_Celia_.«
d. 15.
Hvad den Clinton var god, som kom. I går afton kom han. Jag kände hans
steg, och glädjen bragte mig att darra. När han sedan trädde in och
omfamnade mig, så kunde jag först ej annat än gråta. Äfven Clinton gret.
När vi sedan började tala, var det icke om sådant, som mest låg oss på
hjertat, utan om bara lappri. Ack hvad vi voro barnsliga då, men det var
så roligt.
Man var grannlaga nog att en lång stund lemna oss allena. Slutligen kom
thébudet. Hvad Clintons min då blef förändrad! Icke tafatt eller blyg,
utan så ungefär, som jag föreställer mig en tapper generals min bli, då
han skall emot fienden. Det var icke utan, att jag blef litet rädd för
min herr brors krigiska min. Men Clinton smålog åter och sade: var du
helt lugn, Ina.
Clinton har sagt att han tycker Ina vara ett mera heroiskt namn än
Celia, som han påstår är nog smäktande. Derföre använde han väl nu mitt
andra namn, för att förjaga min rädsla.
När vi inkommo i salongen, presenterade jag min bror för min principale.
Vid pass tio fremmande sutto kring thébordet, deribland tre yngre
herrar. Dem tycker jag hofrättsrådinnan kunnat i sin tur presentera för
Clinton, men när hon det icke gjorde, såg jag tydligen på Clinton, att
han ansåg sig litet sårad. Clinton har i all sin dar varit en folkets
man och burit agg eller fördom emot allt förnämt, emot allt, som kännes
af »la haute volée.« Af förnämt folk pretenderar han en särdeles
uppmärksamhet och artighet, som dock måste vara skiljd ifrån tillochmed
det ringaste sken af nedlåtenhet. Högfärden och bålheten (på hvilkas
möjlighet och verkliga tillvaro han är klok nog att tro) är i Clintons
ögon lika förhatlig, antingen den af dumheten hålles öppen för dagen,
eller af klokheten insvepes i nedlåtenhetens slöja. Jag borde icke vara
elak, men nog tror jag att Clinton denna gång ansåg det förra vara
fallet. Alltnog, jag vill försöka påminna mig en del af det samtal, som
uppstod emellan hofrättsrådinnan och min bror.
-- Har herr Wärn förut varit i Åbo?
-- Nej, gudskelof. Dock har jag hört sägas, att en sådan stad finnes
till.
-- Ni är icke mycket artig emot vår stad, och ändå har Åbo rätt många
vackra nöjen att bjuda på.
-- Artighet har aldrig varit min sak, och hvad nöjen angår, bryr jag mig
icke så mycket om dem.
-- Nå, men hvarföre då alls komma till det arma Åbo, när man har sådana
antipathier? -- invände gamla fröken.
-- Jag kom hit egenteligen för min systers skull, för att se, huru det
ville ha sig för henne här.
Oh, mon Dieu, hvad jag blef slagen af dessa den obarmhertige Clintons
ord! Jag både bleknade och rodnade. Äfven de öfriga i sällskapet blefvo
så häpna öfver en sådan uppriktighet, djerfhet eller oförsynthet, att de
icke visste, hvad för tillfället var att göra eller säga. Slutligen sade
assessor Abelin (månne af själsnärvaro, klokhet eller dess motsats?):
-- En syster har jag aldrig haft, men dock förstår jag, att om jag ägde
en sådan, skulle jag förfara alldeles som magister Wärn.
-- Assessorn skulle kanske vilja tvinga menniskorna att vara lika ömma
emot er syster, som ni vore det sjelf -- inföll fröken Dorothée, icke
utan en portion salt i tonen.
-- Ja, så menar jag -- svarade assessorn.
Clinton har en särdeles förmåga att skifta färg efter omständigheterna.
Det menar jag ej, att min bror, hvad man kallar, vänder kappan efter
vinden, utan det, att han förstår betjena sig af små omständigheter och
vända dem sig till fördel, alldeles såsom en klok general vet att
profitera af en än så liten fiendens oförsigtighet och på den grunda sin
seger. Clinton sade nu småleende:
-- Detta lär dock vara för mycket begärdt; lika ömma kunna de andra ej
vara. Men litet, helt litet.
Dessa Clintons ord voro sagda så i allmänhet, att ingen lämpligtvis
kunde bli stött öfver dem, om man äfven anade, att de syftade på hans
syster. Hofrättsrådinnan fick en mycket blid uppsyn och nämnde några ord
om sin längesedan aflidne broder, den hon påstod sig hållit af mera än
af sig sjelf. Sedan sade hon till mig, med mera lif i sitt ansigte och
en hjertligare ton, än nånsin förut:
-- Drick, ma chère, théet, innan det kallnar, och var för all del ej så
alfvarsam. Våra soiréer skola vara glada och icke seriösa. Befaller
magistern en kopp till?
Snart var konversationen åter i full gång, och, så bror han är till mig,
måste jag ändå medgifva, att Clinton var själen deri. Det var liksom
fjärilen i hast vågat sig fram ur sitt hårda skal. Han ställde så till,
att frågan om Åbo upptogs åter, och se denna gång var Clinton icke en
sådan tvärvigg som i början. Han nedlät sig ända till reservation för
sina förra yttranden om staden, och medgaf skrattande, att det ibland
här i verlden roar honom att spela en smula radikal.
Hvad jag hade fruktat i anledning af Clintons första impertinenta svar,
det att man skulle anse honom för en verldsföraktande tölp, en cynisk
filosof, inträffade således icke. Tvertom, belåtenheten med honom, att
icke säga högaktningen, steg alltmer; ja, hans personlighet tycktes
skänka glans äfven åt hans syster. Till den stackars Celia, som alla de
föregående aftnarna sutit tyst och i det närmaste oantastad vid sin söm,
började nu en och annan af sällskapet att adressera några ord. Bland dem
vill jag specielt nämna assessor Abelin, som aldrig förr bevärdigat mig
med en sådan ära.
En rolig sak måste jag ännu uppteckna, icke så mycket för att orden
smickrade mig, som fastmera för det de sades just vid detta tillfälle.
Jag är smickrad på Clintons vägnar, ty hans är väl förtjensten af att
hans syster blef litet bemärkt, som visst icke skett, om Clintons person
saknats i sällskapet. En af de yngre herrarne sade till sin sidokamrat
halfhögt: »vid Gud, hon är ganska täck, den der, och melankolin klär
henne bra.«
Nej, nog var jag ändå bra barnslig, som uppskref sådant. Jag skall akta
mig framdeles. Ty kanske, -- nå ja!
d. 28.
Hvad tiden löper hastigt, då Clinton är i staden. Åtminstone hvarannan
afton är han här. Han har blifvit förvandlad till den finaste hofman,
som bjuder till att vara alla i smaken. Med gamla fröken spelar han
schack, med hofrättsrådinnan bräde. Och han är så treflig, när han
spelar; han lefver icke endast i spelet, utan har äfven tankar för
annat. När han vinner, ser han blygsam ut, förlorar han, så är han glad.
Härigenom hafva hans aktier stigit, och hans systers i proportion. I
thorsdags proponerade gamla fröken att få kalla mig du. Dagen derpå
gjorde hofrättsrådinnan detsamma. Nu känner jag mig naturligtvis mera
hemmastadd.
d. 12 Oct.
I går afton var vackert månsken. Jag visste att Clinton den aftonen icke
skulle komma till oss. Derföre roade det mig att gå ut och spatsera.
Jag valde en af dessa småtäcka anläggningar på Nikolai torg, dem man på
malice kallar »kalfhagar«, och dem man är barnsligt fåfäng nog att icke
skänka något särdeles förtroende. Pruderie har aldrig varit min sak, och
jag vågade mig in i en af dem, så ensam jag var.
Höstens nedfallande blad fängslade med sitt lätta prassel mitt öra,
medan mitt öga hvilade på den majestätiska domkyrkan, som talade om
dunkla, förgångna tider.
Det var så tyst som om midnatt, oaktadt klockan icke var mera än half
åtta. Ingen isvoschtschik skramlade med sin droschka, eller hojtade med
sin -- hesa stämma.
Då hörde jag hasigt tvenne personer samtala. Den ena sade:
-- Nej, vet du bror, nog är det fåfängt att söka fjella den fisken. Hon
har redan nappat på en annan krok.
-- Hofrättsrådinnan Segerskjöld; det är omöjligt.
-- Du känner då icke medicinæ-kandidaten Wärn, bror till den der ...
Mera ville jag icke höra. Oberäknadt hade jag redan hört för mycket. Jag
skyndade bort och undrade, huru lätt man här i staden hittar på det ena
eller andra ryktet. Emellertid beslöt jag att icke lemna Clinton
alldeles oantastad.
När han i dag kom hit, började jag med en invit på långt håll, men lät
småningom cirkeln blifva allt trängre och trängre. När Clinton fann, för
hvem jag brydde honom, sade han:
-- Du är min syster Celia, och kan så mycket misstaga dig. Säg, var det
verkligen ditt alfvar?
Jag rodnade, emedan jag fann att jag sagt en dumhet. Jag ville dock icke
ännu ge saken förlorad, utan försvarade mig -- så der lamt.
-- Vet du, Celia, hvilken annan qvinna hellre än hofrättsrådinnan! Ty
jag har sökt utforska henne och funnit, att en sådan karakter som hennes
_vore i stånd till allt_.
Clinton föll i ett djupt begrundande, hvarpå han hastigt sade:
-- För att du icke framdeles måtte råka i sådana illusioner, vill jag
resa bort. Och det sist i öfvermorgon. Hvad jag sade om din principale
kan du emellertid anse som mitt enskilda tycke. Jag är icke hitsatt att
stifta ofrid. Hufvudändamålet med min Åbo-vistelse är vunnet. Celia
kommer nu att ha det bättre.
Jag sökte öfvertala honom att bli qvar, att icke låta mina dumma ord
vara en anledning till bortresa. Det halp icke. Clinton var obeveklig.
Dock sade han än en gång:
-- Emellertid Celia, har jag vunnit mitt mål. Du _skall_ ha det bättre.
Tro mig det, Celia.
Det var icke utan att Clintons ögon voro fuktiga då, fast han är en
karl.
d. 15 Okt.
Clinton for enligt sitt löfte. Hvad skall jag tänka? Vill han undvika
till och med skenet af att vara lycksökare? Eller ville han för mig, för
sig, bemantla den möjliga, uppkommande ..? Nej det är omöjligt, såvida
jag måste tro på hans egen förklaring, hans egna ord.
Men han höll sitt ord, hans beräkning slog ej fel, den raske Clinton! Nu
är jag såsom barn i huset. Nu hålla alla af mig. Gamla fröken klappar
mig då och då och kallar mig »mein erster Traum«. Hofrättsrådinnan
klappar mig äfven och säger på engelska (lycka att jag känner något af
detta språk) »jou handsome girl«. Jag är icke riktigt säker på, om det
der e skall vara i slutet af adjektivet eller icke, men saken är
densamma.
Ja, ja, ja, jag var felet till att Clinton for bort. Så mycket ondt ett
enda ogrannlaga ord kan verka!
d. 1 Nov.
Nu är jag här åter med mina disciplar. Lina och Bina blifva allt mera
läraktiga; det fröjdar en guvernants själ! Redan visste de på chartan
utpeka, hvar hafvet är och hvar landet. Till och med visste de säga,
hvar den största ö i Europa ligger ... England! Skulle någon tro, att
jag, min usla stackare, kunde åstadkomma så lysande resultater.
En osed, som mina små flickor ha, hoppas jag nu hafva vant dem ifrån,
men det är icke utan att jag har likasom litet samvetsqval. Då de äro i
samma lexa, och jag förhör dem på en gång, så händer naturligtvis lätt,
att den ena den ena gången vet mera, den andra systern den andra gången.
Råkar den tillfrågade då icke kunna svara, så hviskar systern och det
tillochmed icke »caché«, utan så högt, att jag ganska väl hör det. Det
ser ut som skedde detta icke egentligen för att hjelpa systern på
trafven, utan mera för att utmärka sig sjelf. Detta är redan mycket
illa, men icke nog dermed. Svarar den tillfrågade då icke efter den
hviskandes ingifvelse, så blir denna förargad och säger helt högt: »å
nej, icke är det så, utan så här är det.« o. s. v. Den förra blir då
åter stött, och sålunda har ganska ofta uppstått ett rätt lifligt gnabb
midtför min näsa. I dag gick det så långt, att Lina slog Bina, allt
under sjelfva lektionen och i deras värda lärarinnas närvaro. Då kunde
jag icke underlåta att ge Lina en ganska alfvarsam luggis. Som jag har
oinskränkt frihet att välja emellan de straff, hvilka af min principale
äro bestämda eller tillåtna, dömde jag dessutom Lina till det högsta
möjliga straffet, som jag förr icke användt, fyra timmars arrest i den
toma vindskammaren, Bina åter, för att hon hviskade, till en timmas
stående i skamvrån. Der står den stackarn nu och erbjuder för ögat en
bedröflig syn. Ibland ser hon på mig med en min: »månne inte timmen
redan snart är förliden«? Jag skulle så gerna förlossa henne ifrån den
ledsamma ställningen: jag riktigt längtar att kyssa henne, men jag måste
kufva mig. Jag är guvernant! Lilla Lina måtte väl icke heller ha det för
väl i sin toma vindskammare, helst den kära middagen kommer att för
henne uppskjutas ett par timmar. Det svåraste af straffet är för dem
dock, att måsta sakna hvarandras sällskap, ty de äro så oskiljaktliga,
att det är lust och glädje deråt. Jag har aldrig sett syskon, hvilka med
en sådan passion hänga efter hvarann, som mina små flickor. Deraf kommer
äfven, att de stundom för variations skull måste gnabbas.
Axel befattar sig icke stort med sina systrar, och då han det gör, är
det bara för att med dem spela något litet oskyldigt puts. Oaktadt
sådana puts alltid gå på små flickornas bekostnad, oaktadt de redan på
förhand veta, att Axel skall göra dem »någonting illa«, så äro de dock
högst förtjusta af sin brors rara sällskap. De komma springande till
mig, klappa i de små händerna och säga, »kom och se, mabonne, hvad det
nu igen skall bli af, ty nu är Axel i salen«.
d. 17 Nov.
Klubberna ha begynt och hofrättsrådinnan har varit god nog att
subskribera äfven för mig. Jag har alltid varit road af dans, och denna
smak har jag ännu icke förlorat. Visst är det sannt, att jag just icke
har något att dansa åt, men just derföre gör jag det så gerna. Jag minns
ett uttryck af Heine (måtte det icke vara af den torra Göthe, som är
just en skriftställare för tyskar), att de vackraste vårvisor kan man
skrifva om vintern vid kaminen.
Emellertid är det säkert, att jag på klubberna har ganska god tur. Att
man gör en sådan affär af mig, är visst en medelbar följd af att Clinton
förökade mitt anseende i hemmet. Hemmet?! -- -- Men nu påkomma mig åter
griller, dem jag, så ofta de komma, beslutit att qväfva!
Äfven de unga flickorna göra större affär af mig, än jag kanske
förtjenar. Deras exempel följa många af de äldre flickorna och fruarna.
Axel sade häromdagen: »tror mabonne jag inte vet, hvarföre mabonne i
hast fått så många vänner. Jo, för att de tycka att mabonne är ... jag
säger icke hvad ... de tycka att de bli bättre och få mera anseende, när
de visa sig intima med en sådan som mabonne«. Den pojken gör allt, för
att skämma bort mig.
Tvenne vänner tror jag mig dock ha fått, och de åtminstone hålla sig
icke till mig af annan anledning, än deltagande och ömhet, eller
sympathi, ty båda äro de .... guvernanter.
Är det för att jag nu sjelf är guvernant, som jag anser dessa båda
guvernanter för så goda och i alla afseenden så ädla menniskor? Aldrig
har jag hållit af något fruntimmer så, med undantag likväl af
barndomsvännen Anna vid Mallasvesi. Nu minnes jag så väl, huru jag med
den förträffliga flickan disputerade om guvernanter. Det var den der
sedan så förfärliga aftonen på Mallasvesi, då vi genom en så undransvärd
försynens vård blefvo frälsta ifrån vågen. Och jag hade orätt då,
alldeles orätt. Huru obetänkt och fördomsfullt är det icke att skära en
hel klass menniskor öfver en kam! Det ser jag nu. Ty icke är det, för
att jag nu sjelf är guvernant, som jag så håller af mina båda
guvernanter. Jag har bemödat mig att opartiskt pröfva dem, och jag har
funnit att de förtjena att älskas såsom menniskor.
Det är en fördom, att unga flickor icke kunna sympatisera med fruar.
Rosina är enka och hela trettiotvå år gammal, således nära dubbelt äldre
än jag; ändå tycker jag det är så naturligt och passligt att kalla henne
du. Likväl är jag äfven till »erfarenhet« emot henne ett »barn«. Rosinas
lif har varit underkastadt stormar och vågor, frestelser och strider;
hon har gått segrande ur dem alla.
För det Emma Wodin är syster till den Edvard, med hvilken jag säkert
blifvit förenad, om lyckan smålett emot mig, och min far ännu lefvat,
skulle jag väl haft skäl att kallt stöta henne ifrån mig; men i stället
kände jag mig dragen till henne genom ett osynligt band, och hoppet lät
mig icke komma på skam. Emma är den känsligaste menniska i verlden, och
om hon, som redan fyllt sina tjuguåtta år, än aldrig varit kär, så anser
jag sådant än mera bevisa djupet af hennes själ och renheten af hennes
känslor.
Hvad det var underligt, då vi kommo att tala om Edvard! Emma försvarade
honom icke, utan ogillade helt och hållet hans beteende emot mig. Och
när jag försäkrade, att jag, alltsedan den stund jag blef öfvergifven,
icke älskat honom det ringaste och knappt egnat honom en enda tanke,
tryckte Emma min hand och försäkrade, att hon alltid ogillat sin bror i
detta fall, men att hon nu gjorde det mångfaldt mera, sedan hon lärt
känna mig personligen. Är det en falsk stolthet hos mig, men säkert är,
att jag vid sådana ord af systrens mun njöt en stor upprättelse och
någonting svart, liknande en mättad hämnd. Jag vill bedja till Gud, att
han hädanefter bevarar Celia för känslor af detta slag.
Huru kan en syster så dömma om sin bror? Jag tror att om Clinton på
samma sätt förbrutit sig emot en flicka, som Edvard emot mig, så hade
jag varit färdig att, om ock med skengrunder och sofismer, bli en
advokat för min brors sak.
Emma frågade mig, huru jag skulle bete mig, om Edvard ångerfull skulle
återvända till mig och med ny kärlek söka utplåna fläcken i den förra.
Då svarade jag henne hvad jag tänker, äfven nu på min kammare; jag
skulle af hjertat gerna gifva honom min förlåtelse, jag ginge tillochmed
in på att bli honom en vän, men älska honom, ånyo binda mig vid honom,
det kunde jag ej. Ett sådant svalg af kyla, en sådan kärlekens
omöjlighet har blifvit befästadt i detta bröst. Hellre hvilken annan än
honom.
Då tryckte Emma ånyo min hand och sade: »godt Celia, jag skall rätta mig
derefter. Min mening var väl den, att ånyo komma min bror att minnas
sina löften, men såsom det nu är, ser jag att det icke går an att
vidröra det ämnet. Låt mig likväl vara dig en vän!«
Så talade Emma, och mer än hennes ord, öfvertygade mig troheten i hennes
blick och ömheten i hennes handtryckning, att hon menar det väl med
Celia.
d. 5 Dec.
Lifvet har gått sin hvardagliga gång, och på flera dagar har jag
ingenting haft att förtro åt mitt papper. Och det stackars hvita pappret
ser mig så längtande ut; något måste jag väl skrifva.
Jag tycker just, hvad åtlöje det skulle väcka, om mina små, föga
intressanta konturteckningar ur en guvernants händelsefattiga,
obetydliga lif någon gång komme i händerna på en opartisk kritikus! Jag
tror sjelfva min bror, jag tror sjelfva Clinton skulle småle godt, men
satiriskt. Och säkert skulle han säga, att jag efter allt utseende
utlemnat det vigtigaste och sysslat med idel bagateller, såsom flickor
alltid göra. Derföre skall han icke heller få se mitt album; han skall
icke få veta ens, att jag för ett sådant.
Men jag börjar bli sömnig, och sannerligen jag heller för denna gång har
mera att skrifva.
Adjö, mitt album!
d. 10 Dec.
Altför besynnerligt, att en stor del af hvad jag upptecknat skall röra
min elev af maskulina slaget. Om någon finge kasta en blick i dessa
papper, så skulle han väl tro, att trettonåringen Axel gjort något
intryck på sjuttonåringen Celia. Men då skulle kanske Celia försvara sig
och säga: »det är icke så underligt att fästa sig vid den originelaste
och pikantaste i hela sin omgifning.« Och samma försvar har jag äfven nu
tillhands, för att förneka första meningen i detta stycke. Det är _icke_
altför besynnerligt.
I dag hände vid lektionen någonting, som gjorde mig ganska distraite och
kom mig att rodna ända upp till öronen för denne knappt halfvuxna gosse.
Det var i fransysk explikation. Jag frågade huru _ciel_ har i pluriel.
Axel svarade intet, utan tycktes fundera.
-- Nog vet väl Axel, huru _ciel_ har i pluriel -- sade jag efter en
temlig paus.
-- Jag vet det ganska väl, och skulle genast bordt svara, men jag blef
förvirrad, när jag tänkte på det ordets likhet med ....
Här tystnade han, såg ner, men kastade efter några ögonblick sina stora
alfvarsamma ögon på mig och sade:
-- Någonting faller mig in. Lofvar mabonne att, på förhand gå in på hvad
jag vill?
-- Hvad tänker Axel på? Midt under timmen, som eljest icke är lång,
faller Axel in med sådana parentheser.
-- Lofvar mabonne, att på förhand gå in på hvad jag vill?
-- För att snart komma ifrån detta ämne, som icke hör till saken, så kan
jag då lofva. Men det får icke vara någonting näsvist eller obehörligt.
Jag skall kunna gå in derpå, utan att ...
-- Alltid har mabonne sådana elaka ord att ge mig; helt andra ger
mabonne åt systrarna. Kan mabonne verkeligen tro, att jag vore i stånd
att be mabonne på förhand gå in på någonting, som icke bra går an!
-- Nå, jag går då in derpå, men förbehåller mig rättigheten att pröfva
sedan ...
-- Bra, jag kan tillåta mabonne det ... Hör mig då nu! Jag blef frågad
om pluriel af _ciel_; då glömde jag att svara, ty jag mindes ett annat
ord, som liknar det mycket. Hvad det är för ett ord, menar ..., det är
_Celia_; jag vet ett tredje ord, som liknar dem begge, det är det
latinska _coelum_. Det är besynnerligt att namnet Celia skall både i
fransyskan och latinet så mycket likna det ord, som betyder _himmel_.
-- Och hvart vill Axel komma med detta prat?
-- Jag tycker att _ditt_ namn, Celia, så väl passar för dig. Och ditt
namn är som en himmel.
-- Men passar det att Axel kallar mig du?
-- Om det passar, vet jag icke. Men jag vill hädanefter kalla dig Celia.
Huru låter _mabonne_ emot _Celia_! Hvarföre skall jag måsta titulera
Celia på samma sätt, som man brukar titulera gamla, fula och elaka
guvernanter, som äro ingenting emot Celia.
-- Är det nu detta, som Axel begär af mig?
-- Ja, Celia, nog är det så.
-- Och huru kan Axel tro, att jag kan uppfylla en sådan bön? Hvad skulle
mamma säga, och alla de andra?
-- Tror Celia, att jag skulle vilja säga Celia i sällskap med andra ...
nej, med Celia ensam. Just när jag är ensam med dig, är det roligt att
kalla dig så.
-- Men just då vi äro på tu man hand, är det allra mest orätt af mig att
låta Axel kalla mig _du_, eller Celia.
-- Är det orättast då? kanske är det så. Men, Celia, jag ber dig så
vackert, tillåt det. Celia skakar på sitt hufvud, _Celias hufvud_ .....
Men jag säger någonting. Om Celia vill det eller icke, jag kallar ändå
dig för Celia. Åtminstone nänns väl Celia inte slå mig derför. Ochså
vågar Celia icke heller slå mig, som är lika stark som du. Tänk om jag
då skulle slå tillbaka, så skulle jag sedan dö af sorg. Och så skulle
Celia få gråta på min graf. Celia, var god emot mig, som för din skull
visst skulle vara färdig att springa i elden. Någongång i verlden, Celia
...
Chrestomathin hade han lagt åt sidan, och jag kom ej ihåg lexan mer. Jag
gick in uppå hvad jag icke för eller vill återtaga, men säkert måste
ångra.
Jag skulle likväl icke vilja tro, att min nyaste dukamrat har något
välde öfver sin lärarinna. Det måtte väl aldrig vara så! Men mycket
intresserad af den lilla varelsen är jag, det är sannt.
d. 20 Dec.
I dag fick jag den underrättelsen, att min principale icke plägar
tillbringa jularna i staden, utan på landet. Hon äger, hvad jag icke
förut vetat, en rätt stor landsgård, belägen, jag vill minnas, i Somero
socken, ungefär sju mil ifrån Åbo. »Societeten i denna och nästgränsande
socknar är icke att förkasta -- sade hofrättsrådinnan -- och jag hoppas
du, min snälla Celia, icke skall finna dig obelåten med en liten sejour
på landsbygden.« Jag svarade naturligtvis _ja_, och är rätt belåten med
att komma på landet, ehuru det är vinter och stadsbullret nu icke är så
i öronen skärande, som den tiden kärrorna och vagnarna låta höra sina
disharmoniska ljud.
Det förvånar mig emellertid att min principale, som är eller tyckes vara
så road af stadslifvet och »den finare societeten,« har mod att slita
sig derifrån just den tid, stadslifvet söker visa sig från sin mest
lysande sida och verkeligen innebär så mycket lockande. Jag är färdig
att kalla det vackert, att ifrån staden och fåfängan fly till landet och
oskulden just då, när våra sinnen som mest böra vara öppna för
heligheten och friden. Julklockorna på landet har jag alltid tyckt äga
en högtidligare klang, än julklockorna i staden. Månne det är derföre
att de, som på landsbygden samlas till Herrans hus, oaktadt de äro till
antalet färre, göra det mera omedelbart, och mindre ledda af flärden?
Allmogen följer sin barnatro, de bildade eller förbildade äro så sällan
barnsligt rena.
»O, det är visst, att i qväll, i qväll, I qväll vill ett barn jag vara,
Så glad och säll I gladaste syskonskara,« står det i Topelii
Ljungblommer.
Gerna lemnar jag staden emot landet, när julen stundar.
d. 26 Dec.
Ja, vi hafva firat julen på landet. Jag kan säga att jag de båda
juldagarne mera tänkt på Gud, än långa tider förut. Mina känslor ägde af
bitterhet icke det ringaste nu, men af tacksamhet ägde de mycket. Men
hvarföre förhäfva mig! Måtte jag för hvarje jul blifva alltmer ett barn;
måtte tron allt heligare flöda in i mitt hjerta!
d. 27 Dec.
Det är nästan med våld, som man i dag rycker mig till en dans. Genom en
enda dans kunna alla goda rörelser utplånas, och Celia blir intet annat
än en verldsmenniska.
Hvarföre skola menniskorna just inviga julen till sådana nöjen? Är det
för att förjaga de goda föresatser, de så nyss möjligen fattat? Under
ändå, att den ädla landsbygddens folk häruti skola vara så lika stadens
barn. Och derpå kom jag icke att tänka förut! Sannt säger Geijer: »Vi
menniskan sågo på fremmande kust På samma sätt lefva och dö.«
Är det orätt af mig att beqväma mig till denna dans? Eller vore det
fördomsfullt och pjåkigt att bli borta derifrån? Knappt tror jag det
sednare. Men jag må fara.
Hofrättsrådinnan menar det vara skada, att min gråa sidenklädning (som
hon utöfver alla mina pretentioner gaf mig till Julklapp, utom mycket
annat) icke kan vara färdig ännu. Godt, jag klär mig då i den svarta
tibetsklädningen, såsom ett tecken att det är nästan emot min vilja, jag
jultiden dansar.
d. 28 Dec. kl. 3.
På en landsbal går det häftigare till, än jag kunnat ana. Nästan utan
afbrott följer dans på dans, och efter supén dansades ännu nästan lika
många danser, som på en assemblée i staden. Före kl. half till sex hade
ingen ens tänkt på att bege sig af. Hvad åter förplägningen och särkildt
drickandet beträffar, så ser det verkligen ut, som om »landsherrarne«
tidtals vore underkastade en långvarig fasta i den vägen ... så tappert
dricka de. Efter råd och lägenhet blir då den ena mera rörd än den
andra.
Nu minnes jag en dialog emellan Clinton och en utländning, en John Bull
af det finare slaget. Det var i Helsingfors. Engelsmannen, som nyligen
kommit från en resa i Österbotten, tog sig om hufvudet och beklagade
sig, att man knappt i något land blir tvungen att dricka så mycket som i
Finland, så framt man någotsånär vill följa med. Åtminstone, tillade
han, å landsbygden. -- Nå, det bevisar ju gästfrihet hos värdarne,
menade Clinton. -- -- Ganska sannt, svarade engländaren, men gästerna
borde dock icke missbruka denna gästfrihet. Sådant borde anmärkas i
tidningar, eller kanske hellre, på ett fint och satiriskt sätt, i
romaner. -- Åh, inföll Clinton torrt, våra tidningar befatta sig icke
med dylikt ..... sådant bruka vi ej. -- -- Ja så, här finnas således
icke några egna romaner, men -- fortfor den skämtsamme engelsmannen, i
det han såg på mig -- skulle det icke gå an, att det täcka könet gåfve
små föreställningar; sparlakans-lexor göra ofta god verkan. -- -- Väl
möjligt, svarade Clinton, men de hålla så mycket af oss. Våra fruntimmer
förlåta oss.
En bal är i stånd att förvandla natten till dag. Jag känner mig icke
endast icke det minsta sömnig, utan till och med vaknar hos mig en lust
att fortsätta med upptecknandet af hvad den händelserika natten för mig
ägde ljuft och ledt. Ja, jag vill försöka.
Värden, häradshöfdingen Lingh, var utmärkt artig och förekommande emot
mig, och sörjde nog för att jag fick dansa. Tidt och ofta presenterade
han för mig den eller den kavaljeren. De fleste voro rätt hyggliga och
skötte konversationen ganska bra, så att jag om dem har ingenting att
anmärka. Derföre vill jag icke tala om dem vidare.
Men om _tvenne_ af kavaljererna måste jag tala, oaktadt de minnen, de
väcka, sannerligen äro ganska obehagliga.
Den ena var Assessor Abelin. Äfven han hade anländt till orten ...
troligen för min principales skull. Så trodde jag, och ... jag vill tro
det ännu.
Som jag aldrig låter binda mig för mer än den första blifvande dansen,
hände sig att Abelin, som tycktes veta deraf, med lätthet eröfrade mig
för två danser. (Jag vet icke just, huru jag annorlunda skall uttrycka
den sista meningen.) I den första dansen var han såsom vanligt, men i
den andra var han till en början tyst och sluten. Jag tillät mig att
fråga orsaken dertill. Då svarade han ... jag minns icke, huru orden
föllo ... nog af, han talade sådant, som ... Hvad skall jag dölja
sanningen för mig sjelf? Han erbjöd mig sin hand för lifvet. Han friade
.... Huru jag rodnade då, och stundom bleknade! .... Jag svarade, hvad
minns jag hvad det var, men ifrån mitt uppriktiga hjerta var det.
Aldrig, aldrig skulle jag gifta mig med en sådan som Abelin! Att bli
anständigt försörjd (hvilken sträng han äfven var ogrannlaga nog att
anslå) genom en man, den jag icke kan älska, är för mig en
vedervärdighet och en leda. Åtminstone är Celia i det fallet bättre, än
många andra flickor. Ja, ja ..... Hvad vet jag, hvad jag svarade i min
obehagliga förvirring. Kanske börjades det med tacksamhet för hans ädla
anbud, men det slutade så, att assessorn vid dansens slut tycktes
förstå, att han fått afslag.
Efter dansen kom _Axel_ till mig med de framhviskade orden: »söta Celia,
dansa icke mer med assessorn, utan om han kommer, så säg att du är
uppbjuden. Här finnes en, som, det såg jag, visst icke var nöjd med att
han dansade med Celia den andra dansen. Och den der, som jag icke vill
säga hvem det är, kan derföre bli stygg emot Celia.«
Så sade Axel och jag hann knappt öfvertänka meningen med ett sådant
yttrande, ty åter spelade musiken, och jag blef upptagen af Axel. Han
talade med mig lifligt under dansen, men icke mer i den berörda
riktningen.
Nu har jag litet närmare tänkt öfver, och jag tycker mig ha märkt något,
som jag icke vågar skrifva. Ty pappret är i vissa fall såsom en
förtrogen, på hvilken man icke får inplanta misstankar, som kunna vara
lösa.
Men nu vill jag öfvergå till den andra kavaljeren. Ida Elin, med hvilken
jag på några dagar hunnit bli ganska bekannt, berättade mig på förhand
en hop saker om en ung man, som för det närvarande uppehöll sig i
socknen i embetsförrättningar. Enligt hennes beskrifning skulle det vara
en den märkvärdigaste menniska i verlden, snillrik i hög grad, mångsidig
ända till förvåning, talangfull. Hans karakter var (enligt Ida) en
sammansättning af motsägelser: stolt, ädel och hurtig, men stundom
försigtig ända till feghet. Han var på en gång den egenkäraste och den
ömsintaste menniska i verlden. Vid ett tillfälle hade han kastat sig i
ögonskenlig lifsfara för ett barns skull; dervid hade han sagt till dem,
som sökte afråda honom ifrån vågstycket: »jag vet, att det är nog mycket
vågadt, men stor blir äfven min belöning, om jag lyckas, när modren med
glädjestrålande ögon tackar sitt barns räddare.« Och han lyckades. En
annan gång åter (han var då omgifven af bara fruntimmer) hände sig, att
en gammal fattig gumma föll i ån. Han skulle då blott behöft att hjelpa
till att skjuta jullen i vattnet, och utan all lifsfara skulle han
räddat den gamla. Men se, då rörde ha'n sig icke det minsta; han smålog
blott och sade skämtande: »gamla menniskor blifva så kära i lifvet, att
det kan vara så godt att lära dem dö vid första lyckliga tillfälle.
Eller ha'n J, mitt herrskap, någonsin hört att någon menniska, som
öfverstigit sina sextio år, tagit lifvet af sig«? Så der skämtade han,
medan gumman kämpade med det våta elementet. Och den stackars gumman
fann der äfven sin graf. Vi -- menade Ida -- betraktade honom då med
afsky, blandad med beundran öfver hans nyligen visade sjelfuppoffring.
Hans bana vid universitetet hade äfven varit högst besynnerlig. Student
vid femton års ålder, undangjorde han på ett och ett halft år tre
examina, så att han innan sitt fyllda sjuttonde år blef auskultant vid
Åbo Hofrätt. Der ledsnade han snart vid kamratskapet, såsom han sade,
och for åter till Helsingfors. Eter två års tid blef han filosofie
magister, samt icke lång tid derefter lärare vid trivialskolan. Åter
ledsnade han, skiljde sig ifrån sin post, gjorde sedan på halftannat års
tid ingenting annat än spelade (de första nio månaderna) och rumlade (de
nio sednare). Antingen han nu hade fått afsmak för ett så äfventyrligt
lif eller ej, nog af, han sammankallade några sina kamrater, dem han
förtrodde, att han icke ansåg sig vuxen någonting sådant, som att vara
spelare eller rumlare ex professo. Då han emellertid hade skingrat
hälften af sitt arf, tog han dem till råds angående hvad han egentligen
_nu_ skulle slå sig på. En af dem hade då uppmanat honom att bli
landtmätare! Rådet behagade mannen; han studerade på sin examen någon
liten tid, och blef landtmätare.
Ida menade, att då han redan varit landtmätare i två och ett halft års
tid, så var att hoppas, det han icke mera skulle slå om. En gång hade
han sagt; »det är mera enligt med min själ, att samtala med träd, mossor
och stenar, än med inskränkta, fördomsbetagna kamrater, eller oklarsynta
snusförnuftiga förmän.«
Ännu en sak erinrar jag mig, hvarom Ida var nog obeskedlig att sqvallra.
När det några dagar förut hade varit fråga om mig, hade han sagt liksom
för sig sjelf: »kanske blir hon ett blad i mitt hjertas bok ... ja, det
anar mig, att hon skall spela en roll i min lefnadsdram.«
Så mycket har jag skrifvit om honom, men hvad blef det af!
Bäst jag efter första dansen med assessorn satt bredvid Ida, framträdde
der en ung man, som jag ännu icke sett under qvällen. Han stannar midt
framför mig och säger:
-- Detta är det enda fruntimmer i societeten, som jag egenteligen icke
har äran känna. Således är det Celia Ina Wärn. Ah, men mitt minne
vaknar: »en annan gång mera, mamsell Wärn.« Så har jag då slutligen
funnit dig, Armida. Enda älskade, nu lemnar jag dig icke mer.
Ja, han hade rätt; hans minne var troget. Det var min bekantskap ifrån
Vista gästgifveri.
Öfverraskad af ett så ovanligt tilltal, som knappt tillät ett svar,
kunde jag icke heller säga någonting. Han fortfor:
-- Du ser förvirrad ut, lilla menniska. Men mamsell Wärn må veta, att
det är om er jag sagt: »det anar mig, att hon skall bli ett blad i mitt
hjertas bok.« Ida är god presenterar mig för detta förtjusande väsende.
Ida, med hvilken han ändå verkligen var du, blef lika altererad som jag,
och hon kunde blott framstamma: Josef!
-- Så är mitt förnamn, men tillnamnet?
-- Josef, hvad felas dig, hvad tänker du på? -- sade Ida hviskande.
-- Mitt tillnamn skall du säga. Bättre sent än aldrig; bättre förr än
sednare. Fatta mod, Ida.
-- Nå ja, Celia. Detta är filosofie magistern, ingeniör Josef v. Degen.
Är det nu nog, obeskedlige?
-- _Du_, Ida har fullgjort allan rättfärdighet. Icke så din kamrat med
de svarta lockarna, herrliga ögonen, röda friska kinderna, och läpparna
sen! Ty vidare fram vill jag icke förvilla mig. Endast derhän, att ni
måste _tala_!
-- Jag vet sannerligen icke hvad jag skall säga, då jag måste tala på
befallning -- svarade jag, halft förlägen, halft ond.
-- Hvad ni nu sade, var verkligen det allrabästa. Mer behöfdes ej för
denna gång. Nu fick jag höra äfven er röst, och dess klang är bra.
Rösten är vigtigare än man i allmänhet förmodar. »Mera en annan gång,
mamsell Wärn.«
Han gick bort, och efter en litet obehaglig paus sade jag till Ida: --
han är verkeligen besynnerlig.
-- Ja, kära Celia, det kommer sig deraf, att han af denna aftons goda
tyckes hafva kommit litet utur sitt vanliga. Eljest är han icke så
öfverdrifven.
-- Du tycks vara särdeles intagen af honom.
-- Skulle jag icke vara det! Skulle du veta, huru god han var emot oss:
mätte upp min fars mark utan någon ersättning, och gaf dessutom min far
så goda råd i inrättningen af jordbruket, att pappa säger, det vi
derigenom, i stället för att vi nu äro fattiga, kunna bli välmående. Och
för att kunna uppkasta sådana råd, sparade han ingen möda, icke heller
tid. Jag kan icke vara ond på honom, om han ock för det närvarande är
litet »se så der.«
Ingeniör v. Degen dansade väl icke, men vid slutet af den dans, jag
dansat med Axel, infann han sig åter och sade helt obesväradt:
-- Jag tror att denna lilla gosse äfven ämnar ha en roll i den dram, der
vi båda bli hufvudpersonerna.
Axel, som ärnat gå bort, hejdade sig vid dessa ord, och ... antingen han
nu förstod meningen i dem, eller blott anade densamma ... nog af, han
vände sig om och sade helt sturskt:
-- Hufvudperson eller icke, men visst skall min roll bli bättre än
morbrors.
-- Det fröjdar mig, att du är ett så qvickt barn -- sade v. Degen och
klappade Axel på axeln. Den stackars Axel blef härigenom liksom afväpnad
och drog sig misslynt undan.
-- Det tycks förvåna er, att Axel kallar mig morbror; saken är den, att
jag är köttslig kusin med hans fru mor, men den nådiga frun tycks icke
stort låtsa om en fattig stackare som jag. Hon anser mig säkert för en
vidlyftig person och ... kanske har hon rätt häri.
Härifrån öfvergick han åter till andra ämnen, och var stundom
intressant, stundom näsvis. Jag visste icke, hvad ton jag skulle antaga
med honom, och jag var i högsta grad förlägen, ty småningom vändes allas
blickar på oss. Sluteligen bjöd han upp mig till kotiljongen, som nu
skulle börjas, och jag kunde icke säga nej. Då aflägsnade han sig och
råkade möta sin kusin, min principale.
Det var då att se, huru denna, långt ifrån att visa sig fjär, inlät sig
med honom i ett ganska lifligt samtal. Efter dettas slut kom hon till
mig och sade sakta:
-- Jag såg att min kusin talade med Celia, men jag såg äfven, att Celia
icke stort var agréerad af hans samtal.
Hon sökte derefter i ett långt andragande urskulda ett tillstånd, som
det, hvari v. Degen tycktes befinna sig.
Min principale är i allmänhet fåordig och icke särdeles vältalig. Så bra
som nu, minns jag henne aldrig hafva talat, och likväl gällde det en,
som sade sig af henne vara öfversedd. Jag förstod ej detta och förstår
det knappt ännu.
Axel hade stått på ett litet afstånd och kanske uppfångat ett och annat
uttryck. Jag hade stigit upp och skiljt mig ifrån Ida. Då kom Axel och
sade med en bedröfvad min: -- hvad sade mamma åt Celia? Bad hon dig, att
icke vara oartig emot hennes kusin? Säg, snälla Celia!
Jag blef litet förlägen för den lilla påhängsna pojken, i och med
detsamma jag började ana att hofrättsrådinnans tal var ett indirekt
försvar för gynnaren v. Degen. Jag svarade Axel just ingenting, och han
fortfor:
-- Celia skrattar åt mig, för att jag är liten. Men om jag icke är
hälften så gammal, som mamma eller morbror, så menar jag ändå med Celia
dubbelt mera väl än de. Hör mig Celia! Tro icke mamma, för mamma har
visst någon mening under allt detta. Och tro icke heller magister Degen,
för han är aldrig någon bra menniska. Celia, Celia, älska icke honom,
tag honom icke till din man!
-- Tokiga gosse, huru tänker du sådant?
-- Nog ser jag, att Celia nu är ond på honom, nu då han är drucken. _Men
sedan en gång, när han är bra igen, så ångrar sig Celia, och blir
alldeles för mycket god emot honom._
I detsamma spelte man upp till kotiljong, och den rara f. d.
hofrättsauskultanten, numera fil. magistern och vice landtmätaren Josef
v. Degen kom att placera mig.
Emellertid var det märkvärdigt att se, hvilken förändring nu i hast
tycktes ha försiggått med denna menniska. Nu var han stilla, nästan
blyg, och talade i allmänna ämnen, såsom folk bruka mest. Dessa allmänna
ämnen behandlade han dock icke på allmänt vis, utan bifogade tidt och
ofta en satir eller allusion.
Så långt och i början var allting bra, men vid en tur, i hvilken jag
hade mycken tur att bli upptagen, skiftade han både färg och ton och
yttrade sig ungefär så: »de tro sig göra en dam på det högsta förbunden
genom de der upptagningarne, men åtminstone är det en plåga för mig.«
Straxt derefter kom åter en kavaljer, för att taga upp mig. Då afböjde
v. Degen detta, sägande: »ursäkta, herre, min dam har blifvit för mycket
fatiguerad, för att denna gång kunna göra herrn den äran.« Då inföll jag
... var det väl eller illa gjordt? ... jag inföll: »ånej, herr magister,
jag är icke trött.« När jag återkom till min kavaljer, hade han
förändrats högst oförmånligt; det var liksom hade alla furier fått
insteg i hans bröst. Han andades våldsamt och tungt, hans ögon liknade
dem af en tiger. Intet sade han, tills en dam kom för att taga upp
honom, då han med sakta, men djup ton talade: -- bort, jag vill tala med
denna _donna_. Stött och förlägen aflägsnade sig damen. Nu skulle det
således hört till saken, att han talat, men ... han teg. Det var liksom
han velat tillintetgöra mig med sin tystnad. Hvad jag då längtade efter,
att någon dam (det var en sådan tur nu) kommit och tagit upp Celia. Men
de obarmhertiga kommo _icke_, de rädda dufvorna _vågade icke_ störa
tigern, som lurade på sitt rof. Slutligen, hvad gjorde han? Medan vi
sutto bredvid hvarandra tysta, tillät han sig en näsvishet, som föranlät
mig att uppstiga från min plats och draga mig till ett annat rum.
Derifrån kunde jag ändå se, huru han på sin plats satt qvar helt lugn.
Och när någon nu kom och tog upp honom, hade han ingenting deremot; han
tycktes skämta med damerna, hvilket förargade mig.
Eter dansen sökte han upp mig och sade: -- _ni_ sårade mig; _jag_ er än
värre, _ni_ mig än värre, ehuru rättvist. Är det icke en bild af, att
våra öden bli flätade i hvarandra? Jag har sagt, att Celia skall spela
en roll i min lefnadsdram; nu säger jag: jag skall ha en roll i dramen
af Celias lif .... För denna gång nog!
Han tog några steg och märkte en gammal herre, som gick der ensam och
melankolisk. Med denne inlät sig v. Degen, alldeles såsom han skulle
glömt att jag fanns till i verlden, i ett samtal, som blef allt
lifligare, ju längre det led. De talade ganska högt, så att jag väl
kunde höra, hvad de sade. Frågan var först om, huru orätt det är af
landtmätare att skifta mark så, att landtmannen måste ställa sina
gärdesgårdar i spetsiga vinklar. Derifrån öfvergingo de till fråga om,
huru bonden, äfven utan landtmätarens tillhjelp, slöser med
gärdselämnen, huru han ofta hugger ned en granbuske, af hvilken han icke
kan få mera än _en_ stör, o. s. v. .... Det förargade mig, att han
skulle tala så klokt och så lugnt.
Bäst jag stod der så, sprang Axel till mig och hviskade: -- Celia, söta
gulle, engla Celia, du glömmer ju hvad jag sade. Huru du drömmer, ibland
ser du på golfvet, och sedan åter på _honom_!
Nu kom på mig en rörelse, såsom om mitt hjerta velat brista. Men sedan
kläckte det i bröstet på mig så ljuft. Jag kände inom mig ett innerligt
begär att kyssa denna lilla trettonåriga gosse. Han föreföll mig såsom
en engel, såsom mitt lifs goda genius.
Vid supén satt Axel bredvid mig i den ena inre vinkeln af det stora
hästskobordet. v. Degen satt snedt emot; han tycktes vara ett af de
lifvande elementerna i sällskapet. Han drack mycket, nästan ursinnigt,
men han tycktes bli allt mera städad, alltmera intresserande. Så ofta
jag såg på honom (såsom alla gjorde), såg Axel på mig och drack mig
till. Engång sade Axel med underlig ton: Celia. Då skulle jag åter velat
kyssa honom, men jag täcktes icke.
v. Degen var den enda, som förfogade sig bort straxt efter supén. Med
nöje hörde jag, att han skall resa bort ifrån socknen.
Sedan dansade jag så många danser, som de andra. Men jag gjorde det utan
egentligt nöje.
Jag ser, att jag nu skrifvit det längsta stycket i mitt album.
Halftannat ark! Och klockan? Himmel ..... hon är två!
d. 2 Jan. 1849.
I går var det nyårsdag och man önskade godt nytt år. Det var den första
nyårsdag, som äfven jag sjelf önskade mig ett godt nytt år! Godt nytt
år, Celia!
Jag tycker icke om, att de gamla goda nyårsvisiterna börja bli aflagda.
Finns det några visiter i verlden, hvilka förtjena att göras, så är det
visst nyårsvisiterna, vid hvilka till och med några utan hjertlighet
frampladdrade ord helgas af den enkla och sköna inre tanke, af hvilken
de äro ovärdiga representanter. Men är hjertligheten med, då hafva
nyårsvisiterna ett än högre värde. Det kan visst vara bra att, då man
vill _slippa_ nyårsvisiterna, sammanskjuta någonting till förmån för
fromma inrättningar, nödlidande m. m., men det ginge ju an att _göra_
visiterna, och _ändå_ hjelpa nödlidande m. m.
Dessa tankar äro dock icke mina egna, utan v. Degens. Och jag
upptecknade dem, liksom de varit mina egna!
Magister v. Degen hade icke rest bort, utan han var på gårdagens dans.
Anade han, att jag, om jag vetat att han skulle infinna sig der,
alldeles icke skulle kommit dit. Utspridde han ett sådant rykte endast
för att föra mig bakom ljuset? Blott _mig_? kan han äga en sådan
gissningsförmåga och skarpsinnighet?
Jag måste medge, att han i natt visade sig från en fördelaktig sida. Två
danser dansade han med mig, den andra och _kotiljongen_. Och när någon
nu tog upp mig, visade han sig glad och sade engång, liksom han alls
icke erinrat sig den förra balen: -- det fägnar mig, att äfven andra
menniskor dela smak med mig. -- Ett sådant smicker misshagade mig ej.
Vid supén kom jag oförmärkt att bli indragen i ett samtal med fyra à fem
personer. Då märkte jag, huru han, full af finhet, understödde mina
anspråkslösa yttranden, huru han behändigt förde mig till det rätta
igen, då jag på fruntimmers vis ville flyga öfver till ämnen, som
egentligen icke hörde till saken. Ja, han förklarade så väl meningen af
hvad jag sagt, att jag rodnade öfver att hafva sagt någonting så
vackert, att jag kommit fram med så sköna idéer. Allt detta gjorde han
med en sådan låtsad likgiltighet eller opartiskhet, att jag tror ingen
annan märkte det än ... jag.
Ja visst tyckes han vara en ovanlig menniska. Men kan han älska mig?
Ville han godtgöra, hvad han förra gången brutit? Jag tror det sednare,
men jag vill icke tro det förra.
Axel hade icke dansat med mig under hela aftonen. När vi tagit afsked
och voro i tamburen, hviskade han till mig: stackars Celia, huru går det
med dig, Celia?
Men jag känner det så väl: _sådan som denna, är icke kärlekens början_.
Augustdagen.
I går åter en dans, och så roligt som der, har jag icke haft. Min själ
blef likasom förd på vågor, som voro af en ljuf, drömlik natur.
Men när jag skulle sätta mig i släden, följde mig v. Degen ut ... han
hade äfven hjelpt kappan på mig ... med den största varsamhet och
delikatess hjelpte han mig nu äfven i släden ... fällen stoppade han så
sorgfälligt in vid fötterna. _Han var van äfven vid sådant._ Sedan tog
han min hand, hviskade: -- är Celia ännu rädd för mig? Jag svarade: --
har jag då varit rädd för er? .. Då sade han åter: -- kalla mig Josef,
det låter bättre! ... Men jag svarade: -- nej, herr v. Degen, det gör
jag icke ... Då sade han intet, men när släden for af, stod han der
bakpå ett litet stycke väg, och sedan kände jag någonting ... likt en
kyss, som brände igenom dukarna och bahytten. Jag vände mitt hufvud om,
och såg honom ila bort åt karaktärsbyggningen.
Det var en lycka att min släde var den sista, och att jag med mig hade
blott kusken, att han kunde blott finska och att han var enfaldig som
ett spån.
Knutdagen.
Detta är sista dagen i julhelgen. Julhelgen, huru har jag firat den? Jag
har låtit rycka mig bort af händelsernas ström!
I dag har min principale en tillställning, visserligen ej tilltagen i så
stor skala, som de stadigboende sockneboernas, men likväl stor nog. Det
kan vara femtio personer bjudna.
Jag har dragit mig ifrån salongen, för att en gång i mitt album kunna
omtala saker, som äro rätt färska och som passerat rätt nyligen.
Abelin var nog artig att dansa med mig nu, såsom förut. Men det plågar
mig, att nödgas dansa med en man, åt hvilken jag gjort ondt.
Axel dansade med mig denna gång. Bland annat som han sade, minnes jag:
-- Lofva mig någonting, Celia!
-- Ja, ja, goda Axel.
-- Lofva mig, om jag dör förrän du, lofva mig då, du himmelska Celia,
att gråta på min graf!
-- Ja, ja, ja, lilla Axel; om så går, så skall jag visst gråta. Tror
Axel annat! .... Men kan Axel lofva mig någonting i stället?
-- Åja, det kan jag visst lofva. Hvarför icke det? Jag lofvar; den dag
Celia blir gift med honom der, skall jag gråta så, som om Celias lycka
vore i grafven. -- -- -- --
Glacen är serverad och musiken spelar upp.
En timme sednare.
När jag kom in, såg jag v. Degen i samtal med min principale, och efter
vanligheten tycktes samtalet vara mycket animeradt. Jag tyckte icke om,
att hennes blickar på honom i hast blifvit så varma. Hon kunde, tycker
jag, skänka de varmaste blickarne åt assessorn.
-- När Josef (det namnet låter verkligen bättre) såg mig, kom han snart
till mig, och åter voro vi ett par i kotiljongen. Och vi talade mycket
ibland, och ibland voro vi mycket tysta. Just då dansen slutades, gjorde
han mig en fråga, som kom min blod att sjuda varmt och min barm att
svalla högt. Jag minns icke, hvilken frågan var, men ..... jag kunde ej
svara derpå. Då tryckte han sakta min hand och hviskade. Men fast han
hviskade, tyckte jag att denna röst, _med dess obeskrifliga färgton_,
bordt höras öfver hela verlden. Han hviskade: -- _ni älskar mig, tack,
tack!_
Såsom ett flor föll öfver min själ; allt försvann såsom ett töcken för
mina ögon. När jag vaknade, voro många omkring mig och bestänkte mina
tinningar med vatten. Jag hade legat sanslös i Josefs armar, men jag kom
mig åter.
Godt, att man lossat upp den trånga klädningen och snörlifvets
tyranniska band. Nu får bröstet svalla desto friare; men äfven nu
arbetar det våldsamt. Är kärleken _sådan_?
Här sitter jag ensam, ensam, med den frånvarande till sällskap! Och jag
skrifver detta i en outsäglig glädje och smärta.