Var askungen en prinsessa, så förblef
drottningen en drottning.
Svenska rådets bekymmer öfver sin förrådda statshemlighet blef med
hvarje dag mera oroande. Nödiga instruktioner att förbereda ett möjligt
fredsbrott hade afgått till sändebuden vid utländska hof; man
underhandlade i tysthet med Nederländerna och Hamburg; man säkerställde
sig på förhand i Warschau och Berlin, man smickrade Vibe, man bemödade
sig att öfvertyga kung Kristian, icke just om sina vänskapliga
tänkesätt, men om Sveriges oförmåga att börja ett nytt krig. I all
stillhet rustades vid de blottade gränserna mot Skåne och Norge. Man
rådplägade huru Torstenson, på hvars ingripande allt berodde, skulle
långt ned i Tyskland få del af planen, och se, då erfor man af Vibes
rapport, att allt var förrådt eller nära att blifva det. Ännu tviflade
Vibe, men han var skarpsynt och hade blifvit varskodd; han skulle veta
förskaffa sig säkrare underrättelser. Man visste nu, att han hade medel
därtill.
Hvem var förrädaren? Rådsherrarne betraktade hvarandra med ett
misstroende, hvilket de fåfängt sökte dölja. En måste ju hafva skvallrat
-- icke afsiktligt, det ville man i det längsta ej tro, men af
pratsjuka, af lättsinne. Oxenstjerna hade motståndare: skulle någon af
dem ...? Desse motståndare åter gissade på rikskanslerns anhöriga eller
betjening. Man måste få den skyldige fatt. Alla spårhundar sattes i
rörelse.
Rikskanslern tillkallade en morgon sin spejare.
-- Ola, sade han, du har blifvit lurad den 12 Maj. Förtälj mig än en
gång hvad du sett eller icke sett. Gif mig ett spår, och jag skall fylla
spåret med guld.
Skåningen upprepade rapporten med sin knipsluga min. Han kunde ej vara
öfverallt, men han var säker på den han fått befallning att uppnosa.
Tungel hade gått ut på eftermiddagen till sin svåger vid Österlånggatan.
Vid niotiden på kvällen hade från detta hus utgått en västgöte, som
försvunnit i mörkret vid Bouchtska gården. Ola misstänkte Vibes bostad,
som var i nästa kvarter, och bevakade huset till klockan elfva, då
därifrån utgått Vibes kammartjenare, beledsagad af en dalkulla, som
styrt sin väg till slottet och försvunnit där i skuggan af en portgång.
Därefter hade Ola bevakat Vibes bostad hela natten och sett ljus brinna
till klockan tre, utan att upptäcka någon annan än kammartjenaren, som
ensam återvände.
-- Hvem var västgöten?
Ola hade ej kunnat vara samtidigt på flera ställen. Om västgöten var
Tungel, hade han tillbragt natten hos Vibe. Men Ola hade vid
daggryningen gjort sig ett ärende till Tungels hushållerska och fått
veta, att hennes husbonde sof hemma den rättfärdiges sömn.
-- Och hvem var då dalkullan?
Ola lät förstå, att dalkullor i gemen äro kända för ärbarhet, men där
kunde finnas ett undantag.
-- Dumheter!
Sporteln utföll denna gång icke så rundlig, som spejaren hade hoppats.
Tungel var måhända oskyldigt misstänkt. Man måste leta ett nytt spår.
Rikskanslern åkte till slottet och uppsökte sin syster fru Beata
Oxenstjerna. Någonting hade runnit honom i hågen, ett vågadt infall, men
det återstod knappt något annat. Han anförtrodde öfverhofmästarinnan så
mycket han ansåg henne kunna bära af statshemligheten.
-- Jag har misstänkt Skytte, som är en räf, och Gyllenhjelm, som är en
pratmakare, men de gode herrarne befinnas mera uppskrämde af denna
saken, än jag. Tror kära syster, att ärendet kunnat komma ut genom en
hög person, som var tillstädes i rådet?
-- Bevare oss! utropade fru Beata förskräckt. -- Aldrig kan jag det tro,
att fröken, som är så klok och så tystlåten ...
-- Det vet jag fuller väl, men om hon råkat försäga sig i ungdomens
obetänksamhet? Hon lär intet fördölja för Ebba Sparre.
-- Hvarken åt Ebba eller mig har hon någonsin yppat hvad staten rör.
-- Nej, kära syster är ej vorden delaktig af en statshemlighet, men två
unga sladdertaskor väga ej orden så noga. Kan ej fröken hafva sagt åt
Ebba omtrent så: när vi nu få krig på närmare håll, ha vi att förvänta
min frände Carl Gösta, och huru skall jag mottaga honom?
-- Hvad ers kärlighet säger! utropade åter fru Beata, nära att spricka
af otålighet huru hon månde uppdaga ett så fruktansvärdt attentat mot
rikets välfärd. -- Omöjligt är det inte. Jag har alltid sagt, att så
klok hon är, fröken Kerstin, är hon i älskogstankar inte en isbit mer än
andra vid hennes år. Är ock Ebba understundom nog lösmunt, till och med
emot mig; jag vill nu ej säga om fröken, huru hon gör mig lifvet
snarlikt en kardas tinnar att däröfver klifva. Skulle nu Ebba ... nej,
ers kärlighet, nej, det måste ha kommit ut genom en annan tandrad, och
här finnes en annan ...
-- Har fröken någon annan förtrogen än Ebba?
-- Förtrogen? Nå ja, så förtrogen, som man kan vara med sin knäracka,
när man ger henne socker. Här är ju ett nytt smeköga, som ers kärlighet
vet.
-- Läserskan?
-- Ja, den finska häxungen. Jag har nu tålmodigt väntat i nio månader,
att korpvingarna växa ut från skulderbladen, som folk säger; men ännu
förmärkes ej annat, än att fröken med hvar dag råkar i snaran fast
hårdare och nu vill upphöja styggan till adelig vederlike. Hon skall
vara af judeblod, sägs det. Låt henne få makten, så slippa vi snart
präster och kyrka.
-- Dårskapen skall ock hafva sin tid. Förtälj mig hvad kära syster tror
om kammarpigan Hagar Ring. Skulle fröken ha yppat för henne något, som
riket rör?
-- Nej, det tör jag ej kännas vid, men låt mig eftersinna ... Fröken har
på sitt bord en tänkebok med permar af grönt saffian, där hon hvar dag
skrifver sig till minnes någonting, som kommer henne märkeligt för. I
den boken kan hon hafva låtit något komma i skriften om rådets beslut,
och efter hon är så ovårdsam om kläder och böcker, kan den boken ha
blifvit på bordet liggande, när fröken vändt ryggen till. Om nu
kammarpigan Hagar, som ofta hela dagarna sysslar i frökens rum, fått den
boken att se, har hon där kunnat läsa ...
-- Kära syster menar dock inte, att hon därmed gått till danska
sändebudet?
-- Det törs jag heller inte säga -- återtog fru Beata något förlägen --
men där torde finnas andra mellanlöpare. Kristi himmelsfärdsdag på
kvällen har pigan Hagar talat ryska eller lapska med en misstänkt karl
här neder i slottet.
Rikskanslern annoterade denna och andra uppgifter.
-- Har kära syster tilläfventyrs sett kammarpigan klädd till dalkulla?
frågade han vidare.
-- Sista fastlagen, ja. Alla hofjungfrurna voro en afton klädda till
dalkullor.
-- Jag skall tala med fröken.
* * * * *
Fröken Kerstins samtal i detta ämne med rikskanslern är icke antecknadt.
Det är sannolikt, att hon med sin ömtåliga stolthet tillbakavisat hvarje
misstanke mot någon af sin betjening. När hon blef ensam, uppslog hon
sin tänkebok med de gröna saffianspermarna och läste där för den 12 Maj:
»I dag var jag tillstädes i rådet och sade där intet ord med. Voro dock
alla ense om krig mot Danmark. Hädanefter skall intet krig begynna med
min vilja och consentement, där intet äran på spelet står. Det man menar
är rikets välfärd kan med mycken ofärd en ände taga. Jag skall vara så
stark, att ingen tör mig antasta, och under min tid skall riket fägnas
med en fortdurande lyckelig fred.»
Kristina blef tankfull, omläste sin anteckning engång till och sade
därpå till Hagar, som förtecknade i rummet bredvid en packe nyss ankomna
böcker:
-- Har du några vänner i Finland?
-- De torde vara få, svarade Hagar, pligtskyldigt inträdande. -- Ett
fattigt torparefolk har visat huldhet mot mig.
-- Bo de i Karelen?
-- Nej, i Nyland.
-- Det är lyckligt för dem. Moskoviten har gått öfver Nevan med 50,000
man, härjat Ingermanland och belägrar Viborg.
-- Hvilken olycka! Ack, nådig fröken, rädda Finland, som alltid bevisat
kronan så mycken trohet!
-- Jag skall tala med rådet därom. Finnas Cartesii _Meditationes_ bland
de nykomna böckerna?
-- Ja, nådig fröken.
-- Godt. Försumma icke ditt arbete!
Till slottets stränga ordning hörde, att alla dörrar tillslötos efter en
bortgående. Men Kristina hade nyss förut ledsagat rikskanslern till
förrummet under ett lifligt samtal och glömt dörren halföppen. Jean Holm
uppvaktade som vanligt i förrummet och spetsade öronen. Innan dagen
lupit till ända, gick ett allmänt tal bland slottsbetjeningen, att
moskoviten intagit hela Finland och var på väg med en flotta till
Stockholm. På kvällen kom ryktet till Kristina, som hade behållit en
vana från barnaåren att lyssna på kammarpigornas prat, när de
tjenstgjorde vid på- eller afklädningen. Hon bortskickade tärnorna och
tillkallade Hagar, där hon satt, till hälften afklädd, i sofkammaren.
-- Fiken förtäljer mig, att moskoviten intagit Finland och rycker med
100,000 man mot Stockholm, yttrade hon med låtsadt lugn.
Hagar märkte något ovanligt i tonen. Hon hade hört skvallret och
öfverdriften.
-- Är det du som berättat det?
-- Nej, nådig fröken.
-- Det är du. Minns du, hvad jag engång sade dig? Stjärnor äro drömmar,
men konspirationer verkligheter. Jag sade dig: blif mig trogen, och jag
skall upphöja dig högre, än du någonsin vågat drömma. Blif mig otrogen,
och jag skall nedstörta dig så djupt, att den landsväg, där du krälat i
smutsen, skall synas dig som ett konungarike mot din senare lott!
Hagar teg. Rebellen i hennes innersta vaknade och uppreste sig i sin
obändiga kraft, men fann intet ord. Nattlampan kastade sitt bleka sken
öfver alkoven med den jungfruliga bädden, de mörkgröna omhängena, det
lilla fint arbetade nattduksbordet med dess ringklocka, bönboken, som
låg där af gammal vana, men icke öppnats, den af vrede rodnande
anklagarinnan och den svarslösa anklagade, hvars hvitnande kinder
tycktes förråda medvetandet af ett upptäckt brott.
Vasablodet, väl bekant för sin stormflod i vredens ögonblick, svallade
öfver.
-- Du usla kryp från ett finskt svedjeland, utfor Kristina, du, som är
mindre än en groda och vill vara en örnunge, du vågar att trotsa mig,
du! Har jag inte dragit dig upp ur kärret till en plats, som de
ädelbornaste jungfrur i Sverige afundas dig? Var du inte den fattigaste,
eländigaste kiselsten, som människor trampade på, och har jag inte
slipat dig in i en infattning af guld? Vet du inte, att jag åter kan
kasta dig mera hjälplös, mera förtrampad, än du någonsin var, i mörker
och glömska? Och du vågar förråda mig, du, du, som har mig att tacka för
allt och utan mig skulle vara intet! Hvarför tiger du? ... Svara!
-- Jag blygs ...
-- Ja, blygs! Därtill har du skäl. Blygs öfver min enfald att tro på din
tacksamhet! Blygs öfver din otack att löna mig så! Bekänn, och jag vill
se, om jag törhända ännu kan för dig göra något, som du icke förtjent!
-- Jag blygs, att nådig fröken, som varit så god mot mig, så lätt kan
döma mig ohörd för jag vet icke hvad. Fröken har sagt till mig: de, som
Gud adlat, få icke förnedra sig, och nu blygs jag, att fröken kallar mig
ett kryp och en kiselsten. Så ovärdig är jag ej, och så mycket har jag
lärt af fröken själf, att jag aldrig skall blifva en annans klafbundna
träl. Mig skall ingen fjättra och ingen förtrampa. Jag är så fri född
som något kungabarn. Slå mig, döda mig, men skymfa mig icke! För hvad
anklagas jag?
Det var någonting i dessa trotsiga ord, som på samma gång anslog den
unga drottningen och ytterligt uppretade henne. Hon uppreste sig och
fattade med en hastig rörelse ringklockan, vägde den några sekunder i
handen, utan att ringa, och lade den därpå ljudlöst tillbaka på
nattduksbordet. De två nyss så förtrogna jämnåriga stodo mera fientliga
mot hvarandra nu, än de stodo i Björnsnäs skog, när den enas ridspö
färgade en röd strimma på den andras hals.
-- Ser du denna klocka? fortfor Kristina, i det hennes toffelklädda
högra tåspets hamrade som en fågelnäbb mot den mjuka yllemattan. -- Vet
du väl, att en enda rörelse af min hand kan kasta dig ned i slottets
djupaste fängelsehvalf?
-- Ja -- var det djärfva svaret -- jag har engång suttit i Norrköpings
källarhvalf för att jag ej ville förråda frökens hemlighet.
-- Tag ringklockan, göm henne! Jag kunde glömma min pligt att vara
ädelmodigare än du.
Hagar tog klockan, som vid rörelsen gaf ett ljud, och Fiken Lång
inträdde.
-- Du behöfs inte! lydde befallningen.
Fiken gick.
-- För hvad du anklagas? upprepade drottningen, hvars häftiga lynne
växelvis lugnade sig och åter flammade upp. -- Är jag en fiskal, att jag
skall gå till rätta med dig? Har du intet samvete, som anklagar dig?
Måste jag säga dig, att du lupit ut i staden med rikets hemligheter,
likasom du i morgse lopp ut med fabeln om moskoviten? Är du inte en
enfaldig taska, som ej har märkt en så grof snara? Jag försvarade dig
mot rikskanslern i det som viktigare var, men det föll mig in att pröfva
din tystlåtenhet, och du lät fånga dig som en gås. Det är för löjligt:
läsa Tacitus och skvallra med pigor!
-- Jean Holm kan intyga, att när nådig fröken förtäljde om moskoviten,
stod dörren till förrummet öppen efter rikskanslern, som gått nyss
förut.
-- Jean Holm? Undflykter! Berätta mig hvad där står i min tänkebok för
den 12 Maj!
-- Inte känner jag nådig frökens tänkebok, men där måste ju en så hög
drottning ha på hvarje blad skrifvit ordet rättvisa.
-- Hvad? Du blir insolent, du, som lupit till Peder Vibe om natten med
stulet gods från mina hemliga anteckningar! Hvad bjöd han dig för denna
kostliga nyheten? Mindre än jag kunde han inte bjuda dig. Hvad bjöd han,
säg! Lofvade han att förmäla dig med en af Kristian IV:s bastarder? Han
har ett dussin till disposition. Eller var det inte nog? Sålde du
Sverige för högre pris? Bekänn, att han bjöd dig Danmarks krona på
vänster hand! Huru kunde du vara så eländigt dum att svika min tjenst,
där du har allt och får allt och förmår allt, för en sådan utlefvad
gammal kung, som nästa år skänker dig bort åt någon af sina skallige
amiraler? Gå, du duger inte ens till landsförräderska; du duger endast
till en förrädares piga!
-- Är det mig nu tillåtet att tala? frågade Hagar, medan drottningen
ifyllde åt sig en vattenbägare ur karaffen så häftigt, att hälften af
vattnet rann ut öfver nattduksbordet.
-- Tala! Bekänn! Var kort! Ännu har du ringklockan.
-- Törs jag fråga dagen och timmen, när hemligheten blef förrådd för det
danska sändebudet?
-- Den 12 Maj mellan klockan nio och tolf på natten.
Kristina erinrade sig, att Vibes vid gränsen afskrifna depesch var
daterad den 12 Maj om aftonen, hvarför han då, och ej senare, måste fått
kännedom om svenska rådets beslut. Tidigare kunde han ej heller ha
erfarit hemligheten.
Hagar eftersinnade. Hennes goda minne kom henne till hjälp.
-- Den 12 Maj var en onsdag, sade hon, långsamt beräknande, likasom för
att låta hvarje ord vittna för sig. -- Nådig fröken hade varit i rådet
på förmiddagen, spisade sent och red därefter ut att bese
överståthållarens nya reglering af Drottninggatan. Efter aftonvarden lät
nådig fröken sig föreläggas kartorna öfver Delawarefloden och nybygget
Nya Sverige, hvarefter jag befalldes att för frökens behof anteckna det
viktigaste af de därifrån ingångna rapporterna. Klockan elfva på aftonen
hade jag nåden lämna mitt utdrag färdigt i frökens egen hand, hvarefter
fröken ännu en stund talade med jungfru Ebba om detta ärendet. Klockan
var öfver half tolf, när fröken ringde och jag biträdde Fiken Lång vid
afklädningen. Befaller nådig fröken att inkalla Fiken? Hon torde komma
den kvällen ihåg, för att nådig fröken så sent lade sig.
-- Låt vara! Behöfs inte.
Och i den unga drottningens rörliga inre stredo motsatta känslor. Hon
erinrade sig nu ända till minsta detalj af denna afton den 12 Maj. Hon
kände sig så öfverbevisad, som någonsin en anklagare kan vara, att hans
anklagelse är falsk. Det kännes förödmjukande att taga tillbaka sådana
ord, och Kristina var icke den, som tålde en förödmjukelse. Men lika
litet var hon den, som med uppsåt vidhöll en orättvisa. Den anklagade
måste få en upprättelse: hvilken? Hon teg några ögonblick. Hennes nya
vrede vände sig mot anklagelsens upphof.
-- Sådane äro de! Vara kronans rådgifvare och inte mera tillförlitliga
än Jean Holm, som skickar 100,000 moskoviter mot Stockholm! ... Du där,
lägg ringklockan tillbaka på hennes plats. Det är inte dig hon skall
kalla till förhör och rannsakning.
Hagar ställde ringklockan åter på nattduksbordet. Inom hennes fast
slutna läppar rörde sig något, som sökte ord. Rollerna voro ombytta. Nu
var askungen en prinsessa, och drottningen måste bedja henne om ursäkt.
Hon bedrog sig. Var askungen en prinsessa, så förblef drottningen en
drottning.
Kristina stod där i sin hvita nattdräkt, med sitt upplösta hår och sina
glänsande blå ögon, så kunglig som någonsin, räckande handen åt
tjenarinnan att kyssa.
-- Stora portar -- sade hon -- vända sig ofta på små gångjärn. Undra ej,
om de stundom gnissla. Du är oskyldigt anklagad, du har att begära en
nåd af mig.
Rebellen kysste den framräckta handen: ett hjärteslag för, ett annat
emot. Detta något, som sökte ord, lydde nu: jag begär ingen nåd, jag
begär rättvisa. Men när orden fingo ljud, hade de fått en annan lydelse:
-- Jag begär nådig frökens orlof från tjensten.
-- Hvad? genmälde Kristina, åter uppbrusande. -- Är du så högmodig, att
du inte kan tåla ett oförskyldt ord? Har du redan fått nog af att vara
så afundsvärdt lycklig, som du själf sade förr och som väl andra torde
säga ännu? Har du fått nog af en plats vid min sida och en framtid af
ära? Måste jag upprepa, att du är en stackars enfaldig gås, som med all
din lärdom inte har lärt dig den yppersta af all visdom, konsten att
lefva? Orlof från tjensten? Gå från min tjenst till juden, din morfar,
innan du ens fått ett namn bland kristna? Gå från min tjenst till
stjärnorna, som inte vårda sig om att en fattig planet förgås, långt
mindre att ett sådant litet stoftgrand som du strös ut i den toma
luften? Och gå från mig? Hvad är du utan mig?
-- Får jag med skyldig hörsamhet tala fritt, eller måste jag ljuga med
trälars tunga?
-- Åt skogen med dina trälar! När har jag fordrat annat än sanning?
-- Nådigaste fröken, vredgas då intet, om en så stor kunglig ynnest och
nåd, som mig vederfarits, tynger mig ned till platt intet. Jag tänker
det är ingen otack, det är hvarje friboren människas rätt att vilja vara
något af sig själfvan, huru ringa det sedan vara må. Jag begär orlof för
att jag vill visa mig värdig min nådiga frökens eget kungliga föredöme
af ett frimodigt hjärtelag och inte vänta på befallning, där jag kan
något göra eller någon tjena. Tör ock hända, att ovänner skola en annan
resa tränga mig ut ur frökens nådiga välbehag, och det är bättre, att
jag nu går rättfärdigad, lycklig af frökens gunst, än att jag, när
ovänner få öfverhand, afskedas i ogunst. Med nådiga frökens orlof vänder
jag åter dit, dädan jag kommit till denna stora äran. Presidenten Kurck
tager mig gunstigt emot.
-- Och du vill hellre vara Kurcks kammarpiga, än min hofjungfru?
-- Han har värdigats upptaga mig till sin fosterdotter.
Kristina skrattade -- ett kort föraktligt löje, som visade huru litet
hon kände sig smickrad af jämförelsen med en undersåte.
-- Gå, sade hon, du har från i morgon bittida orlof. Jag kan ej behålla
dig mot din vilja. Du skall törhända ångra dig, men märk, att det då
skall vara för sent. Den, som engång burits af Jupiters örn och stiger
af vid en grindstolpe, må ej tänka sig åter få fatt i örnens vingar.
Godnatt.
Hagar tog afsked med denna stela, ceremoniösa vördnadsbetygelse, som hon
inlärt vid hofvet, och hade lagt handen på dörrvredet, när hon
återkallades af en bland dessa hastiga lynnets skiftningar, hvilka stodo
i en så sällsam motsägelse till Kristinas i öfrigt så energiska och
bestämda personlighet.
-- Och skall du så gå, du, den tredje af alla kvinnor som jag kunnat
lida? sade den unga drottningen med ett nästan vekt tonfall, som hos
henne var mycket ovanligt. -- Vet du väl, att denna dörr mellan oss
betyder en lifstids farväl? Sätt dig, jag har något att säga dig.
Hagar satte sig vid sin herskarinnas fötter på yllemattan. Rebellen
ställde sig _en garde_, men kände sig vapenlös; han gaf sig, han var
besegrad; ett ord hade afväpnat honom.
-- Du dumma unge, fortfor Kristina, hvarför vill du rymma ifrån mig?
Hvad ondt har jag gjort dig? Du kan reta mig, och jag kan skratta åt
dig; ja, jag har nyss kunnat tro dig om hvad som helst, men hvad mer?
Det blir godt igen. Det är dock något hos dig, som jag känner igen. Det
är inte så med de två andra, som jag förr kunnat lida. Pfalzgrefvinnan,
min faster, hade jag kär, men hon var mig för husesam, och det är du
sannerligen inte ett hår mer än jag. Ebba har jag ock kär; hon är därmed
förnöjder och begär inte, som du, något därutöfver. Inte är det din
lärdom, som likar mig bäst. Fastmer kommer det mig så för, att vore jag
du, skulle jag tänka och spjärna som du. Där är den bortbytte prinsen
hos dig, som hos mig. Hvarifrån har du honom? Har du bytt själ med den
narren din bror? Högmodig är du, det är jag ock, änskönt det låter så
adeligt eller kungligt att kalla det stolthet. Ja, det går nu ej rätt
ihop med bispens förmaning på himmelsfärdsdagen, men hvart kommer en
kung eller en drottning i världen med ödmjukhet? Det är annat med dig;
du har tagit emot en kindpust af fru Beata, berätta pigorna, och du har
inte beklagat dig. Det kan _du_ göra, _jag_ kan det inte. Om sådant
vederfores mig, måste jag dö eller döda min ovän. Nu ser du, Hagarille,
det likar mig inte illa, att du är högmodig, efter du vet med dig, att
du ej är som andra; det är allenast den uppblåsta grodan, som hennes
likar så styggas vid. Men af mig är du skyldig att något fördraga. Jag
är din öfverhet, jag har dragit dig vid håret uppför ett berg. Spjärna
inte mot mig, ty huru högt du än klifver, öfver mig kan du inte klifva.
Är du af Guds nåde friboren och ädelboren, så är jag af Guds nåde en
drottning. Hvarför rymmer du?
Hagar lutade sig mot sin herskarinnas hvita fållar och svarade:
-- Hvarför är jag icke nådig frökens hund eller katt? Då ville jag
aldrig blifva lös från ett gyllene band. Men Gud har nedlagt i mig en
fri ande, som rycker i banden. Nådig fröken säger: utan mig är du intet.
Där är något i mig, som vill vara något för sig. Nådig fröken måste
förstå det. Huru kan en vara så stor och göra andra till intet?
-- Har jag ej sagt, att du med alla dina böcker och stjärnor är ett
oförfaret, enfaldigt barn? Var stortänkt, det lider jag allra bäst, det
är jag själf, men rusa ej ut i världen förutan måttstock! Om du är intet
mot mig, kan du vara mot andra den jätteflickan, som tog bonden med häst
och plog i sitt förkläde och sade, när hon kom hem: jag har hittat en
torndyfvel! Var därmed förnöjd: din drottning är också en torndyfvel,
men endast mot Gud.
-- Förlåt mig, nådig fröken, förlåt! Var mig huld, lär mig blifva så
stor, som jag vill vara fri, och jag skall visa mig värdig min
drottnings föredöme! Men förneka mig själf, ack, det kan jag ju aldrig
...
Göken i förrummet galade midnatt. Kristina reste sig och var åter
Sveriges drottning. Hon hade räckt handen till en försoning och handen
togs ej emot.
-- Som du vill, sade hon värdigt och lugnt. -- Det är tid att vi gå till
hvila. Brådska ej med din flyttning. Låt Holm gifva dig en koffert för
dina tillhörigheter. Din lön för månaden utfaller oafkortad. Min vagn
skall föra dig till riksrådet Kurck. Jag önskar, att den frihet du åtrår
må lända till din välfärd, och förblifver dig städse välbevågen.
Godnatt!