Sjön Mallasvesi ligger ungefär vestsydvest i det vackra Tavastland.
Förenad är han genom ett sund med Roine, hvilken, belägen nordvest om
Mallasvesi, till en del ligger utom Tavastland och i Satakunda. Oaktadt
de således bevisligen äro tvenne, hafva de dock af en och annan (t. ex.
Rühs) blifvit ansedda för samma sjö, hvilken omständighet kanske
härleder sig deraf, att de nästan alltid nämnas på en gång. Uti denna
namnkombination ligger mycken smak: Roine och Mallasvesi. Roine klingar
grannt, nordiskt, konungsligt; Mallasvesi ljuder italienskt, sydländskt,
qvinnligt. Den starke är den svagas stöd; Roine är maken, dess maka är
Mallasvesi.
För denna gång lemna vi Roine i dess värde.
I en vik af Mallasvesi gungar en båt. Dagen är vacker -- det är i Juli
-- men hvad man kan ha emot honom är ett särdeles qvalm; luften är icke
rätt genomskinlig, ty himlen har redan många dagar varit molnfri och
solrök har börjat uppstå.
Årorna i båten föras af tvenne unga flickor. Af deras rodd kan man se,
att de icke äro särdeles vana vid denna motion; de tyckas göra det blott
på lek.
Vet en tjuguårig läsare någonting mer romantiskt, än då tvenne unga
flickor, vackra och välvexta, alldeles ensamma föra årorna och med ett
visst koketteri söka dölja sin ovana, när härtill kommer, att de gunga
på en den skönaste vik en sakta sommarafton? Måste icke en sådan
tjuguåring medge att taflan skulle förlora i behag, om äfven hans
älskvärda person funnes i båten?
Hvad dessa flickors utseende är behagligt och ändå så olika! Om den ena
kan man ana att hon uppvuxit på den ädla landsbygden ... så fria och
obesvärade äro hennes rörelser. Helsa, helsa står att läsa i den friska
blicken, i den välvexta, men fylliga gestalten. Oskuld och frid tyckas
bo under hennes barnsligt skälmska miner. På första ögonkastet finner
man att hon icke är en qvinna med anlag till att forska i det sublima,
att hennes fantasis vingar icke bära särdeles högt, men man finner äfven
att naturen gifvit henne en ersättning, som innefattar qvinnans
älskvärdaste egenskaper: godhet och ömhet ... icke denna sorts godhet,
till hvilken man kan komma genom arbete, utan en sådan godhet, som --
naturen gifver. Anna Degerberg är således en af de qvinnor, hvilka man
icke egentligen kan skänka en eldig och fantastisk kärlek ... de skulle
dessutom icke sentera en sådan; hon tillhör den klass af qvinnosjälar,
hvilka, goda och ömma, man så lätt kan fästa sig vid och hjerteligen
hålla af.
Den andra unga flickan, Celia Ina Wärn, lockar dock ögat bort ifrån dina
blonda hårflätor, Anna Degerberg, till sina mörka, ifrån dina blåa, ömma
ögon till sina dunkla. Huru kunna gråsvarta ögon behaga mera än de
beprisade blå! Det inre lifvet är det, som gör det; känslan och fantasin
i förening bilda ögats lockande behag ... och färgen gör intet.
Celia är till vexten späd och fin ... det är en fin orangeriblomma.
Hurudan månne hennes själ vara, månne lika svag, späd och fin? Fantasi
bor der, känsla äfven, men månne styrka?
Vid det de nu gunga i båten, tyckes Anna vara en frisk nordisk planta,
van vid klimatets alla nycker, Celia en söderns blomma, lockande och
tjusande, men flyttad hit till norden, osäkert om för att lefva, osäkert
om för att dö.
Hemma från så olika trakter, märk dock, huru de båda blommorna
vänskapsfullt böja kalkarna mot hvarandra, huru de skänka, den ena åt
den andra, sin vällukt, sin doft. Söderns blomma har deraf mer, men
nordblommans doft är af annan art, och deraf kommer att söderns blomma
är lika öm för nordens blomma, som nordens blomma är för söderns.
Annas och Celias rodd, i hvilken de först inlagt en viss bravur, en viss
täflan, började småningom alltmer att gå dåligt, ja den liksom efter
öfverenskommelse tvärstadnade. Anna, som satt närmare fören, betjenade
sig af sitt läge och årornas hvila, samt vände förmedelst en skicklig
manöver Celia att sitta midtemot sig. Celia, låtsande icke vara nöjd
härmed, höjde ett förebrående finger, men Anna föll henne om halsen och
kysste henne. Efter en liten paus sade Anna: -- vet du, Celia, hvarföre
jag ställde så till, att du kom att sitta på den sidan af brädet, som är
åt mig till. Jo ser du Celia, jag vill läsa i dina ögon, om du håller af
Anna. Hvad jag har att säga, kanske vore det bäst osagdt; men jag skulle
då vara falsk emot dig, som jag håller så mycket af. Säg Celia, ångrar
du dig redan, att du kom ifrån Helsingfors, för att begrafva dig här på
landet och ha ingen annan att umgås med än -- Anna, som är en sådan
landtflicka och alldeles utan bildning? Svara nu, Celia, men minns att
jag dervid ser i dina ögon.
Vänligt, men nedslagen svarade Celia: -- huru orättvis, Anna! Hvem har
jag i hufvudstaden, som jag så värderar och håller af som dig? Du är min
vän, Anna; säga icke mina ögon detsamma?
Åter kysste Anna sin vän och hon sade: -- tack min Celia, du snälla,
tack. Jag är så glad nu, att jag tycker denna vik vara för trång; skulle
vi icke försöka ro litet ut? Ser du huru spegellugn Mallasvesi nu är?
Med en blick, som antydde att hon visst var lysten att komma ut på sjön,
men ändå äfven litet rädd, svarade Celia: -- ja visst är sjön lugn, men
se hvad himlen är grå, jag försäkrar, himlen är icke alls blå, ehuru jag
icke kan se några moln. Kanske tycks ändå derföre himlen vara så grå,
att han redan länge varit blå, ty när ögat tröttnar vid en färg, så ser
det ju lätt en annan. När himlen länge varit grå, så tycker man också
att han är blå. Lyckan är blå och olyckan är grå. Men jag skulle i alla
fall ej vilja ut på sjön, ty .... jag vet ej, det är något, som trycker
mig, jag vet ej, om det är luftens qvalm, eller något obestämdt inom mig
....
Detta sade hon med en viss svärmande melankoli i tonen, men Anna, som
märkte detta, var icke sen att, medan högra handen hvilade på åran, med
den venstra liksom litet lugga hennes hårflätor och skälmskt infalla: --
du har väl ledsamt efter din Wodin, stackars Celia, det är väl detta
obestämda, som trycker.
-- Nej Anna, jag är visst icke som så många andra förlofvade; dem menade
jag, som också älska hvarann. Förlåt mitt sjelfberöm, men jag är icke
som de. Jag vet att skiljsmessa tidtals är nyttig för själen och att
den, om kärleken är sann, ökar denna än mera; är kärleken åter inbillad,
så är skiljsmessan äfven nyttig; hon visar oss då att en kärlek, som
hastigt försvinner, icke kan vara sann. Dessutom, huru skönt är icke
afskedet, smärtsamt och ljuft; och återseendet sedan, o det är ändå mera
-- det är en himmel. Min tanke hvilar i hoppet; jag sörjer icke öfver
att vara skiljd från Edvard, ty jag tänker mig i den stund, då vi åter
råkas. Men det är någonting annat, hvad månne det vara, säg Anna!
Vid det hon sade så, lade hon sitt älskeligt täcka hufvud mot Annas
axel, sina späda armar lindade hon kring Annas lif. Sedan hon gjort
detta, repade hon litet mod, torkade småleende bort ett par tårar, som
vågat sig fram, och nu var Celia åter glad. Men Anna hade deremot
blifvit nedstämd, och hon sade: -- o min Celia, jag kan gråta öfver att
jag icke är för dig. Vet du, nu, mer än annars skulle jag vilja ega
kunskaper; i den föreskrift, jag såsom barn begagnade, står att
kunskaper pryda förståndet. Men jag går ännu längre. Kunskaper ge äfven
helt säkert åt känslan lif; den som har bildning och kunskaper, kan så
mycket gagna, kan äfven skarpsinnigt gissa till sin väns sorger, om ock
vännen sjelf icke visste förklara dem; hade jag kunskaper, så skulle jag
nu kunna trösta Celia, som är min vän.
-- Nej, Anna, du misstar dig, då du åt kunskaper skänker ett sådant
inflytande. Jag skall kurera dig genom ett exempel. Minns guvernanten
här på andra sidan viken; hon har kunskaper, skulle hon kunna trösta
dig, om du det behöfde? Du skrattar. Guvernanter i allmänhet äro ett
slägte, som bevisar, att kunskaper icke precis, åtminstone icke alltid,
lända medmenniskor till någon trefnad. Tvertom, guvernanterna äro oftast
högst tråkiga, pjåkiga, pedantiska, med löjligt öfverdrifna begrepp om
det passande. Jag försäkrar, att hela deras själ och tanke går ut på det
i yttre måtto passande, och efter sådana principer bilda de äfven de
barn, någon åt dem anförtrott. I sitt nit att korrigera komma de lätt
att misstaga sig om de fel, som behöfva korrigeras, och hvad som värre
är, de misstaga sig rätt ofta om personen, som behöfver rättelse, de
halka öfver den skyldiga till den oskyldiga, om blott den förra har ett
smilande, förekommande sätt och vackra manér. Man kan säga om en
guvernant, hvad jag engång såg citeradt, jag minns icke i hvilken bok:
»hon är så sysselsatt med att putsa ljusen, att hon icke får tid att
se.«[1]
[Fotnot 1: Dessa ord äro af _Börne_.]
-- Celia, med hvilken ifver du talar! Aldrig har jag sett dig så häftig,
men du har väl orsak?
-- Ja, jag har; jag har varit under tre guvernanters uppsigt, och jag
kunde icke hålla af någon af dem. All oskyldig barnslighet blef
bannlyst, det cirklade och stela vann bifall. Ja, vet du Anna, hade jag
icke haft en så redbar far och en så om mitt sanna väl öm mor, så hade
du icke din Celia ens så god och bra, som hon nu är.
-- Men huru anförtrodde de dig åt guvernanter? Säkert hade de icke samma
åsigter i detta ämne, som de, hvilka deras dotter sedan antog?
-- Min moder sade att de guvernanter, hon hade haft, voro förträffliga
menniskor, och föröfrigt visste hon nog med sig sjelf, att hon kunde
genom sitt moderliga inflytande tillintetgöra allt det skadliga, hvaraf
hennes barn möjligen i pensionen blefve smittadt. Min far öfverlemnade
hela denna sak åt mammas omsorg. Och icke kan jag säga, att
guvernanterna varit mig till någon skada, tvertom kanske till nytta,
genom den erfarenhet jag vunnit. För detta har jag att tacka min älskade
moder .... o, att hon så tidigt skulle lemna mig, men .... hon har det
bättre nu .... min moder lade alltid i deras skefva lärdomar en
förnuftig och moralisk mening, hvilken de sjelfva visst icke visste af.
Nej, mig hafva de icke skadat; men så många andra, som på en gång med
mig undervisades af dem och som till all olycka icke egde föräldrar med
ett så flärdfritt sinne, röja nu omisskänneligt det dåliga inflytande,
deras guvernanter på dem utöfvat; de röja det i stelt skick och ytlig
uppfattning af allt här i verlden.
-- Men den guvernant, som hemma hos er gaf dig undervisning, var icke
hon dräglig?
-- Jag var blott tio år då, så att jag icke just förstod att bedöma, men
det minns jag, att jag icke höll af henne, och är icke det ett ganska
säkert bevis på att hon ej hade det rätta sättet, ty barn ha en
beundransvärdt fin instinkt i sina tycken för eller emot personer.
-- Du talar om det rätta sättet; således måste du medgifva, att det är
en möjlighet att ha godt sätt med barn; du måste äfven tillstå, Celia
lilla, att du gör orätt i att, såsom du tyckes göra, skära alla
guvernanter öfver en kam.
-- Kanske att en bland tio kan vara på sin plats, säkert icke flere. Men
jag för min del är så rädd för guvernanter och för sjelfva ordet
_guvernant_, att det sista i verlden jag ville bli, det är guvernant.
Jag tror, att om jag blefve det, så skulle jag genast, liksom genom en
hemsk förtrollning, bli likasom de andra: afmätt i mina tankar, stel i
mitt väsende, pjåkig i mina yttranden, kylig i mitt hjerta.
-- Nå, men icke äro de ju alla sådana. Tre guvernanter blott har jag
sett; två af dem äro åtminstone icke stela i sitt väsende eller pjåkiga
i sina yttranden.
-- Nej, nej; de äro då säkert i sitt väsende lösa, och kanske påflugna i
sina yttranden. Likasom det sköna, så kan äfven det fula visa sig i
många drägter -- -- -- Men hör, hvad är det för rop, som från aflägsna
håll komma till oss?
-- Säkert från någon äng borta öfver sjön. Arbetarne ha förmodligen
slutat sin höbergning. De pläga vid sådana tillfällen hurra högt, så
högt, att det hörs långt, långt bort, och sedan dansa de efter fiolens
takt en munter polska.
-- Ack, så roligt, då måste vi bestämdt ro ut på sjön. Kanske kunna vi
derifrån se folket, det trefliga, goda bondfolket, som fröjdas åt väl
slutadt arbete.
Nu var Celia en helt annan, än den Celia, som, icke fri från fördom, för
några ögonblick tillbaka hade angripit guvernanter. Hon var nu åter
blefven ett barn; glädjen lyste ur hennes ögon.
Flickorna satte åter ut årorna och rodde så hårdt Celias svaga krafter
det tilläto. Anna var naturligtvis mera öfvad, liksom äfven eljest
starkare byggd, så att ett årtag af henne svarade i det närmaste emot
tvenne af Celia. Båten gled dock, oaktadt den ojemna rodden, fram ut på
sjön, och man kan icke måla Celias förtjusning, när de hunnit till en
punkt, hvarifrån de kunde se de menniskor, som genom sitt hurrande
lockat dem ut på sjön. Afståndet var nära en fjerdedels mil, men man
kunde ändå se, huru ängsfolket dansade, oaktadt de från ett sådant håll
sedda mera liknade rörliga punkter, eller små elfvor, än menniskor.
Äfven fiolernas toner -- ty de voro tvenne, af hvilka den ena höll
sekund -- halkade fram längs vattenytan till de glada flickorna. Anna
njöt egenteligen icke så mycket af sjelfva scenen, hvilken för henne var
någonting vanligt, som fastmer af sin väns glädje öfver dessa för henne
så ovanliga och uppfriskande taflor. Celia hade sett månget spektakel,
hört mången konsert, men knappt gjorde någon af dessa det intryck, som
det hon nu såg och hörde. Ett ungt sinne, som ännu icke hunnit förstenas
af stadslifvets evigt enahanda, är det mest mottagliga för intrycken af
Guds herrliga, fria natur. Celia, som icke stort varit annorstädes än i
städer, fann nu, att hittills en sträng i hennes själ aldrig klingat --
den sträng, som klingar anslagen af naturen, dess herrlighet och prakt,
dess dolda inre lif.
Mallasvesi i vrede.
Sedan de nu hvilat på årorna ungefär en fjerdedels timme, upphörde
fiolernas ljud, och tydligen kunde de båda flickorna se, huru de små
svarta punkterna, menniskorna, blefvo allt mindre och mindre. De gingo
troligen till sin aftonvard. Anna och Celia sutto dock orörliga i båten,
båda försjunkna i betraktande af den vackra trakten, sjön med sina
vikar, uddar och holmar, dessa med sina löf och barrträd, sina
gräsmattor och sina betande kor. En betraktare, som sett dem så, skulle
bedt ödet fara varligt med deras ungdom och fägring, han skulle äfven
bedt ödet förskona dem för olyckor och alla jordens sorger -- detta för
den skönhets skull, som bodde i deras själar.
Länge hade de sutit stumma och blott samtalat med sig sjelfva; slutligen
sade Anna: -- ah, Celia, jag håller af allt här omkring oss, sjön,
holmarna, stränderna och -- korna. Gör du så med?
-- Ja, och jag ville fast vara just denna sjö, denna holme, denna vik.
-- Men säkert skulle du icke vilja vara någon af dessa kor, inföll Anna
skrattande efter en liten paus.
-- Hvarföre icke för en liten tid, för att få se, huru de ha det --
svarade Celia eftertänksamt. Derhemma har jag ofta tänkt, att det vore
roligt att få för en tid vara Roland, min fars trogne hund. Han har så
förståndiga ögon, och så bedjande; kanske skulle äfven han för en tid
vilja bli menniska, men får det icke. Tror du ej, Anna, att djuren ha
tanke och förstånd?
-- Man säger att de ha blott instinkt, men hvem kan veta, huru det är i
det hela.
-- Jag tror att de ha förnuft, men det bor i andra verldar än vårt. Jag
tror, att .....
-- Men om du tror, att de ha förnuft, så måste du äfven tro på deras
odödlighet. Du är en fantast, Celia.
-- Ja, jag är så. Men minns du episteln till fjerde söndagen trinitatis?
-- Ja, det är blott några veckor sedan den lästes, och jag lade just på
minnet den episteln, emedan jag icke förstod någonting af den. Den
handlar ju om kreaturens suckan.
-- Ja, och om deras »förhoppning, att varda fria ifrån förgänglighetens
träldom till Guds barns herrliga frihet.« Är det icke en vink att äfven
åt kreaturen är skänkt ett högre lif? ..... O, det är så dunkelt, man
kan blott ana.
-- Hvad vi kommit till för ett ämne!
-- Ett ämne, Anna, för de största filosofer eller teologer, men icke för
oss, två oerfarna flickor, som blott kunna hjelpa oss fram med vår aning
... Vi skola icke tala mera i detta ämne ... vi skola ... Men huru är
det så mörkt; klockan kan icke vara mer än half nie på sin höjd?
-- Kanske har tiden vikit så fort undan; vi ha ju haft så trefligt, och
tiden går då så hastigt.
-- Vet du, Anna, jag tycker, att himlen nu är alldeles grå, nästan
svart. Se Anna!
Båda sågo upp och i detsamma bländades deras ögon af en blixt. En
förfärlig åskknall följde genast derpå. Bloden isades för de tu, och
instinktmessigt, krampaktigt tryckte den ena den andras händer i sina
och höll dem fast der.
Ett fruktansvärdt åskväder inträffar ofta så oförmodadt, att en
naturkunnig väderleksspåman knappast tio minuter före utbrottet kan
förutsäga det. Ovädrets ankomst bådas icke af något svart moln vid
horizonten, icke af något aflägset thordön, utan, såsom en ishinna
lägger sig jemnt öfver vattnets yta, likaså samla sig de elektriska
dunsterna till en öfverallt jemn molnhinna och insvepa oss
ögonblickligen i mörker, hvilket dock snart belyses af granna,
bländande, blodröda blixtar. Då märka vi, att vi hafva åskan öfverallt
omkring oss, liksom öfver våra hufvuden, och att faran är stor.
Ett sådant fenomen inträffar vanligast efter långvarig torka. Den de
första dagarna så klara och blå luften blir småningom mindre
genomskinlig, hvarefter dunsterna öfvergifva jordens yta. Till slut,
sedan naturen i sin smygande gång hunnit förbereda allt till sitt
uppror, bryter hon på en gång lös, och det helst om aftonen, emedan
vattenpartiklarna då, till följe af svalkan, lättast kondenseras till
moln.
Så hade äfven det oväder uppkommit, som nu hotade att i hafsfruns kalla
famn lemna Celia och Anna, ty det var icke blott åska och ljungeld utan
ock storm, som gisslade förfärligt, och, kommande än härifrån än
derifrån, dref den lilla båten hit och dit. Anna visade dock vid detta
tillfälle en beundransvärd rådighet och skicklighet. Hon satte sig vid
styret, höll med ena handen roderpinnen, med den högra dels rodde, dels
hopade hon. När nu någon stor våg kom, så ställde hon så till att
hvarken styrbords eller babordssidan tog emot vågen -- hade det en enda
gång händt, så hade båtens kantring varit oundviklig; i stället klöf
fören böljorna och sålunda dref båten med rodret förut.
Oaktadt sin, sträng påpasslighet fordrande post, hann dock Anna fråga
Celia: -- faran är stor, Celia; äro vi beredda att dö nu?
-- Ofta har jag önskat att dö ung, men nu, när döden är nära, nu, ack,
önskade jag lefva. Visst tror jag, att Gud af sin nåd skulle skänka oss
salighet, men mina tankar hänga dock ännu mycket vid jorden, vid slägt
och vänner och -- Edvard. Och vet du .... en glad aning säger mig att vi
lyckligt skola nå stranden.
-- Äfven jag har samma aning; jag kan icke förstå att vi skulle omkomma
här.
Åskan dånade nästan oafbrutet, oaktadt mest i enkla slag; blixtarna
korsade hvarandra; sjön häfdes i svart och hvitt, i förskräckliga vågor;
båten häfdes efter vågen, men de unga flickorna buro de förklarades
anleten. Vore jag målare, skulle jag välja sådana taflor.
Och dessa flickor, ändå hörde de icke till deras antal som likgiltigt
och dödt afhöra åskans slag; hade de varit under tak och i större
säkerhet, så hade de genom en lindrig fruktan visat sin qvinnliga
älskvärdhet, men nu, när faran var mångdubbelt större, när döden gapade
på dem från hvarje blixt, hvarje våg, nu spändes deras själskraft; nu
visade de, af hvilken styrka den späda qvinnliga naturen stundom kan
vara mäktig. De räddes icke.
Snart uppstod äfven ett störtregn, som hastigt genomdränkte deras sjalar
och tunna klädningar, samt hotade att fylla båten. Celia, hittills
overksam, började nu i sin tur att hedra sig. Som i båten icke fanns
något öskar, tog hon sin hatt ifrån hufvudet -- lyckligtvis hade hon
icke lydt Anna, som rådde henne att i likhet med sig blott binda en
sjalett om hufvudet -- och nu betjenade hon sig af hatten till öskar.
Detta regn, hvilket tycktes föröka faran, minskade den i sjelfva verket,
ty derigenom blef stormen mera regelbunden och fick en viss riktning.
Båten, hvilken hittills drifvit omkring ett ställe, började nu att raskt
drifva emot -- hemmet. Anna, som märkte att stormen blifvit regelbunden,
gjorde nu en rask svängning och i full förlig vind styrde hon till den
udde, som bortskymde viken. Nu hördes ångestrop ifrån hemmets strand --
det var ifrån en båt, hvilken sökte komma ut åt sjön, för att om möjligt
rädda de båda flickorna, men emedan stormen var för stark, kunde denna
båt icke komma det ringaste fram. Anna och Celia svarade med ett gladt
»hollah! Vi komma straxt. Varen icke rädda!« och icke många minuter
derefter nådde de redden, och sprungo, som om de fått vingar, till det
ställe af stranden, som var i jemnbredd med den båt, hvilken skulle
rädda dem. Då styrde båten äfven emot dem, och ut ifrån båten hoppade
Annas far och omfamnade sin dotter och Celia med den hänryckning, som
den saliga stunden bjöd. Strida glädjetårar greto de tre och skyndade
upp till herrgården, der de välkomnades af Annas moder och syskon på
samma sätt.
Inga obehagliga följder hade i öfrigt vikingatåget (så kallades
flickornas äfventyr af kaptenen, Annas far); tvertom tycktes hafsfrun ha
skänkt dem en del af sina rosor. Så gladt, som de första dagarna
härefter, hade lifvet måhända aldrig varit på Mainola. Anna och Celia
voro mer än nånsin oskiljaktiga; ja, Anna sade skämtande, att Celia höll
af henne mera än af sin fästman; till straff för hvilka ord Celia slog
Anna med sin parasoll. Anna sprang undan i parken, men som Celia var
mera »lik en hind« än Anna, så blef denna snart fasttagen och kysste då
Celia, som låtsat vara mycket ond.
Tusende skämt och oskyldiga upptåg hade de begge unga flickorna för sig,
men ingen kom och manade dem till arbete. Sjelfva kaptenskan, en
älskvärd, huslig matmoder, som ansåg fliten för en nödvändig krydda i
lifvet, nändes ej störa flickorna, så förtjust var hon att se dem vid
lif, hennes eget barn och Celia, som blifvit anförtrodd i hennes vård.
»I fantasins och hoppets egna trakt
Bor ungdomen; ej hetta, snö och storm
Dess fröjder störa kan. I nöjets arm
Förgäter hon så lätt all lifvets sorg.«
säger Euripides, och vackra äro dessa enkla ord.
Den ädla ungdomstid! Hvilkens hjerta är så förtorkadt att det icke slår
högt vid tanken derpå! En ålder mera oegennyttig än den, finnes ej.
Ungdomssinnet lefver i det glada närvarande, i det glada tillkommande;
de sorger, som varit, förgäter det; de sorger, som komma, tänker det
icke uppå.
Den fjerde dagen. Guvernanten.
Aftonen af den fjerde dagen efter vikingafärden var icke vacker. Det
regnade väl icke eller stormade, men himlen var öfverdragen af fula
moln, hvilka tycktes hota med långvarig nederbörd.
Detta oaktadt spatserar Celia i parken ensam, och med ganska sakta,
sväfvande steg. Hvarföre åtföljes hon icke nu af Anna, hvarföre tyckes
hon söka ensligheten? Månne de bref, hon bär i handen, äro härtill en
orsak? Båda äro de förseglade med svart lack; det ena brefvet är icke
ens uppbrutet ännu; hvarföre skyndar hon sig icke att läsa äfven det?
Kommen till en löfsal, som var försedd med bord och soffor, såväl af
träd som af gräs, sätter sig Celia icke, utan blir stående, såsom
förstenad. Hennes ögon hafva knappt lifvets färg, och kinderna, hvad de
äro bleka! Hon liknar en marmorstaty, på hvilken elaka menniskor kastat
kläder.
Slutligen vaknar hon upp ur sin lethargiska dvala; hennes känslor blifva
tankar, tankarna blifva ord:
-- Allt detta är blott en dröm, en plågsam dröm ... så tror jag visst
och säkert ... men ack nej, brefvet, det rysliga brefvet! Jag vill för
femte gången läsa brefvet. Det vill jag.
Brefvet lydde:
»Min goda, älskade syster Celia!
Jag vet icke, huru jag skall börja, jag vet icke, huru jag skall
förbereda dig på hvad du ändå måste få veta, min arma Celia. Dock inga
omsvep. Vår dyre, redlige fader, han som höll af oss mer än af sig
sjelf, han, vår älskade fader, har nu lemnat oss och flyttat bort till
annat land. Förstår du, Celia, att han nu är död.
Den lustfärd, som du minnes att pappa skulle företaga sig i sällskap med
några sina vänner, var olyckligtvis icke ett blott luftslott, utan blef
verkligen af. Skulle han ändå på ångfartyg hafva rest till Reval, men
ångfartyg kunde han aldrig med, ja han föraktade dem för deras enformiga
rörelsesätt och föredrog den simpla galeasen framför »Furst
Menschikoff.« På återvägen från Reval kantrade galeasen och alle man,
tio till antalet, funno sin graf i vågen. Blott en blef under sin kamp
med böljorna varsnad af en paket, destinerad till Helsingfors, och det
är denne ene, som berättat de öfriges sorgliga öde.
Nu vet du således allt, och jag vill icke trösta dig, ty jag kan det
icke, sjelf en tröstbehöfvande. Ett kan jag blott säga dig: gråt Celia,
gråt, ty vår fader förtjenar det så väl.
Här innanför har du ännu ett bref ifrån mig, men det får du icke öppna
förrän efter två dagar, ty då är din själ bättre i stånd att förnimma
hvad der står. Lyd nu mig, Celia. Må väl.
H:fors d. 20 Juli.
Din broder _Clinton_.«
Sedan Celia slutat läsningen, sade hon: -- Clinton nekar mig att läsa
det andra brefvet innan två dagar. Han medger, att äfven detta bref är
skrifvet af honom. Hvarföre skref han icke allt i samma bref? Han må väl
icke vilja ge in åt mig förgift i små doser. Så elak kan han väl ej
vara, å nej, jag känner Clinton så väl; hans mening är, såsom han äfven
sade, att jag icke kan uthärda mycket svårt på en gång .... Men jag är
en qvinna, och jag är nyfiken.
Jag öppnar äfven detta bref, låt mig se:
»Celia, min syster och vän!
För två dagar sedan skulle du icke varit i stånd att bära så många
sorgliga nyheter. -- Måtte Gud nu förläna dig styrka!
Sedan Edvard Wodin, han, åt hvilken du gifvit ditt hjerta och ville
skänka din hand, fick veta vår fars öde, och dessutom fick veta att
efter honom finnes intet annat än skulder, så visade han en uppenbar
köld, hvilken lät mig förmoda att han ej mera skall låtsa om Celia, då
lyckans solsken icke mera ler emot henne. Förmodligen har han icke
heller skrifvit till dig sedan dess, och om så är, kan du väl sjelf
finna att du är en öfvergifven älskarinna. Den trösten kan jag gifva
dig, att den, som så beter sig, aldrig var värd dig, och är icke heller
värd dina tårar.
Den andra nyheten är den, att du med det första kommer hit till
hufvudstaden; vi skola se till, att du får dig någon plats såsom
guvernant. Jag vet väl, stackars Celia, huru detta skall kosta på dig;
men vi måste böja oss under nödvändighetens hårda lag -- kanske solen
ännu engång uppgår för oss.
Må nu väl, min snälla syster, och kom snart till den, som säkert mest af
alla håller af dig, kom till
_Clinton_.«