De stora höjderna stiga endast ur
stora djup.
Sverige hade hört större vältalare och kraftigare botpredikanter, än
drottning Kristinas öfverhofpredikant Johannes Matthiæ, men få, hvilka
som han, eller mer än han, predikat den kristna kärlekens evangelium.
Han var sitt tidehvarfs evangelist, sitt århundrades Tollstadius. Och nu
var han utnämnd till biskop i Strengnäs; nu skulle han, på Kristi
himmelsfärdsdag, säga sin församling farväl i Storkyrkan. Intet under,
att den föga rymliga kyrkan var till trängsel fylld och att tårar sågos
i många ögon. På den kungliga läktaren visade sig drottningen med sin
uppvaktning; riksrådens bänkar voro fulltaligt upptagna, många andra
förnäma och höga personer närvoro. Nu förväntade man af en hofpredikant
idel honung och sötma till jordens mäktige; nu skulle han tala om deras
höga kall och förtjenst framför andra dödliga; nu skulle han, som några
år senare professor Alanus i Åbo, förklara adelskap för en gudomlig
inrättning och hvarje högättad person begåfvad redan i födseln med
synnerliga utmärkta egenskaper. Predikanten svek denna väntan: han
visste väl till hvilka han talade, men han böjde sig icke denna gång;
det låg den milde evangelisten på hjärtat att, också han, engång nedböja
sina åhörare inför den Allsmäktiges tron. På samma gång han talade
kärlekens tröst, visade han äfven sanningens tänder.
Han tillämpade dagens text på Esaias' ord och Marias lofsång: »Alla
dalar skola upphöjas och alla kullar förnedrade varda. De mäktige hafver
han satt af sätet och uppsatt de ringa.» Detta är upphöjelsen efter Guds
rikes lagar. Människorna söka höghet och ära med minsta möjliga
själfförsakelse. De klifva helst på hvarandras axlar, trampande under
sig de ringa och svaga. Men Gud upphöjer ingen, som han ej förut
nederslagit. De stora höjderna stiga endast ur stora djup. Aldrig hade
David uppnått en så hög ära, om ej bedröfvelsen gått som vattufloder
öfver hans själ, om han ej ätit aska för bröd och blandat sin dryck med
tårar. Kristus vid sin himmelsfärd var densamme Kristus, som dött för
oss i smälek på korset. Hvilken dristade mäta sig med hans apostlar? Och
dock voro de på jorden de ringaste och mest föraktade, liksom sin
mästare. »Du elända, öfver hvilken alla väder gå, och du tröstlösa, si,
jag vill lägga dina stenar i blyglans och lägga din grundval med safirer
och vill göra dina tinnar af rubin och dina portar af gnistrande
ädelstenar. Ty bergen skola vika och högarna falla, men min nåd skall
icke vika från dig, och mitt fridsförbund skall icke förfalla, säger
Herren, din förbarmare.» (Es. 54: 10-12.)
Predikanten slutade med några få ord till afsked och tack. Den så ofta
undfallande läraren var såsom förvandlad. Han kände sig stå till
räkenskap inför sin Gud. Hvad frågade han efter jordens väldige? Han
erfor något inom sig af Esaias' ande och kraft: denne det gamla
testamentets evangelist kunde nederslå högarna, såsom han upprättade
dalarna. Och det adelsstolta Stockholm, det högmodiga tidehvarfvet, som
så obevekligt förtrampade allt det ringa, det svaga, det vanbördiga
under sin fot, behöfde, efter så många milda maningar, en varning till
afsked, lika godt hvem den träffade. Herrarne i riksstyrelsen och deras
vederlikar tyckte icke om Johannes Matthiæ predikan; det var väl, att
han bortskickats till Strengnäs. Fröken Kerstin satt stum och tankfull.
Försakelsen, förödmjukelsen ingingo ej i hennes uppfattning af äran. Och
dock var där något storartadt, som anslog henne, i dessa fallande berg
och stigande dalar. Hon upptog dem i sin tankegång, hon tillämpade dem
på sitt sätt.
Lifsuppfattningen begynte mogna i Kristinas sjuttonde år. Hennes tysta
närvaro vid rådets öfverläggningar vidgade synkretsen och ingaf henne,
som dittills endast sett kronans rättigheter, en aning äfven om kronans
pligter. Det fanns ögonblick, när hon tog sitt blifvande kall på fullt
allvar, likasom det fanns andra, när hon åter glömde det. Studierna, som
hon fortfor att älska, antogo en annan riktning. De klassiska språken,
teologin, filosofin och matematiken fingo för en tid vika för studier i
historia och statsrätt. Folkrättens berömde grundläggare, Hugo Grotius,
Sveriges ambassadör i Paris, blef nu, jämte Tacitus, hennes
älsklingsförfattare.
Efter middagstaffeln företog drottningen sin dagliga ridtur, denna gång,
helgdagen till ära, åtföljd af en mer än vanligt lysande svit. Hon red
öfver den till hälften planerade Drottninggatan och öfver den landsväg,
som sedan blef Norrtullsgatan, till de landtliga trakterna af nuvarande
Haga park, drack ett glas vatten ur källan vid skogvaktarebostället,
gjorde en omväg söderom Brunnsviken till nuvarande Söderbrunn och
återvände till Ladugårdslandet på den väg, som ännu, i dess utvidgade
och mera vårdade skick, kallas Drottning Kristinas väg. Dessa ridturer
saknade ej en politisk betydelse. De vande hufvudstadens befolkning att
se sin blifvande herskarinna uppträda, fri och obunden af förmyndares
tyglar, i hela glansen af ungdom och framtidsförhoppningar.
Riddräkten klädde henne förträffligt. Hon såg bra ut i sitt raska traf,
med sin lediga hållning, sina af ridten purprade kinder, sina stora,
glänsande ögon, som tycktes genomtränga allt, och det blonda, fladdrande
håret, vindens lekboll, som stal sig ut under hennes svarta
sammetsbarett. Hon förstod att förena sin kungliga värdighet med ett så
otvunget ungdomligt skick, en så frimodigt glad hälsning till alla som
mötte henne, att på söknedagarna tvätterskan glömde sin klappbrygga och
dalkarlen stannade med sin handkärra för att uppfånga sin andel af deras
frökens alla hjärtan vinnande ögonkast. Nu på helgdagen, när allt som i
den trånga, smutsiga staden behöfde andas och vederkvickas, strömmade ut
till solskenet och vårluften på Ladugårdslandet, möttes drottningen
öfverallt af täta, beundrande folkskaror. Just sådan ville de se sin
fröken. Hvad skulle icke hon uträtta, när hon en dag tog makten af
herrarne! Kristina var populär, som alla unga tronarfvingar. Hon, hon
skulle göra allt bättre än det nu var. Allt som suckade i betryck och
armod, allt som led förfång eller orättvisa, såg upp till henne som till
en försyn. Hon skulle uträta allt som nu var snedt; hon skulle bota allt
som nu var i olag; hon var den kommande hjälparinnan i all nöd, den
efterlängtade befriarinnan från allt öfvervåld. Herrestyrelse har aldrig
varit älskad i Sverige, äfven när den förtjent att vara det;
konungamakten är en så gammal tradition och så djupt rotad i folkets
föreställningar, att äfven den frie mannen vill se en enda råda, och
råder icke denne ene, pratas han kull. Men denna prinsessa skulle råda,
det såg man redan på den säkerhet, hvarmed hon styrde sin ystre donske
springare Rurik, som undanträngt Caballero.
Var hon icke den store kung Gustafs dotter? Han, den folkkäre, hade
redan, efter sitt ärorika fall, hunnit blifva en myt. Under hans tid
föreställde man sig allting bättre och så som det skulle vara; då visste
man hvem man borde vörda och lyda. Hvem visste det nu? Allas ögon ville
i dottern igenkänna fadern: det var uppenbart han; man kunde ej misstaga
sig. Så kunde ingen annan sitta till häst, så blid kunde ingen annan
skåda omkring sig och hälsa på fattigt folk. Där gick ett gladt sorl
genom åskådarnes leder, när Kristina red tillbaka öfver Norrbro och
Mälarens friska vårvindar blåste i den främst ridande hofjägarens
blågula standar. -- Si, den Guds utkorade, är hon icke rätt som en ängel
från himmelrik? Hvarför vänta de? Hvarför uppsätta de icke henne nu
genast på tronen? Hör hon icke Sveriges allmoge till? Men herrarne,
herrarne, ja, de ha det godt nu, så länge de makten hafva, och släppa ej
vår välsignade fröken till hennes rätt.
Ett sorl, som liknade knot, hördes bland en skara sjömän vid Skeppsbron.
-- Huru länge skola vi tåla herrarnes regemente? ... Myndig! Myndig!
Drottningen myndig!
Kristina hörde detta och sporrade hästen, hälsande åt alla sidor.
Sjömännen öfverröstades.
-- Si, nu hälsade hon återigen! Det var på mig hon hälsade ... Nej, på
mig ... Gud signe henne, det är _vår_ fröken; hon skall råda och ingen
annan!
En lustig skräddaregesäll, inklämd med sin tunna person mot broskranket,
företog sig att sjungande öfversätta de kringståendes känslor med den
gamla danslekens ord:
Hej, säj, så får du mej,
och får du mej, så står du dej!
Hvarpå en annan tunn medbroder, lika inklämd på motsatta sidan af bron,
profetiskt fortsatte:
Vill du inte ha mej, får du låta bli mej,
vill du inte si mej, får du gå förbi mej,
si, så är jag fri från dej!
Kristina har berättat, att rådet erbjöd henne kronan redan i Oktober
1643, ett år före tiden. Däraf finnes i historien intet spår, men väl
många, att folket ville påskynda myndighetsåldern. Hon visste detta, och
det öfverensstämde med hennes brinnande längtan att utföra storverk. Men
hon förstod, att tiden kräfde manskraft vid statsrodret, och var klok
nog att vänta. Hon mognade hastigt under folkets kända medhåll.
Riksförmyndarne insågo, att hon var drottning, innan hon ännu bar
kronan, och från denna tid begynte Kristinas mening tynga i styrelsens
vågskål.
När hon uppnått slottsporten, höll hon stilla, betraktande från sadeln
de högtidsklädda folkskarorna och den i solskenet glittrande strömmen.
-- Se -- sade hon till gamle riksamiralen Gyllenhjelm, som var henne
till möte vid porten -- detta är mitt parlament, min krigshär och min
flotta! Finns någon skönare ädelsten i en krona, än folkets kärlek? För
detta folk skall jag göra allt, uppoffra allt, försaka allt. Jag skall
göra det icke blott mäktigt och rikt; jag skall göra det lyckligt. Min
lager skall icke fläckas af blod, min ära skall vara folkets frihet och
välstånd, min lön dess välsignelser. Store Gud, huru kan någonsin en
furste öfvergifva sitt folk eller söka sin ära i främmande länders
hyllning? Hvad jag kan uträtta står i Guds hand, men historien skall
intyga, att jag blifvit mitt folk trogen. När jag dör, skola svenskarne
säga om mig: om hon icke förmådde allt, så ville hon allt och försakade
allt för vår lycka. Och när jag dör ogift, skola de tillägga: hon
älskade oss så högt, att hon icke ville dela sin kärlek.
-- Jag får inte höra hvad de säga; jag har inte, som min nådiga frände,
ett sekel kvar att lyssna på folkprat, genmälde skämtande den
sextionioårige Gyllenhjelm, hvars förvantskap med det kungliga huset gaf
honom rätt att språka fritt. -- Men när jag omsider möter min nådiga
frände på de elyseiska fälten, vill jag hörsammast skicka Tungel att
kunskapa ... Nej, han är inte till finnande där, han bor troligen litet
lägre ned. Men jag skall gå själf, jag skall spöka i Riddarholmskyrkan
vid början af nästa århundrade och leta bland inskrifterna efter min
nådiga frändes äreminne. Såframt ej Sveriges stormäktiga drottning
därförinnan eröfrat Europa och ligger begrafven i Rom ...
-- Jag skall tänka därpå, sade Kristina muntert. Min frände kan skicka
Torstenson till Rom att beställa kvarter. Näst Riddarholmskyrkan har jag
intet emot att hvila i Peterskyrkan, blott inte som påfve. Det lärer
hvarken anstå mitt kön eller min tro. Förr torde jag göra påfven till
lutheran, än han mig till papist ... Men hör, hvad är det de sorla där
nere?
-- De ropa: drottningen myndig!
-- Det tror jag dem om. Det är de femtusen män, förutom kvinnor och
barn, vid sjön Genesaret. Skillnaden är, att de förre femtusen redan
ätit sig mätte och desse begära få göra det. Godkväll, frände. Det är
tid att följa Mästarens föredöme och draga sig undan.
Hon hade rätt; det var tid att försvinna, ty ropen blefvo allt
högljuddare. En skvadron af lifgardet red fram och posterade sig framför
slottsporten. Denna försiktighet blef öfverflödig. Så snart den stolta,
unga prinsessa, som så förtjusat åskådarne från höjden af Ruriks sadel,
försvunnit, tystnade sorlet efter hand, och skarorna skingrade sig.
När drottningen red in med sin svit på borggården, uppkom ett ögonblicks
trängsel, ty äfven där stodo skaror af nyfikne. Hagar befann sig i
sviten. Hon hade stigit af hästen och kastat tygeln åt ridknekten, när
hon tätt framför sig upptäckte bland åskådarne en äldre man, som med
stirrande häpnad betraktade henne. Denne man hade hon sett förut; ja,
hon kunde ej misstaga sig: vårtan på hans finrakade haka gjorde honom
lätt igenkännelig.
-- Är det icke tullnären Lydik Larsson från Helsingfors? frågade hon.
-- Jo, ers nåd, svarade förlägen den forne beskyddaren med en bugning,
som ej kunde vara djupare, om den gällt drottningens egen höga person.
-- Och känner ej tullnären mera igen mig? återtog Hagar, själf knappt
mindre förlägen, när hon ihågkom deras afsked för tre år sedan, då
Larsson presenterade henne i den snäfva nya hastverksklädningen för
presidenten Kurck i Åbo.
-- Jag skulle ej fördristat mig igenkänna jungfru Hagar, om jag ej fått
höra af hans nåd presidenten, att ... att ...
-- Ja, att tiderna förändrats, inföll den unga hofjungfrun. Det var
något brydsamt att nu erinras om Åbo-klädningen, som fordom var
helgdagsdräkt för en barfota, men i silke och sammet tager man sådant
lätt. -- Jag kände genast igen tullnären och ser, att hälsan har varit
god. Tack för sist; det var tullnären, som förde mig ut i världen. Kan
jag vara till någon tjenst? Jag kan ej bjuda tullnären upp till mitt
rum, det är ej tillåtet, och jag måste nu kläda om mig; fröken har ett
litet värdskap i kväll för sin hofpredikant, som skall flytta till
Strengnäs.
-- Jag skulle underdånigst ha en liten begäran, men det tör vara
olägligt ...
Hagar eftersinnade. Hon tänkte på fru Beata och skulle icke för hela
Stockholms slott ha vågat införa en främling i den kungliga våningen.
Men där fanns på nedra botten ett mottagningsrum för supplikanter af
lägre stånd. Hon anvisade honom detta rum och lofvade snart vara
tillbaka.
Tullnären satt där i sällskap med en bryggare och en fiskmånglerska, som
väntade på audiens hos köksmästaren. Hans tankar gjorde en rundresa från
Stockholm till Turholm, veko i förbifarten in i Kaskas torp och voro
strax åter i Stockholms slott.
-- Begriper du något, min gubbe? sade han till sig själf. -- Nästa gång
du ser ett pyre ligga i en näfversko någonstädes i ödemarken, så inbilla
dig icke, att det alltid skall ligga där! Det tör hända, att du hittar
det om några år i sammet och guld i en drottnings följe. Hvarför tog jag
inte lyckobarnet till mitt, när det bjöds? Arten satt i henne: fram
skulle hon, och fram kom hon. Undrar, om hon är högfärdig ...
Fiskmånglerskan hade sett Hagar på trappan och hviskade till bryggaren:
-- Såg käre far frökens troll?
-- Hvem skulle det vara? frågade bryggaren.
-- Frökens finntroll. Hvar människa vet ju, att otyget flög hitöfver i
korpahamn och blef förvandladt till jungfru, när det satte sig på Tre
kronor. Det är nu hon där, som vet allting och kan allting. När fröken
behöfver veta någonting, säger hon pull pull, så kommer finntrollet och
lär henne att läsa bakfram i Guds ord. Intet under, att fröken är så
skräckeligen lärd. Men si, korpvingarna växa beständigt ut i ryggen
på'na; då säger trollet: mutta tutta, så krypa de in igen under
klädningslifvet ... Så länge det nu räcker; inte lär det räcka länge,
innan sömmarna spricka ... Bevare oss, när man talar om trollet, är det
inte långt borta!
Hagar inträdde i hofdräkt, skygg och motvillig; hon kunde icke vägra att
höra sin gamle beskyddare. När hon varseblef sällskapet, grep hon till
sitt nyligen återupplifvade förråd af finska. Tullnären talade finska
som sitt andra modersmål, och samtalet fördes på detta språk, likasom
för att bekräfta alla onda rykten om korpvingarna under klädningslifvet.
-- Undskyll -- sade den så illa beryktade flickan -- jag har ej mer än
några minuter lediga; klockan sju är min tjenstgöring. Kan jag vara
tullnären till något gagn i Stockholm?
-- Det är så -- anförde Lydik Larsson ödmjukeligen med en beundrande
blick på lyckobarnet -- att Betty är nog en husesam hustru, men år och
barn, ser nådiga jungfrun, och plikt till kronan, snäfva sportler,
dåliga tider ... Jag söker lediga tullnärssysslan i Åbo ...
-- Lycka till!
-- Ja, där som jungfru Hagar ville gunstbenäget gifva en aldrig så liten
puff åt lyckans hjul för en gammal tjenares bästa, kunde väl meriterna
komma i nådig frökens höga åminnelse.
-- Nu tala de trollspråket, hviskade fiskmånglerskan åt sin granne. --
Ser käre far bucklan på klädningslifvet under högra skulderbladet?
-- Begär tullnären, att jag skall tala med fröken om sysslan i Åbo?
-- Det vore min allerödmjukaste åstundan för Bettys och barnens skull.
-- Det går icke. Begär så gärna, att jag skall flytta Turholm till
Riddarholmen! Fröken har intet att skaffa med sysslorna, och jag har
intet att skaffa med frökens gunstbevis.
-- Jag trodde -- genmälde Larsson, förnärmad af hvad han ansåg för
ogunst och otack -- jag trodde, att en fattig kronans tjenare skulle
vara gunstigt ihågkommen från förra tider ...
Hagar blygdes. Hennes svar hade varit så kallt afvisande.
-- Jag glömmer ej, käre Larsson -- tillade hon i blidare ton -- att ni
engång varit mycket god mot mig. Det var ni, som gaf mig böcker och lät
mig läsa för Petrus Luth. Hvar finnes han nu? Och lefver Cannabis?
-- Min svåger Luth är nu prästvigd och tänker sig ut i kriget som
fältpredikant. Cannabis, eller Cambis, som folket säger, fortfar att
hålla skola för stenarna på Hertonäs.
-- Har ni hört något från Kaskas torp?
-- Intet annat, än att där finnas många hungriga munnar och bark i
grytan. Det sägs, att Jerusalems skomakare varit där i höstas. Jag skall
på återvägen hvila min häst vid torpet och berätta för Dordej ... att
tiderna ändrats.
-- Ja, ja, säg, att den fattiga flickan, med hvilken hon delat sin sista
brödkaka, mången gång hellre ville valla korna i Kaskas torp, än ...
Hagar utsade icke sin mening. Hon framsökte en börs ur sin kjolsäck och
skakade ut dess innehåll i tullnärens hand. Det var endast ett litet
guldmynt och något småsilfver. Allt det öfriga hade hon slösat bort,
utan att minnas hvart.
-- Jag skall skicka mer, sade hon, förlägen öfver den obetydliga gåfvan.
-- Hvarför är tullnären i Stockholm? Är det för sysslan? Var ej vred på
mig! Jag vågar ej tala med fröken därom, men jag skall tala med
presidenten.
Hon hade ännu kvar den förunderliga gåfvan att vinna hjärtan, hvilken
Lydik Larsson så ofta erfarit.
-- Jungfru Hagar skall ej göra sig omak -- svarade han, till hälften
blidkad -- fastän jag, skam att säga, gjort mig omak med denna resan för
hennes skull. Där har ju varit urtima ting i Karis om händelsen i torpet
för mer än sexton år sedan, och jag är här för att ytterligare uppsätta
mitt vittnesmål för hans nåd presidenten. Jag har ju sett den döda, och
jag tänkte strax, att hon var af bättre folk.
-- Och hvad har där yppats vid tinget? Har man hört något namn?
-- Intet namn, som jag vet, men väl andra förunderliga ting.
Klockan slog sju i slottstornet. Det gällde minuten och fru Beata. Hagar
hann endast räcka sin hand till afsked och försvann så snabbt, som hade
verkligen korpvingarna vuxit ut ur klädningslifvet.
-- Nära var det, att sömmen sprack, hviskade fiskmånglerskan. Hörde ej
käre far, huru hon gång efter gång sade: mutta tutta? Bort måste hon,
förstås, för att fröken ropade pull pull. Det är väl återigen påfvens
katkes hon skall läsa till aftonbön ...
Johannes Matthiæ hade afböjt de ärebetygelser, hvarmed drottningen velat
bevisa honom sin erkänsla. Endast ett litet utvaldt sällskap af lärde
och andlige var inbjudet till aftonmåltiden i slottet, där man täflade
att betyga den nye biskopen sin tillgifvenhet.
-- Eders högvördighets varning i dag skall icke falla på hälleberget,
sade Kristina med en vacker blick till sin forne lärare, där de efter
måltiden sutto i ett förtroligt samtal. -- Torde hända, att vi, stackars
högtuppsatte, mången gång skulle önska oss en ringare lott, än andra
föreställa sig. Jag förstår, det är intet berg så högt och ingen dal så
låg, som höjderna och djupen i en människosjäl. Men skall ock småfolket,
som afundas oss, uppfatta eders högvördighets ord efter deras inre
betydelse? Skall man ej tillämpa dem på kronan och adeln?
-- Undskyll min dristighet, svarade biskopen. Inför denna dagens text
stå hög och låg lika. Hvad är stort? Hvad är smått? Efter Guds rikes lag
är det de i anden fattige, som höra himmelriket till, och de i Gud
saktmodige, som skola besitta jorden. Man skall intet förglömma, att det
var till fattige fiskare, som Mästaren sade: eder är gifvet att veta
Guds rikes hemlighet. Jordisk höghet står fast hårdare mot försakelsen
af sig själfvan. Har ock tornspiran längre väg att falla till marken, än
löfvet af videbusken. Nådigaste fröken, tag intet illa upp ett
afskedsord af eder gamle lärare, som nogsamt vet, hvilka höga gåfvor äro
eder förlänade med ett konungsligt sinnelag, för hvilket jag hvar dag
prisar Gud. Men de höga gåfvor äro att förlikna vid höga master och
segel på skepp, som skjuta starker fart och mycket kränga. Där skall
vara mera barlast i dem, än i lågt byggda galejor, och menar jag, att
under det skrymmande gods, som regementet med sig för, skall där vara en
stark bottenlast af ödmjukhet och hjärtats försakelse. De skola nog
finnas, som ropa till eder: fri och myndig, fri och myndig! Men si, fri
och myndig är allenast den, som icke trälar under hjärtats vankelmodiga
begärelser, utan står frigjord i Guds sanning på eviga fästen.
Kristina åhörde läxan tålmodigt och lugnt. Nu tryckte hon varmt den
gamle lärarens hand och sade:
-- Jag tackar ers högvördighet. Vid min tron skall sanningen alltid vara
välkommen, helst när hon kommer med så öppen panna som eder. Ni känner
mig ... törhända bättre, än jag känner mig själf. När de stora djupen
upplåta sig för min fot, skall jag minnas edra ord och ödmjuka mig för
att stiga ...
Hon hycklade icke. Hon ville verkligen vara ödmjuk, den sjuttonåriga
Kristina ... ödmjuk för att stiga.