Hon blef ingen riktig prinsessa.
En ung mans beslut under drufvornas inflytande likna daggmaskarna, som
krypa upp i dagsljuset vid regnväder, men krypa vid klar luft tillbaka i
jorden. Gustaf Kurck hade rest till kriget i Tyskland med sin faders
tillåtelse, utan försök att medföra Hagar. Hon vågade åter visa sig i
sin forne beskyddares hus.
Det var en eftermiddag; presidenten Kurck var utgången. Hagar inträdde i
den nådiga fruns arbetsrum och fann henne upptagen af det kära arbetet
att med egen hand tillklippa vissa små plagg för en väntad ny arftagare.
Styfsonen Gabriel, tretton år och student i Åbo redan vid elfva års
ålder, tvättade rosten af ett par gamla romerska mynt i sin lärda
myntsamling. Egna döttrarna Karin och Märta hängde modern i kjolarna och
hindrade arbetet.
-- Mademoiselle -- sade den nådiga frun till guvernanten -- tag vård om
barnen; de kunna skada sig på saxen!
-- Nej, nej, Hagar skall berätta en saga för oss! bad enträget den
fyraåriga Karin.
-- Berätta något för dem, så lämna de mig i ro! instämde modern.
Och Hagar berättade för barnen om skogen vid Kaskas torp, huru den höga,
mörka furan såg ned på myrstacken vid sin rot och huru kungsörnen
kretsade högt i luften öfver skogsdufvornas bon. Där var ett stort,
mossklädt berg, där trollen hade sin bostad i klyftorna, och när man
knackade med en sten på berget, klang det som silfver därinne. Vid foten
af berget satt en fattig, barfota flicka i sin tunna kjol och vaktade
korna. Hon kallades askungen för att där var en stuga vid skogsbrynet,
och där brukade askungen sitta i spiseln och värma sig, när hon frös.
När hon gick ut med korna, fick hon ett stycke hårdt bröd; vatten fick
hon i källan. En dag, när hon öste vatten i näfverrifvan, såg hon i
källans spegel en liten trollflicka, som sade till henne: »Vill du
blifva prinsessa, du?» -- »Visst vill jag det,» sade askungen, för hon
frös och var hungrig. -- »Gå då till berget,» sade källflickan, »och
knacka sju gånger hårdt med stenen. När du knackat sju gånger, skola
trollen fråga hvad du vill, och då skall du svara: jag vill gifva eder
min frihet.»
Modern smålog åt barnens häpna uppmärksamhet. Unge Gabriel vände sig om
från mynten och lät förnimma, att detta var alltför trolskt. Aldrig må
askungen varit så tokig att gifva sin frihet?
-- Ja, säg, fortfor Hagar, var det ej trolskt? Men så gjorde askungen.
Hon gick till berget, knackade sju gånger, och när trollen frågade hvad
hon ville, svarade hon som källflickan rådt henne svara. Då sade
trollen: här växer en liten årsgammal rönn. Skär först en springa i
rönnen. Skär dig sedan i vänstra lillfingret, så att där kommer en
droppe blod. Lägg sedan den blodsdroppen in i springan på rönnen, foga
springan tillsamman, och knyt ett starkt band däromkring. Då skall din
frihet vara där, så länge den rönnen står, och då skall du blifva en
prinsessa.
-- Gjorde askungen det?
-- Ja, det gjorde hon. Och när hon sade till trollen: nu har jag bundit
min frihet i rönnen, hörde hon i luften ett starkt susande såsom ett
stormväder. Då slog den stora kungsörnen ned på henne och tog henne i
sina klor och bar henne öfver hafvet till kungens gård, och så blef
askungen nästan en prinsessa. Men riktigt blef hon det icke ändå som
andra prinsessor, för att springan i rönnen var icke så hårdt
tillbunden, som den skulle vara. Där hade sipprat ett pikku litet korn
ut af friheten, och det var stort nog att icke göra henne alldeles till
prinsessa, men ändå icke stort nog att frigöra henne från trollen. Och
nu går askungen, som är till hälften prinsessa, till hälften barfota,
och väntar och väntar. Den årsgamla rönnen har nu vuxit till ett stort
träd och bär så vackra, hvita, doftande blommor och så röda bär, men
hvad hjälper det askungen? Hennes frihet är ju bunden, så länge rönnen
står. Hon väntar i dag och väntar i morgon och väntar i år och i
månader, att rönnen skall blifva gammal och murken, tilldess att
slutligen den barmhärtiga stormen kommer och blåser honom omkull. Men
det dröjer länge, å, det dröjer så länge, länge! Rönnen är nu i sin
första ungdomsblomma, och den stackars askungen, som skulle blifva
prinsessa, men icke blef en riktig prinsessa, skall kanske blifva gammal
och grå, förrän rönnen blir gammal. Hvarför skulle hon binda sin frihet?
-- Men hon skulle gå dit och knyta upp bandet, menade Karin Kurck.
-- Nej, hon skulle gå dit och hugga omkull rönnen, tillrådde unge
Gabriel.
-- Jag vet inte. Kanske gör hon det ena eller det andra, svarade Hagar.
Fru Sofi De la Gardie hade efter hand blifvit intresserad af sagan.
-- Mademoiselle -- sade hon åter till guvernanten, som begrundade sagans
moraliska tillämpning -- gif barnen deras aftonvard; det är tid att de
gå till hvila. Och du, Gabriel, bär den skräpiga myntlådan till din
kammare, hon ligger i vägen. Godnatt, mina små!
Förgäfves bad Karin få höra sagan om igen. Modern var öm och god, men
ordningen sträng i det Kurckska huset. Barnen kysste sin mor på handen
och lydde.
När de gått, betraktade fru Sofi De la Gardie berättarinnan med en
moderligt forskande blick och frågade:
-- Är du askungen?
-- Jag tycker ibland så, svarade Hagar.
-- Hvad fattas dig, barn? Har du icke fått allt? Slösar ej fröken
Kerstin sin godhet på dig? Har du icke fått lärdom efter ditt sinnes
åtrå? Har du ej tillgifna vänner och allt hvad du kunnat önska i dina
djärfvaste drömmar? Hvad begär du då mer?
-- Friheten, var det skygga svaret.
-- Barn, barn, det finns ingen sådan frihet, som du begär. Allt måste
böja sig, drottningar icke mindre än andra dödliga, ja, mycket mer.
Friheten måste vi söka inom oss, icke utom oss. Böja sig frivilligt för
Guds och människors lag, vara sig själf och dock kunna försaka sig själf
för sin pligt, se där den sanna friheten; det finns ingen annan.
-- Ja, ers nåd ... Vara sig själf.
-- Vara det bästa af sig själf, vara god och kärleksfull, lydig och
tålmodig, ständigt sökande nå en högre fullkomning. Du tjenar en lärd
och högt begåfvad prinsessa, mitt barn; hon står i allt öfver dig, utom
i ett, som _hon_ icke lärt, men som _du_ fått lära. Fröken Kerstin har
varit tvungen att böja sig under sin fader, sin moder, sin faster, under
riksförmyndarne, under lärare och hofmästarinnor, men icke nog länge och
nog strängt för att kunna med sitt själfrådiga lynne böja sig under
kronan. Hon är ofriare än du. Du har böjts ända till jorden af fattigdom
och värnlöshet allt från din späda barndom: därför kan du nu, under
yttre tvång, vara rättsligen fri, om du förstår att bevara det bästa af
dig själf. Hagar, jag fruktar, att du är askungen, som ville blifva
prinsessa. I dig finnes någonting både medfödt och inlärdt af fröken
Kerstin.
-- Stjärnorna säga så.
-- Ja, det klingar ju mycket vackert. Men jag skall säga dig hvad det i
grunden är: det är _högmod_.
Hagar kufvade rebellen inom sig och teg.
-- Du har hufvud nog att förstå mig. Har du också hjärta att tro mig?
Jag säger icke, att du alltid bort förblifva i en fattig och tjenande
ställning, men det var icke lyckligt för dig att komma till hofvet. En
prinsessa, som icke är en riktig prinsessa, är någonting mindre än
hennes kammarpiga. Hvad man är, skall man vara helt. En half människa är
ett oting. Stackars barn, förstår du dig själf? Du är hvarken falk eller
dufva, du är en gökunge, lagd i en annans bo, och vill flyga med
örnvingar. Fröken Kerstin duger till intet annat än drottning: tag bort
drottningen, och hon kan icke sticka en strumpa. Om nu du, som ej är en
drottning, vill likna henne, är du ju ingenting.
-- Vendela Skytte var icke heller en drottning.
-- Så gift dig som hon, och blif en förståndig husmor! Askungen gör väl,
om hon följer Karins råd och upplöser bandet, icke Gabriels råd att
hugga kull rönnen. Vill du flytta till oss, eller vill du blifva
judinna?
-- Ers nåd har varit mig huld ... ers nåd har varit mer än en mor för
mig ... men här är jag alltid half.
-- Ja, ja, jag vet, men den tid tör komma, mitt barn, när det halfva
blir helt, återtog fru Sofi De la Gardie med en rörelse, som intygade,
att hon efter hand försonat sig med sin gemåls planer för sonen Gustaf.
Med undantag af börden kunde det förnäma Kurckska huset ej önska ett
rikare parti eller en presentablare svärdotter.
Presidenten återvände och anförtrodde sin gemål något i enrum. Han var
uppskakad af en nyhet, som han nyss förnummit i rådet. En politisk
hemlighet af den högsta vikt hade blifvit förrådd, man visste ej huru
eller af hvem. Ett rådets beslut, förhandladt för slutna dörrar och utan
något annat vittne än rådsherrarne och drottningen, hade samma dag
blifvit meddeladt åt ett främmande sändebud, som mindre än någon bort
känna dess innehåll. Vissheten därom, att man ej ens vid riksstyrelsens
förtrognaste rådplägningar befann sig säker för lejde kunskapare, hade
slagit alla med häpnad. Man ville nu uppbjuda hvarje medel att komma
förrädaren på spåren och få honom fatt. Lyckades icke detta, var ej
allenast rikets säkerhet komprometterad: den ene af rådet skulle
misstänka den andre, och sålunda vore den enighet förspilld, på hvilken
rikets välfärd hängde.
Mera kunde nu icke yppas, och äfven detta skulle med största omsorg
förtigas. En läsare i vår tid torde ana sammanhanget. Peder Vibes kurir,
som medförde till kung Kristian IV rapporten om Nils Tungels förmenta
upptäckter, hade under någon förevändning blifvit uppehållen vid gränsen
och så väl förplägad, att man lyckats åtkomma hans bref, som skickligt
öppnades och åter förseglades, sedan man hunnit taga en afskrift. Vibes
rapport var försiktig, intet namn nämndes. Visserligen, hade Vibe
tillagt, vore hans spejare icke att lita på; han gjorde sig viktig och
ville förtjena en god sportel. Men där lästes likväl spejarens utsago,
att rådet den 12 Maj beslutit krig mot Danmark. Skulle kung Kristian och
hans ministrar tro Vibe eller tro spejaren?
Presidenten mottog i utbyte ett förtroende om Hagar. Flickan hade alltid
varit storsint: nu hade hennes oförväntade lycka gjort henne så
högmodig, att hon icke mera fördrog att tjena ens drottningen. Hvad
skulle man göra? Aflägsna henne från hofvet? Trolofvad med Gösta, kunde
Hagar upptagas som eget barn. Hon vore nu i allt öfrigt så adelig
vederlike som någon, men börden, börden!
-- Oroa dig icke, genmälde presidenten, jag har funnit en utväg. Fröken
Kerstin bråkar med en rannsakning i Finland om Hagars börd. Jag har
sörjt för att saken bedrifvits lamt. Man hade kunnat komma till
oangenäma upptäckter. Man har uppdagat nya spår af ett brott, men intet
om flickans fader. Detta är hufvudsak. Jag har vidtalat riksrådet Erik
Ryning, lagman i Sörmland, en ärans man och gift, som du vet, med en
Maria Kurtzell, men barnlös. Han är villig att adoptera Hagar mot en
liten väntjenst, som jag är i tillfälle att bevisa honom i processen om
hans liffländska gods. Man uppfinner ett motiv, en släktskap på vänster
hand, och allt är förklarligt. Familjen är gammal adel, namnet ansedt
och icke ovärdigt en förbindelse med vårt hus. Kort sagdt, det går af
sig själf, men behöfver tid, och dittills bör Hagar ej lämna sin
hoftjenst. Hemma hos oss skulle hon möta Barbro och Ingeborg: det går
icke. Jag börjar tro, att Hagar lyckas behålla vind i seglen intill
drottningens myndighet, och då kan hon själf välja namn. Men Ryning är
säkrare: hon må blifva en Ryning.
-- Och juden?
Presidenten höjde på axlarna.
-- Jag gör hvad jag kan för att tillvinna vår blifvande svärdotter hans
bevågenhet. Han får det lagligt uppsatta, fullständiga vittnesmål, som
han begärt ... Hagar!
Föremålet för presidentens omsorger inträdde, okunnigt om de planer, som
smiddes för hennes framtid.
-- Gösta sänder dig en fast hjärtetrogen hälsning, sade presidenten,
kyssande henne med faderlig ömhet på pannan. -- Han reste i förgår. När
han återvänder från kriget, värdig den han har kär, har han törhända
något mera att säga dig.
Hagars kinder öfvergötos af en glödande rodnad. Det var första gången
hon erfor, att föräldrarna gillade sonens lidelsefulla böjelse. Det var
mer: det var nära nog en förlofning. Hvad skulle hon svara? Ingen hade
frågat henne. Hafvets irrande spån måste ju anse en sådan förbindelse
för höjden af lycka och ära. Hagar böjde sig och kysste tigande sin
beskyddares hand.
Fostermodern slöt henne i sina armar. Fru Sofi De la Gardie älskade
denna trotsiga flicka med allt hennes öfvermod, all hennes onyttiga
lärdom, alla hennes fel, dem hon nyss så strängt tillrättavisat. Där
fanns något hos detta barn från landsvägen, hvilket höjde henne öfver en
vanbörding och anslog en fostermoder, som förlät stoltheten, emedan hon
själf var så stolt. Ord behöfdes ej nu: mor och dotter förstodo
hvarandra. Allt var så klart som en dunkel framtidsfråga kan vara, och
så afgjordt som det är möjligt, när den ena hufvudpersonen tiger och den
andra väntas tillbaka om några år från ett blodigt krig.
-- Vet du väl -- fortfor presidenten i den förtroliga ton, som var
beräknad att upphöja ett nådebarn till en dotter i huset -- vet du väl,
att Lydik Larsson från Helsingfors är i Stockholm för att egenhändigt
uppsätta och bestyrka vittnesmålen om din födelse?
-- Han har sagt mig, att han söker en syssla i Åbo. Jag beder ers nåd
hafva honom i gunstig åtanke.
-- För din skull, för den omvårdnad han visat dig, vill jag göra hvad i
min makt står. Det dependerar af kammarkollegium och lärer nog sitta
hårdt, efter den gode mannen förut blifvit bötfälld i tjensten. Han har
ock medfört protokollerna från tinget i Karis. Där äro tre nya item
tillkomna vid rättens rannsakning. Hustru Dorothea Johansdotter erinrar
sig, att hon på den dödas linne sett ett märke med främmande stafvar,
som liknat det hebreiska Jahveh eller Jehovah på titelbladet i hennes
bibel, hvilket bestyrker judens utsago. En gammal knekt har bekänt på
sin sotesäng, att när han den natten skjutsat en tung släde från
Grabbacka i Karis till Bengsnora gård i Svartå, ha där vid afresan
suttit två kvinnor med kusken i andra släden, men vid framkomsten
allenast en kvinna, och när knekten däröfver visat förundran, har han
fått fyra polska guldmynt med konung Sigismunds bild för att tiga.
Yttermera har en af herr Åke Totts ryttare bekänt, att hans herre den
natten ridit omkull en ensam kvinna på landsvägen, ej långt från Nyby
gård, men som de ridit i skarpt traf för köldens skull, har ryttaren ej
hunnit se sig tillbaka, om hon där blifvit liggande eller stått upp.
Detta samt öfriga vittnens intyg sändes i bestyrkt afskrift till Ruben
Zevi.
-- Har ers nåd förnummit tidningar om min bror?
-- Inga tidningar goda tidningar. Din morfader är en förfaren
räknemästare: han skall dela jämnt, behålla pojken och förunna flickan
åt hennes gudfar. Var aktsam, barn, i din tjenst hos drottningen! Den
dag skall komma, när hon dig afstår åt dem som närmare äro.