Kallista på Kastelholm. Pennteckning från Åland.
Ett mystiskt par. Sann händelse från år 1867.
Från Finland:
1. Från öster till vester.
2. Wiborg.
3. Från Ladogas strand.
4. En vacker hufvudstad i ett litet land.
Reseskizzer från Polen och Ryssland:
1. Polen.
2. Ryssland.
Borgfröken. Skizz från kejsar Nikolai regering.
Kallista på Kastelholm.
Pennteckning från Åland.
1.
Utströdda som perlor på en juvelerares bord ligga de åländska öarne
i hafvet midt emellan Sverige och Finland. Jag hade icke för allt
verldens guld, ja och alla verldens ordnar och kronor tillsammans
velat vara den juveleraren, som lemnade dessa äkt-svenska perlor åt
Ryssland -- och så har dock en gång skett. Den handeln torde icke
heller så lätt gå tillbaka, ty -- men låtom oss tiga om den saken.
Visserligen är flertalet af öarne i gruppen endast kala klippor, men
till och med på en stor del af dessa bo menniskor och det menniskor,
som älska dessa klippor framför allt annat på jorden. Dessa
sannskyldiga hafsmenniskor gifva Åland en ännu mera egendomlig prägel
än tillochmed dess särdeles originella fysiska bildning förlänar.
Dess i politiskt afseende stora betydelse förbigår jag här.
Det var om våren år 185-. Ålands rika historiska minnen, dess
egenskap att under det nyss slutade "orientaliska kriget" ha varit
skådeplatsen inom krigets nordiska afdelning för en eröfringsscen
i civilisationens intresse, äfvensom lusten att göra en liten
sommartripp till ett för oss jemförelsevis obekant land, förde mig
till det beslut att besöka Åland. Jag satte min föresats raskt i
verket, gick ned till Blasieholmen der ålandsskutorna ligga förtöjda,
och öppnade följande samtal med en ung sjöman, som såg pigg och
treflig ut.
"Hör på, min vän, reser ni snart öfver till Åland igen?"
"Vi segla af i qväll", ljöd svaret på en ganska ren dialekt, och den
unge mannen helsade höfligt.
"Kunde jag få följa med er ditöfver?"
"Det kan väl gå för sig, tror jag, men det beror på far, det."
"Kan jag då få råka honom?" sporde jag.
"Inte svår att råka", svarade åländingen muntert, "han sitter der
på krogen och tar sig en morgonrisp, fråga efter'n bara, han heter
Falkens Erik och rår om skutan här."
Jag begaf mig till krogen, gick igenom skänkrummet och påträffade i
"gästrummet" en medelålders man, sittande ensam, vid ett bord. Han
tycktes mig se ut som en skutskeppare.
"Goddag!" helsade jag frimodigt, "är det Falkens Erik från Åland? Er
son har visat mig hit."
"Vasserratri! Falkens Erik från Hammarudda", ljöd svaret, "men",
tillade han, "våran strömming är slut och klent fick vi betaldt ändå."
"Det var illa det", svarade jag, "men jag har ett annat slags affär
med skepparn."
"Och det vore?" sporde han nyfiket.
"Vill ni föra mig öfver till Åland?"
"Hvarför det då? Herrn reser ju bättre med ångbåt!"
"Ja, men jag tycker mera om att segla."
"Gerna för mig då -- jag seglar af i qväll."
"Jag följer med!" utropade jag. "Hvad begär ni för öfverfarten?"
"Kommer an på hvad slags folk herrn är", var det afmätta svaret. "Tio
rubel blott, om herrn har pass och egen matsäck -- för si resan kan
bli långvarig; vi ha sydostlig vind, bra nog i början men knapp på
hafvet."
"Hvad göra då edra tio rubel i goda svenska riksdaler?" sporde jag.
"Efter kursen gör det minst tjugofem riksdaler. Jag kan räkna kursen,
jag."
"Nåväl, jag betalar det; när skall jag vara ombord?"
"Sist klockan sju i qväll", svarade Falkens Erik och såg först på det
ena, sedan på det andra af sina ur.
Jag drack ett glas öl med gubben och gick. Klockan på slaget sju
var jag på platsen med tvänne karlar, bärande min kappsäck, samt en
ypperlig matsäck och ett rikligen försedt flaskfoder.
"Precis herre", helsade Erik och räckte mig sin tjäriga hand, samt
tillade, i det han skrattande pekade på buteljerna, "det der är bra,
det är fuktigt ute på Ålands haf."
Vi lade ut till sjös, skepparen, hans son, en gammal sjöman till och
jag. Vädret var friskt och det gick raskt undan, ehuru vi hade blott
half vind, men skutan seglade bra, som nästan alla ålandsfartyg. Jag
var imellertid trött af det myckna springandet under dagens lopp och
begaf mig snart till hvila. Stockholms skärgård ända till Furusund
kände jag dessutom ganska väl, der var för mig intet nytt att se. Jag
gick icke ned i den qvafva kabyssen utan lade mig på däck insvept i
min paletå, med hufvudet på kappsäcken och utsträckt på ett par gamla
hopvikta segel.
Då jag vaknade sent följande morgon, voro vi redan ute på hafvet.
Sjön gick hög och vi seglade dikt bidevind. Det var en lust och
glädje att se de käcka öboerna i sitt lilla fartyg umgås med vågor
och vind; det gick som en lek, undan för undan. Då dagen led mot
slut hade jag blifvit någorlunda förtrogen med mina reskamrater.
Vinden hade småningom aftagit och tynade slutligen framemot qvällen
alldeles af. Så gick det ock med mitt sällskaps humör. Infallen
upphörde, historierna togo slut och Falkens Erik utbrast otåligt:
"Motvind är det och stiltje blir det till natten, det kan man kalla
dålig seglats". Men som jag ännu ville höra några "historier" till om
"gamla Åland", om ryssarne, samt om engelsmännens och fransmännens
besök, proponerade jag en liten toddy på qvällsqvisten i stiltjen.
"Åh ja men", sade Erik, "det låter sig göra. Bengt der, sätt kitteln
på elden så vi få varmt vatten. Det är herrn som bjuder."
"Med en toddy framför sig", fortfor han, "kan man tillochmed uthärda
en stiltje på sjön, och jag tror att vi i morgon få frisk vind igen
och det vestlig."
"Nå säg mig", började min skeppare sedan vattnet var serveradt och
jag af mitt förråd framtagit den egentliga nervus rerum gerendarum,
konjaksbuteljen, "hvar vill herrn egentligen i land?"
"Hvar som helst", svarade jag, "till exempel vid ert hemvist."
"Bra det", svarade Falkens Erik, slugt plirande med ögonen, -- "och
är passet i ordning, hä?" -- "Passet?" frågade jag, "nej ett sådant
har jag i sanning glömt att lösa -- behöfs det då nödvändigt?"
"Jaså!" inföll öbon, "är herrn en sådan en igen -- det kunde jag just
gissa. Ja, visst behöfs det pass för att komma in till Åland."
Jag blef i början smått orolig men fann mig snart, och i det jag
drack honom till, sade jag: "Skål, Falkens Erik, för att jag kommer i
land utan pass."
"Jaa, men risken -- --"
"Nå, fem af edra rubler till då, hvad sägs derom?"
"Jag tycker", svarade Erik, "att man likaväl kan gå i land vid
Hammarudda, som vid Eckerö."
"Jag förstår -- och kaffesäckarne dernere i kabyssen", invände jag,
"de bäras väl också hellre i land vid Hammarudda än vid Eckerö
tullstation?"
"Perkele, sa' finnfan!" utropade Falkens Erik, "dem hade jag glömt.
Nå, herrn sqvallrar visst icke?"
"Nej, det lofvar jag eder". Och så var allt godt och väl igen och
den gamle sjömannen som vi hade med oss och hvilken flitigt anlitade
buteljen, började berätta underbara lurendräjerihistorier, den ena
efter den andra.
Åländingen, ehuru i allmänhet försigtig, talar dock så gerna, att man
lätt får honom att berätta, såvida han icke tror sig ha något att
frukta. Mig trodde de gode männen sig dessutom kunna lita på, emedan
jag reste utan pass och således ej kunde tycka om "tullsnokarne."
"Du pratar persilja", afbröt Falkens Erik den gamle, "men si jag
skall omtala en kuriös 'passasch' för herrn här -- det är god kognak
och sådan skall ock historien bli."
Och han började, med skalken lurande i ögat:
"Folk som reser utan pass är merändels icke så noga i politiken.
Herrn kan derföre gerna få höra mitt äfventyr med engelsmännen under
kriget. -- Si det är så, att jag alltid varit svag för god kognak,
fast hustru min grälar deröfver, men inte blir den sämre för det
ändå. Nu var det så, att när engelsmännen voro här, så hade min
granne Ropans-Lasse varit ute och haft roligt, sa' han, och si då
fick jag också lust till den leken och gaf mig ut, jag, med pigan min
-- hvad heter nu menniskan igen -- hon har ett så bortkrångladt namn."
Sonen till Falkens Erik rodnade.
"Hvad heter hon, Bengt?" sporde fadren.
"Kallista, far, det vet ni ju."
"Nå ja, hon rodde, och bra ror hon, det skall Gud veta och fram kommo
vi till korvetten 'Magasinet' (Magicienne). Vi rodde sakta fram till
fallrepstrappan, ty si jag ville ombord."
"Båt, ohoj?! Hvad söken I här, godt folk?" frågade en karl på ramaste
svenska.
Nu var jag liksom litet rädd ändå, för si hade våran länsman fått
reda på min resa, så, f--n vet, huru det skulle ha gått för Falkens
Erik då! Och som nu den der krabaten på skeppet talte svenska, så
kände han mig kanske, ty der funnos allt många österbottniska sjömän
hos engelsmännen, det visste vi alla. 'Hvad vill du min gubbe?'
frågade han en gång till. -- "Se på skeppet", svarade jag. -- "Det
var klokt det, sa' han, så kan du med detsamma lotsa oss in till
Bomarsund. Vi ha just velat fånga en åländing för detta ändamål och
betaldt får du bra, lita på det. Du känner väl farleden?"
"Nej, se det gör jag då platt icke", svarade jag slugt och lagade mig
liksom till att ro min väg. "Men han deruppe på skeppet, han skrattade
bara och så öppnades en lucka och som ett helvetes öga tittade en
svart kanonmynning mig rakt i synen. Det ögat, må ni tro herre,
blinkade ej, men den som både blinkade och blundade, det var jag. Nog
har jag sett döden i syna på haf och vid skälfångst, på lös is också,
men nu var det en alldeles annan sak, nu. Skam till sägandes tänkte
jag alls icke på flickungen som jag hade med mig i båten och det var
illa gjordt, såsom herrn snart skall få se."
'Kom upp nu, gubbe lilla', sade engelsmannen, som var lika god svensk
som jag, 'löjtnanten vill tala med dig.'
"Nåväl, sa' jag, lade till och äntrade upp, och innan jag visste
ordet af var jag nere i en rysligt grann kajuta och der satt en herre
vid ett bord fullt med kartor."
Officeren betraktade mig en stund och frågade sedan på engelska
tolken -- honom, gynnaren, som kunde svenska och öfversatte
officerens frågor och mina svar:
'Är du rädd?'
"Ja, bevars, rysligt rädd!" sa' jag.
'Hvarför det då?'
"Jag är ingen krigsman, jag."
'Men du är sjöman ändå?'
"Ja vasserratri, så god som någon annan."
'Och du känner farleden till Bomarsund?'
"Nej, jag är ej från den trakten."
'Men du har varit der?'
"Ja, landvägen, höga herr officer", sade jag samt började ömsom
svettas och frysa af förskräckelse.
'Stewart, ge karlen der en dugtig kognak', befallde officern -- och
se det öfversatte den satans tolken också fast den saken talte för
sig sjelf -- och med kognaken for djefvulen i mig.
"Tack", sa' jag och grinade emot officern.
'Nå, huru är det nu med farleden till Bomarsund?' frågade han och
lade fem guldmynt på bordet bredvid sig. 'Du slipper icke för tomma
ord -- ut med sanningen, känner du vägen?'
"Jag lärde af far min att aldrig ljuga", sade jag, "Åhjo, nog tror
jag att om de der guldpluringarne hitta vägen till mig, så nog hittar
jag vägen till Bomarsund och jag känner alla klippor och grund med."
'Signalera', ropade officern till kapten Jäfvelson på Härregrant
(Yelwerton på "Arrogant"), att vi fått en lots ombord.'
Detta hviskade tolken till mig och jag blef igen så der underlig
till sinnes. Det frågade likväl ingen efter, utan jag fördes upp på
däck. Skeppet gjordes klart till affärd och signaler vexlades med ett
par andra fartyg. Det var visst vi som skulle börja trallen. -- Jag
fördes fram till rormannen. Uff, så jag var underlig till mods. "Tänk
om ryssdjeflarne skjuta ihjel mig när det blir nappatag af", tänkte
jag, "eller om de få reda på allt det här, ifall jag åter kommer i
land." Tolken gjorde mig några frågor, dem jag besvarade och fartyget
begynte sin kurs mot sydost.
"Hur länge skall jag vara här ombord?" frågade jag tolken.
Officern befallde mig tiga.
Du hördes med ens något oväsen vid babordsrelingen förut -- och
"hast du mir gesehn", den unga Kallista hoppar upp på däck. Jag blef
så jämmerligt förlägen att jag glömde svara på flera af officerens
frågor, hvarför han blef otålig.
'Hvad går åt karlen?' frågade han visst flera gånger.
"Flickan der", svarade jag stammande, "jag hade glömt henne."
'Jag trodde du var allena', sade officeren. 'Men hvad mera -- vi
skicka flickan i land igen och du blir här.'
"Hon förråder mig", pustade jag.
'Hvad rör det mig?' sade officeren kallt, och vändande sig till
tolken yttrade han något som lät som "skjutsa bort henne".
Men Kallista lät icke skjutsa bort sig, den ungen, hon kom raskt fram
till mig, var alldeles icke förlägen och, besynnerligt nog, gåfvo
alla sjömännen plats för henne att segla fram i rätt kurs på mig.
Officern såg förvånad på henne, rörde lätt vid hatten och sade
åter något åt tolken, som förgäfves befallde flickan att ge sig
af. Flicksnärtan svarade icke ens på dessa uppmaningar, hon neg
för löjtnanten och bad att få tala vid mig en stund allena. Tolken
öfversatte frågan. Svaret utföll jakande och vi gingo något afsides.
'Falkens Erik är på dåliga vägar', sade flickan.
Jag ville bli morsk jag, och bad henne dra åt hin, men hon såg så
bekymrad ut och sade: 'Husbond' får ej stanna qvar här -- nog kan jag
gissa hvad husbond' här vill göra, men det är orätt, kom bort med
mig'. -- "Lättare sagdt än gjordt", svarade jag. "De hålla mig qvar
med våld, må du veta."
Nu kallades jag bort och som tolken behöfdes för att samtala med mig,
glömdes, såsom det tycktes, alldeles Kallista.
Efter en timme, vi voro då i öppna sjön igen och styrde kurs på
Nyhamns bak, sade tolken till mig, att jag nu skulle göra mig af med
flickpåhänget, ty det var hög tid.
Men hvar var Kallista? Jag såg henne platt icke och tolken visste det
ej heller. Ändtligen fick han reda på att hon gått förut, men vidare
visste ingen något om henne. Då vi kommit fram, för om fockmasten,
sågo vi henne sittande bakom en upprullad tross med hufvudet stödt
mot handen. Hon var mycket blek, blekare än vanligt.
"Kallista", sade jag, "den herrn säger att du skall gifva dig af till
land igen".
"Jag far icke utan husbond" -- var hennes bestämda svar.
Vi försökte att öfvertala henne, men förgäfves. Då kom der drifvande
en sådander ung kadettherre, stannade hos oss och betraktade flickan.
'En vacker flicka', sade han, och se det förstod också jag. Han
talade nu vid tolken och denne vände sig slutligen till Kallista
och uppmanade henne åter att resa af. 'Det blir qväll', säger unge
herrn här, tillade han, 'och då får du svårt att hitta hem och vägen
blir allt längre och längre.' -- "Ja, ge dig i väg, goda Kallista",
bad också jag. -- "Fan vet hvad som nu passerade eller om någonting
passerade alls, men visst är, att flickan och kadetten sågo en stund
på hvarandra, hvarpå den unge herrn befallde oss gå vår väg och
lemna flickan i ro. Han såg precis ut som en vingskjuten hök, så
hjertängsligt såg han på flickan och hon -- ta mig ryssen -- såg ut
som en hel bys nattvardsungdom tillsammans, så rörande -- och jag
tror deras ögon tårades."
Här afbröt en djup suck berättarens svada.
"He du, Bengt", afbröt Falkens Erik sin berättelses tråd, "pusta du
måttligt, pojke, och drick mer, så ger du funderingarna på båten."
Jag började få en liten inblick i unga Bengts hjertehistoria och
äfven den unga flickan började intressera mig.
"Nåväl", fortfor Falkens Erik, efter att hafva begagnat uppehållet
för att brygga sig ett nytt glas toddy och smutta derpå. "Tolken och
jag gingo vår väg. Hvad de två ungdomarne sade hvarandra kan jag
ej begripa, men då jag åter om en stund sökte upp Kallista var hon
allena och visserligen icke lugn men alls icke ledsen heller och
helsade på mig med en så rolig min att jag -- ha, ha, ha, -- kom att
tänka på hustru mins ögonkast när hon var fästmö i tiden. Nu talte
flickan åter vid mig och föreställde mig icke blott det orätta, utan
äfven det farliga i mitt förehafvande och föreslog att vi skulle
rymma. Jag ansåg förslaget omöjligt att utföra, men hon sade likväl
att det skulle lyckas. -- Vi hade nu passerat Nyhamn och gingo till
ankars i skären vid Ledsunds båk. Jag fick mig en dugtig 'nattfösare'
och öfverlemnades att roa mig på egen hand. Men ehuru jag var
trött, kunde jag i följd af oro, och liksom samvetsqval också, icke
sofva, utan satt och vakade i en vrå på däck. Småningom blef däcket
folktomare och mörkret tilltog, ty himlen var mulen och det regnade
smått. Tiden gick trögt för mig; jag satt ensam nu i mina sorgliga
tankar, då vid pass tolftiden på natten det hände sig att någon sakta
rörde vid min axel och hviskade:
"'Kom, Falkens Erik, allt är färdigt, följ mig, men gå sakta -- i
strumpfötterna, jag bär edra stöflor', och hon, ty det var Kallista,
aftog mina skoplagg utan krus. Ingen bemärkte oss. Som en skugga
sväfvade den unga flickan framför mig och utan att veta huru och
hvarföre följde jag henne. Hon bad mig raskt klifva ner i båten, jag
gjorde så, mer död än lefvande af ängslan, och hon nästan kastade sig
efter, afskar med sin knif linan, och stötte ifrån. Men nu ska' ni
tro att det blef allarm på 'Magasinet'.
"Inom några ögonblick öppnades en lucka och åter tittade ett af de der
otäcka malmögonen emot oss. Samtidigt glänste flera gevärspipor genom
natten och i riktning mot oss. Men nu kommer det bästa. Kallista, som
i början fattat årorna, gaf dem nu åt mig och bad mig ro. Hon sjelf
stälde sig rak lång i båtens akterstäf med ansigtet åt fartyget.
Gevärspiporna sänktes för den hurtiga flickan; ty kulorna hade icke
kunnat träffa mig, emedan hennes gestalt skyddade mig -- och qvinnor
lära engelsmännen icke pläga skjuta i krig. I dess ställe lades en
slup ut, som skulle förfölja oss. Men snart hördes den unga kadettens
röst öfver alla andra -- jag kommer nog ihog den -- och slupen vände
om. 'Farewell, my Kallista,' ljöd det öfver vågen -- och ned sjönk
flickan på bottnen i min båt. Jag rodde allt hvad krafterna medgåfvo
-- jag hade, skam till sågandes, återigen glömt flickan, som likväl
räddat mig från fångenskap och kanske död. Hon måtte ha varit sanslös
då hon nedsjönk i båtbottnen, ty när hon om en stund rörde på sig,
frågade hon hvar hon var. Jag hvilade på årorna, pustade och sade att
vi ju voro stadda på flykt. 'Ack ja, ja, låt oss ro', utropade hon
och ville taga årorna af mig, men se det lät jag icke ske. Jag lade
min kavaj under henne och lät flickungen lägga sig."
Falkens Erik gjorde här ett uppehåll och fortfor sedan med lägre
röst: "Efteråt hörde vi att den unge engelske kadetten, som skall
varit en mycket förnäm mans son och en modig gosse, ännu samma
sommar stupat vid ett anfall på Wiborg. -- Kallista", tillade han
nästan vekt, "har ett porträtt af honom, som han gaf henne den der
förfärliga natten, då vi flydde från skeppet. Flickan, som annars är
bra nog, har sedan dess varit liksom 'drömmande' eller hvad jag ska'
kalla det."
En suck framträngde åter ur djupet af Bengts hjerta. Fadren blickade
strängt på honom, men sade intet. Jag försjönk i drömmerier.
Man säger att allmogen ej har finare känslor, att kärleken hos dem
är antingen idel sinnlighet eller att den alldeles icke förefinnes
och att de flesta äktenskap ingås af beräkning. Detta senare må till
en del ega sin riktighet. Men är det då bättre beställt med de s.k.
bättre stånden? Jag tror det icke. Men hvad jag tror är, att känslan
hos den obildade, jag vill hellre säga obeläste, är lika sann och
lika djup, som hos den bildade, men hon uttalar sig i enklare former.
Bondflickan förstår icke att svärma, åtminstone icke att kläda sina
svärmerier i ord och bild, men hon älskar lika varmt för det. Hennes
känsla är visserligen mindre estetisk, men den är lika naturlig för
det och månne icke detta i grunden är hufvudsaken ändå? -- Jag hade
nu här hört en den mest romantiska berättelse ur verkligheten. En
fattig flicka räddar undan straff, måhända död, en man, som icke vill
ge henne sin sons hand, ehuru de unga älska hvarandra -- romantiskt
nog för en ålandsflicka.
Falkens Erik och den gamle sjöbussen lade sig till hvila efter att
ha tillsagt Bengt att se efter rodret, hvilket knappast behöfdes, ty
det var fullkomlig stiltje. Bengt och jag sutto stilla en god stund.
Jag vill här nämna att jag är målare och att denna tysta nattscen på
hafvet hade någonting mycket anslående för mig. Jag gjorde på sätt
och vis studier och det under inflytande af den egendomliga stämning,
i hvilken Falkens Eriks berättelse hade försatt mig.
"Hör på, Bengt", sade jag slutligen, "tycker du om den der Kallista?"
"Ja visst, men jag får henne aldrig."
"Hvarför det då?"
"Emedan far ej går in derpå."
"Men hon har ju räddat hans lif, ja nästan ännu mer."
"Ja visst", blef svaret, "och far säger, att han gerna vill föda
henne till döddar och det för intet, men se ärfva hans egodelar det
behöfver hon icke. Hon är fattig och hon har också ett så underligt
namn."
"Jaså, tycker du det? Hvad voro hennes föräldrar?"
"Fattigt backstugofolk, säges det, men på sätt och vis är hon
prostens i Jomala fosterbarn, ty prosten upptog henne som litet barn
i sitt hus och der har hon lärt sig läsa och skrifva som en hel
magister."
"Hon tjenar väl ännu hos er?" frågade jag vidare.
"Tjena? -- nej! Hon bor hos oss och arbetar dugligt, och rask är
flickan, det vet enhvar i hela Jomala socken, för si hon räddade en
gång icke mindre än fyra fullväxta karlar, af hvilka jag var en."
"Nå, hur gick det till?" sporde jag.
"Jo se, vi voro ute på skälfångst om våren och hade dragit båten upp
på ett stort flytande isfält. Då lossnar just det stycket, som båten
låg på, och börjar flyta bort. Vi stodo der som klubbade skälar,
dumma och skrämda, men Kallista, som var med, hon hoppade i sjön, i
det iskalla vattnet, och sam bort till båten, stötte den i sjön, i
sanning ett svårt göra, och rodde den till oss igen. Så blefvo vi
räddade, men hon blef sjuk efter den resan och låg i flera månader
hos prostens. Det var vintern efter engelsmännens besök hos oss, och
var hon 'drömmande' förut, så blef hon sedermera ännu mera underlig.
Men snäll och flitig och rask är hon ändå, det är alltigenom en
dugtig flicka."
"Är hon vacker, Bengt?"
"Joo, men mera som herrskapsbarn, fast nog är hon bonddotter, så
mycket veta vi visst, ty hon är född nära det gamla slottet."
"Kastelholm?"
"Ja, Kastelholm, vet jag", sade Bengt, "men se nu friskar vinden till
och jag vill väcka far."
Vi fortsatte färden, kommo utan äfventyr i daggryningen till
Hammarudda, lossade kaffebalarne och begåfvo oss upp till Falkens
Eriks gård. Jag var rätt nyfiken att få skåda den raska Kallista,
men blef sviken i min förhoppning, ty hon hade för några dagar
sedan begifvit sig till prosten i Jomala för att hjelpa till vid
hvarjehanda hushållsgöromål. Hvad hvar att göra? Jag tröstade mig
dock snart med en god bädd och sof tills solen stod högt på himlen.
När jag vaknade hade all trötthet vikit och jag gjorde upp min
resplan på "fasta Åland", och anträdde äfven snart, samma dag, min
"tour".
2.
Det var, såsom jag redan antydt, på försommaren. Årstidens utveckling
var vida mindre framskriden på Åland än i svenska skärgården; här
var allt vår ännu de små blommornas och kärlekens tid. Vi veta, vi
nordbor, hvad ett uppvaknande från en sex, sju månaders vinterdvala
är, och vi älska och besjunga derför våren af hjertans grund. I mitt
hjerta skulle också en liten blomma växa upp den våren, "det var så
bestämdt", säger finnen, och den blomman, en minnesblomma, hon lefver
än och skall icke vissna förrän äfven mitt lifsblomster blommat ut.
Sedan jag hyrt en häst och "schas" till Emkarby gästgifvargård, men
under färden mer än en gång tittat in i bondbyarna för att spraka med
de gladlynta åländingarne, kom jag omsider till nämnda rastställe.
Min afsigt var att besöka Kastelholms ruiner och någon tid uppehålla
mig der i trakten.
Det är ett underligt folk, dessa ålandsbor. Äkta svenskar till
härkomst och lynne -- på Åland talar nämligen ingen menniska finska
utom en och annan herreman -- äro de dock trots sin likhet i seder
och bruk med våra roslagsbor, ganska olika dem i många afseenden. Jag
var som hemma, då jag talade med dem. Naiva och pigga voro de, som
äkta rospiggar, men mycket hos dem föreföll mig dock så fremmande.
De älska icke finnarne, men väl Finland, de hata "ryssen", men icke
Ryssland, ty "der sälja vi vår strömming bäst". De älska svenskarne,
men gå illa åt Sverige, som "lemnat dem åt ryssen", och som -- _hine
illae lacrimae_ -- lagt tull på deras exportartiklar på Stockholm.
De äro snygga, till och med de fattigaste, de äro raska sjömän, men
taga sällan hyra på andra än åländska fartyg. Af dessa finnas dock
icke så få och några gå till och med på Medelhafvet. De äro pratsamma
och särdeles artiga, måhända, såsom alla gränsbor, något sväfvande
i sin moral vis à vis tullstadgarne. Qvinnorna äro snygga, litet
lätta på foten kanske, det för det lifliga sjölynnet med sig, men de
äro oförtrutet arbetssamma och uthålliga i det tunga, ofta farliga
fiskeriyrket, i hvilket de deltaga i jemnbredd med männen. Vackra äro
de i allmänhet icke, men friska och hurtiga jäntor, ypperliga mödrar
och glada hustrur. En och annan verklig skönhet påträffas dock äfven
här, och då oftast af en öfverraskande egendomlighet. Ett utmärkande
drag för Åland är, att der finnas högst få så kallade herremän och
nästan inga herregårdar. Folket är i följd deraf ganska frimodigt.
Men -- jag skulle ju komma till Kastelholm. Dit kom jag också
följande morgon i god tid. Det är ett gammalt svenskt slott, anlagdt
såsom man tror, af sjelfva Birger Jarl. Öden har det haft, icke så
få af krigisk och några till och med af ärofull natur. Det har ofta
bytt om herrar. Än var det svenskt, än danskt, än finskt eller ryskt,
men hvad det än var i politiskt afseende, hufvudsakligen har det dock
varit "residens" för höfdingar af alla möjliga slag och det skall
hafva lefvats friskt undan der i forna tider. Nu är det en sorglig
ruin.
Det var en förtjusande vacker vårmorgon, i hvars belysning jag första
gången såg den gamla borgen. Solen sken grannt genom fönstergluggarne
i den taklösa forna riddarboningen; allt var tyst och stilla, blommor
och mossa framdrömde i ostördt lugn sitt lilla lif på de åldriga
murarne.
Det ges få ting på jorden, som äro så sorgliga att åse som
ruinerna af en gammal riddarborg, och dock ligger det en
egendomlig tjusningskraft i dessa sinnebilder af all jordisk
krafts förgänglighet. Ligger hemligheten måhända i den uppbyggliga
föreställningen, att det gamlas förfall bebådar det nya lifvets
uppkomst, en fortgående seger såväl i andens som naturens verld;
eller ligger det i menniskolynnet en afgjord böjelse för betraktande
af alltings förgänglighet, en sannt ödmjuk verldsåskådning; eller
är det ett förloradt och grusadt paradis, som vår inbillning skådar
i ruinerna af fordomtima skönhet och glans? Hvad vet jag? Äfven
en tarflig målare kan anslås af hvarje skönt och tankerikt ämne,
ehuru förmågan, att riktigt själfullt delgifva åt andra de ofta
underbart ljufva och storartade intrycken, blott är förunnadt få.
"Många äro kallade men få äro utvalde". Det är icke allom gifvet
att såsom Washington Irving genomlefva drömmar i Alhambras salar,
drömmar, hvilka sedan taga lif och gestalt i tusen sinom tusen sköna
bilder och känslor, väckta hos en hänförd samtid och efterverld. Men
drömsagor ha äfven andra än den snillrike amerikanaren tänkt och på
andra ställen, ehuru sagorna, lika litet som ställena, kunnat uthärda
en jemförelse med Alhambradikten. Det oaktadt är det tillåtet för
hvarje fogel att sjunga efter sin näbb. Detta må sägas, mig till
ursäkt, för det jag vågat mig in på ruinernas område.
Jag trädde inom det gamla slottets murar med nästan högstämda
känslor. Läget är vackert och utsigten från borgens fönster af
intagande behag; den är nämligen nästan kringfluten af vatten och
var det fordom sannolikt alldeles. På andra sidan fjärdarne och
sunden höja sig lindrigt kuperade och skogbevuxna stränder. Det
måtte ha varit en stark borg i framfarna tider. Nu är det en snabbt
förvittrande, men ännu storartad ruin, hvars snara förfall till blott
ett stenrös ingen bryr sig om att uppehålla. Hvartill tjena väl också
de gamla svenska minnesmärkena -- i det eröfrade landet! Jag gick
långsamt igenom den första gården och inträdde på den andra, omkring
hvilken, enligt förmodan, de förnämligaste boningsrummen varit
belägna. Mina tankar irrade långt tillbaka till Kastelholms glänsande
period, till Karl den niondes och Klas Flemmings tider och ännu
längre tillbaka i Ålands historia.
Jag fäste i början ringa uppmärksamhet dervid, att jag icke tycktes
vara allena. En qvinnogestalt satt nämligen tyst och stilla på
en af de nedrasade stenarne, med hufvudet lutadt mot den grånade
muren. Då jag inträdde på den fordom så glädjefulla borggården,
flögo hundratals skrämda kajor upp och jag blef smått häpen vid
det buller de åstadkommo. Det lät som ett hån öfver all mensklig
storhet, Den tysta qvinnan satt qvar på sin plats, utan att röra sig.
Jag betraktade henne flyktigt, ty jag beundrade ruinerna -- henne
beundrade jag icke _då_.
Då jag kom närmare såg jag att hon var skön, men jag var
öfverväldigad af minnenas makt, och i en sådan sinnesförfattning steg
till och med den teatraliska effekten af den ensamma qvinnans närvaro
i ruinerna i bakgrunden. Hon var blott ett staffage i taflan för
tillfället. Och dock skulle hon blifva något helt annat, än staffage,
i taflan af mitt inre lif!
Då foglarne flögo upp, stannade jag, som sagdt, något, men jag måtte
af naturen ha goda nerver, fy jag skrämdes icke af det obehagliga
flaxandet och skränet, ljud, som äro lika väl kända, som afskydda
af alla antiqvarier och besökare af gamla ruiner. Jag var en rask
yngling, åtminstone ville jag vara det, och derföre klef jag efter
en stund djerft fram bland högarne af grus och nedrasande stenar.
Omedvetet ställde jag min väg fram till flickan, som sof, och sof
tungt.
Hon var vacker som måhända den fagraste af Kastelholms forna
borgfröknar varit och jag trodde ett ögonblick att jag hade en
uppenbarelse från hädangångna tider framför mig eller måhända en
fé. Men som hvarken féer eller fordomtima borgfröknar gå i åländsk
bonddrägt, ty den fagra tärnan bar en sådan, och det till på köpet
icke af allra finaste slag, så öfvertygades jag snart att hon
var en menniska. Uppriktigt sagdt var jag rätt belåten med denna
öfvertygelse, ty det undersköna slumrande föremålet stod ju mig såsom
menniska andligen vida närmare. Kroppsligen stod jag henne nu så
nära, att jag höll min hand på hennes axel. Hon var ganska blek. "Är
hon död?", tänkte jag, men den tanken försvann lika hastigt, som den
kommit, ty då jag vidrörde den unga slumrerskans skuldra, rörde hon
sig litet och talade påtagligen under inflytelsen af en dröm: "Nej,
herre, nej, ej ens i smyg en kyss. Ack, hvarför skulle jag trycka er
hand igen? Hvad skall Bengt säga derom?"
Detta var då ett alldeles menskligt språk och till på köpet lät
det som hade den bleka sköna redan förskaffat sig hvad det naiva
bondspråket kallar en fästman, som misstyckte att hon gaf andra
menniskor en handtryckning.
I min poetiska själ, _sit venia verbo_, började redan ett till sina
orsaker outredt, svartsjukt hat till den der Bengt göra sig gällande.
Tänk om detta vore Kallista -- men nej, huru skulle denna sköna,
nästan ljufva varelse kunna vara den raska rodderskan, den käcka
simmerskan, den dugtiga arbeterskan? Det var ju omöjligt enligt alla
för mig hittills gällande begrepp om qvinlighetens väsende -- ehuru
jag medger, att det just var hennes såkallade tvetydiga härkomst,
som öfvertygade mig om att just denna underligt vackra flicka var
Kallista.
Imellertid stod jag der försjunken i åskådningen af den undersköna
flickan i den enkla drägten. Det ljusbruna håret hade lossnat ur sina
långa flätor och böljade ner öfver den behagliga gestaltens former.
Det var en medelstor gestalt med verkliga muskler, som tydde på kraft
och obruten helsa, ehuru öfver det hela låg ett skimmer af vemod. Hon
var nämligen, ehuru solbränd, dock mera blek än rödkindad. Ansigtets
uttryck angaf stark viljekraft och jag började småningom förstå att
den der flickan kunde känna sig stark att utföra hvad helst hon
föresatte sig. Jag undrade på hurudana hennes ögon väl skulle vara?
Voro de allvarliga, i harmoni med ansigtsuttrycket i öfrigt, eller
voro de milda, svärmiska kanhända? Min önskan att se dem skulle snart
gå i fullbordan, ty ehuru jag ej nändes väcka slumrerskan, hjelpte
mig dock slumpen på ett å Kastelholm ganska vanligt sätt. En sten
i muren, ofvanom den, mot hvilken flickan stödde sig, lossnade och
började rulla. Väckt af bullret blickade jag upp -- ett ögonblick
till och stenen skulle träffat den vackra sofverskan. Att väcka henne
var för sent -- en rask handling blott kunde rädda henne -- och inom
ett ögonblick var den också utförd. Jag upplyftade den sköna i mina
armar och ilade några steg undan. Stenen slog ned sekunden derpå,
just på det ställe der flickan sutit.
Hon vaknade -- sakta lät jag henne glida ur mina armar och nu stod
hon framför mig -- en tjusande, men egendomlig syn. Hon strök det
yppiga håret ur pannan och betraktade mig med en förvånad blick.
Detta uttryck af förvåning i det stora, sköna ögat gaf det allvarliga
ansigtet ovillkorligen ett drag som gjorde situationen komisk, och
detta förvirrade mig till den grad att jag glömde borttaga min ännu
omkring flickans lif hvilande arm. Med en enkel rörelse och utan all
tillgjordhet gjorde sig flickan imellertid fri från denna ställning.
Hon höjde sina ögon åter upp till mig, och nu sågo de blott så
innerligt goda ut.
"Tack, herre, för hjelpen", sade hon. "Jag hade annars visst blifvit
träffad af stenen?"
"Ja!" stammade jag, smått förlägen.
I detsamma rodnade hon djupt, djupt öfver de halfblottade axlarne,
böjde sig hastigt ned och upplyftade från marken ett litet
fotografikort, som äfven bemärktes af min snabba blick.
Ett stygn kändes i mitt hjerta, jag visste nu allt -- jo, det var
Kallista -- och porträttet, det var den unge engelsmannes bild.
"Såg herrn hvad det var?" frågade flickan förvirrad.
Nu spelade svartsjukan på strängarne i min själ och jag svarade
nästan i gäckande ton:
"Javisst, Kallista, det var den engelska kadettens porträtt."
Då stego ett par stora tårar upp i den sköna ungmöns ögon, rodnaden
försvann hastigt, som den kommit, och i en låg men underligt hjertlig
ton sade hon, i det hon räckte mig handen: "Ja, så är det, det är
hans bild, hans, som skjöts ihjäl vid Wiborg -- och han var så ung
och snäll och vacker."
Jag ångrade min bitterhet, jag skämdes inför detta naturbarn.
"Men", återtog flickan, som lugnat sig snart, som bondflickor i
sådana situationer väl torde göra i stället för att dra ut dem tills
de bli tråkiga, "huru har herrn fått reda på mitt namn och allt det
andra?"
"Jag kom öfver från Stockholm med Falkens Erik och -- --"
"Bengt", inföll Kallista gladt, "de äro då, Gud ske lof, väl hemma
igen! Tack för den underrättelsen, men säg mig nu, huru kom herrn
just hit till det gamla slottet?"
Vi satte oss på ett par stenar och ett samtal uppstod, hvarvid jag,
så godt sig göra lät, berättade min resa och sökte förklara dess
ändamål.
"Jaså", afbröt Kallista något försagd, "kaffesäckar igen och en herre
utan pass -- akta sig för länsmannen i Jomala, herr målare. Men",
tillade hon efter ett ögonblicks betänkande, "jag måste skynda till
prestgården med svaret från prosten i Sund, dit jag skickades redan i
går med ett bref. Jag satte mig här blott för att hvila litet och nu
har jag hvilat länge nog."
"Hvar är då prestgården dit du skall?" sporde jag.
"Der bortom fjärden, inåt landet, men jag kan allt med båt ro ett
godt stycke väg."
"Får jag följa med, lilla Kallista?" frågade jag och erhöll ett äkta
allmogelikt svar.
"Ja visst, herre, om herrn vill. Prostens äro allt godt folk och
mycket gästfria, men det blir icke alls väl om vi icke komma dit fram
innan qvällsvarden."
Vi begåfvo oss af. Det var sannt, Kallista rodde bra, nästan allt för
bra i mitt superestetiska tycke. Sedan vi rott öfver fjärden, förde
ett stycke landsväg oss fram till prestgården.
Jag presenterade mig sjelf, blef ytterst vänligt mottagen och
föreställdes för ett hos prosten församladt sällskap. Några grannar,
häradsskrifvaren, länsmannen och andra hade nämligen infunnit sig på
ett besök hos den vördige prosten. Te dracks och en toddy serverades.
Kallista passade upp.
3.
Det gick frikostigt till i den åländska prostens hus och hans gäster
visste minsann att pläga sig väl. Samtalet blef småningom ganska
lifligt och föll, bland andra ämnen, äfven på den åländska allmogen
och dess seder.
Kallista som just passerade genom rummet, tycktes ge den unge
länsmannen anledning till följande utfall:
"De åländska qvinnorna äro förb-- herrsjuka."
"Det har jag icke kunnat märka", genmälte jag.
"Åhjo men", återtog länsmannen med en min à la Don Juan. Han hade
förut beklädt en landskansliststol i Åbo och ansåg sig derför vara en
qvinnotjusare: "till exempel den der lilla ungen, som gick här genom
rummet, är ett litet lättfärdigt stycke, man vet icke heller så noga
hvems barn hon egentligen är -- och", tillade han, "hennes namn i och
för sig är redan alltför tillgjordt för att icke vara blott antaget."
"Den saken känner jag bättre", inföll prosten, "och jag ber bror icke
vidare tala derom."
Men länsmannen vände sig med en obehaglig förtrolighet till mig och
hviskade: "Icke är hon precis för hvar man -- men jag har på tu man
hand mer än en gång fått --"
"Herrn ljuger", utbrast jag högt.
"Hvad", utropade länsmannen, "hvad skall detta betyda?"
"Att herrn ljuger och det till på köpet som en narr", sade jag helt
lugnt.
"Mina herrar, mina herrar!" inföll prosten medlande.
"Herra mig hit och herra mig dit, farbror", skrek kronans ombudsman,
"men jag skall lära den der gunstig herrn att respektera min person
och mina ord."
"Er person känner jag lyckligtvis föga", genmälte jag kallt, "och,
med ert sätt att föra ordet, undviker jag helst all bekantskap."
"Herre, vet ni hvem jag är?"
"En lögnare åtminstone i ett fall", sade jag och steg upp för att
aflägsna mig.
"En lögnare", röt den af toddyn något upprymde länsmannen och som
sannolikt kände sig angripen på sin ömmaste punkt, "hvad har jag då
ljugit på er?"
"Ni har baktalat den unga flickan der och skrutit med att ni på tu
man hand mer än en gång fått --"
"En örfil af mig, när han var närgången", bifogade Kallistas klara
stämma i dörren, der hon stått en stund.
Länsmannen rodnade och bleknade ömsom.
"Gå bort, mitt barn", sade prosten strängt, "och blanda dig ej i
samtalet."
"Men hvarför", inföll Kallista sorgset, "skall herr länsman alltid
tala illa om mig, då han ändå sjelf bäst borde veta att --"
"Tig, snärta!" utfor länsmannen häftigt, "och ni, min herre, huru
känner ni redan, efter en dags vistelse här, denna flicka?"
Jag förstod ej Kallistas vinkar, utan svarade lugnt:
"Jag vet ej hvilken rättighet ni har att examinera mig?"
"Den lokala administrationens rätt", svarade länsmannen hånande.
"Jaså", inföll jag, "då kan herrn gerna få veta att denna unga flicka
ledsagat mig hit från Kastelholms ruiner."
"Ni kom icke öfver Eckerö, kom då herrn öfver Degerby?"
"Nej, jag kom öfver Hammarudda". -- Kallista bleknade synbarligen.
"Hammarudda? Aha!" utropade lagens tjenare triumferande, "då får
visst äfven säkerhetspolisen något att göra. Adjö, farbror, adjö go'
herrar, jag måste ovilkorligen hem", och han tillade med gäckande
höflighet: "Adjö, herr utländing, _som kommer öfver Hammarudda!"'_
samt gick sin väg.
Prosten uttryckte sin förtrytelse öfver hela uppträdet och sökte,
genom flitiga uppmaningar att "klinga", blanda bort saken.
Efter snart intagen supé skiljdes sällskapet åt och jag erhöll mig af
den gästfrie prosten ett rum anvisadt, ty under intet vilkor fick jag
resa bort ännu.
Inkommen i min sofkammare, hvilken låg på andra sidan gården, i den
så kallade adjunktsbyggnaden, som för tillfället stod ledig, tände
jag en cigarr och satte mig att meditera. Jag hade icke ännu hunnit
långt i mina drömmerier, i hvilka den vackra Kallista intog ett
framstående rum, innan jag stördes af en sakta knackning på fönstret,
som vette ut åt parken.
Jag reste mig upp och gick fram till fönstret, hvilket jag öppnade,
och blickade ut.
Der stod i den nordiska vårnattens skymningsdager en gestalt tätt
under fönstret.
"Förlåt, herr Arthur, men ni måste genast följa mig bort härifrån",
hviskade en behaglig röst.
"Kallista?" sade jag förvånad, "hvad söker du här?"
En ful tanke kastade för ett ögonblick sin svarta skugga öfver
min själ, det var misstänksamhetens: "Kanske voro länsmannens
insinuationer om flickan --"
"Först ville jag tacka er, och sedan", hördes Kallistas röst
åter, "sedan vill jag be att ni aktar er för länsman -- det är en
hämndgirig karl. Men kom ut", tillade hon ängsligt, "på vägen skall
jag förklara hela saken för er."
Ater kändes en obehaglig stickning i mitt hjerta. Men huru kunde det
vara möjligt att hon vore så fräck? Jag rodnade öfver min egen elaka
tanke.
"Hoppa ut, genom fönstret; på gården skulle de måhända se er",
hviskade rösten ånyo.
Med ett hopp var jag nere i parken vid den unga flickans sida.
"Kom, kom!" sade hon, och ledde mig vid handen djupt in i den mörka
skogen, allt under en ömsesidig tystnad. Jag började finna äfventyret
pikant, det må nu ha föranledts af hvilken orsak som helst. Komna ett
stycke väg, stannade vi och Kallista satte sig på en stubbe. Hennes
bröst häfde sig högt af den ansträngande promenaden och jag trodde
mig se att hennes kinder nu glödde i varma rosor.
Hon bröt först tystnaden och sade med flämtande röst: "Herr Arthur,
länsmannen vet eller gissar att herrn kommit hit utan pass, han har
skickat skallfogden till Hammarudda; och med en nämndeman är han
sjelf på väg till prostgården för att arrestera er; jag har hört det
af hans egna drängar."
Jag stod der till en början något "forbaused".
"Hvad är att göra?" frågade jag slutligen, litet modstulen.
"Ni måste fly, och det genast. Falkens Erik drar sig nog fram;
jag sände honom och Bengt dessutom ett bud med en gosse, så snart
herrarna började gräla, ty jag kunde allt ana hur det skulle sluta."
"Men huru verkställa en flykt?"
"Derfor har jag sörjt, snälla herre", sade Kallista med lugn ton. "En
fjerdingsväg härifrån ha vi en segelbåt, och", tillade hon med lägre
röst, "med den för jag herr Arthur till Bågskär, der möter oss Bengt
och så ge vi oss i väg till svenska sidan."
"Men min hulda flicka", utbrast jag, "hvarför vågar du allt detta för
mig?" Och jag fattade hennes hand. "Jag tror mig nog snart kunna reda
mig här -- jag skrifver till Stockholm, får ett pass och så är saken
klar. Låtom oss afvakta hvad som kommer."
"Ack, herre! Men Falkens Erik då -- och -- och Bengt, som voro med om
att hemta herrn hit, hur skall det gå med dem?"
Jag släppte flickans hand. Jag käude liksom en kall nattflägt
slå emot min känsla och jag blef till och med på sätt och vis
smått ledsen. Jag insåg nu alltför väl att Kallista endast ville
undanskaffa mig såsom varande ett _corpus delicti_ -- och detta var
allt bra litet smickrande. Stockholmssinnet vaknade åter hos mig
och jag tyckte mig liksom förnärmad samt ansåg mig ha rättighet att
hämnas en liden förödmjukelse. Så underlig är ibland den moderna
verldsåskådningen hos fashionabla unga män.
"Hvad angå mig Falkens Erik och Bengt", sade jag vresigt, "de må
sköta sig sjelfva, jag sköter mig."
Kallista tycktes icke fatta fulla betydelsen af dessa egoistiska ord.
"Ser herrn, om herrn är borta, ha de intet vittne om kaffebalarne --
det är hemligheten. -- Nog kan jag gissa att herrn snart reder sig,
men för de andra blir det icke så lätt och det är dock för herrns
skull de nu kommit i bryderi, ty om herrn ej retat länsman skulle han
aldrig ha tänkt på Falkens Erik."
Jag skämdes som en gosse i skamvrån. Det tycktes mig ligga någonting
särdeles högsinnadt deruti, att flickan alldeles icke tänkte på att
det var hennes heder jag försvarat. Att taga sanningens och oskuldens
parti var ju blott en naturlig pligt. -- De andra vittnena, Bengt och
den gamle sjömannen, Eriks morbror, voro jäfviga. Jag var således den
ende som kunde vittna i saken, såväl hvad kaffebalarne vidkom som ock
rörande min egen öfverfart.
"Jag kommer", utropade jag derför plötsligt, "kom, kom, Kallista och
förlåt mig, -- du gör det väl?"
"För hvad då, herre? Herrn gör oss ju en stor tjenst, lemnar den
vänliga prostens glada hus, sina egna resplaner och Gud vet allt
hvad."
Hon tänkte då icke alls på att det tillika besparade mig sjelf en
hel räcka af trakasserier med myndigheterna både på Åland och i Abo,
under hvars guvernör öarne lyda.
Det var en förtrollande naiveté, som rentaf sans facon tog min
ridderlighet i anspråk. Jag var förtjust i mitt äfventyr.
Vi skyndade igenom skogen och kommo till en liten fiskarstuga vid
stranden, der Kallista gick in. Vi erhöllo en båt och snart voro vi
ute på sjön.
Kallista ville ro, men det tillät icke jag utan förmådde henne att
taga plats vid rodret. Det var ett litet nötskal vi sutto uti men
det hade segel ändå. Vi rodde först söderut, ungefär en mil, i svag
motvind, under nästan fullkomlig tystnad, då hissades segel och det
bar af åt vestnordvest, åt Hammarudda till. Jag styrde efter flickans
vägledande upplysningar.
4.
"Hör på, Kallista", började jag efter en längre paus, "är det icke
ängsligt att lefva så der under jemn fruktan för tulltjenstemän och
länsman; kan ej Falkens Erik låta bli med sitt lurendräjeri?"
"Herre Gud, ja visst är det ängsligt ibland, men karlarne säga
att det inbringar pengar och tiderna äro så svåra", blef svaret.
"Dessutom är det numera högst sällan Erik tager någonting med sig
från Stockholm, han har mest börjat handla på Reval nu."
"Nå, tycker du så mycket om den der Bengt då?" sporde jag vidare.
"Ja då", sade Kallista naivt, "ja visst, men inte blir det något
utaf, ty jag är så fattig. Men det vore så roligt ändå, för si såsom
hans hustru skulle jag en gång få följa med till Wiborg och" -- hon
tvärtystnade och böjde sig ned öfver skotet, liksom hon skulle ändra
något i dess läge -- --
"Till Wiborg", inföll jag förvånad, "och hvarför längtar du just dit?"
"Det skall vara", stammade flickan rodnande och förlägen, "det skall
vara en så mäkta rik stad och der finnas så många skepp alla år."
Men hos mig uppstod en alldeles annan tanke om den unga åländskans
längtan till Wiborg och jag inföll derför:
"Kallista, får jag se det porträtt som du gömmer i barmen?"
"Hvarför vill herrn se det då?" frågade Kallista blygt.
"Jag ville se huru han såg ut?"
"Kan herrn engelska?"
"Ja, min vän."
"Då skall herrn säga mig hvad det står skrifvet på bildens andra
sida; lofvar herrn det?"
Jag lofvade det och nu framtog hon en liten plånbok ur sin barm,
hvarur hon tog fotagrafien och räckte den åt mig, i det hon slog
nedögonen.
"Herrn lofvar ju mig att icke tala om det för någon?"
"Icke ens för Bengt?" frågade jag leende.
"Nej, nej -- för ingen!"
Jag betraktade den unge engelsmannens porträtt. Det var ett
själfullt, vackert ansigte i blomman af ynglingaåldern. På åtsidan
voro med blyerts flyktigt tecknade följande ord:
"_To my dear Kallista, my Idol, from Edmund Sutter, midshipman in Her
Majestys Navy, Åland, Juni 1854_."
"Hvad står der?" hviskade flickan skyggt.
"Till min dyra Kallista, min älskling, af Edmund Sutter, kadett vid
hennes maj:ts flotta, Åland i Juni 1854."
"Tack, herre!" sade hon sakta och räckte ut handen efter porträttet.
"Hvarför håller du denna bild så kär?" frågade jag deltagande.
"Han räddade ju med fara för sitt eget lif Bengts far och mig den der
svåra natten under kriget?"
"Är det för intet annat, Kallista?"
Hon svarade intet, lade in porträttet i sin plånbok, gömde den och
suckade.
"Du suckar, Kallista?"
"Ja, den gode fremlingen dog ju så snart derpå; hvarför skulle jag
icke sucka öfver honom?" -- och hon såg upp till mig med en tindrande
blick, hvars glans dock på ett särdeles vemodigt sätt mildrades af en
framqvällande tår.
Vi försjönko i tystnad. Kallistas öga irrade drömmande utåt hafvet.
Jag sysslade med rodret.
"Hör på, min snälla vän", sade jag slutligen efter en lång paus,
"huru har det händt att du blef döpt med ett så egendomligt namn?"
Flickan rodnade djupt. "Det kan jag visst säga herrn. Det var så,
sade min mor, att min far i tiden, för ro skull, kallade min mor med
detta namn, fast nog hette hon Britta, och mor min tyckte så mycket
om det att hon lät döpa mig så -- far var då redan borta -- ack, och
jag", tillade hon med en suck, "har lidit mycken begabbelse för det
namnet."
"Det var då alldeles onödigt", invände jag.
"Kan då herrn säga mig hvad det konstiga namnet betyder. Jag har
aldrig vågat fråga prosten derom, och någon annan vet det ändock
inte."
"Kallista", svarade jag, "det betyder på grekiska språket _den allra
vackraste."_
"Nå, det är väl icke så illa det", sade flickan nästan skälmskt, "då
behöfver jag icke skämmas för de andra flickorna mera, men bättre
hade det varit ändå om mor min gifvit mig ett vanligare namn, det
är icke åländskt alls det här och låter så fremmande. Och dock var
det just det namnet som räddade oss, Falkens Erik och mig, från det
engelska skeppet i fjor."
"Huru gick det till då?" frågade jag så mycket mera nyfiken, som
den unge Sutters biträde vid Falkens Eriks flykt redan vid dennes
berättelse derom hade förekommit mig besynnerlig.
"Nå ja, herr Arthur", sade Kallista, "herrn har sett porträttet,
herrn har förklarat mitt namn, hvarför skulle icke herrn äfven få
höra detta -- men sannt är att för ingen har jag omtalat det utom
för prosten, ty alla de andra skulle ha skrattat åt mig, men det
gör visst icke ni" -- och hon lyfte sina strålande ögon med ett
egendomligt uttryck upp till mig. Det låg i hennes blick något som
sade: "Jag vill meddela mig". Jag räckte henne min hand och sade
allvarligt att jag visst inte skulle skratta.
Efter en stunds tystnad började hon sin lilla roman.
"Se, herr Arthur, då den unge engelsmannen hörde Falkens Erik nämna
mitt namn, spratt han till och såg så underligt på mig. Han skickade
karlarne bort och räckte mig sin hand, den jag gerna tog, ty han såg
så snäll ut, 'Kallista, my Idol!' utropade han och såg så vackert
in i mina ögon, och jag var alldeles icke förlägen jag heller utan
jag såg på honom, den vackra gossen, jag med. Han kunde icke mycket
svenska, men sedan han en stund betraktat mig och jag honom, och
herrn vet att det icke är lätt att så der titta på hvarann utan att
skratta, men si _den_ lusten kom icke på oss, så sade han sakta: 'Du
heta Kallista och vara Ålands dotter?' Då drog jag visst smått på
mun, kan jag tro, ty han blef röd då jag svarade: 'Ja visst, unge
herre, och var god hjelp oss härifrån.' -- 'Jag knappt dig funnit, my
Idol, och du vilja lemna mig', sade Edmund sorgset, men inte förstår
jag ännu i denna stund hvad han menade med det. Huru det nu var, så
bad jag honom så vackert och han lofvade så snällt att hjelpa oss --
och det är hela historien."
"Och porträttet, Kallista, hur fick du det?" frågade jag.
"Bilden", svarade Kallista, "den gaf han mig i vredesmod."
"Och hvarför var han vred?"
"Sade jag vred? -- nej han var sorgsen för det han nu icke kunde taga
mig" -- och Kallista tystnade bleknande, böjde hufvudet ned och --
jag tror hon bad en bön.
Jag störde henne icke.
Imellertid friskade vinden till och sjön började gå hög. Båten sköt
en ypperlig fart. Mot middagen voro vi vid Bågskär, en klippa,
belägen en fjerdingsväg utanför Hammarudda, der Beugt ganska riktigt
väntade oss med en "skötbåt", min kappsäck och matförråd.
Han såg så egendomlig ut i dag, den gode Bengt, till hälften
surmulen, till hälften förnöjd. Han hviskade några ord till Kallista,
hvarpå hon tycktes svara smått förargad, men med leende uppsyn.
"Det var visst", tänkte jag något egenkärt, "en fråga om huru hon
betett sig emot mig." Denna tanke fick imellertid icke mycken tid
på sig att mogna; den afbröts af den raske Bengt, som numera syntes
alldeles förnöjd, med den nästan kategoriska anhållan att vi genast
skulle ge oss af -- "ty tulljakterna från Mariehamn och Eckerö vore
säkert för längese'n i rörelse." Jag hade intet häremot att invända
och vi gåfvo oss af.
"Skall Kallista följa med ända till Stockholm!" sporde jag förvånad,
"och skolen I sedan återvända på tu man hand?"
"Ja, det vore icke första gången vi segla på tu man hand", menade
Bengt.
"Men fader Erik, hvad säger han om sådana färder _på tu man hand?"_
"Han då?" svarade Bengt skrattande. "Ah, han vet nog huru vi hålla af
hvaraudra -- så inte sker det något farligt oss emellan."
Sådan är naturens, den "enfaldige" bondens åsigt om kärleken och dess
frestelser. Jag började beundra det unga paret, ehuru jag måhända
inom mig något smålog åt Bengts "blinda förtröstan" till flickan. Den
enkle åländingen anade säkerligen icke mycket af Kallistas känslor
för den unge Sutters vackra bild. Der tittade då återigen hos mig
den skeptiske storstadsbon fram, som, kallt läggande dissekerknifven
vid sina egna känslor, bedömer allt efter deras mångpröfvade, men
oftast också utnötta måttstock. Bengt sörjde minsann nog deröfver att
Kallista skulle _sörja_ öfver engelsmannen, då det deremot aldrig
föll honom in att hon skulle _älska_ en skugga, när hon i honom hade
en ungdomlig, lifslefvande beundrare. Och denna naturliga åsigt af
saken var såväl hans som flickans räddning; den var i grunden sann
och derföre bar den vackra frukter: förtroende och kärlek. Alldeles
annorlunda hade det möjligen varit om Kallista till exempel fästat
sig vid min person, som var en till hands varande ung herre. Till
dessa förståndiga tankar kom jag, tack vare min, såsom jag ännu tror,
oförderfvade natur, ganska snart, och jag blef åter munter och glad
och pratade vänligt med mina raska reskamrater. Jag förmådde Bengt
att berätta huru skallfogdens och nämndemannens visit hos Falkens
Erik aflupit och erfor att allt gått väl, att kaffebalarne redan
långt dessförinnan befunnit sig i handlanden S:s i Mariehamn magasin,
samt att Erik alldeles lugnt bedt vederbörande fånga den svenska
fogeln, då skulle de få höra annan låt. Fiskalerna hade förlägna
begifvit sig bort, men hotat att varsko tulljakten i "staden" så den
skulle fånga svensken om han ville tillbaka till Sverige. "Men", hade
Falkens Erik, illmarigt leende, sagt: "om han kom öfver utan pass,
något som jag för resten ej vet, ty jag såg honom först här på gården
min, der han begärde häst till Emkarby, så måtte han väl ha rymt, och
då rymmer han väl allt framåt till öster, hvad jag kan fatta, och
icke tillbaka till Sverige." Skallfogden hade skakat sitt skalliga
hufvud och mumlat något om "länsmannens fjosk". Det skrattades
hjertligt åt historien, men då tillade Bengt, "att far efteråt svurit
att sjelfva ryssen må ta'n om han någonsin mera lägger sig in i
sådana affärer -- han vore nu för gammal dertill". Häråt gladde sig i
synnerhet den snälla Kallista.
Under tiden hade vinden gått öfver från nordost till fullt nordlig
och tillväxt i styrka. Det var fullkomlig storm. Bengt skötte roder
och segel som en hel karl och Kallista, trött efter ansträngningarne,
lade sig på allmän begäran lugnt ner i bottnen af båten för att njuta
någon hvila. Hvad hon var vacker då hon sof! För min själ uppsteg
ovilkorligen gårdagens minne af vårt första möte i Kastelholms
ruiner. Bengts öga flög spejande öfver den upprörda vattenytan. Vår
seglats oroades imellertid icke och vi kommo i sinom tid fram till
Stockholm, dit jag af flera skäl öfvertalat det unga paret att följa
mig.
Jag hade länge sökt lämplig modell till en under arbete varande
tafla "Ragnars och Aslögs första möte", men jag hade hittills icke
funnit någon Aslög-Kraka på mina konstnärsvandringar genom lifvet.
Nu hade jag en förträfflig Kraka -- om hon nämligen ville sitta för
mig, donna enkla, men stolta flicka från Åland. Imellertid hade jag
min plan uppgjord och bud hade sändts till Falkens Erik med andra
åländingar derom att Bengt och Kallista skulle dröja i Stockholm
några dagar längre än vanligt.
Det unga paret infann sig hos mig morgonen efter vår ankomst för att
erhålla liqvid för öfverfarten, något som de väl sökt afböja, men
hvarvid jag stod fast.
Jag satt som bäst vid mitt morgonkaffe, försänkt i "minnen från
Åland", korta men ljufva och egendomliga, då det ringde. Jag gissade
genast hvem det var och skyndade sjelf att öppna dörren. Bengt och
Kallista stego in, kaffe serverades ooli jag började mitt andragande
med att fråga om de någonsin hört sagan om Kraka. Det hade de icke,
och jag berättade den för dem, ingjutande så lifliga färgtoner jag
kunde i sagans förlopp. Kallista var ögonskenligen förtjust i den
modiga Aslög. Då vände jag mig alldeles å propos till henne -- jag
kände mig nu endast vara konstnär -- och gjorde mitt förslag.
Jag sade henne också att det skulle blifva min allra bästa tafla
och att hon genom att göra mig till viljes skulle göra mig lycklig.
Hon studsade visst något vid tanken uppå att såsom Kraka uppträda
"hvarken klädd eller oklädd", men jag lyckades häfva hennes skrupler,
derigenom att jag icke skulle vara _så_ nogräknad som Ragnar hvad
det "oklädda" vidkom. Det var också egentligen icke hennes skönhet,
hvars like jag möjligen kunnat finna äfven på annat håll, utan hennes
särdeles rika hårsvall och egendomliga ansigtsuttryck som jag ville
ha för mig, att dermed kläda min Aslög.
"Jag gör allt för herr Arthur, som gjort så mycket för mig", svarade
hon slutligen, och jag var nöjd, anskaffade passande "nätdraperier",
och seancerna togo redan samma dag sin början. Bengt var alltid
närvarande, men han somnade ibland, den beskedlige gossen, ty
det talades icke mycket vid våra möten. Hon var så skön, min
Aslög-Kallista, att jag ofta glömde den förra karakteren för den
senare -- isynnerhet då Bengt sof. Ibland togo dock mina känslor så
öfverhand, att jag måste afbryta seancen och gå ut att kalmera mig.
Så hände ock en vacker dag, då arbetet började nalkas sitt slut, och
jag måste lemna paletten för att gå ned till Strömparterren. Jag
ämnade fara öfver till Djurgården för att i dess svala skuggor drömma
bort en stund.
På samma båt, med hvilken jag for öfver, befann sig ett engelskt
herrskap, med hvilken jag genom en tillfällighet kom i samtal. Det
ena ordet gaf det andra och frun hade till och med den artigheten att
vilja ihågkomma, det hon under vistelsen i Stockholm, som tillbragts
med att bese konstsamlingarne, hört mitt namn såsom artist nämnas.
Bekantskapen blef intimare och jag bjöds af den värde lorden på
diner, emottog bjudningen, och följde med det gamla herrskapet.
Efter middagen då vi sutto vid ett glas portvin blef lorden ganska
meddelsam. Han berättade att de voro stadda på resa till Wiborg i
Finland för att helsa på sin i kriget stupade sons graf; att de af
denna son, deras enda barn, haft mycken glädje och att han varit en
mycket älsklig och svärmisk yngling.
Jag var idel öra och den gamle engelsmannen fortfor:
"Men innan vi besöka Wiborg skulle vi på Åland vilja taga reda uppå
en flicka, om hvilken vår son talar mycket i sin dagbok?"
Jag måtte ha sett "meget forbaused" ut, ty den sörjande fadern
återtog med ett sorgset leende:
"Det är ett eget förhållande med denna sak. Den flicka, min son
talar om, skall på ett förundransvärdt sätt likna ett i vår slägt
befintligt porträtt, som har till underskrift: '_Kallista, my Idol_'.
Det är ganska skönt och sannolikt måladt af min äldste bror sjelf,
den för längesedan aflidne lord Lowelond, på någon af hans många
resor. Detta porträtt utgjorde vår Edmunds första kärlek -- ja, och
jag vågar säga, hans enda. Denna barnsliga, men starka böjelse torde
dock ha skyddat ynglingen från mången frestelse då han trädde ut i
lifvet, ty han bibehöll sig fullkomligt ren, trots sitt lifliga och
svärmiska lynne. Porträttet kallades inom hela familjen allmänt '_My
Idol_.' -- Jag skulle aldrig", fortfor den gamle efter en liten
paus, "ha besvärat er med att höra på denna slägthistoria, men jag
behöfver vid de efterspaningar jag ärnar företaga, en diskret man,
som är kunnig i landets språk -- säg vill ni hjelpa en sörjande
familj?"
Jag jakade beredvilligt, och kort derpå bröto vi upp. Då vi skildes
lofvade lorden och ladyn följande dag kl 12 göra ett besök i min
atelier.
Klockan 11 kom Kallista till sista seancen. Hon sade att hon var
något sorgsen öfver att allt nu var slut, och att hon igen skulle
tillbaka med Bengt, som derför icke åtföljt henne denna gång, emedan
han gått att uträtta några bestyr före afresan. Jag började flitigt
arbeta, men då klockan slog tolf steg jag upp, betäckte min tafla och
bad Kallista kläda om sig i nästa rum. Hon följde mina anordningar,
tigande men något förvånad öfver den korta seancen.
Det engelska herrskapet lät icke länge vänta på sig. Jag emottog
artigt det förnäma besöket och de berömde pligtskyldigast några på
väggen hängande skizzer.
"Och denna pågående skapelse", sade lorden förbindligt, "får man
kasta en blick på den?"
"En halffärdig tafla blott", inföll jag och afhöljde min Aslög.
Skulle en stjerna ha lösryckts från firmamentet och nedfallit emellan
de tvänne åskådarne, så skulle de icke ha stått der så perturberade
som de nu stodo framför min tafla.
"_My Idol_!" var det enda, ofrivilliga utbrott som undslapp deras
läppar -- de blott stirrade på taflan. Då öppnade jag dörren till
mitt rum och bad Kallista stiga fram. Hon gjorde så, och då hon såg
fremmande inne, helsade hon med en intagande värdighet, som lät mitt
hjerta börja slå i trefjerdedels takt.
Då lorden och ladyn fingo ögonen på Kallista öfvergick deras
förvåning all den föreställning som till och med jag gjort mig
räkning på af denna effektfulla scen.
"Kallista, my Idol!" utropade slutligen den gamla damen, och utbredde
-- måhända omedvetet -- sina armar, och Kallista -- sjönk snyftande
till den förnäma damens bröst. Uppträdet räckte dock endast några
ögonblick. Bondflickans oförderfvade nerver hemtade sig snart och
innan den bestörte men förlägne lorden ännu hunnit skynda fram till
sin lady stod redan Kallista framför henne djupt rodnande och i
vördnadsfull ställning och hviskade ett sakta men tydligt: "Förlåt!"
Den gamla damen satte sig och lorden började gå af och an i salen,
med händerna på ryggen. Jag vände mig nu till lorden med följande ord:
"Detta är, enligt all sannolikhet, den flicka från Åland som ni
söker".
"Hon skulle då vara lord Lowelonds dotter -- ty jag har alltid hållit
den flicka, om hvilken Edmund talar i sin dagbok och som -- i följd
af den slående likheten med vårt porträtt, verkligen torde vara denna
flicka, för min brorsdotter".
"Hon är skön!" utbrast den gamla ladyn, vinkade Kallista till sig och
räckte henne hjertligt handen.
"Min stackars son", fortfor lorden upprörd, "har i sin dagbok
besvurit oss att för det fall, att han skulle falla ett offer för
kriget, vi skulle taga vård om hans lefvande Kallista".
Då Kallista hörde sitt namn nämnas, spratt hon till och vände sig mot
den talande.
"Ja, hon är skön och jag läser på dessa fina läppar Lowelonds
beslutsamhet -- ja, hon är frukten af min snillrike men olycklige
brors första och enda kärlek, liksom hon var min ende sons första och
enda kärlek. Jag vill älska henne som min dotter".
"Vi skola tillsammans tala om Edmund", sade ladyn och tryckte en kyss
på den förlägna Kallistas panna.
Jag började nu efter lordens anhållan, att för Kallista beskrifva
hvad som tilldragit sig omkring och med henne.
Hon tycktes icke synnerligen förvånad utan fastmera sorgsen, ty hon
afbröt min sermon med ett vemodigt:
"Att det skulle vara något doldt i allt som rörde mig, kunde jag
förmoda, ty mor kunde aldrig tala om far, utan att gråta".