Åbo d. 16 Jan.
Hvad mitt rum förefaller mig ovanligt. Så var det icke förr. Märkvärdigt
ändå, att allt förändrat färg, i det yttre, sedan min själ förändrat
färg, i det inre!
Menniskorna fira marknad som bäst. Hvar och en tror sig ha något vigtigt
att uträtta. Så har äfven jag förr trott mig ha vid marknader. Nu tycker
jag min närvaro derute är mindre nödig.
»Här sitter jag ensam, ensam med den frånvarande till sällskap.«
Huru mycket ljuft hade jag icke att uppteckna, så mycket, att ... jag
allsicke hunne uppteckna så mycket. Någonting måste jag väl ändå
uppteckna. Det blir naturligtvis om Josef.
Josef är den sol, omkring hvilken Celias stjerna vänder sig. _Jag är ett
blad i hans lefnads bok._
Huru sade Josef Felixdagen?
-- Förlåt mig, Celia, gårdagens ord. De voro sagda i ögonblickets
ingifvelse, utan beräkning.
Jag minnes dem icke mera -- svarade jag, men kände, huru högt jag
rodnade öfver denna osanning.
-- Förlåt mig -- återtog Josef -- ty jag älskar er.
-- Jag svarade intet; han såg på mig; det påkom mig ett begär att närma
mig honom. Våra själar möttes på en gång som våra läppar.
Förlåt mig, min Gud, att jag icke kan beskrifva den salighet, du skänkte
mig i den första kyssen!
Celia är stum och fattig.
d. 22.
Josef är i staden. Hvilken glädje! Han har förordnande att skifta mark i
närheten af staden. Ofta, ofta skall han vara hos Celia.
Vi äro nu hvad man kallar förlofvade, visserligen icke éclat, men icke
heller i hemlighet.
Huru kunde det äfven förblifva en hemlighet? När någon bryr mig för
Josef, så kan jag ju icke dölja den glädje, jag deröfver känner. Jag
rodnar. Det är ändå så roligt.
Men det bästa af allt är ändå, att äfven Josef rodnar. Han kan rodna!
Det trodde jag icke om honom förrän i går, när min principale brydde
honom.
Josef har en stor sjelfbeherrskning, men äfven för honom kunna stunder
finnas, då känslan tar ut sin rätt. Deråt är jag så innerligen glad. Jag
finner, att han ändå icke är ett altför högt väsende för min kärlek. Jag
finner, att han är en menniska, som är tillgänglig för menskliga
känslor.
Ja, efter det Josef rodnade, är jag icke mera alls rädd för honom. Jag
vågar skämta med honom, jag vågar tala med honom så barnsligt, som jag
icke skulle våga med någon annan. Och hvad det då fröjdar mig, när han
säger, att jag är alldeles barnslig. Ty jag vet att Josef anser
barnasinnet vara det högsta.
Men ännu ljufvare är, då han, smittad af mitt exempel, sjelf blir
barnslig. Han hittar då på så många små oskyldiga upptåg, att jag anser
det vara omöjligt att med honom nånsin ha ledsamt.
Jag vågade i går afton en anmärkning, som lutade ditåt. Då sade han
leende:
-- Det kan vara så godt att min Celia tycker så, ty vet Celia, tiden
räcker nog till, att ha ledsamt med sin man. Det är väl så utsedt, att
vi skola bli man och hustru.
Åter rodnade jag, ty jag hade aldrig förrän nu kommit att tänka på det
han sist sade. Jag hade blott instinktmessigt anat sådant. Det var
liksom Josef skulle kunnat läsa i min själ, ty han sade:
-- Ja ja, Celia lilla; äfven om dylikt måste man tala och komma
öfverens. En åtrå bor i mannens bröst att få sin älskade till maka. En
motsvarande åtrå förefinnes säkert hos den älskande qvinnan.
-- Tro mig min Josef; aldrig har än din Celia .....
Härvid rodnade jag så häftigt, att alla pulsar brände. Jag kunde icke
fullborda min mening. Josef befriade mig ur den plågsamma tystnaden:
-- Du har rätt, du rena qvinna. Vår kärleks första timmar böra icke
vanhelgas med jordiska tankar på jordisk utkomst, giftermål och mera
sådant. Vi vilja helt och hållet lefva i det närvarande, och lemna det
kommande åt Gud och ett vänligt öde.
När han sagt dessa ord, gick Josef bort. Jag vet icke hvarföre dessa
ord, så sköna de än voro, ingåfvo mig en viss sorg.
Men jag vill trösta mig. Jag har hört att kärleken icke kan vara utan
små sorger, barnsliga farhågor. Och om jag icke är glad i morgon, så
skall jag väl bli det, när Josef kommer. Hans närvaro är mera tröstande
än alla förnuftsgrunder.
Om Clinton skulle se mig sådan jag nu är, månne han skulle nännas
skratta åt mig?
d. 29 Febr.
Huru länge du, min kära dagbok, fått sakna din väninna. Men hvad har jag
haft att skrifva?
Ja, när Josef varit i staden, har jag varit mer än lycklig. Jag har
kunnat lefva blott i min lycka. Och när han varit frånvarande, så har
jag visst saknat honom och kännt en viss sorg, men så många minnen, så
många förhoppningar hafva gjort denna sorg ändå så ljuf, att jag för
allt i verlden ej velat mista den.
Jag har alltid varit lycklig. Dock hände i dag, när Josef satt vid min
sida, att jag började gråta. Var det öfvermåttet af sällhet, som vållade
dessa tårar, eller hvad var det?
Josef vårdade sig icke om, att fråga efter dessa tårars orsak. Han blott
kysste bort dem. Sedan vecklade han upp min upphäktade hårfläta och
började leka med mitt utslagna hår. Jag blef nöjd deraf.
Jag har läst att kärlek är det närmaste steget till vansinne. Jag har
tviflande skrattat deråt, men troende skrattar jag icke mera.
Blott det ville jag veta, hvarför icke menniskan på höjden af sin lycka
blir vansinnig.
Jag frågade Josef derom; han svarade, att sådana fall gifvits, men de
hafva inträffat genom kontrasten emellan gränslös olycka och den högsta
lycka. Och äfven då äro de högst sällsynta. Vidare sade han icke, utan
vände talet på annat.
Emellertid vill jag tacka dig, Gud, som icke låtit Celia bli vansinnig.
Det är din nåd, jag skall tacka.
Innan jag älskade, trodde jag att man i kärleken till en jordisk varelse
glömmer bort sin Gud. Jag tror så icke mera. När själen blifvit
fördubblad, huru skulle man då glömma att bedja och tacka Den, som
skapat själarna?
Visst är det dock sannt, att ofta under mina böner insmyger sig Josefs
bild. Jag söker då förjaga denna bild och läser böner så många gångor,
att Josef icke mer har öfvermakten. Och sedan, när jag är väl tillfreds
med mitt samvete, somnar jag in så lugnt och drömmer de ljufvaste
drömmar om Josef.
d. 10 Mars.
Hvad jag befarat rörande Axel, tycks verkligen på alfvar vilja slå in.
Alltsedan Josef och jag kommo uti detta ömma förhållande (fy så pjåkiga
ord!), har Axel icke varit sig lik. Nu är han så blek, så blek, som han
än aldrig varit, fast han visst ej nånsin haft frisk färg. Hans matlust
har äfven förgått ansenligen; förut åt han med den hos alla skrofulösa
barn nästan omåttliga aptit. Nu äter han icke så mycket som flickorna
ens.
Sina lexor kan han ofta utmärkt väl, men stundom alls icke. Äfven de
gångor, han tyckes kunna, händer ändå att han råkar i en några minuters
själsfrånvaro, då han stirrar framför sig förvirradt, ja nästan vildt
och hemskt.
Det hände engång i förra veckan, medan Josef satt vid min sida och höll
mina händer i sina, att lilla Axel kom in. Små flickorna ha ofta kommit
in, när Josef suttit bredvid mig så; det har icke gjort mig förlägen,
jag har knappt märkt sådant, men nu, då Axel kom in och såg så
besynnerligt åt vårt håll, då stack det mig, och jag sade någonting
sådant som: »hvad har Axel här att göra? Axel får gå.« Då gick han
långsamt bort, och vid middagsbordet kunde jag se att han gråtit.
Hvarföre sade jag sådant åt Axel? Var det derföre, att _han_ icke heller
annars, utom lektionstimmarne, plägar våga infinna sig i mitt rum, eller
var det för det en obestämd aning sade mig, att trettonåringen icke med
goda ögon såg vårt rendezvous?
Det må nu ha varit af hvad orsak som helst, det vissa är, att jag snart
ångrade min häftighet och helt och hållet tillskref den egoismen.
Sedan dess har jag sökt att vara mot Axel så god, jag nånsin kunnat, men
han förändrar sig dock icke deraf. Jag skulle till och med önska, att
han än en gång ville öfverraska Josef och mig. Om han det gjorde, så nej
minsann jag skulle ha lust att be honom gå bort.
Hvarföre får icke en menniskas glädje äfven vara alla andras glädje! Och
åt den, jag skänker min vänskap, hvarföre skall han icke vara belåten
med den -- vänskapen är ju redan så mycket -- hvarföre fordrar han äfven
kärlek?
Dessa reflexioner har jag vågat med anledning af en trettonårig gosses
personlighet. Jag vet icke hvaraf det kommer sig, att jag icke kan anse
Axel för barn. Ansåge jag honom så, skulle väl aldrig i min själ
uppstiga en tro, en öfvertygelse, den jag nu fåfängt söker bekämpa ...
den att han älskar mig.
Månne en annan ung flicka i min belägenhet skulle sätta sig öfver en
sådan tro? Eller om hon ock så trodde, skulle hon väl anse detta barns
kärlek med likgiltighet, kanske med förakt? Nej, hon skulle vara som
jag, hon skulle ömma för Axel, såsom Celia gör det. Hon skulle slutligen
älska Axel såsom jag; med vänskapens kärlek blott, men med kärlekens
icke. Stackars liten Axel!
Josef är med Axel mycket lugn och obesvärad. Han låtsar icke veta af
gossens ömhet för mig; han låtsar äfven för mig anse sådant orimligt.
Jag tror ändå hvad jag tror. Förlåt det Josef!
Axel tål alls icke Josef. Ständigt grånar hans vackra blick, när den
vändes på min älskling. Ja, jag såg en gång Axel i tysthet knyta näfven
och bita ihop tänderna. Således kan äfven svartsjukan rymmas i barnets
själ. Det är besynnerligt!
Jag har nog mycket grubblat på, huru min lilla stackars Axel bäst kunde
bli botad. Frånvaron och tiden vore väl det bästa. Men huru skall jag
komma fram med sådant för min principale?
d. 15 Mars.
Jag behöfde icke »komma fram med sådant för min principale«. Hon gjorde
det sjelf.
Jag vet icke, Celia lilla -- så talade hon -- huru du skall uppta ett
ömtåligt ämne, som min moderliga ömhet tvingar mig att vidröra.
Det kläckte litet i bröstet på mig, och om jag också behöft eller velat
det, skulle jag dock ingenting kunnat säga; hon fortfor:
-- Ämnet gäller min enda son, lilla Axel. Så liten han är, är han dock å
själens vägnar så utvecklad, som om han vore fyra år äldre.
Så vant sätt hofrättsrådinnan än har, blef hon dock här något förlägen,
och lekte med nyckeln till sin chiffonier. Jag började stå som på nålar.
Men min principale återtog:
-- Till följe af denna själens tidiga utveckling kan Axel äfven erfara
känslor, hvilka först borde tillhöra ynglingen. Jag har länge tviflat
derpå, men slutligen af många små omständigheter, som icke undgå en
moders öga, blifvit öfvertygad. Och den värma, med hvilken han alltid
talar om _en viss person_, öfvertygar mig ännu mera. Af rodnaden på dina
kinder, lilla Celia, finner jag, att du ganska väl anar, hvartåt jag
syftar. Din discipel håller mycket för mycket af sin guvernant .... Nå
nå, det der är allt saker, för hvilka Celia icke rår det ringaste, ty
hvad kan man rå för, att man är älskvärd och gör intryck .... Emedlertid
måste denna hans känsla för dig på något sätt afkylas. Huru skall sådant
tillgå? Huru tycker Celia?
Jag framstammade någonting om frånvaro och tid.
-- Du har rätt, mitt barn. Ditt guvernantskap med Axel bör nu ta slut.
Jag ärnar på ett par månader skicka honom till min svåger, majoren. Der
har han sina kusiner att jollra med. Ett barns känslor lära väl icke
vara så djupa, att de ju icke på en så pass lång tid mattas af. Axel
skall få lära sig att glömma sin guvernant.
Jag hviskade, att jag var tacksam för en sådan anordning.
Men värre, berättade hofrättsrådinnan dagen derpå, hade det sedan
blifvit med Axel. Han hade först bestämdt förklarat, att han allsicke
ville fara, att man, för att få honom dertill, måste binda honom med rep
i släden. Sådan hade han varit i går.
Men i dag kom han raskt in i min kammare och sade:
-- Mamma vill att jag skall resa bort och att jag flera veckor skall
vara hos morbrors. Vill Celia så med?
-- Ja, jag tror att det är för Axel ganska nyttigt.
-- Tror Celia jag icke förstår, hvad mamma menade, när hon sade, att jag
här hemma blir alldeles olycklig. Derföre, menade mamma, att jag håller
så mycket af Celia. Men skall jag bli mindre olycklig, när jag icke får
vara nära Celia?
-- Axel kommer att glömma Celia och det är bäst.
-- Bäst ja, derföre att jag aldrig kan få Celia, som är förlofvad med
den elaka karlen, som jag icke kan tåla.
Då jag åter icke kunde tåla sådana ord, och troligen uttryckte det i
minen, sade Axel:
-- Förlåt, söta, älskade Celia. Jag skall försöka börja hålla af honom,
efter Celia gör det. Men glömma Celia, det tror jag jag visst icke kan.
Just när jag dör, skall jag ännu minnas Celia.
Härvid började han snyfta öfverljudt. Jag smittades af exemplet. Det
märkte Axel och sade:
-- Du gråter ändå, vackra Celia; det är bra att du ändå har något
medlidande med Axel. Men säg, skall jag resa?
-- Ja, visst bör Axel resa.
-- Nå, efter Celia vill det, så låt det då gå. Dit är hela två mil.
Aldrig höres dit ljudet af Celias steg. Aldrig synes dit Celias ögon ...
Men jag skall minnas dem. Nej, jag skall försöka glömma Celia. Ju mera
jag vill glömma, desto mera minnes jag. -- -- -- Adjö nu Celia, blif bra
lycklig, söta, ljufva, himmelska Celia.
Så störtade han ur rummet. Snart var hästen förespänd, och den lilla
stackars gossen kom än en gång in och tog ett riktigt afsked, hvarvid
han tycktes göra våld på sig sjelf, åtminstone gret han icke, och sade:
måväl, mamsell Värn!
Det är också sannt, att hans mor då var med i rummet. Jag kunde icke rå
för att jag följde Axel allt till släden, och att jag var obetänksam nog
att stoppa in fällen vid fötterna och att än en gång räcka honom min
hand. Fast många sågo på, förde han den till sina läppar. Så for han af,
den stackars lilla besynnerliga gossen, som håller af Celia.
d. 1 April.
Det är i dag en skämtets och glädjens dag. Mina disciplar ha lof. De ha
i dag öfvat sig i konsten att ljuga med smak.
Jag sitter här och ångrar mitt underliga beteende i går. Josef var i
staden och naturligtvis här hos mig.
Genast som han inträdde, fann jag att han icke var som vanligt, ty efter
förlofningen hade sådant än icke händt, som nu var fallet. Josef hade
druckit något.
Han medgaf sådant och frågade mig, om jag var mycket ond deröfver. Då
svarade jag, att jag skulle vara bra pedantisk, om jag fäste mig vid
sådant då och då. Ja, jag sade, att vore jag karl, så skulle det väl
någongång kunna hända äfven mig.
Då menade Josef, att han denna gång druckit, för att förbereda mig på
att han icke blefve ett dygdemönster. »Jag har nyss -- tillade Josef --
varit i sällskap med en stackare, som nyligen blifvit förlofvad och
allsicke törs smaka på någon starkare dryck, emedan han befarar, att han
efter något det minsta dåliga rykte kunde förlora sin kredit och få sig
korgen.
Josef framställde denna pjåkiga man i så löjliga färger, att om dennes
käraste skulle hört sådant, så tror jag mest att hon gifvit korgen åt
sin vän, blott för att han under förlofningstiden var så pedantisk.
Josef kunde väl till en del haft rätt och till en liten del orätt, men
han talar så öfvertygande, att jag åtminstone då tyckte honom ha
fullkomligen rätt. Visst är det ynkligt att under förlofningstiden
ställa sig bättre än man verkligen är. Det är både ynkligt och
bedrägligt. Jag tror att sådana lismande varelser bli verkliga
hustyranner, sedan de väl fått tömmarna i sina händer.
Det är dock egenteligen icke om sådant jag bör skrifva, utan om
någonting annat, om mitt underliga beteende.
Josef talade efter middagsmåltiden mycket med min principale, och hon
syntes mycket belåten. Jag vet icke huru det kom sig att Celia icke rätt
tyckte om sådant. Var det blott en flyktig föreställning, att det kunde
finnas qvinnor, hvilka komme Josef att glömma mig (hofrättsrådinnan
borde jag väl ej frukta), eller var det verkligen svartsjuka?
Medan jag läste med flickorna, grubblade jag öfver denna punkt. Jag
sökte utforska mina känslor, och kom slutligen till det resultat, att
det icke var svartsjuka, men väl en liten mån afund. Säkert är, så
tänkte jag för mig sjelf, hofrättsrådinnan mycket intressantare än jag,
efter Josef så gerna talar med henne så länge.
Sedan jag slutat min lektion, gick jag till förmaket. Der såg jag
någonting, som jag kanske icke borde uppteckna i mitt album.
Dock, när jag rätt tänker efter, så håller jag ju album endast för att
på gamla dar minnas gammalt nytt, samt för att bedömma rätta arten af
mina ungdomskänslor. Derföre bör jag uppskrifva äfven sådant, som icke
är så roligt.
När jag kom in i förmaket, satt Josef vid hofrättsrådinnans sida och
höll hennes händer i sina. Det var en obehaglig känsla, som Celia kände,
och det är sannt, att jag tillbakahöll den fot, som ämnade göra ett
steg.
Sveko mig mina ögon? Blef icke Josef förlägen, då jag inträdde? Den, som
icke blef förlägen, var min principale, som småleende sade:
-- Så här är det; man skall reta unga flickor till svartsjuka. Nu vill
jag lemna herrskapet på tu man hand. Låt se, huru ni nu ställer saken
till rätta.
Med dessa ord aflägsnade hon sig. Josef smålog och sade:
-- Kusiner kunna sig emellan ha ett och annat groll, små trätofrön, som
böra aflägsnas. Vid sådana tillfällen gifver man sin hand till försäkran
om stadig vänskap.
Snart hade Josef aflägsnat mina obeskedliga känslor. Ja, han tillochmed
kom fram med, att han blifvit förlägen, men att denna förlägenhet kom
deraf, att hans Celia blef förlägen.
Huru skulle jag betvifla att Josef älskar mig. I går på aftonen fann jag
att han älskar mig mer än jag nånsin trott mig kunna älskas.
Då jag för honom bannade mig sjelf, och medgaf att det var en fläkt af
den svarta sjukdom, som kallas _svartsjuka_, hvilken troligen hade
förorsakat min dumma förlägenhet, urskuldade han mig på det mest
vältaliga sätt. Han sade, att hvilken annan ung flicka som helst, som
varit i mitt läge och oförmodadt kommit att bevista en scen sådan som
emellan honom och hans kusin, hade visst äfven blifvit litet häpen och
förlägen. Och han sade, att mina känslor vid det tillfället voro helt
och hållet skilda ifrån svartsjuka; de voro någonting helt annat, emedan
hans Celia omöjligen kunde blifva skyldig till någonting så fult som
svartsjuka.
Småleende sade Josef de sista orden, och då jag knappt ville tro detta
smicker, kysste han mig till glömska af alltsamman.
Att älska är ljuft, men hvarföre skall en så obetydande omständighet som
den, att min älskling haft en annan qvinnas (_sin kusins!_) händer i
sina, förorsaka obehag hos Celia?
Det kommer deraf, att Celia icke är alls himmelsk, utan alldeles
jordisk. O, måtte jag aldrig mer erfara sådana känslor!
d. 10.
O, hvad jag är lycklig! Vår kärlek tillvexer och stärkes allt mer och
mer. Och den har inga moln.