll, men han anade instinktmessigt, att då en tjuf
rymmer sker detta på ett klokare sätt, än dessa båda gjort. Han hade
dessutom till en del vunnit sitt ändamål: hans gäster fruktade honom.
Saken tog i följd häraf en i Ryssland ganska vanlig vändning. Nikifor
betalade några hundra rubel, kaffet dracks, hästarne spändes för och
resan anträddes åter.
Den friska morgonluften, klar och angenäm efter nattens storm,
lifvade Nadeschdas nerver och hon blickade muntert omkring sig i det
vinterliga landskapet.
"Vi ha kommit mycket norrut", sade hon, "i Sverige är vintern lång,
så lärdes i pensionen. Nikifor, äro vi snart vid svenska gränsen?"
Stackars barn! Det var ännu ett godt stycke väg dit.
2.
Nattens snöstorm var förbi, solen sken klart och S:t Petersburgs
gator voro nästan snöfria. Berg af snö hade aflägsnats på
"högöfverhetlig befallning" och allt var lif och rörelse i den
prunkande kejsarstaden. Klockan var mellan ett och två på dagen,
det är tiden för den fashionabla verldens morgonpromenader på
"Newsky-prospekten". Två gardeslöjtnanter möttes utanför Dominiques
"Café restaurant", helsade på hvarandra och stego in. Efter andra
glaset champagne -- ryska gardesofficerare dricka merändels champagne
-- sträckte sig Boris behagligt i sin fåtölj, tände en havanna och
sporde:
"Nå, Ivan, hvad nytt från Petroffs bal i går? Du går i
borgarsällskaper, du, och det kan vara rätt roligt ibland, det medger
jag. Nå, nå, jag går sjelf också någongång på sådana roligheter, men
min ställning såsom furstens adjutant, ser du, gör att jag -- ja, du
förstår mig. -- -- Nåå, låt höra!"
"Det berättas att den rike vinhandlaren Iwrenjews son, som jemväl var
på balen i går, helt plötsligt försvunnit."
"Nå, än sedan?" sade Boris kallt.
"Jo, han skall icke ha återkommit hem under hela natten. Man tror att
han rymt."
"Ha, ha", utbrast Boris. "Det skulle icke passa så illa i mina planer
om den der rike göken, som står mig i vägen, vore 'nowgorodiserad'."
"Det tror jag näppeligen", svarade Ivan gäckande, "hans far är ju så
rik."
"Mycket vill mera ha", replikerade Boris, "och -- dessutom, blotta
ryktet kan blifva mig nyttigt. Hör du Ivan, känner du till Iwrenjews
affärer?"
"Han har förbindelser öfver hela Ryssland, gör mycket affärer --
äfven i juveler". Härvid borrade Ivan sin kalla blick i adjutantens
själ.
"I juveler?" frågade Boris utan att kunna dölja en viss rörelse.
"Ja, och i går försvann plötsligt från Petroffs bal och jemväl från
hemmet 'Golkondas perla' såsom vi kalla henne."
"Hvad? Nadeschda?"
"Ja, hofjuvelerarens dotter", svarade Ivan lakoniskt.
"Farväl!" utropade adjutanten i högsta ifver, påtog sin kappa och
störtade ut.
"Den der", sade löjtnant Ivan för sig sjelf, "vet mer om saken än jag
är nöjd med. Hvarför skulle jag sammanställa de båda namnen? Han --
han är en karl och må stå sitt kast, men hon, -- stackars Nadeschda!"
Löjtnanten försjönk härvid för ett ögonblick i tankar, en sällsynt
företeelse hos en lefnadsglad gardesofficer i kejsarstaden.
"Åh strunt!" tröstade han sig slutligen, "i morgon talar ingen mera
om hela historien."
Men det taltes i S:t Petersburg vida mera om denna sak, än herr Ivan
förmodade; det var likväl helst i _slutna_ kretsar, man talade derom.
3.
Imellertid fortsatte våra två äfventyrare sin resa. Den sluge bonden
ville i det längsta draga nytta af den frikostige Nikifor, och som
det led emot våren och han icke mera trodde sig behöfva sin släda,
föreslog han "herrn" att köpa densamma. Förr att underlätta resans
besvärligheter för Nadeschda, mottog denne anbudet, och så bar det
af vidare åt nordvest. Men ehuru de färdades ganska fort, hade dock
det hundratungade ryktet ilat före deras trespann eller anlände
åtminstone samtidigt med de unga tu till den gamla goda staden
Wiborg, der våra resande inträffade om qvällen och hvarest Nikifor
hoppats kunna bereda Nadeschda åtminstone _en_ lugn natt.
Då den unga damen såg gaslyktorna tindra emot sig klappade
hon af glädje de frusna händerna och utropade högt: "Se, se,
menniskoboningar!"
Snart åkte de in till staden och skjutskarlen stannade, förut
instruerad, vid ett af stadens mindre hotel. Hvar och en som åker med
trespann blir väl emottagen af hotelvärdar. Så äfven våra resande. De
erhöllo ett gemensamt rum -- emedan de generade sig att begära två
skilda. Thé begärdes och serverades flinkt. Sängarne bäddades och
herrskapet var på tu man hand.
"Hvad det är roligt", sade Nadeschda, och försökte oaktadt sin
trötthet att gå några slag öfver golfvet "hvad det är roligt, alla
kalla mig fru -- men inte är jag din fru ännu, Nikifor?"
"Ack nej", svarade denne med en suck.
"Hvad är du otålig för, min älskling", skrattade Nadeschda rodnande,
"nu är det ju ingen nöd mera, vi äro ju i en af Stockholms förstäder,
är det icke så, Nikifor?"
Nadeschda hade i Smolna kloster, genom kejserlig nåd, fått tillträde
till pensionen, en grace som i allmänhet icke beviljas jungfrur af
oadelig börd. Här hade hon fått rätt orediga begrepp om Sverige. Men
det enda sanna hon visste om detta land var det bästa man kan veta
derom och det var -- ehuru det bibringats henne för att väcka afsky
för ett sådant land -- att Sverige var ett fritt land, ett land der
alla menniskor hade lika rätt. Derföre längtade hon nu dit som ett
barn, hvilket anser njutandet af den förbjudna frukten vara detsamma
som frihet.
Nikifor var något mera bevandrad i geografien -- åtminstone för
tillfället i marschrutan till Stockholm. Han visste att de måste
passera sex städer i Finland innan de uppnådde hafvet. Han visste
till och med att Åland var en plats som blifvit beskjuten af
engelsmän och fransmän, men att deras general icke lyckats intaga
denna "borg" och att kejsaren således egde äfven denna _bropelare_
till Sverige. Ja, han visste äfven att bortom Åland var ännu ett haf
-- och sedan först kom Stockholm.
Allt detta meddelade han nu sin vackra vän i sorgsen ton, men icke
utan en känsla af nationalhögfärd.
"O, när du vet allt så väl, så går vår resa nog lätt", menade
Nadeschda, "men bättre vore det ändock om till exempel redan Åland
vore svenskt, då behöfde vi icke ha ett helt haf emellan oss och
friheten."
"Men vet du hvad", afbröt Nadeschda en ytterligare förklaring af
Nikifor, "inte får du vara så fri i Sverige att du lemnar mig
alldeles allena; då får jag ledsamt till och med der. Och säg mig nu,
kan kungen förbjuda oss att se hvarandra alltjemt?"
"Nej, min engel, det torde Sveriges kung ej kunna göra."
"Och kan han icke skicka mig i kloster?"
"Jag tror nästan att det icke finnes kloster i Sverige -- svenskarne
äro icke rätt-trogna." Och Nikifor korsade sig åter.
"Att der icke finnas kloster, det kommer sig af friheten", menade
Nadeschda -- och hon talade af personlig erfarenhet -- "o! hvad jag
redan älskar detta Sverige; jag skall skänka mina armband åt de
fattige, då skola svenskarne icke le åt den fremmande qvinnan. Och
du, Nikifor", fortfor hon med skälmsk uppsyn och slog sina armar
om hans hals, "du skall väl hålla af mig lika mycket utan som med
armband?"
Det knackade på dörren och en ung man med ett hyggligt ansigte steg
in.
"Ursäkta, mitt herrskap", sade han på temligen god franska, "men det
är till edert eget bästa jag tagit mig denna frihet. Jag vill varna
er -- --"
Nikifor och Nadeschda foro förskräckta upp. Den förre som redan haft
ett häftigt ord på läppen för att möta den objudne gästen, tystnade
vid de sista orden och bleknade likaväl som Nadeschda. Den främmande
betraktade dem med nästan sorgsna, i alla fall deltagande blickar.
"Så unga", tänkte han vid sig sjelf, "så sköna och så fallne redan!
Det har gått långt med förfallet derborta, när gossar begå brott
i stort och -- englar nedlåta sig att med dom njuta de så vunna
egodelarne." Så tänkte Wiborgaren.
"Min herre", sade ändtligen Nikifor sakta, "hvad önskar ni?"
"Varen lugna, mitt herrskap", svarade den unge mannen, "jag vill eder
intet ondt."
"Det är bra tänkt af er", inföll Nadeschda hastigt och i en upprörd
ton, "ack ni ser så god ut -- får jag bjuda en kopp thé, så får herrn
--"
"Min herre", utbrast Nikifor, "vän eller ovän, säg edert ärende fort,
ni ser att min -- att -- fröken är högst altererad."
Wiborgaren trodde sig vara en menniskokännare, han var en smula
litteratör och ville "samla erfarenheter", han hade derföre gerna
velat förlänga samtalet men han hade icke hjerta dertill.
"Mitt råd är kort och godt", sade han med fast men mild ton: "res
härifrån ju förr desto hellre, vi ha en ny polismästare i staden och
han vill naturligtvis ådagalägga sitt nit -- ni förstår mig kanske
nu?"
"Nej, det gör jag ej fullkomligt, men vi skola resa ändå, och det
straxt -- Nadeschda är så rädd."
"Kan jag göra herrskapet någon tjenst så -- meddela upplysningar
eller dylikt -- så --"
"Ack ja", utropade Nadeschda, "säg åt, alla som fråga efter oss att
Nikifor är ljuslätt och att jag ser ut som en tatterska, då skola de
icke gissa att det varit, vi som varit här."
Den främmande log. "Kan jag ej tjena på något annat sätt? Besinna er
väl, mitt herrskap, våren uppriktige, talen sanning, jag ber, kanske
jag med min erfarenhet --"
"Uppriktige, tala sanning, nej, nej!" utropade Nadeschda uppskrämd.
"Vi skola resa emedan herrn så vill det, men omtala hela sanningen,
det våga vi icke. Herre Gud", tillade hon efter en stund, "är eders
välborenhet kanske sjelf den nye polismästaren?" Och den sköna
qvinnan böjde knä för den unge finske litteratören, som rent af blef
rörd.
"Att icke allt står rätt till", tänkte denne, "är säkert." Han
tillade derpå högt: "Jag är icke någon polismästare, jag bär ju ingen
uniform, det ser ni ju. Min bön om förtroende vill jag icke förnya,
men jag upprepar mitt råd: res."
"Genast, min herre, och tack för ert råd", svarade Nikifor och räckte
wiborgaren sin hand. Men denne emottog icke den framsträckta handen,
bugade sig djupt, men förläget för Nadeschda, öppnade dörren och gick
ut.
"Hvarför gaf han dig icke handen, Nikifor?" frågade Nadeschda.
"Gud vet!" svarade denne i sorgsen ton och ringde på uppassaren för
att beställa hästar.
Men vi skola förklara hvarför den unge mannen varit så oartig emot
Nikifor.
* * * * *
Några minuter efter det Nadeschda och Nikifor intagit sitt rum å
hotelet, hade värden inträdt i källarsalen och sett sig omkring med
en spejande blick. Han träffade snart uppå hvad han sökte. Vid ett
bord i hörnet af salen sutto några unge män. Värden nalkades dem med
betydelsefull min.
"Rara resande, rara resande", sade han.
"Hvilka då?" frågades likgiltigt af någon i sällskapet.
"Åhå", menade värden, "det voro allt något för er tidning, det."
"Huru så?"
"Jo, jo, men. Jag har en del af det stora salttjufbandet här."
"Prat!"
"En ung herre och ett ungt fruntimmer utan saker, märk väl, utan
effekter, blott ett skrin med pengar förstås, hi hi hi -- och han i
frack, hon i balklädning; de ha rymt, rymt för polisen, det berättade
dessutom skjutsbonden, som också visste omtala att de för färden
öfver gränsen skola hafva betalt tretusen rubel. Nå, herr redaktör,
hvad sägs om detta?" Värden tystnade andfådd.
"Jag tror herrn konkurrerat med sina kunder och tittat för djupt i
glaset", blef svaret, som beledsagades af ett ljudeligt och allmänt
gapskratt.
Värden blef stött. "Hm, hm, den nye polismästaren skall nog taga reda
på saken, han. Jag är ingen tjufgömmare, jag", mumlade han.
"Den narren", sade någon, "är man för att tillställa spektakel."
"Jag tror det nästan och skall höra åt en smula huru det står till",
inföll redaktören, en ung, ljuslätt och mager herre, men med ett
särdeles intelligent utseende, steg upp och gick in till skänkrummet.
De andra fortforo att glamma och dricka. Vännen dröjde länge borta;
han saknades visserligen, men man fastade sig dock icke så mycket
dervid. Då, det kunde ha förgått en timma, hördes från gatan ljudet
af ett i hast bortilande åkdon. I detsamma inträdde den saknade,
något echaufferad.
"Hvar har du dröjt hela tiden, bror?" var första frågan.
Med en till hälften komisk, till hälften mystisk min satte han sig
ned vid bordet utan att svara. Han bestormades med frågor, men
svarade intet; han satt der tyst och tänkte på den vackra ryskan, som
nu åter begifvit sig ut i natt och köld.
4.
Vi skulle gerna unna de två flyktingarne någon hvila, men sanningen
fordrar att meddela det de ingenstädes fingo hvarken rast eller
ro. Vesterut, allt jernt vesterut ilade de, liksom hade de velat
undfly ett dem förföljande vidunder. Så genomilades de nyfikna
städerna Fredrikshamn, Lovisa och Borgå, och vårt par var ändtligen
i Helsingfors. Men äfven här dröjdes endast några timmar: den i
Wiborg erhållna varningen tycktes vara nog att göra alla städer
förhatliga. Upptäckt hotade öfverallt, i hvarje uppassares blick, i
hvarje städerskas leende, och -- hu då, de tallöse poliskonstaplarne
sedan på Helsingfors' gator. Nadeschdas förfäran vid deras ofta
återkommande anblick var icke ringa. Från Helsingfors till Åbo gick
resan tungt; föret var dåligt, men på sjunde dagen af sin flykt
anlände de omsider, sent om qvällen, till gamla Åbo stad.
De hade hittills icke gjort sig riktigt reda för, huru öfverfarten
till Sverige skulle försiggå. Nikifor hade, förlitande sig på
rublarnes språk, visserligen uppgjort en plan, men opraktisk som han
sjelf var, var planen det likaså. Nadeschda, som då hon funnit att
hitom Fredrikshamn ingen menniska förstod ryska, troende måhända
att de befunno sig i ett slags mellanliggande land som bildade
öfvergången från det fruktade Petersburg till hennes längtans
förlofvade land, Sverige.
Deras toiletter befunno sig, af lätt förstådda skäl i ett fullkomligt
upplösningstillstånd, ty brådskan under den ilande färden hade icke
medgifvit någon reparering och att verkställa uppköp hade ju varit
att exponera sig på det oförsigtigaste. När derföre den mycket
beställsamma jungfrun omsider aflägsnat sig ur Nadeschdas rum och
Nikifor dragit sig tillbaka till sitt, dock icke förr än de gemensamt
korsat sig samt bedt Gud och sina skyddshelgon om bistånd och nåd,
var det icke utan en känsla af djup nedslagenhet och blygsel som
Nadeschda började afkläda sig för att efter sju dygns vakor få
hvila i en ordentlig säng. Huru såg den präktiga balklädningen nu
ut? Skrynklade, rifna och nedsmutsade spetsar och blonder hängde i
bedröfligt virrvarr kring den medfarna drägten och allt slängdes
med ängslig hast undan af Nadeschdas, af en lätt förklarlig rörelse
darrande händer: det hela en icke, oäfven bild af en känsla midt
emellan ånger öfver ett begånget, sig sjelf hämnande, felsteg och en
uppoffrande handling. Det ur sina flätor lossnade långa håret föll
i en oredig, nattsvart kaskad öfver den ungdomliga gestaltens nu
till en del blottade, fina former. Med en känsla af hittills okändt
kroppsligt behag utsträckte hon dock de arma, tröttade lemmarne i
den varma, mjuka bädden, hann knappt tänka på Nikifor och insomnade
i lugn och frid, med ett leende i de sköna dragen, liksom saliga
drömmar hölle henne skadeslös för de vakna stundernas vedermöda.
Äfven öfver Nikifors fasta beslut, att moget öfverväga sin plan till
resans fortsättande, vann tröttheten öfverhand och han insomnade, han
också.
* * * * *
Den vördnadsvärda domkyrkans i Abo tornur slog tolf innan Nikifor
vaknade. Han hoppade raskt ur sängen, korsade sig, som sig bör,
och började göra sin toilett, så godt han kunde. Han log åt sin
skrynklade frack, men han såg förnöjd ut, då han vårdslöst bläddrade
i en packe af hundrarubelsedlar. "De der skola hjelpa", mumlade han
för sig sjelf.
Nu klappade han sakta på Nadeschdas dörr.
"Duschinka (min själ), sofver du än?"
"Duschinka, jag sofver icke mer", klingade Nadeschdas svar.
"Då måste jag helsa god morgon", sade Nikifor och steg in.
Det första, han såg, var en vred men präktig blick, det andra redan
en försonlig slängkyss af Nadeschdas vackra hand; men sedan blef allt
svart, svart som natten, ty Nadeschda slog sitt yppiga hår öfver sitt
rodnande anlete. Nikifor gick tvekande fram till sängen.
"Får jag lyfta en flik af del mörka molnet för att se dina läppars
morgonrodnad?"
Intet svar, blott ett knappt hörbart skratt. Molnfliken lyftades
och en förtjusande morgonkyss lyckliggjorde den genast derefter
bortilande unge mannen.
"Nadeschda", sade han när han väl kommit inom sin dörr, "nu söker jag
upp en jude, han skall skaffa oss ett pass, det må kosta hvad det
vill, och i morgon bittida resa vi af till --"
"Till Sverige, till Sverige!" jublade Nadeschda och, imiterande
Dumas' Valentine i Monte Christo, stack hon fram ett finger genom den
något mer än en hårsmån öppnade dörren, Nikifor kysste fingret och
gick ut. Efter en _sådan_ morgon måste ju dagen bli lyckosam.
Nikifor råkade nu visserligen bland den i Abo förlagda ryska
militären på nog många judar, men judarne spela i Finland icke samma
roll som i Ryssland och Polen. Kommissionärer äro de äfven här för
allehanda saker, men de förmå icke att, såsom _der_, "göra allt för
pengar". Judarne kunde icke hjelpa Nikifor, de kunde icke skaffa
honom något pass, men sin tystnad läto de honom betala dyrt nog. Ett
pass trodde imellertid den gode ynglingen sig ovilkorligen behöfva
för att slippa öfver till Sverige. Förtviflad irrade han omkring på
gamla Åbos breda gator, väckande uppmärksamhet allestädes genom sitt
fremmande språk, sin dyrbara pels, sitt ängsliga sätt att vara och
sina stora penningesedlar.
Saltstöldshistorien var just då "en vogue" äfven i Åbo och det
beställsamma sqvallret sammanställde snart, äfven här, denna historia
med "det mystiska paret".
Stackars Nikifor. Han ilade åter till sina judiska gynnare. Då rådde
honom en af dessa att vända sig direkt till stadens polismästare och
bjuda honom en större summa, t.ex. tiotusen rubel, för erhållandet
af ett pass till Sverige. Rådet föll den i ryska idéer uppfostrade
ynglingen på läppen och han begaf sig af till den fruktade
tjenstemannen. Hvad som försiggick mellan denne och den passlöse
främlingen, känna vi icke, men hvad vi veta är, att Nikifor, efter en
stund, blek och förstörd, förtviflad störtade ut ur polismästarens
boning -- och att en poliskonstapel i all tysthet följde honom hem
till hotelet.
Tungt som fyra millioner lispund salt hvilade ödet öfver Nikifor.
Om några timmar, tack vare alla de af Nikifor gjorda bemödanden,
talade hela Aurastaden blott om "det mystiska paret" och de goda
åboboerna skakade tillika betänksamt på hufvudet med anledning af den
stora saltstölden.
Det var redan qväll då Nikifor kom hem i ett beklagansvärdt tillstånd.
Hvad hade Nadeschda gjort under tiden?
Uppehållen af sina glada förhoppningars trollkraft och kroppsligen
styrkt af den njutna hvilan, ville äfven hon i sin mån vara verksam
och hade, efter bibringandet åt uppasserskan af en betydlig
drickspenning, med tillhjelp af denna låtit sin knapphändiga garderob
undergå en ganska väl behöflig granskning. Konversationen gick
förnämligast medelst teckenspråk, men qvinnor förstå hvarandra så
lätt isynnerhet i frågor som röra toilette. Sålunda hade Nadeschda
-- hon hade ju endast en omgång kläder! -- bragt det så långt, att
hon fått hoteljungfrun att bestyra om en del af dessas tvättning.
Att köpa nya kläder föll den naiva damen icke in och uppasserskan
kunde icke ryska nog för att härvidlag göra några förslag. Så
kom aftonen och Nadeschda lade sig till hvila, tillitsfull som
ett barn. Att Nikifor icke kommit hem på hela dagen, ansåg hon
vara alldeles naturligt, han hade ju så mycket att uträtta. Hon
somnade derför alldeles lugn. I drömmens rike, en stark sida hos
alla unga fruntimmer och särskildt hos de i pensioner uppfostrade,
erfor Nadeschda de vackraste syner. Hon var i det "fria Sverige",
så tyckte hon, och promenerade vid sin Nikifors arm på Stockholms
"Newsky-prospekt". Det var så roligt...
Då öppnades dörren sakta och Nikifor inträdde med ljudlösa steg.
Den blott halfdunkla vårnatten lät alla föremål urskiljas, men i en
underlig dager.
Det var ej sinnlighetens brand, som glödde i orientalens mörka öga
-- det var måhända vanvettets. Nadeschda sof tungt och fast. Tyst
knäböjde den olycklige ynglingen vid hennes säng och lyftade sitt af
samvetsqval och ängslan förvridna ansigte upp till henne. Bad han en
bön eller förbannade han sitt grymma öde? Ända hit hade han släpat
med sig detta undersköna, lättrogna barn -- och nu, hvad skulle han
nu göra? Allt hade ju slagit fel, ja, han hade till och med förvärrat
sin ställning genom att så grundligt blotta sig inför polismästaren.
Mörka tankar hvälfde i hans sinne, men en, den allra mörkaste af
alla, arbetade sig fram i förgrunden. Denna gräsliga tanke var -- en
gemensam död. Passionen lågar vildt i det orientaliska blodet och
eftertanken träder i bakgrunden när förtviflan fattar i handlingens
roder. "Ett enda vildt famntag", yrade Nikifor, "jag qväfver henne
och för mig finner jag nog på råd -- då är det slut: de skola ej få
henne, _han, han_", och han skrek högt detta ord -- "_han_ skall icke
få henne!"
Förskräckt for Nadeschda upp. En blick sade henne allt -- qvinnan
förstår det älskade föremålets tankar utan att de behöfva kläda sig
i ord -- -- hon förstod att allt var förbi, hela den sköna drömmen
om frihet och kärlek, men derpå tänkte hon icke nu. Nu fastades hela
hennes själs uppmärksamhet på Nikifors vilda blick. Hon förstod
instinktmessigt dess hemska språk och att en fara hotade, en ny
förskräcklig fara, icke blott henne, utan äfven honom, den älskade.
Men hon hade drömt så skönt, hela hennes kropps- och själsstämning
var vek, och hon valde omedvetet det riktigaste medel att rädda den
älskade undan ett brott, hvars brottslighet hon dock blott anade.
Hon höjde sina blottade armar upp och sträckte dem emot Nikifor
-- on ström af tårar bröt ur hennes sköna ögon. Nikifor sjönk
tillintetgjord till hennes bröst, som, blott skyddadt af sin känslas
rena jungfrulighet, svallade emot hans. Då var det som hade en engel
hviskat i hans hjerta: gråt du också! Blödigheten i hans karakter
fick öfverhand och äfven han lättade sitt qvalda hjerta i en ström
af tårar. På knä vid Nadeschdas säng, med hufvudet intryckt i hennes
lockars rika svall, tillbragte den stackars ynglingen hela natten
i ett qvalrikt tillstånd. Då dagen grydde reste han sig upp, oviss
om hvad han skulle företaga sig. Han lutade sig ned mot Nadeschda
och varsnade då förfärad att hon låg i feberyrsel. Nu återkom hans
sinnesnärvaro och han visste hvad han, åtminstone till en början,
hade att göra.
Han ringde på uppasserskan och sedan han flere gånger för henne
upprepat ordet "doktor" och visat på den ömsom bleka, ömsom
feberglödande Nadeschda, förstod denna slutligen meningen och ilade
ut efter en läkare.
Imellertid låg Nadeschda der med stirrande ögon, flämtande andedrägt
och jagande pulsar. Deu häftiga sinnesrörelsen hade varit för mycket
för den så svårt pröfvade unga qvinnans medtagna krafter.
5.
Läkaren inträdde. Det var en ung man. Han såg något förbehållsam
ut, men tycktes liksom angenämt öfverraskad då han mötte Nikifors
öppna blick. Denne tilltalade honom på franska och ledde honom fram
till sängen. Med verkligt deltagande betraktade den unge läkaren
den sjukas sköna drag medan han med sin ena hand stödde hennes
alabasterhvita arm och med den andra kände på hennes puls. Kalla
omslag m.m. förordnades och läkaren lofvade sjelf gå till apotheket
efter ett styrkemedel.
Då doktorn gick, kramade den något lugnade Nikifor en bundt
sammanvikna sedlar i hans hand.
Om en stund återkom läkaren, droppade ur en medhafd flaska några
droppar i en thesked och förde denna till Nadeschdas läppar.
Hon slog upp ögonen.
"Nikifor", hviskade hon sakta, "äro vi på hafvet, jag tycker det
gungar så?"
Läkaren trädde åt sidan. De hviskade vid hvarandra. Nadeschda tycktes
bli lugn och försökte somna, hvilket läkaren tillrådde.
Doktorn och Nikifor gingo in i nästgränsande rum.
"Min herre", började doktorn efter en liten stund, "er fru är icke
farligt sjuk. Snart är hon alldeles rask igen -- om hon får vara i
ro. Se här imellertid edra pengar -- jag emottager dem icke."
"Jag förstår er icke min herre", utbrast Nikifor förvånad, "hvad
betyder detta?"
"Jag ber att få återlemna dessa pengar", sade doktorn kallt och lade
den erhållna sedelbundten på bordet. "Låt imellertid tillsvidare
madame förblifva i okunnighet om att ni är bevakad af polisen, det
kunde uppröra henne ånyo."
Nikifor bleknade. Läkaren tog sin hatt för att gå.
"Men hvarför är jag bevakad?" stammade den unge ryssen.
"Emedan man allmänt misstänker er för delaktighet i den stora
saltstölden", var doktorns afmätta svar.
"Ha!" utropade nu Nikifor med högre stämma än försigtigheten i ett
sjukrums grannskap det tillät, "ha, nu förstår jag polismästaren och
det öfriga med."
"Det är väl det, men var tystare nu", anmärkte läkaren och nalkades
dörren.
"Men äro då menniskorna här tokiga", fortfor Nikifor häftigt, "tar
man mig för en tjuf? Hvad i Guds namn har _jag_ att skaffa med
saltstölden?"
"Nikifor!" ljöd det från det andra rummet.
"Ni har väckt henne."
"Kom med in, herr doktor, vi skola säga er allt, ty det här går i
sanning för långt." -- Doktorn gjorde en afböjande rörelse.
"Ni måste, ni måste" yrkade Nikifor och sköt doktorn in till
Nadeschdas rum, nalkades hennes läger och hviskade lifligt vid henne.
Doktorn följde uppmaningen något förvånad.
Nadeschda med blicken nästan fullkomligt feberfri, räckte honom
handen och sade med ett matt leende på de fina läpparne:
"Herr doktor, ni är säkert en ädel man, ni skall förstå vår olycka;
vi ha engång, jag tror i Wiborg, skjutit en vänlig hand ifrån oss;
det skedde af misstrogenhet. Nu skall ni få höra vår historia och
få se om ni ej då kunde hjelpa oss. Nikifor, berätta", bad hon och
tillade med en nästan skalkaktig blick på doktorn: "Sitt ned här så
att jag får se in i edra ögon."
Doktorn, en smula förbryllad, satte sig och Nikifor började:
"Nadeschda är dotter till en af kejsarhofvets juvelerare. En dag
för några månader sedan sände hennes fader henne upp till en af
furstinnorna med något dyrbarare, färdiggjordt arbete. Han ville på
detta sätt presentera sin dotter för furstinnan i det han hoppades
att hennes skönhet skulle göra ett sådant intryck på den höga damen,
att Nadeschda skulle få någon anställning vid hofvet. Detta var vår
olycka. Då Nadeschda inträdde till furstinnan befann sig en af de
unga furstarne närvarande och denne fick se min engel. Han sade väl
ingenting den gången, men efter några dagar infann sig en af hans
adjutanter -- fursten sjelf i sin höghet kunde ju intet direkt steg
göra -- hos Nadeschdas fader under något föregifvet ärende samt
började derefter dagligen besöka Nadeschdas hem. I början var löjtnat
Boris, adjutanten, blott artig och förekommande, talte om furstens
ädla karakter o.s.v., men småningom började han för Nadeschda rycka
fram med försäkringar om furstens obegränsade beundran och kärlek.
Nadeschda blef skrämd, afvisade med afsky hans allt tydligare förslag
samt bad honom upphöra med sina besök. Men fadern, som tyckte om den
unge Boris och icke kände till hans planer utan trodde sig i honom
erhålla en förnäm och adelig svärson, uppmuntrade blott den unge
officeren till fortsatta visiter. Det kan hända att den nedrige Boris
hade för afsigt att sedan han lyckats uppfylla furstens brottsliga
-- här korsade sig Nikifor -- önskningar, han af dennes hand ämnade
emottaga Nadeschda såsom maka -- ty hennes far är rik. Imellertid
ändrade han taktik och visste att indraga gubben i en hvirfvel af
baler, maskerader och andra tillställningar, hvarigenom Nadeschda
kom mycket ut i verlden. Vi hade redan förut lärt känna och älska
hvarandra. Fursten sjelf besökte ofta flera af dessa tillställningar,
talade ofta och i en passionerad ton med Nadeschda, samt gjorde henne
slutligen i egen hög person ett anbud om ett möte. Ack, herre, hvad
skall jag säga? Nadeschda afslog naturligtvis anbudet och fursten
blef vred och hotade. O, om ni visste hvad en furstes hot i Ryssland
vill säga! Då beslöto vi fly -- fly för att bli förenade i Sverige.
Derhemma är all vår lycka förbi. Klostret väntar Nadeschda och
fängelset mig. Jag förskaffade mig af min far en större summa pengar
och en afton, då Nadeschda och jag voro på en bal, verkställde vi
plötsligt och i all tysthet vårt beslut. Vi trodde icke att vägen
till Sverige var så lång och besvärlig: jag antog att äfven mina
penningar skulle öfvervinna alla svårigheter. Men så har det icke
gått: derför darra vi för förföljarne, ty furstens arm är lång. Se
der vår enkla men sorgliga historia. Nu är det sagdt."
Nikifor tystnade och hans hufvud sjönk ned mot bröstet.
Nadeschda såg med en blick full af ångest på doktorn.
"Nu vet ni allt?" hviskade hon.
Doktorn var synbarligen rörd.
"Ni hjelper oss!" ropade hon plötsligen glad, "jag ser det på edra
ögon! Icke sannt, ni hjelper oss öfver till det fria Sverige!"
Doktorn räckte henne sin hand och lofvade att göra allt för att
förskaffa dem en hemlig lägenhet öfver till Sverige.
"Gud välsigne er!" sade Nadeschda och förde hans hand till sina
läppar, "ni är vår räddare, ni är mitt helgon, jag vill..."
Då öppnades dörren -- och i dörren stod löjtnant Boris, adjutanten,
och bredvid honom polismästaren i staden.
"Der äro de!" sade Boris hånfullt, "de ha rest utan pass, gör er
pligt, ni känner ordern."
Hvad är att säga mera? Vår historia är snart slut.
Doktorn sönderkramade en tår i sitt ärliga öga då Nikifor och
Nadeschda inpackades i en täckvagn och med fyra hästar affördes till
Petersburg ännu hastigare än hvad resan gått till Abo. Hans protester
i vetenskapens och mensklighetens namn att uppskjuta resan tills
Nadeschda blifvit fullkomligt återställd, bemöttes af Boris med ett
gäckande: "vi ha ypperliga läkare i våra kloster."
Och så gick det; klostret blef Nadeschdas och en cell Nikifors öde.
6.
Någon tid efter sitt inspärrande erhöll Nadeschda sent en afton besök
af ett äldre fruntimmer som underrättade henne att hon skulle flytta.
Nadeschda steg i en vagn och fördes till en ångbåt. Fruntimret ledde
henne till en hytt och här -- hvilken syn! -- mötte hon sin far, den
gamle Iwenjew -- och Nikifor, i hvars armar hon nästan svimmade.
Men på börsen i St. Petersburg talade man den veckan mycket derom
att den rike vinhandlaren just i dagarne måtte ha gjort en stor
förlust, alldenstund han sett sig tvungen att ur riksbanken uttaga en
ofantligt stor summa. Ingen fick dock veta hvart pengarne gått, ingen
utom de fem personerna i hytten och några andra till "som behöfdes".
Ja, det är sannt, i Ryssland går allting an.
Några veckor senare erhöllo såväl doktorn som den unge litteratören
i Wiborg en notifikation med Genèves postslämpel till Nikifors och
Nadeschdas bröllop, jemte underrättelse att det unga paret ämnade
tillbringa en del af sommaren 1868 i det engång så efterlängtade
"fria Sverige".
Från Finland.