Du förstår lika litet kärleken, som
du förstår sorgen.
Den skandinaviska nordens historia vänder sig kring Kristian II och
Gustaf Vasa såsom kring hakarna af en rörlig port. Dittills
handlingskraft, öfvermakt söderom Sundet, svaghet och sjunkande norrom,
därefter omvändt: bragder och framsteg norrom, sjunkande stjärnor
söderom. Därtill tvedräkt på båda sidor, kufvad i Danmark, ändtligen
kufvad äfven i Sverige. Norge låg skjutet i sank.
Den folkkäre Kristian IV uppsteg med stormaktstankar på Danmarks tron,
men bunden af adeln till händer och fötter. Lyckan har förliknats vid en
kvinna: hon småler mot sina unge älskare och vänder de gamle ryggen.
Kristian IV började som segrare och slöt som besegrad. Likasom Polens
Uladislaus, var hans lott att släpa efter sig en massa bly och hejdas af
den vid hvarje steg framåt. Konungen och hans rådgifvare voro slagne med
en förunderlig blindhet. De hade ingenting lärt af sitt nederlag och
svenskarnes segrar i tyska kriget. De fortforo att behandla Sverige
såsom besegradt vid freden i Knäröd och väntade blott på ett nytt
Nördlingen för att fullfölja sin seger. Varnande vinkar kommo om svenska
rustningar; ingen trodde dem. Peder Vibe föraktade Tungels rapporter som
en spejares försök att göra sig viktig och utpressa penningar.
Svenskarne, skref Vibe, vilja nog angripa, men våga det icke. Och så
upplöste sig faran af den förrådda rikshemligheten efter hand i några
diplomatiska noter, ett låtsadt vanmäktigt hot från svenska rådet och
ett snäft afvisande svar från kung Kristians gunstlingar.
Nils Tungel hade icke utan meriter blifvit upphöjd i adeligt stånd. Han
var icke den simple landstjuf, som Peder Vibe föraktade, han var ett
geni i sin tids ränksmidarekonst. Så väl förstod han igensopa spåren
efter sina nattliga besök hos det danska sändebudet, att han förblef
oantastad, och den kanal, genom hvilken hemligheten rann ut, oupptäckt.
Luften i rikskanslerns förmak kändes ej mer rätt ren, men Tungel var
icke rådlös; han begynte från denna tid ställa sig in hos drottning
Kristina med hemliga rapporter om det Oxenstjernska partiet.
Hagar Rings oväntade återkomst hade påskyndat presidentens plan att
förse henne med ett namn af gammal adel, som skulle underlätta
förbindelsen med det förnäma Kurckska huset. En månad därefter var hon
jungfru Ryning, adopterad af barnlöse riksrådet Erik Eriksson Ryning och
hans maka Maria Elisabet Kurtzell. Det stod hårdt att i detta gamla
stamträd, som räknade nära frändskap med Trollar, Lilliehöökar och andra
högättade släkter, inympa en sådan vildstam, och föga lättare var det
att därtill vinna riddarhusets samtycke. Alla presidenten Kurcks
antydningar om en hemlighetsfull släktskap med adoptivdottern skulle
varit förgäfves, därest icke drottningens växande inflytande kommit
emellan. Kristina hade engång satt sig i sinnet att göra hafvets irrande
spån till adelig vederlike. Därtill hade Hagar Ring en upprättelse att
fordra, drottningen inlade sitt kungliga förord för adoptionen; allt
gick igenom.
Hagar tillbragte senare delen af sommaren 1643 på Ryningska herresätet
Riseberga i västra Nerike, där fordom cistercienser-nunnornas kloster
reste sig på den bördiga Edsbergaslätten. Drottningens kända ynnest,
familjen Kurcks protektion och hennes uppfostran vid hofvet banade väg
för nykomlingen. Det var ett enkelt, gudfruktigt, gammaldags hus, »långa
böner och korta komedier», som Sofia Magdalena i en senare tid beskref
hofvet i Köpenhamn. Seder och dagordning fortforo här, utan inverkan af
Ludvig XIII:s tidehvarf, sådana de varit i århundraden tillförene. De
förnämligare tjenarne fortforo att äta vid husbondens bord, husandakt
förrättades morgon och afton, förutom bordsbönerna; ingen gudstjenst
fick försummas i kyrkan. För hvarje syssla och hvarje ledighet var
dagens timme noggrant bestämd; allt gick i en kretsgång, i hvilken blott
årets tider gjorde en ändring. Lika enkla, lika regelbundna voro
husbonde och matmoder i detta förmögna och ansedda hus. Riksrådet Ryning
var en rättfram fältöfverste och sjöman, som tjenat sitt land med ära
till lands och till sjöss och som äfven vid rådsbordet, äfven som lagman
i Sörmland, sade sin mening på en sjömans okonstlade språk. Hans sorg i
lifvet var, att han ej kunde efterlämna sitt gamla sköldemärke, med dess
silfverbjälke tvärt öfver ett blått och ett rödt fält, i arf åt en son.
Hvartill dugde en dotter, om ej till att gifta bort åt en hurtig sjöman?
Henne, som Kurck nu så oväntadt påtrugat honom, tyckte han sig ganska
väl kunna umbära, men hon kunde ju blifva till någon nytta; hon kunde
hålla mor sällskap de långa tider, när far var borta.
-- Maja Lisa -- sade han med det gamla förtroliga tilltalet till sin
gemål, hvilken dock var en ståthållaredotter från Nerike, en af rikets
fruar och af alla andra kallades hennes nåd -- gör folk af flickan; hon
är hurtig och stark, hon kan blifva till gagn. Din gamla Lena seglar i
marvatten, du själfver sackar af med åren för vinden. Här behöfvas nya
toppsegel på denna galejan, en frisk bris, Maja Lisa. Gör folk af'na du!
Jag slapp ju inte Kurcken, förrän jag tog'na.
Hans Maja Lisa drog en suck af bekymmer: hon hade hört talas om fröken
Kerstins hushållning och misstänkte, att äpplet ej fallit långt från
trädet. Men det stod nu ej till att hjälpa; hennes mans ord var
kungsord. Därpå tog riksrådet sin nya dotter under hakan, förmanade
henne att vara lydig, tryckte på hennes läppar en smällande sjömanskyss
och steg så till häst för att rida till Stockholm.
Hagar behöfde icke länge undra hvilka nya stjärnor nu skulle tindra fram
öfver de gamla lindarna på Riseberga gård, ty redan samma kväll förestod
ett moderligt husförhör. Hon satt på den öfverbyggda trappan till
herresätet och betraktade tankfull en myggdans i solskenet, när hon såg
sin nya fostermoder återvända från slåtterfolket på ängen. Denna fru,
som var riksrådinna, syntes Hagar snarare född till en gårdsvärdinna på
bondlandet. Var det möjligt, att denna knubbiga lilla gumma med sina
grofva händer, sin tarfliga grå yllekjol och sitt huckle af oblekt lärft
blifvit presenterad vid hofvet och åtnjutit där ett visst anseende? Det
sades så, och de kloka grå ögonen, som ena gången kunde blicka så
skarpt, andra gången så hjärtegodt, motsade icke detta rykte. Efter
matmodern följde gårdshunden Vakt med hängande tunga i sommarvärmen och
efter honom favoritpigan Sabina, bärande en korg på armen. En vink med
handen lät Hagar förstå, att hon skulle följa.
Det vardt en presentation af bakgårdens invånare. Först hönsgården,
hvars kacklande konvent undfägnades med korn från Sabinas korg. Därnäst
fårhuset, så svinstian, så stallet, så ladugården, hvars tjurar, kor och
ungnöt alla nämndes vid namn. De bästa mjölkkorna fingo mention
honorable och till undfägnad en nypa salt.
-- Har du sett fagrare kritter än Solros och Nyponblomma? frågade
riksrådinnan sin nya dotter.
Hagar tänkte på den tid hon vallade tre magra kor vid Kaskas torp och
bekände, att hon aldrig sett något jämförligt med Solros och
Nyponblomma.
-- Du skall få mjölka dem i morgon, om du åstundar det, fortfor den goda
frun trohjärtadt. -- Solros mjölkar på fjärde veckan fem kannor i målet,
men Nyponblomma har minskat till fyra. Akta dig, när du mjölkar Solros:
hon har den oseden att sparka stäfvan omkull: hon lider ingen annan än
gamla Renata. Det finns intet annat medel för sådant, än att lägga en
våt duk öfver korsryggen. Och sedan, gå aldrig i ladugården med rödt
band i håret! Märk, huru Turk ser på dig! Han är klafvad nu, men hvad
skulle en ungtjur tåla rödt? ...
Efter aftonbönen och måltiden presenterades tjenstefolket: sex drängar,
förutom gårdsfogden Wik, och sex pigor, förutom hushållerskan Lena. De
nämndes alla vid namn, skulle alla tagas i handen och framsade alla sin
välkomsthälsning: signe Gud nådig jungfrun! Där kom icke alla dagar en
ny dotter i huset, och Nerkebon är känd för att tänka mer än han säger.
Bakom hälsningen låg en tyst kritik, som, att döma af hvad Sabina
anförtrodde sin matmor, ej utföll onådig:
-- Hon är blider under ögonen och dryger, så det förslår för en
grindastolp. För hon är lärder i fröknatjenst.
Hagar ledsagades af sin nya fostermoder till en förtjusande liten
kammare i öfra våningen med utsikt öfver en del af parken,
klosterruinerna, den gröna slätten och en liten sjö. Här fick hon ställa
och styra som hon själf behagade. Och här begynte i aftonskymningen ett
förtroligt förhör.
-- Du är född i Finland?
-- Ja, nådig fru.
-- Kalla mig ej nådig fru, kalla mig i enrum mor, det lider jag bäst,
men i andras närvaro kan du säga: min fru mor. Jag vet, att du är ett
hittebarn; vi skola ej tala därom. Men huru kom du till fröken Kerstin?
Och hvarför begärde du orlof från hennes tjenst?
Hagar berättade hvad hon trodde sig kunna yppa och huru hon ledsnat vid
hoftjensten.
-- Ungt folk brukar inte så snart ledsna vid hofvet. Du har således läst
latin och många böcker?
-- Ja, min fru mor.
-- Har du också läst gudeliga böcker?
-- Ja, bibeln, några postillor och något teologi.
-- Tror du på Gud allsmäktig och hans enfödde son Jesus Kristus, vår
frälsare?
Hagar bleknade. Denna fråga hade hon icke gjort sig själf, och hvad
skulle hon svara? Hon var för stolt att ljuga. Efter något betänkande
svarade hon:
-- Jag tror på eviga makter, som styra människors öden.
Fostermodern betraktade henne med en så sorgsen och genomträngande
blick, att hon nedslog ögonen. Hon var väpnad till motstånd mot hvarje
teologisk dogm, hvarje kyrkans fordran på en renlärig luthersk
bekännelse, men denna sorgsna och kärleksfulla blick kunde hon icke
emotstå.
-- Har du läst katekesen och gått i skriftskolan? lydde den nästa
frågan.
-- Jag har läst katekesen och gått i skriftskolan med jungfrurna Kurck,
när jag var fjorton år gammal.
Fru Maria fattade hennes hand med den samma oemotståndliga blicken och
sade:
-- Så ung, så begåfvad och redan fallen för jägarens pil! Vet du väl,
att tron på flera gudar är hednatro? Men jag vill icke strida med dig;
jag vill bedja för dig. Har du någonsin erfarit en sorg?
-- Ingen sorg, men mycken förödmjukelse.
-- Detta är _en_ väg, men icke den raka. Har du älskat någon människa
mer än dig själf?
Åter en fråga, svår att besvara. Hagar fann en undflykt. Hon svarade:
-- Jag har läst, att man skall älska sin nästa _såsom_ sig själf.
-- Och huru älskade Han, som blödde för oss på korset? Barn, du förstår
lika litet kärleken, som du förstår sorgen. Märk nu, att jag inte vill
vara din skriftefader; jag vill vara din mor. Din tro eller otro lämnar
jag åt Guds helige Ande, som allena kan böja ett trotsigt hjärta, och
går hvarken nu eller framgent till rätta med dig. Vårt hus är ett
kristeligt hus, och jag förväntar af dig, att du i yttre måtto ej gifver
anstöt. Men hyckla skall du inte. Min Erik har stridt vid sin store
konungs sida för samvetsfrihet i världen, och ditt samvete skall inte
vara en nunnas på Riseberga, det skall vara en dotters. Förstår du mig,
barn?
-- Jag skall bjuda till att förstå det, svarade fosterdottern.
Hon kände rebellen uppresa sig, men han stod på ett glasberg, han fann
intet fotfäste.
-- Gör så! -- Och fru Maria var åter den praktiska husmodern, om hvilken
Hagars första intryck varit, att denna frus rätta plats vore i
ladugården. -- Hvad kan du annat än läsa, skrifva och räkna?
-- Jag har varit ett fattigt barn, som vallade kor i skogen. Jag hjälpte
den tiden en torparehustru i alla sysslor.
-- Således spinna, väfva, sy, sticka, baka, brygga, stöpa ljus ...
-- Vi hade ej råd att lysa med annat än torrvedsstickor.
-- Nå ja, men hvad har du kvar af dessa nyttiga sysslor? Det sägs, att
fröken Kerstin aldrig har hållit en strumpsticka i sin hand.
-- Hon är drottning. Det finns så många andra, som sticka strumpor.
-- Säg det! Men huru kan den sköta ett rike, som ej kan sköta sig själf?
Du, som ej är en drottning, lär ej komma långt i världen med andras
strumpor. Märk nu hvad jag säger dig, och håll det i kärligt minne,
såsom det kärligt dig sagdt är. Låt hofglittret och frökenkonsterna
fara! Jag förväntar af dig, att du skall göra ditt nya namn heder med
ett ärbart, gudfruktigt och husesamt sinnelag. Lärdom aktar jag inte
stort, där den ej står till att förena med Guds ord, som är den sanna
visheten, men du skall hafva morgnar, kvällar och söndagseftermiddagar
lediga att läsa dina böcker, som dig synes för godt, allenast du inte
somnar från ljuset. Resten af veckan går du i alla sysslor, såsom jag
gjort i mina unga dagar och gör mestadels än. Lena skall inte topprida
dig, allenast du umgås beskedligt med henne och visar dig läraktig, där
du ännu intet bättre förstår. Var inte för flat mot pigorna; de behöfva
nog eftersyn. Ställ dig väl med landböndernes hustrur och gif dem
sirapsdricka, när de komma till herrgården med smör eller ägg. Nästa
vecka blir rågskörden: då skall folket trakteras med ost, spisöl och
pannkaka. Där nu främmande kommer till Riseberga, vet du hofseder bättre
än jag, men du skall se till, att alla fat äro väl diskade och rena
lakan läggas i sängarna efter nummer och hvar persons stånd, för Lena
blir gammal och skumögd, hon kan snart inte skilja fyrskäft från dräll.
Jag törs inte mera ge henne nyckeln till silfverskåpet; den skall du få,
barnet mitt, och nyckeln till ölkällaren med, för Wik listar sig gärna
därin. Och nu är det tid att krypa hvar under sitt täcke. Må tro det
ställer sig till regn på vårt torrhö? Godnatt, min flicka, glöm ej din
aftonsignelse! Gör mig hugnad, och Gud skall gifva dig dubbelt igen!
Hagar blef ensam och satt vid sitt öppna fönster mot parken. Julimånen
stred med ett skimmer af den flyende sommardagen, och vid horisonten
skuggades sjöns vattenyta af ett stigande moln med lätta kornblixtar.
Det var lugnt, tyst och varmt. Fågelsången hade dött bort i lindarnas
kronor; endast den outtröttliga rödstjärten lät ännu höra ett ensligt
kvitter från vårens dagar. Det måste ha varit en sömnlös hane; honan
vakade öfver ungarnas nattro.
Det ensliga kvittret gaf en melodi åt ensliga tankar. Hagar stod utom
sig själf och talade till sig själf:
-- På hvilken strand har du åter hamnat, irrande spån? Ensam var du i
Kaskas skog, ensam i din förste rike beskyddares hus, ensam i Kristinas
glänsande hof och nu åter ensam på Edsberga slätt vid klostrets ruiner.
Så mycken godhet, så mycken kärlek hafva kommit dig till möte, hvar du i
världen gått, och dina förödmjukelser ha varit öfvergående skuggor, men
ensam kände du dig öfverallt, till och med när en yngling sade sig vilja
för dig eröfra kronor. Ingen förstod dig, och du förstod ingen. Alla
andra hade en hjärtevän, åt hvilken de kunde säga allt; du hade ingen.
Hvarför var du så olik alla andra, så ständigt instängd i
hjärtekammaren? Frihet var din lust, men läpparna voro bundna. Var det
din eller människornas skuld? Var det stålet som saknades för att slå
gnistor ur flintan? Eller var du Kristinas kiselsten, som lyste med
guldets glans, och se, det var kattguld! Ett främmande väsen var du,
likasom din afundade, din beundrade, din stundom nästan hatade
drottning: till hälften genomströmmad af människors varma blod, till
hälften af kall stjärnglans. Fru Sofi De la Gardie har kallat ditt
väsens brist högmod, fru Maria Ryning har kallat det hednatro. Hvem har
rätt? Eller finns här en tredje fackla, som lyser långt in i själens
okända grund: -- »du förstår icke kärleken!»
När Hagars ensliga tankar hunnit till denna återvändsgränd, ihågkom hon
stjärnans ljustöcken och de underliga orden: »mitt väsen är kraft, icke
kärlek» ... Hvad betydde dessa ord? Och: »spegla dig i din motbild!» ...
Har ej fröken Kerstin allt, utom kärlek? Är hon ej högt begåfvad i
tankens kraft, viljans kraft, handlingens kraft, och när har Sveriges
rike någonsin varit så starkt, som under Kristina? Men hvad är hon mer
än stark? Kan hon älska någonting annat i världen, än sig själf? Ja, hon
kan älska mycket och många, hon kan måhända älska dem _såsom_ sig själf,
men älskar hon sig själf? Om hon älskar sig själf, måste hon ju alltid
vara tillfreds med sig själf, icke jaga, såsom hon gör, från oro till
oro, från böcker till människor, från människor åter till böcker, till
nya forskningar, nya planer, nya förströelser för att komma lös från sig
själf. Sök! sade stjärnan. Och fröken Kerstin söker beständigt något.
Hvad söker hon? Söker hon den bortbytte prinsen? Dårskap! Hvad kan hon
söka annat än sig själf, sin innersta lifsgrund, det enda hon kan i sann
mening älska, det enda, där hon kan engång med kärlek hvila? Men hon
finner icke sin grund, likasom jag, Hagar, ej finner min. Det betyder så
litet att älska andra såsom sig själf, innan man funnit i sig det enda,
som är värdt att älska och bygga uppå. Innan man funnit sin egen grund,
måste man öfverbjuda sig själf, man måste älska en annan högre än sig
själf; man måste kunna försaka, uppoffra sig, lefva och dö för någon
annan eller någonting annat och lefva eller dö obelönad, otackad, okänd,
glömd. Ty _det_ kan ju icke vara kärlek att älska något för lön, för
tack, för ära ... Hvilken lifsgåta! Hvilket hisnande djup!
Hagar kände en rysning genomila sina leder, såsom när hon en vinterkväll
stod under den tindrande stjärnhimmelen och såg en omätlig glans, men
frös ... Midtunder sin första beundran för Kristinas glänsande snille
hade hon frusit ...
Hon sökte förgäfves sin stjärna; hon kände sig så ensam som aldrig förr,
ty nu hade hon icke ens sig själf. Hon gick i en cirkel utan medelpunkt.
Söka måste hon, söka sin lifsgrund, söka, söka ... Och när hon
ansträngde sig att sammanfatta allt i en grundtanke, stannade hon vid
upptäckten att _detta_ var hennes brist: att icke finna sig själf.
Hon kastade sig på bädden och försökte utan framgång att sofva. Hennes
tankar liknade aspens flygande fjun om våren, hvilka jagas af vinden och
söka ett fäste. Hon ströfvade genom de skuggiga dalarna af det förflutna
och hakade sig fast vid en ny punkt: hennes tvillingsbror Bennu, som nu
hette Urban Niemand. Besannades stjärnans varning på honom? Kunde han
älska? Nej, det kunde han icke. Allt som i lifvet mött honom med
omvårdnad, med godhet, med kärlek, det tog han lika flyktigt, det glömde
han lika lätt, som fröken Kerstin, som Hagar själf. Han var en drifvande
spån, och hvad voro de annat, dessa två? Kraft hade han fått, liksom de.
Han var oförstörbar, liksom de; jord, eld, vatten och luft hade ingen
makt öfver honom, ingenting kunde släcka hans lifsgnista, förrän
stjärnornas stund var kommen. De två kvinnliga skyddslingarna hade ej
pröfvat samma lifsfaror, men de måste vara lika oförstörbara som han:
ingen dödlig sjukdom hade fått makt med Kristina, intet gift hade kommit
vid Hagar. Men söka måste de alla, söka, söka ...
Under dessa sömnlösa tankar rann det Hagar i hågen, att hon ju före
afresan från Stockholm fått ett bref, det första och enda från sin bror.
Hon uppstod och framletade brefvet. Natten hade framskridit; en svag,
gryende morgonstrimma tillät henne att åter omläsa denna barnsliga
skrifvelse, hvars adress på kuvertet var tecknad af annan hand,
förmodligen judens. Brefvets illa stafvade tyska språk, dess sneda
handstil och brist på sammanhang voro till alla delar en skolpojkes.
Ingen ort, intet datum; man kunde antaga, att dessa rader afgått från
Regensburg för en månad sedan i Juni. Innehållet lydde:
»Till Hagar. Morfar säger, att jag skall skrifva till dig. Jag har lärt
skrifva för rakkel. Hon är så fager. Jag har fått en fux, heter Jehu.
Han är tre år, arab, gick durch, jag kujonerade honom, trafvar förbi
levys sultan. Här är lichtenstens kyrasserer som gå till gallas.
Tortenson står vid olmys. Tänkte ryma dit, de fick fatt mig, tog värjan,
satte mig tre dag högvakt. Huru mår Caballer? Lebewol, vergis mei nit.
_Urban._