(Det var en hop blad af olika storlek, men så sirligt och väl ihoplagda,
att paketet icke på det ena stället syntes tjockt och klumpigt, och på
det andra tunnt och spensligt, utan öfverallt lika. En fin qvinnohand
hade verkställt detta. Pappren voro ordnade efter tiden.)
Den 17 Aug. 1848, på resan till Åbo.
Man har ofta sagt mig, att det skall vara ledsamt på gästgifvargårdar,
helst för ett ungt fruntimmer, som är ensamt och således saknar
»förkläde.« Om det sista bekymrar jag mig icke det ringaste; det kan ha
sina behag att se resande, af hvilka den ena går, den andra kommer, med
nyfikna, tillochmed litet oblyga blickar mönstra en okänd qvinnoperson,
som icke det ringaste tar sig deraf, utan i allsköns lugn studerar i
dagboken. Men det ledsamma är det, att medan jag väntade på middagen,
foro de andra resande af med hästarna, och nu måste jag, till lön för
det jag redan väntat så länge på middagen, dertill ännu vänta på häst.
Hvad kan jag väl nu företaga mig, som vore lämpligare, än att pluttra på
detta qvartark, som jag fann här i lådan. Jag vet icke, om jag skall
stjäla det, eller om jag skall täckas väcka fråga om betalning. Det
sednare lär ändå vara bättre, ty många bäckar små göra en stor å, och om
alla resande företoge sig att af en gästgifvare stjäla ett qvartarks
värde, så kunde hans kassa slutligen må ganska illa deraf. Dessutom går
det an att betala pappret litet högre än »inköpspriset;« sådant betyder
icke mycket för mig, som är rik.
En idé faller mig in! Tänk om jag skulle låta detta blad utgöra början
till ett album. Album, hvilket nobelt och högtidligt ord! Jag minns i
pensionen, huru Therese V. rätt ofta med en särdeles vigtig min talade
om sitt album. Det var en viss fåfänga i denna min, och hela albumsidén
föreföll mig osmaklig. Men väntandet på gästgifvargårdar måtte säkert ha
makt att förändra smak och tycke.
Nu tänker jag som så: om man förroskull, och »utan att göra affär
deraf,« företar sig att föra album, hvad kan det just ligga för ondt
deri? Kan det icke roa en på gamla dar? Och kan man icke derigenom
vänjas att stiga ner i sin själs innersta och opartiskt forska, huru god
eller elak man den eller den gången var. Man vänjer sig att skärskåda
bevekelsegrunderna (högtidliga ord!) till sina handlingar, och den rätta
arten af sina känslor. Huru ofta, då verlden kan tänka oss ha varit
mycket ädla, kan det icke vara någonting svart och sjelfviskt, som gjort
oss så goda och ädla. Och åter tvertom -- -- Ja, man kan derigenom komma
till en grad af sjelfkännedom. Nog är det sannt, att Clinton säger, det
qvinnan bör vara blott känsla, men jag tror han har orätt, fast han är
min bror.
Ja, jag skall börja föra ett album. Men detta album skall fördenskull
icke bli en dagbok. Om den ena dagen förflyter lik den andra, hvad skall
man då uppteckna alla bagateller? Är det icke nog att anteckna sådant,
som man tycker ha en viss verklig vigt? Mitt album skall således ta sig
friheten hoppa öfver en hel mängd dagar. Måtte jag blott ha smak och
omdöme att skilja agnarna ifrån hvetet, att icke uppteckna snömos och
förbise sådant, som har inflytande på min ställning i lifvet, min själ
och mina känslor.
Hvad hästen dröjer! Hvad skall jag nu hitta på att skrifva. Jo, en af de
resande, som såg mig der i yttre rummet, mönstrade mig icke, utan det
var liksom han skulle sett mig förut. Han såg på mig så lugnt och
obesväradt. För denna ovanliga, fasta blick slog jag ned ögonen. Då tog
han sig friheten att till mig adressera några ord. Det var väl om
vädret, men det var ändå liksom han skulle menat någonting annat. Till
vexten var han något kort och litet satt, således icke en romanhjelte.
Hans ansigte var i hög grad markeradt och hans blick på en gång ärlig
och skarp. Vacker var han icke. När han gick bort, vågade han säga »mera
en annan gång, mamsell _Wärn_.« Den stygga dagboken hade förrådt mig.
Jag skulle blifvit litet ond öfver denna lindriga näsvishet, men dels
smålog han, så likgiltig för min vrede, dels aflägsnade han sig genast.
Nu är hästen, Gudskelof, för trappan, just som pappret blef slut.
d. 19.
Jag är då guvernant! När jag först gjorde mitt inträde i de stora rummen
och i familjen, sökte jag samla all min styrka, för att icke bete mig
pjåkigt eller våpigt. Jag vet icke huru jag häri lyckades, men säkert är
att hofrättsrådinnan var i hög grad artig emot mig och tycktes vilja
hjelpa mig på trafven; hon tryckte min hand för andra gången och sade:
»jag vill hoppas att vi bli mycket nöjda med hvarandra.« Jag svarade då
någonting sådant, som att blott förmågan vore lika god som viljan, så
ginge allt bra. Hon tycktes ganska belåten med mitt triviala svar.
Snart presenterade hofrättsrådinnan för mig mina blifvande disciplar,
som äro tvenne flickor om nio, samt en gosse om tolf à tretton år. Det
är lyckligtvis blott franska och tyska, jag skall lära denne sednare;
måtte jag slå mig ut helst med detta!
Jag har mycken respekt för sådana gossar, som också läsa latin och
grekiska. De ha fallenhet att vara en smula för mycket grundliga. Arten
röjes hos den unga.
Jag tycker om mina disciplars utseende. Flickorna, som äro tvillingar,
likna hvarandra mycket; de äro rödblommiga, friska, ja nästan vackra.
Måtte rosorna på deras kinder icke blekna för guvernantens skull! Måtte
jag kunna locka dem mera genom förtroende och godhet, än genom slutenhet
och stränghet!
Gossen är blek och ser sjuklig ut; han skall ha skrofler. Sådana barn
sägas ha tidigt utvecklade själsförmögenheter. Det slog verkligen in med
Axel. -- -- Eljest är min elev af det manliga könet något blyg, såsom
tolf års gossar så ofta äro det för fullvuxna unga flickor. Dock ligger
under denna blyghet en viss skälmskhet; det var liksom han tyckt: »skall
jag komma att läsa för en så der ung«! Kanske hade han vid begreppet
guvernant förbundit en viss mogenhet och stadga, en viss fyllighet och
yttre värdighet (fransmännens _embonpoint_), med ett ord en något
framskriden ålder.
Oaktadt hans blyghet, hände dock att Axel vid middagsbordet, när mitt
bröd blef slut, kom springande med brödkorgen, och tycktes så gerna
vilja servera mig. Jag vet icke, om jag fann mig smickrad af denna
uppmärksamhet, men sannt är att jag rodnade. Jag har en olycklig egenhet
att rodna vid det allra minsta.
d. 24.
De första dagarna voro förhållandena här för mig så nya, att jag icke
hade tid med mina känslor. Men i går afton, när jag var ensam, föll jag
i bitter gråt. Ensam, ensam i verlden, och blott en fattig guvernant!
Men nu tänker jag icke så mer. Jag hade i natt så vackra drömmar ...
icke att jag mera minnes dem klart, endast dunkelt, så dunkelt. Men det
vet jag, att jag troligen genom dem nu känner mig tröstad, ja lycklig.
Början till en af dessa drömmar minnes jag dock såtillvida, att jag såg
både min far och min mor. De voro, såsom de äro, döda ... men,
märkvärdigt, de voro äfven lefvande. De framträdde på en gång i tvenne
olika uppenbarelser. Den lefvande gestalten af min moder pekade på mig
och vädjade med blicken till min far. Bådas blickar blefvo då
förklarade; de tycktes vara nöjda med sin Celia. Sedan sågo de åter på
mig, visade den ena på den andras döda gestalt och åter på den andras
lefvande, och smålogo andeligt. Jag hade fallit på knä. Jag förstod hvad
de menade: att de båda vaka öfver mig; ehuru döda, äro de dock lefvande.
Det vidare i drömmen öfvergick i ett behagligt, rosenfärgadt töcken. Jag
vaknade och bad Gud om förlåtelse för det jag tyckt mig vara ensam i
verlden. En guvernants lott ljusnade för mig.
Det är dock någonting högt och afundsvärdt att få handleda unga, helt
späda sinnen, att få uppå dem öfverflytta en del af sitt eget jag!
Afundsvärdt äfven i det fall, att vi då komma att bemöda oss om en
större fullkomning, än vi eljest vore hugade att eftertrakta.
Fullkomningen kommer dock icke af menniskan sjelf, men af -- -- bönen!
Huru skifta icke känslorna i menniskans bröst! Jag är till och med
beredd att tro, att det icke var mina drömmar, som inom mig framkallade
en sinnesstämning, sådan jag har den nu. Solen kommer efter molnen och
regnet. Hvad ett svagt menniskoförstånd anser för varaktigt, är blott
flyktande, icke ett afslutadt helt, utan en utveckling. Skulle jag icke
i går gråtit så mycket, säkert hade jag då ej kännt mig så lycklig nu,
så outsägligen nöjd med min lott. Kommen hit, J lyckliga jordens
döttrar, viljen byta lott med den stackars guvernanten, och svaret _nej_
blir lönen för er möda!
Men Gud är ödets styresman och en annan gång ... kanske hjertat går i
andra vågor. Hvad vet jag!
(Detta bref hade jag icke mod, jag täcktes ej afskicka det, ty Clinton
skulle säkert tyckt det vara altför vekt. Jag lade det derföre i mitt
album och afskickade ett annat, hvari hufvudsaken var densamma, men
brefskrifverskan mindre barnslig.)
d. 5 Sept.
»Snälle Clinton!
Hvad det är roligt, att det åtminstone finnes en menniska, som håller af
Celia, som är glad öfver underrättelser från Celia. Jag tycker icke att
jag är ensam i verlden, sålänge Clinton finnes der och håller af mig.
Skulle jag icke ha någon bror, o, hur rysligt skulle icke allt vara! Då
vore jag ensam.
Vet du, Clinton, lifvet här behagar mig icke rätt. Hofrättsrådinnan är
visst mycket artig, men denna artighet är så kylig; jag ville hellre att
hon vore mindre artig, men mera öppen och rättfram emot mig. Jag önskade
att hon bemötte mig såsom en mor bemöter sitt barn. Men kanske begär jag
för mycket; jag har aldrig förr varit i beroende ställning och förstår
kanske icke huru det plägar vara.
Hennes syster, fröken Dorothée, är väl sina tio år äldre än
Hofrättsrådinnan (som blott är trettio år); det oaktadt vore orätt att
säga det den »gamla flickan« hos henne skymtar fram. Dertill är hon
altför afmätt och stel -- -- en följd dels deraf, att systrarna äro af
högadelig blod, dels emedan hon i sina dar varit guvernant. Ty du vet,
att det ganska väl går an att vara af hög börd, fast man är fattig. När
det rika och snåla hofrättsrådet dog, upphörde fröken Dorothées
träldomstillstånd, »ithy« att hofrättsrådinnan då med nöje upptog
systren till sällskap och hjelp i sitt hus. Gamla fröken uppfyller äfven
sin plats ganska väl, samt uträtta i allmänhet mycket mer än hennes
syster, som mest tänker på sina klädningar och sina nöjen. (Månne min
bror nu tycker att jag är elak?)
Fröken Dorothée Rosenstängel tyckes ha mycket goda principer, men jag är
alltid så generad i hennes sällskap. Det ser ut som om hon, som sjelf
varit guvernant, skulle vilja utforska hvad jag går och gäller för »så i
lära som lefverne«. Jag tar mig aldrig så illa ut, som då hon är
närvarande; En gång kom hon för att åhöra vår lektion i geografi. Jag
frågade de små, hvad _näs_ var. De kunde icke svara. Jag måste
naturligtvis förklara saken för dem, men se, det kunde jag icke; ty jag
blef i en hast så förlägen och förvirrad, jag rodnade, och det värsta af
allt var att jag började gråta. Men då var ändå gamla fröken god emot
mig; hon klappade mig på hufvudet och bad mig på franska, att ingalunda
vara förlägen för henne, utan modig som en björn. Hon kallade mig då
också »ma petite.« Det tyckte jag om och kom mig lyckligtvis åter före,
men nog lär hon ändå anse mig för ett pjåk, och hvad hon tycker, tycker
äfven hofrättsrådinnan.
(Du ser att jag, för att hushålla med papper, med hvilket jag alltid är
mycket noga, lemnat bort den sirliga och fashionabla marginalen, och
skrifver mina rader ända ut både till venster och höger. Utom i olika
stycken, såsom nu.)
Bland dem, som besöka familjen, vill jag nämna en assessor, som icke är
mer än trettiofem år och heter Abelin. Icke är han just så särdeles
hygglig, som man i Åbo tycks tro; jemt och ständigt talar han om sin
trägna tjenstgöring och annat dermed sammanhängande. Dock ser han
hygglig ut, och det säges att han har alvarliga tankar på min
principale, och att hon för sin del icke hade emot att ånyo inträda i
det heliga äkta ståndet.
Men mina disciplar får jag icke glömma. Tvillingssystrarna små heta
icke, såsom pullorna i Prisidentens döttrar, Nina och Mina, utan de heta
Lina och Bina. Mamsell Rönnqvist berättar, hurusom pullorna genom sin
lust för fysiska experimenter förorsakade stora skador i huset,
sönderslogo glassaker och diverse; i att åstadkomma skador hedra sig
äfven Lina och Bina, eller de så kallade »små flickorna«, men deras
tilltag härröra mindre af fallenhet för fysiken, än af deras behag vid
gymnastiska idrotter. Så flickor de äro, och fast de mycket hålla af
hvarann, händer ändå icke sällan att de ordentligen slåss. Lina blef en
gång af Bina skuffad mot stora salsspegeln, hvaraf följden blef att
spegeln råkade i svängningar, öfvergaf sin höjd och föll på golfvet.
Glaset gick sönder i så många och i så små bitar, att en tjensteflicka
knappt skulle funnit en trekantig lapp, stor nog för hennes anspråkslösa
behof. Uppståndelsen häröfver blef allmän -- den stora spegeln var af
_ett_ glas. De små flickorna, hvilka under denna förfärliga katastrof
hunnit glömma sin osämja, urskuldade sig behändigt nog dermed, att de
fasthållande banden voro så svaga och »ruttna«. Att barnen icke blefvo
ostraffade, behöfver jag ej omtala.
Utom att mina små flickor äro mycket ostyriga, ha de äfven litet svårt
att fatta. Vet du, Clinton, jag skrattar, när jag skrifver detta, ty jag
erinrar mig att, såsom jag nu, så lära alla guvernanter alltid ha något
ondt att säga om sina disciplar. Och nu först märker jag, att jag
blifvit en riktig guvernant.
Oaktadt Lina och Bina äro ostyriga och ha svårt för att fatta, håller
jag dock mycket af dem, ty de äro i det hela godhjertade och snälla, och
deras bruna ögon bedja så vackert om förlåtelse. Jag har gerna tålamod
med dem.
Med deras tre år äldre bror Axel är förhållandet nästan omvändt. Han är
stilla och eftertänksam, men har ett ypperligt hufvud. Han tyckes vilja
deltaga blott i sådana lekar der det gäller att utmärka sig, vare sig
genom styrka, vighet, snabbhet eller skarpsinnighet. Och verkeligen är
han i alla dessa fall mer än hvad man vid första påseendet kunde ana, ty
han är blek och smärt, samt har icke det der ytliga lifvet i sitt
ansigte, som man så mycket prisar hos barn. Sin lexa -- du minns väl att
han läser franska och tyska för mig -- kan han alltid bra, ehuru samma
lexa är väl fem gånger längre, än en annan jemnårig gosse skulle våga
sig på; men emellanåt händer att han blir distrait, och det till den
grad, att jag nästan fattar medlidande med honom. Hvad månne det blifva
af ett så beskaffadt barn? Du bör veta att han äfven har en underlig
talang på fiol; jag säger underlig, ty aldrig har jag förr hört sådana
toner. Jag vet ej, om jag skall säga att det är fult eller vackert. Det
säkra är att mitt öra fängslas deraf, och jag betraktar stundom den
lilla gossen med en hemsk och underlig känsla. Det är icke utan, att jag
sjelf blir ganska distraite, när jag skall förhöra honom. Eljest anses
han i familjen för ett geni. »Derföre är han litet underlig ibland« --
menade Hofrättsrådinnan -- »att han är ett geni; så äro alla genier.«
Hofrättsrådinnan har i allmänhet ofantligt mycket emot sjenier (så
skrifver du väl ordet), men tycks likväl vara särdeles smickrad af att
hennes son är ett sådant.
Nu kommer det vigtigaste. Såväl derföre, som emedan pappret ändå tycks
hinna till, börjar jag åter begagna den vigtiga, städade och hyggliga
marginalen.
Af det förra i brefvet finner du kanske, att din syster nog har lust för
att informera, och att hon icke mera anser en guvernants ställning så
beklagansvärd. Men förundrar det dig att Cecilia stundom har rätt
ledsamt? Ingen vän eller ens kamrat har jag än hunnit förskaffa mig; på
de lediga stunderna äro barnen mig för barnsliga, de gamla båda åter
altför gamla och, isynnerhet hofrättsrådinnan, altför litet hjertliga.
Ännu en gång säger jag: lifvet här behagar mig icke rätt. Men jag har en
proposition. Kom du, Clinton, på ett par veckor hit, hit till Åbo.
Kanske kan du på något sätt göra att lifvet då (och äfven framdeles)
blir trefligare för din syster, som tillochmed smickrar dig, för att få
dig hit. Kom, o Clinton; hvad gör du då alltid der i Helsingfors och i
den horribla anatomisalen! För din systers skull, kom -- lifvet här i
Åbo blir, jemte resan, icke dyrare, än lifvet på samma tid i H:fors. Det
går ju an att du här lefver hyggligt och hushållsaktigt, hvilket jag
icke tror du just alltid gör i H:fors. Ja, ja. Det låter egoistiskt, att
jag ber dig komma för min skull, men ... gör det nu ändå. Här har du
dessutom tillfälle att närmare studera andan och tonen i Finlands gamla
hufvudstad; jag hoppas den förefaller dig intressant för sin brokighets
skull och for dess stora olikhet med Helsingforstonen, hvilken jag ändå
icke vill särdeles prisa.