När Celia läst äfven detta bref, blef hon först liksom helt kall, och
hennes läpp krökte sig af förakt; men när Anna, som länge sökt henne,
slutligen inkom i löfsalen, började Celia att gråta bittert och räckte
åt Anna de tvenne brefven. I tårar låg snart vänskapen vid vänskapens
bröst.