-- Älskade Celia, nu äro vi redan, tror jag, så bekanta, att vi kunna
tala om prosaiska saker. Jag hoppas snart få mig fullmakt på en stående
befattning, hvarigenom jag kommer i tillfälle att gifta mig. Gissar
Celia, hvem som skall bli frun?
En ljuf förvirring intog mig, men hvilken glädje. Samma förvirring
märktes hos Josef, som fortfor efter en paus:
-- Ja, min celesta Celia, har du någonting emot, att vi i höst arrangera
ett litet bröllopp? Ett helt litet, utan dans och särdeles ståt. Du må
veta, att vår vän, som är din principale, har förbehållit sig detta
bröllopp. Är icke ett enkelt bäst?
-- Det som Josef vill, är det bästa. Om min bror Clinton äfven blir en
af gästerna, så är allt bra.
Sådant talade vi i dag. Och mitt hjerta darrar af sällhet, när jag anar
all den lycka, som väntar mig.
Jag gick slutligen så långt, att jag bannade Josef för det han låtsade
räkna giftermål bland prosaiskt. Jag bevisade, att det var idel poësi
och alls icke prosa, när man älskar hvarann.
Josef var nöjd med mig och sade, att jag »bevisade« min proposition
trotts så bra, som en välbeställd studentkandidat bevisar sin Euclides.
Jag blef då så glad, att jag tog en kyss af honom, något som jag än icke
vågat göra.
d. 17.
Jag hade nyss slutat läsningen af »_Nunnan i Gnadenzell_«, denna bok,
hvars hjeltinna är en undergifven engel, strålande som ett heligt ljus
igenom den omgifvande orenligheten och mörkret.
Som jag icke gör någon hemlighet af de romaner jag läser, lärer
hofrättsrådinnan sett boken på mitt bord. Alltnog, när jag kl. 6 ingick
i salongen, frågade fröken Dorothée af mig, hvad lektyr jag för
närvarande höll på med. Jag förstod mig icke på att säga annat än
sanningen.
Då skrattade fröken med en mycket tvetydig min och sade:
-- Det är synd att jag ej fick veta saken, då Celia ännu höll på med de
första bladen. Jag skulle afrådt Celia från en så tvetydig lektyr. Af
hvem har Celia fått den till låns?
Nu var jag i två fall i valet och qvalet. För det första tyckte jag det
var svårt att om en bok, som hette tvetydig, säga att den var lånad af
min egen Josef. För det andra visste jag ej om jag, inför gamla fröken,
skulle kalla honom med namn eller titel. Jag öfvervann dock såväl
svårigheten som blygheten att kalla Josef vid namn.
-- Jag har fått den af Josef -- sade jag således.
-- Ja så, af sjelfva Josef. Har han åt ett väsende, som för honom tyckes
så dyrbart, kunnat anförtro en roman, som hvimlar af så dåliga exempel!
-- Om jag minns rätt -- tillade hofrättsrådinnan -- har man der att göra
med lättfärdiga nunnor bland den qvinnliga personalen, skälmar, drinkare
och bedragare bland den manliga.
-- Men -- inföll jag ifrigt -- bland qvinnorna finnes der en Gisela, och
bland männerna en grefve Eberhard.
-- Det kan vara -- svarade hofrättsrådinnan -- men det minnes jag, att
när jag läst hälften af boken, kastade jag den i knuten. Jag vågade icke
läsa mera. Det var altför skarpt.
-- Af samma orsak läste jag boken till slut, och fann mig mer än nöjd
med den vackra upplösningen.
Jag skulle dock i längden dukat under för dessa tvenne vältaliga
qvinnor, men i detsamma inkom Josef och fick höra hvarom fråga var. Då
sade han:
-- Bland våra nyare romaner kan man säga, att mer än hälften är osedlig.
Då jag åt ... (här dröjde han litet vid namnet) Celia gaf en bok af det
äldsta utländska läsebibliotheket, skedde det i öfvertygelse derom, att
boken var _sedlig_.
-- Sedlig, huru skall detta förklaras -- frågade fröken Dorothée.
Josef tycktes litet betänka sig, innan han svarade:
-- När lasten är höljd med rosor, samt behaglig och förförisk framträder
i dagen, märker man endast det vackra omhänget och anar icke ormen, som
ligger derunder. Jag minnes fabeln om rågeten och killingen. Geten
beskref för sin oerfarne son tigern såsom grufligen ful och
vederstygglig att åse. Killingen såg en gång ett djur, som var rätt
varkert och hade behagliga rörelser. Ja, sjelfva ögonen voro så milda,
så milda. Naturligtvis närmade killingen sig ett så intagande djur. Det
var tigern, som den gången fick sig en rätt god stek ..... Nutidens
flesta romaner äro sådana släta tigrar, som obarmhertigt uppsluka det
rena hjertat och den rena känslan ..... Annat är, då lasten framställes
i all sin nakenhet, all sin verderstygglighet. Då har han förlorat sin
bästa retelse, och man känner, med hvars andas barn man har att göra.
Just en sådan bok är nunnan i Gnadenzell. Ja, denna roman verkar äfven
genom kontrasten. Så skära, rena och etheriska varelser som Gisela
finner man icke i många böcker. Hon framgår genom det hela, som ett rent
ackord genom den mest skärande disharmoni.
Visst hviskade gamla fröken något sådant som, att hvar menniska får ha
sina åsigter, men nog hade Josef ändå gått segrande ur striden. Det
skulle väl äfven en annan än jag ha funnit ... en annan, ja, som
opartiskt bedömt saken.
Alltid ser Josef tingen ur en hög synpunkt. Det är derföre,
hofrättsrådinnan plägar säga, att han kan vända svart i hvitt. Hon har
icke betänkt det, att hvad som för ett fördomsfullt sinne synes svart,
kan för ett fördomsfritt synas hvitt. Ordet fördomsfri tar jag derföre
icke ironiskt, såsom min principale ofta brukar. Hon säger till ex. om
atheister, att de äro fördomsfria.
d. 30.
Jag trodde nyligen, att jag haft en syn. Nu då jag en gång till haft
samma syn, måste jag tro, att jag alldeles icke »sett i syne«, utan att
allt var verklighet.
Midnattstiden, natten emot sista fredag, låg jag vaken i min säng. Jag
tänkte på tusen saker, som jag ej på lång tid ihågkommit. Bland annat
såg jag så lifligt för mig Anna, min Mallasvesi vän, utom hvars rådighet
och snart sagdt manhaftighet den rysliga aftonen på Mallasvesi ingen
Celia skulle finnas i lifvet. När jag fick den förfärliga underrättelsen
om min fars död i vågorna, så knorrade jag emot ödet, som icke
derförinnan lät mig omkomma i Mallasvesi men nu, nu var jag tacksam
derför; kärlekens lycka hade ju icke då blifvit min del.
Och åter tänkte jag på den goda, lifliga, uppriktiga Anna. Så stygg jag
varit emot henne; ännu hade jag ej besvarat hennes sednaste kärkomna
bref.
Då tyckte jag mig höra sakta steg på stora trappan utanför mitt fönster.
Trappan är öfverbyggd och rätt bra att spatsera uppå.
Det var ett klart månsken. Månen låg så, att han upplyste mina hvita
gardiner.
Knappt hade jag hört stegen, innan ena gardinen fick en skugga af en
mensklig varelse. Konturerna kunde icke tillhöra en fullvuxen, utan en
mindre. Skuggan stod stilla.
Det kläckte i bröstet på mig, men jag sökte dock att samla mitt mod. Jag
kastade på mig min nattrock och gick till fönstret, samt öppnade en flik
af gardinen. Hvad jag nu såg, betog mig med häpnad, men ändå .....
menniskan har troligen ett starkt begär att se sådant som hon ... icke
vill se ..... Jag trädde mitt hufvud emellan gardinen och fönstret.
Hvem var det jag såg? En, som jag kanske hade bordt se med nöje? Det var
Axel. Ja, Axel.
Så snart han såg mig, ropade han med upprörd stämma:
-- Celia, Celia, förlåt Axel!
Och så sprang han med blixtens hast bort åt stora landsvägen. Mina
tankar begynte att korsa sig, jag föll i en svindel och ..... somnade.
Ja, jag skulle vara frestad att anse allt detta for en syn, derest icke
jag denna samma natt sett samma skugga, samma syn.
Inom fyra dygn har Axel tvenne gånger nattetid sprungit fyra mil, för
att vara nära Celia. Jag vågar icke berätta det för någon. Jag darrar af
fruktan att än en gång få se denna syn, som icke är en syn.
d. 20 Maj.
Åter har våren klädt sig grön, dock icke fullkomligt ännu. Små små gröna
blad ha brutit sig fram ur de bruna knopparne. Ack, denna de små bladens
grönska, huru skön är icke den! Den innebär en hel framtid. Hvad naturen
liknar menniskan, men ..... hvarföre skall jag tvinga fram en poetisk
ådra, som jag icke äger. Dessutom lär ämnet vara nog utnött. Så skulle
åtminstone Clinton, min bror, säga, han som föraktar alla poetiska
utgjutelser, annars än inom hjertat, osagda, outredda.
Ack, hvad min principales landtegendom tar sig annorlunda ut om sommaren
än om vintern. Hvad jag ändock har för en trög inbillningskraft, som
icke kunde under vintern föreställa mig huru Haunis ser ut om sommaren.
Men så lär det vara med de flesta. Naturens istäcke breder något af sin
is öfver hjertat och inbillningen.
Josefs sällskap har jag ett par dagar nödgats sakna. Men jag tröstar mig
med hoppet att snart få återse honom. Dessutom har jag en ljuf
sysselsättning i att påminna mig hans ord, hans blickar, hans ömhet för
mig.
Josefs rival är nu äfven här, botad, såsom hans moder tror, ifrån sin
barnsliga sjukdom. Jag tror det icke. Visst undviker han tydligen mitt
sällskap, då andra äro närvarande, men dessemellan händer det någon
gång, att han just söker mig. Axels beteende är såsom förut, så ojemnt
och oroande.
Ack ändå, om någon finge läsa mitt album, hvad den skulle tycka att jag
är för en egenkär, kanske dum person. Inbilla mig att en gosse vid den
åldern vore så svag för mig! Ja, denne någon, läsaren skulle säga: »hon
är icke nöjd med den kärlek, hon väckt; hon inbillar sig äfven ha gjort
intryck på -- ett barn. Troligen tror hon, att hela det manliga slägtet,
gubbe, man, yngling och gosse skall för henne känna sympatier.«
Hvad skulle jag svara härtill. Intet annat än hvad jag tror vara
sanningen med Axel. Men jag skulle tillägga något annat, att gossens
värma för mig smärtar mig djupt. Tänk om han derigenom blefve en oduglig
varelse, en planta, knuten i vexten genom solens altför varma strålar.
(Solen, det är kärleken, men icke jag).
d. 2 Juni.
Josef är här. Denna tanke kommer mig att glömma naturens skönhet, som
snart är i sitt högsta. Glömma, nej, men förstå den bättre. Alla träd,
alla buskar, alla blommor äro mina vänner mer än förut; de sympatisera
med min kärlek.
Josef har börjat lära mig botanik, och han säger att han är nöjd med sin
discipel. Jag måste medge, att jag sjelf förvånar mig öfver mina
framsteg. Man har säkert mera ambition, när läraren är den man älskar.
Stundom gör Josef sig lustig på min bekostnad; det är, då jag uttalar de
latinska namnen. Han säger att jag nog mycket bryter på fransyska då.
-- Nå men, gode Josef -- sade jag -- jag lemnar ju inga bokstäfver bort
i slutet, jag läser icke u som y och så vidare.
-- Men Celia har en så rolig tonvigt. Läs nu till exempel upp det der
latinska namnet.
Jag gjorde så och Josef utbrast skrattande:
-- Det heter icke _Primuula Veriis_, utan _Priimula Veeris_.
Jag började också att skratta. Att begå sådana små misstag, och sedan
bli rättad af Josef, är så roligt.
Med anledning häraf gaf Josef mig äfven en komplimang:
-- Den som så gerna har orätt, har icke ett despotiskt sinne. Min Celia
kommer aldrig att vilja föra toffeln. Dertill är Celia för mycket
qvinna, qvinna i ordets höga och ädla mening.
d. 5.
Jag hade nyss slutat min lektion med små flickorna och var i tamburen,
för att kasta på mig »polkan« och hatten. Jag hade kommit öfverens med
Josef, att möta honom i parken.
Då inkom Axel helt andtruten och ändå blekare än vanligt. Han tycktes
vilja tala, men icke kunna det. Jag frågade, om han hade något att säga
mig.
-- Om jag har att säga? Ja, mamsell Värn, jag har det.
Efter sin »relegation« hade han, då han någon gång talat till mig,
undvikit namnet. Nu kallade han mig mamsell Värn. Jag skulle bordt bli
glad deröfver, men det smärtade mig. Säkert hade titulaturen kostat
honom ansträngning. Jag svarade:
-- Hvad är det då, Axel har att säga mig?
-- Jag ville fråga Celia någonting. När man håller af en menniska, när
man mycket håller af en menniska, är det då rätt, att icke berätta för
den om de faror, som kunna hota?
-- Nej, det är orätt. Man bör låta henne få veta sådant -- svarade jag,
till hälften obeslutsam, till hälften undrande, hvart detta skulle leda.
-- Än om man derigenom skulle bereda den afhållna varelsen stor sorg --
fortfor gossen med en förstulen blick.
-- Ja, blott det länder till verklig nytta för den person man håller af,
så bör man icke undanhålla henne sanningen.
-- Godt; jag har det ifrån Celias egen mun. Nu vet jag, hvad jag har att
göra.
Med dessa hemlighetsfulla ord lemnade Axel mig; jag måste medge, att
hans tal verkat dåligt lynne hos mig för hela dagen, så att äfven Josef
undrade deröfver. Jag förtrodde dock icke åt Josef Axels fråga. Mån' jag
gjorde orätt deri?
d. 25 Juni.
Jag är blek och matt. Jag har legat sjuk, illa sjuk. Jag har yrat, sett
syner, som dock så nära slogo in med verkligheten.
Hvad är dock sjukdom, deri man vanligen ligger utan medvetande, emot den
sjukdom, som emottager oss sedan vi blifvit friska. Jag menar den bleka
hopplöshetens sjukdom, medvetandet att vår skönaste dröm varit en falsk
illusjon, att tron på den älskade varit en ... vantro.
Ofta tänkte jag, under de få så lyckliga, månaderna: »månne icke denna
lycka är för stor för Celia?« Men jag vågade icke länge tänka en sådan
tanke. Jag afbröt den och beslöt att lefva i den närvarande stundens
lycka.
Nu finner jag att min lycka var för stor för denna jorden. Derföre är
min olycka nu större, än fruktan nånsin kunnat förespegla mig den.
Säkert måtte Celias natur vara bra stark, då hon icke dukat under för
ödets hårda slag. Vansinne hade varit bättre.
Dock nej, min Gud, jag vill icke knorra emot din försyn, dina
outgrundliga vägar. Kanske har du igenom den hårda pröfningen velat föra
Celia till dig. Celia glömde under lyckans dagar så ofta bort dig för
... _honom_. Nu får så icke mera ske. Gud skall bli Celias vän.
d. 26.
I går ämnade jag uppteckna hvad som gjort mig så olycklig. Då hade jag
icke mod dertill. Pennan gick icke. Mitt hufvud började svindla.
Dessutom tänkte jag: om jag på pappret tecknar mitt lifs sednaste
händelser, så är det likasom att fördubbla smärtan, att känna den tvenne
gånger.
Det kan vara så. Dock kan det äfven ha sin tröst. Mitt fattiga album är
ju min enda förtrogna. Det bör lätta sorgen att öppna hjertat för en
vän, vore äfven vännen stum.
Och framdeles i en verld kan det vara mig kärt att för någon deltagande
vän få förtro det, som ligger mig på hjertat. Jag känner att jag icke
hade mod att mundtligen meddela mig, icke ens åt min bror Clinton, men
skriftligen kan jag förbereda denne vän. Derföre jag vill försöka.
Det var den åttonde Juni, på eftermiddagen. Jag höll på med Lina och
Bina, då små flickorna Elin syntes på gården och tycktes tala med Axel.
Snart inkom äfven Axel och berättade att han gick de små flickornas
ärende. De hade fått lof af sin magister, och ville nu rätt gerna gå att
duscha i sällskap med mina små flickor. Jag gaf då efter och menade, att
de kunde komplettera sin timme sednare. Små flickorna blefvo
naturligtvis mycket glada.
Då jag efter vanligheten ville följa med, sade lilla Hilda Elin:
-- Åh, icke behöfver mabonne besvära sig att komma med oss. Jag är ju
ren tretton år och duschen är allsicke farlig.
Jag blef liksom litet flat öfver denna Hildas artighet, som nog mycket
hade tycke af oartighet. Jag insåg att barnen helst ville vara för sig,
och jag beslöt att icke »besvära« dem med min guvernants-person.
Sedan flickorna bortgått, blef Axel glödande röd öfver hela ansigtet,
och han sade:
-- Celia må veta, att det är min merit att Celia icke gick med till
duschen. Jag bad Hilda svara impertinent. Eljest skulle jag icke hos
»mabonne« talat godt för dem.
-- Och hvad vann Axel på det, om jag får fråga?
-- Det att jag nu får rå om Celia ensam -- svarade Axel med en ovanligt
stolt min och hållning.
-- Det der låter bra besynnerligt, vet Axel. Tänk om Celia icke skulle
låta så der rå om sig?
Axel blef nu i hast blek och sorgsen. De djupa, alfvarliga ögonen
kastade han på mig.
-- Har den stackars lilla Axel allsintet värde för Celia?
-- Åja, mycket. Sätter Axel sådant i fråga?
-- Minns Celia, hvad jag för några dagar sedan talade om faror, som
kunna hota. Än om dessa faror voro Celias?
-- Hvilka, hvilka? säg Axel.
-- Om jag spått sannt, skall Celia då hata mig?
-- I himlens namn, gosse, säg ut!
-- Det kan icke sägas af mig, men det kan erfaras af Celia. Vill Celia
erfara det? Får jag på en liten stund rå om Celia? Lofvar Celia lyda
mig?
-- Hvad skall jag erfara? Hvar skall jag erfara det?
-- Följ mig. Var icke rädd för den lilla gossen till vägvisare.
Han tog mig i handen och jag följde mekaniskt. Jag kände huru Axels hand
darrade. Vi kommo till ändan af parken, der en tjock, vild skog vidtog.
Axel sade numera ingenting. Vägen upphörde. Vi voro i skogen. Jag
frågade, hvart han ville föra mig.
-- Var tyst och stilla -- svarade gossen -- följ blott mig.
Och sedan vi ännu några minuter gått den obanade stigen, sade Axel med
en sakta röst, men hvars hemskhet ännu griper mig:
-- Sakta Celia, gå sakta. Snart äro vi framme. När jag lägger fingret på
munnen, så skall Celia blott ..... höra.
En outsäglig oro intog mig, men jag skyndade efter min vägvisare, tills
han stannade och lade fingret på munnen. Vi voro vid en naturlig
jordvall, som dolde utsigten framåt.
Jag vill ej ens åt pappret anförtro det samtal, jag här bevittnade;
blott de sista orden må här stå qvar, såsom den svarta ruinen tyder den
plats, der elden härjat.
De lydde: -- Ja ja, du är alldeles som de onda englarne. Du är
förförisk, du hittar på utvägar, du är icke _dum_, du! Ack om Celia
sjelf vore här och hörde på hvart enda ord ur din mun .... Men tyst, jag
har en tröst. Du är en djefvul. Huru kan hon, som är en engel, bli
lycklig med dig, som är en djefvul. Celia skall bli olycklig, det är min
tröst. Ja, jag vill underhjelpa er förening.
En hopplöshetens is hade lagt sig kring mitt hjerta. Hade slaget, som
träffade mig, varit lindrigare, då tror jag visst, att jag fallit
sanslös ned. Slaget var för hårdt. Jag dånade icke.
Under hofrättsrådinnans sista ord kände jag ett begär att träda fram för
deras åsyn. En motvägande afsky höll mig tillbaka. Jag stod orörlig som
en bildstod.
Snart hörde jag steg, som aflägsnade sig; de hördes icke mer. Då såg jag
mig om efter Axel. Han satt på ett litet afstånd ifrån mig. Sin näsduk
hade han bundit kring öronen ... af grannlagenhet, för att icke jemte
mig höra deras hviskningar. Jag gick till honom och upplöste dukens
knut. Då sade han gråtande!
-- Nu hatar säkert Celia mig värre än döden?
-- Nej, Axel. Jag vill gråta tillsammans med dig. Du är min skyddsengel.
Kom Axel, jag vill stödja mig emot din arm; du skall föra mig till ditt
hem, som snart icke är .... Celias.
Svindlande och utan att vidare tala kom jag i min kammare. Snart låg jag
utan medvetande och i feberyrsel.
* * * * *
Små flickorna berättade mig, att jag i yrseln talat obegripliga saker,
som ... ingen kunde begripa. En gång, när hofrättsrådinnan kom till min
säng, hade jag sagt: -- gå bort från mig; du vill säkert förgifta mig,
elaka qvinna. -- Och så ofta hon förnyade försöket att pyssla om mig,
hade jag alltid haft något elakt ord tillhands. Slutligen öfverlät hon
vården om mig åt gamla fröken.
d. 27.
I dag har jag uträttat ett och annat för min närvarande belägenhet
nyttigt och nödvändigt. Jag har skrifvit afskedsbref till Josef. Jag
sade honom öppna sanningen, att jag af en händelse kommit att höra hans
enskilda samtal, d. 8 Juni, med hofrättsrådinnan, och då jag nu kände
hans åsigter om ett och annat i verlden, äfvensom hans beteende i
enlighet dermed, så förstod han väl äfven sjelf, att jag icke ville
förena mig med honom. Föröfrigt nedskref jag inga onyttiga förebråelser;
jag önskade honom blott en annan älskarinna, som mera kunde sympatisera
med honom.
Vidare hade jag med fröken Dorothée en hemlig underhandling, deri jag
förtrodde henne, att vissa händelser timat, hvilkas oundvikliga följd
var, att jag måste lemna min kondition om par dagar. Jag bad henne
underrätta hofrättsrådinnan derom.
Den gamla fröken blef häraf icke så förvånad, som jag hade trott. Hon
suckade och såg på mig medlidsamt, liksom hon skulle anat orsaken till
min begäran. Fröken Dorothée har icke så liten observationsförmåga; det
kan verkligen hända att hon genomskådat sin syster.
Hon lofvade att för hofrättsrådinnan yppa mitt beslut.
d. 30.
Jag har emottagit Josefs svar uppå mitt bref. Med hvilka andra känslor
öppnade jag detta bref, det sista, än alla de förra. Huru hastigt var
icke sigillet brutit på de förra brefven, huru långsamt och dröjande nu!
Hvilken skillnad äfven på den nuvarande Josef och den förra! Den förra
värdig mina ömmaste känslor, den nuvarande ovärdig dem alla, en
menniska, som sätter sig öfver allt hvad samvetet anser rätt och heligt,
»en ond engel -- sade ju hofrättsrådinnan -- hvars förtjenst är att
hitta på utvägar och att icke vara _dum_«. Huru beklagansvärd är icke
menniskan, då hon måste medge, att hennes hjerta farit vilse i dess val,
att kärleken gjort henne blind!
Redan har jag brännt upp alla hans bref, alla utom detta sista, det enda
i hvilket han omaskerad talat mig till. Brefvet är kort; det må få plats
i mitt album.
»Celia!
Af den fasta ton, som råder i ert bref, finner jag att ert beslut är
fast och oryggligt. Derföre vill jag icke genom något vanmäktigt försök
att kullkasta detta beslut falla er besvärlig -- -- allt emellan Celia
och mig är nu förbi. Jag ville ingripa i ödets rättigheter; dess dom har
träffat mig. Tänk om mig hvad ni vill ... jag skall icke klaga. Säkert
är att jag om Celia skall tänka det bästa. Ni är en engel, den hvarken
jag eller någon man är värdig. Farväl, farväl! Glöm
Josef«.
Detta bref, så bevekande det än är skrifvet, har icke kostat mig en enda
tår. Deraf finner jag, att jag skall glömma honom. Jag behöfver icke ens
bjuda till; det skall gå af sig sjelf.
d. 1 Juli.
I dag var afskedets dag. Det var kallt och afmätt emellan min principale
och mig. Särdeles nöjd borde hon varit att bli af med mig. Till mitt
behöriga arfvode hade hon lagt skjutspengar, tillräckliga nog fast för
fyra hästar till min destinationsort. Jag anade att hon skulle gifva mig
förmycket, hvarföre jag helt prosaiskt räknade pengarna, görande dervid
en anmärkning. »Taga är denna gång detsamma som gifva« menade
hofrättsrådinnan. Kanske att jag denna gång menade detsamma, ty jag
anmärkte ingenting vidare. Var Celia denna gång förmycket eller för
litet grannlaga?
Mindre kallt och afmätt var afskedet emellan gamla fröken och mig. Hon
tackade mig för de många glada stunder jag skänkt henne, och tryckte
varmt min hand.
Svårt var afskedet ifrån de små flickorna. De sade, att de icke alls
kunde tro det var mitt alfvar att resa, frågade om de gjort mig något
emot, om de hade altför dåligt hufvud, och mera sådant, som framlockade
tårar ur mina ögon. Stackars oskyldiga barn! Jag tyckte mig i deras ögon
hafva bordt taga mig ut lik en brottsling. De hängde och klättrade vid
mina knän, och ville alldeles icke släppa mig. Slutligen, sedan jag
flere gångor kysst dem, lyckades jag göra mig lös. Jag frågade dem efter
Axel. Bina svarade:
-- Axel har varit klok, han. Axel visste huru svårt det är att ta afsked
af mabonne. En sådan mabonne få vi aldrig, ä'ke det sannt, Lina? Men
Axel var klok, han. Axel rymde, för att slippa ta afsked af dig,
mabonne.
Just då jag tog i låset, för att komma ur tamburen, kände min venstra
hand en spasmodisk handtryckning. Jag vände mig om och såg .....
hofrättsrådinnan badande i tårar.
Händelsen ville att de små flickorna stodo och pysslade med schäsen. Den
gamla fröken höll på med att taga fram åt mig det redan förut
arrangerade reskostknytet. Vi voro således ensamma. Hofrättsrådinnan
sade snyftande.
-- Gud vare med dig, goda oskyldiga barn!
En besynnerlig rörelse intog mig. Jag kysste hennes händer alldeles
såsom en, den der beder om förlåtelse. Hofrättsrådinnan tycktes vilja
säga någonting, i det hon spasmodiskt drog sina händer tillbaka, men i
detsamma inkom gamla fröken, och hela scenen blef blott ett intermezzo.
Nästan utan medvetande kom jag i schäsen, och det bar af. Små flickorna
sutto ett långt stycke väg på fotmanteln, men de kunde tala lika litet
som jag, emedan vi greto så mycket. Slutligen, sedan de följt mig ända
till randen af en stor skog, bad jag dem icke besvära sig längre, emedan
man säkert redan saknade dem i hemmet. Hästen stannade.
-- Kom Bina -- sade Lina i det hon hoppade ner -- efter Celia ber. Det
blir heller icke bättre, fast vi följa. Vi gråta ändå.
De små kröpo upp till mig och kysste mig. Sedan hoppade de raskt ned och
sprungo allt hvad de kunde.
Jag upprepar det än en gång: det är dock hårdt, att så der måsta lemna
varelser, af hvilka man är så afhållen och dem man håller så mycket af
tillbaka, att lemna dem nästan såsom en brottsling, utan att för dem med
ett ord, eller ens med den ringaste häntydning kunna förklara
_hvarföre_.
Åkdonet rullade åter af med stark fart. Men snart kom en lång backe, der
farten fick svalna af, der hästen fick samla nya krafter, och jag söka
samla nya tankar.
Samma väg hade jag kommit året förut. Ack, hvad jag då ansåg mig
olycklig, och ändå var min största olycka blott den att bli guvernant.
Nu är jag icke det mer, och likväl är jag mångdubbelt olyckligare nu än
då. Jag har förlorat tron på menniskohjertats renhet. Hvad jag i fjol
var barnslig!
Just som schäsen hunnit höjden af backen, och hästen ärnade börja ånyo
springa, höll skjutskarlen tömmarna inne, emedan han såg en mensklig
varelse, som tycktes ha någonting att säga. Jag slog upp ögonen och såg
Axel. Han hoppade upp på trampen. Han sade:
-- Jag var redan rädd att små flickorna skulle följa Celia än längre.
Jag skulle då fått lof att springa i skogen, i jemnbredd med hästen,
ännu ett stycke. Kanske skulle jag icke orkat det, och aldrig fått tala
med Celia mer. Är Celia ond på mig, för det jag stulit mig till, att
ännu en gång få vara med Celia ensam?
-- Nej, goda Axel; det kostade mycket på mig, att ej få taga afsked af
dig.
-- Nu är Celia god; det är första gången som Celia är så. Förut, när
någonting sådant händt, har Celia alltid varit missnöjd.
-- Jag har varit tvungen dertill. Det hade icke passat annorlunda. Jag
har nödgats visa mig liksom rädd för Axel.
-- Ack, hvad Celia nu är god! Celia har då verkligen icke varit rädd för
mig?
-- Endast en liten tid.
-- Jag vet hvilken tid Celia menar. En elak tid var det. Den tiden
upphörde samma dag som ..... Celia blef ... sjuk.
-- Ja, goda Axel, det var en elak tid. Derföre är jag af hjertat glad,
att den nu är förbi. Jag tackar dig Axel.
-- Ack, vet Celia, huru mycket jag tänkte, huru mycket jag vakade,
alltsen den första gång, då jag hörde ... någonting. Jag tänkte: är det
rätt eller orätt att säga åt Celia sådant? Slutligen frågade jag Celia
om »faror som hota«. Celia gaf mig lof till att ..... göra Celia ...
olycklig.
Jag tänkte för mig sjelf: en lycka, som är köpt genom inbillning å en
sida och bedrägeri å en annan, är ändå värre än en olycka, som uppkommit
genom sanningens visshet och bedrägeriets afslöjande. Jag sade blott:
-- Jag var än mer olycklig än jag nu är det. Tro det Axel!
-- Celia har vackra och goda ord för mig. Men emellertid var det jag,
som gjorde att Celia finner sig ha varit olycklig just den tid, då Celia
trodde sig ha varit så lycklig. Och det är jag, som gjort att Celia är
olycklig nu. Olycklig, olycklig, och det genom Axel!
Dessa ord sade han halfgråtande, men återtog sedan med en själfull ton,
hvarvid hans sköna ögon lyste:
-- Ack, om jag någongång kunde godtgöra det onda jag gjort den Celia,
som jag håller af framför alla andra menniskor i verlden, framför
lekkamrater och syskon, framför min ... _egen mor_!
-- Det behöfver icke godtgöras, då det onda var godt.
-- Ack ändå, att jag skall vara så liten, så barnslig! Vore jag stor och
rik och mäktig, jag skulle bli Celias riddare; jag skulle besvärja alla
de faror, som _kunna_ hota, afvärja alla de faror, som verkligen _hota_.
Celia småler. Nå kanske vore det gammalmodigt och dumt. Men vet Celia?
Jag skall efter en liten tid, en ganska liten tid, ett år eller så, bli
student. Jag måste rätt snart bli student. Det skall bli annat. En
student är i våra tider lika god som en riddare var fordom. Jag skall
bli student för Celias skull. Jag skall bli Celias riddare!
Han såg på mig, liksom han väntat något svar. Men då jag icke svarade
... jag kunde heller icke svara ... sade Axel:
-- Du tror kanske icke på hvad jag säger. Tror Celia icke, att jag för
Celias skull vore färdig till allt ... Nej Celia, du måste tro mig. Gif
mig ett bevis på att du tror mig. Ack, vet Celia, jag hade någonting att
säga, någonting att begära.
-- Så säg det ut, snälla Axel. Om möjligt är, skall jag bifalla din bön.
Axel skakar på hufvudet. Jag menar det alfvarsamt.
-- Ack vet Celia -- hviskade Axel -- jag drömde denna sista natt, att
... du kysste mig. Kan drömmen få bli sanning?
Jag rodnade inför den fjortonåriga gossen, och sannerligen, jag skulle
ha afslagit hans djerfva bön, derest jag icke i hast fått en idé. Huru
ofta hade icke under ett halft års tid mina läppar vidrört ovärdiga
läppar. Kunde det då vara ett brott, om jag en gång, blott en enda gång
kysste den trogna, ädla och rena Axel?
Blygt såg han på mig, och då han i mina blickar fann gensvar, vågade han
sig högre upp och tog af mig den kyss jag ... så gerna gaf. Sedan
tryckte han min hand och sade:
-- Farväl, engel Celia! Vore jag här längre, skulle jag förgås af
sällhet. Men jag vill lefva för Celia. Gud skall låta oss se hvarandra
åter. Farväl!
Så sagdt, hoppade han ner och gick åt hemmet. Jag såg efter honom. Jag
väntade, att han än en gång skulle se sig tillbaka. Så skedde ej. Han
försvann vid vägens krökning.
Skjutskarlen såg undrande på mig. Jag vinkade att han skulle köra.
d. 4 Juli.
Jag var olycklig, jag var husvill. Det sednare är jag icke mer, det
förra mindre. Goda menniskor ha erbjudit mig tak öfver hufvudet; deras
vänskap har lindrat min olycka.
Ja, det var en lycklig instinkt hos mig, att fly till Mainola vid
Mallasvesis strand, att fly till Anna Degerberg.
Jag har i halfklara ordalag förklarat för Anna orsaken, hvarföre jag så
snöpligen lemnade min guvernantsbefattning. Anna har tyckts förstå en
halfqväden visa; åtminstone har hon icke gjort mig några frågor. Jag bad
Anna, att på än längre afstånd antyda sanningen för hennes föräldrar.
Detta tyckes Anna gjort med all grannlagenhet; så mycket kan jag förstå
af föräldrarnas hjertliga och innerliga beteende emot mig.
Jag sade till kaptenen, det jag tagit mig friheten att komma till
Mainola blott för så länge, som behöfdes att skaffa mig en ny kondition.
Då sade han:
-- Kondition, nej! Jag har mycket ångrat mig, att jag i fjol lät mamsell
Värn lemna oss. Icke äro vi mycket rika, men icke inser jag, hvarföre vi
ej kunna orka med några barn till. Låt mig hädanefter kalla dig: Celia,
mitt barn.
Han kysste mig på pannan och fortfor:
-- På det du icke må anse dig för en onyttig medlem i vårt lilla
samhälle, har händelsen fogat följande. Min ungdomsvän, länsman Sabell
har, måhända genom någon liten oordentlighet, förlorat sin syssla. Han
har tre barn, två flickor och en gosse. Den äldsta af dem, Emma, har jag
förbehållit för min del. Hon är tolf år. Det torde vara onödigt att
bibringa henne utländska språk. Endast litet historia och geografi samt
räkna. Det der är väl Celia så god och lär henne. Några stränga
läsetimmar behöfva icke komma i fråga. Gör det liksom för ditt nöjes
skull. Annas sak skall bli att instruera lilla Emma i sådant, som rörer
hushållet .... För resten skall du, min Celia, bli mig såsom sagdt ett
eget barn. Förstår du mig, och vill du gå in på mitt förslag?
Jag var så rörd, att jag icke med ord kunde uttrycka min tacksamhet, men
kaptenen kysste mig än en gång på pannan. Han tog min tystnad för hvad
den var. Den som tiger, han jakar.
Sedan, för att surprenera så mig som Anna, hvilken hade inkommit i
detsamma, öppnade han sin kammardörr och framdrog derifrån en blyg och
försagd flicka. Det var den ifrågavarande Emma, en rosenröd, nätt
flickunge, den Anna genast gick att kyssa. Jag naturligtvis likaså.
Åter har således för mig uppblomstrat en lycka. Här bland dessa goda
menniskor skall jag återfå tron på det vackra i menniskohjertat.
Jag hinner ej mera. Vi skola ut att ro på Mallasvesi. Dertill ha vi lof,
dock icke ... utom viken.
d. 15.
Min lilla Emma är läraktig, så att det är rätt roligt att informera
henne. Derigenom att hennes läsetimmar icke äro så strängt markerade, är
jag rädd att hon snarare läser för mycket än för litet. Under
mellanstunderna öfverhopar hon mig med frågor om ett och annat i
naturen, hvilka jag, skam till sägandes, ofta icke kan besvara. Derjemte
har hon anlag för en grundlighet, som bland flickor icke är särdeles
vanlig.
En gång, sedan vi haft en geografisk lektion, tycktes Emma mycket
fundersam. Jag frågade, på hvad hon grubblade.
Jo, vet Celia -- sade hon (ordet mabonne skulle så mycket mindre passa,
som vi nästan sagdt äro systrar) -- jag funderar på, huru jorden ändå
kan vara rund. När jag först läste det, tyckte jag att det var så lätt
att förstå, och så naturligt, men nu först efteråt tycker jag, att det
dock är bra konstigt.
Jag anmärkte då, att af alla kroppar är klotet den enklaste, så vida det
öfverallt är lika till sin yta. Tillika anförde jag den vanlige
sanningen, att till och med höga berg på ett så stort klot som jorden
icke kännas mer än sandkorn på ett vanligt litet klot.
-- Ja, nog förstår jag det alltid -- svarade den lilla tviflerskan --
men visst är en pannkaka också bra enkel. Jag tycker jorden just kunde
vara som en pannkaka. Och vet Celia, hvarföre jag tycker så. Jo se, för
det första: man talar om att resa till verldens slut. Vore nu jorden som
en pannkaka, så kunde den ha ett slut, som sku' säga halt. Det vore
roligt att få se detta slut.
Jag förklarade då, så godt jag kunde, att jordens slut är på hvarenda
punkt på dess yta _åt det blåa till_, och att man kunde föreställa sig
resa ifrån jordens medelpunkt åt ytan till, för att ha det nöjet att se
jordens slut.
-- Nå nå, jag skall fundera på saken, kanske är det så. Men för det
andra: om nu jorden är ett klot, så finns det väl en öfre hälft och en
undre. Redan det är underligt, huru de menniskor, som finnas på sidorna
af klotet kunna stå der och hållas. Men ännu underligare är att de, som
äro under klotet, kunna gå och stå med fötterna uppåt och hufvudet
neråt, ty på hufvudet lära de väl ändå icke stå och gå. De likna ju
flugor, som kunna gå på väggen och under taket.
Jag började nu tala om jordens attraktion, som gjorde att ingen del af
jorden kunde anses stå ofvanom den andra. Vidare, att om så vore, skulle
vi sjelfva, ifall vi om dagen vore ofvanpå, om natten vara underom
klotet.
Kaptenen, som afhört diskussionen med mycken uppmärksamhet, och ville
komplettera min förklaring, inföll småleende:
-- Alla lefvande varelser, hvilka äro skapade med fötter, äro så
skapade, att de skola gå på dessa fötter. Fötterna skola vara närmast
jorden. Att menniskan icke faller bort från jorden, verkas af jordens
dragningskraft. Som jorden åter är en i rymden fritt sväfvande kula, som
ständigt vänder sig kring sin axel, så kan intet upp eller ner komma i
fråga. Om du, lilla Emma, kastar den der bollen i luften, så vet du
sannerligen icke hvilken sida, som är den öfra eller den undra.
Den lilla funderade åter några ögonblick, innan hon invände:
-- Pappa sade, att fötterna skola vara närmast jorden. Men flugorna, när
de gå under taket, hafva sina fötter alldeles ifrån jorden, och kroppen
närmast.
Kaptenen hviskade mig i örat, att hans förklaring verkligen var litet
haltande. Jag skulle icke varit i stånd att svara på Emmas invändning,
och jag rodnade ... å kaptenens vägnar, ty jag trodde, att icke heller
han var i stånd att lösa frågan. Men jag bedrog mig.
-- Det der kommer af tvenne orsaker. För det första har äfven taket,
liksom alla kroppar sin dragningskraft för sig, som i någon mån
upphäfver jordens dragningskraft. Oaktadt denna dragningskraft är
miljoner gånger mindre än jordens, kan dess verkan dock vara stor nog på
mycket lätta föremål, som befinna sig mycket nära eller invid. Nu är det
väl också sannt, att till exempel en fjäder, ett dammkorn vanligen
faller till golfvet; det kommer deraf, att de icke hafva fri
rörelsekraft och således lyda jordens öfvervägande dragning. Det lätta
kreaturet flugan deremot har rörelsekraft, och i någon mån vilja; då
flugan spatserar under taket, är det säkert, att hon äfven något
anstränger sig, för att hållas der; detta skulle dock icke lyckas, om
icke äfven taket hade sin dragning, hvaraf flugan betjenar sig. Kan Emma
nu säga, hvarföre flugan kan spatsera under taket?
-- Ja, för att flugan är så lätt, för att taket drar till sig, för att
flugan har starka ben, och för att flugan _vill_ spatsera under taket.
Kaptenen skrattade rätt godt, af nöje öfver Emmas naiva uppfattning. Det
kan nog hända, att hans förklaring icke så alldeles var byggd på
vetenskapliga grunder, men hufvudsaken var vunnen. Emma trodde på honom,
förstod på sitt sätt saken och var nöjd.
d. 20.
Jag har afsmak för att vidare skrifva i detta album. Hvad skola de
fridfulla, idylliska scener, jag numera upplefver, ha att göra med de
skakande, jag här upptecknat. Hvarenda gång jag öppnar denna portfölj,
vakna hos mig hemska minnen. Hvarföre skall jag då så ofta öppna den!
Jag skall börja hålla ett annat album, hvilket jag vill kalla mitt
Mallasvesi album, eller _fridens bok_.
Härifrån skall jag blott göra undantag, då något särdeles gladt eller
särdeles sorgligt inträffar, eller ock, då jag har någonting att skrifva
om personer, hvilka spelat en vigtig roll i detta föregående _orons_
album.