Staten har sin moral och en hederlig
karl sin.
Rådets skrifvare, kunglige sekreteraren Nils Nilsson Tungel infann sig
pligtskyldigt klockan sex på morgonen i rikskanslerns förrum att mottaga
sina order för dagen. Han fick vänta länge, hans höge förman befann sig
hos drottningen, såsom numera ofta hände, för att meddela henne
viktigare ärenden. Tungel väntade icke ensam; här var styrelsens
medelpunkt, här flög myggsvärmen ständigt mot ljusskenet; här vände
mången åter med svedda vingar. Blickar af hemligt förstånd utvisade, att
de fleste anlitat skrifvarens mäktiga förord.
-- Hvad kan nu vara så brådt å färde? frågade en adelig ryttmästare,
hvars ärende var att begära en förläning af jordagods för obetald lön.
-- Skrifvaren vet det: få vi krig med Danmark?
-- Gud bevare! svarade Tungel med en axelryckning, som han lärt i
statsmännens skola. -- Krig ha vi mer än vi godt kunna sköta. Jag tänker
det är något klagomål från bönderne om adelns förläningar.
-- Slikt kommer rådet till, medan fröken är omyndig, rättade en
häradshöfding, som var stadd i bugningar för en lagsaga.
-- Gud gifve hon vore myndig och sloge juten för döförat, efter hon
skall vara så karlavulen, suckade en Åbo-krämare, som blifvit illa
prejad på sin salpeterlast.
-- Säg det! anmärkte en äldre, reputerlig tjensteman med en stor vårta
på hakan. -- Det är länge sedan vi sett en holländare i våra farvatten,
allt för den fördömda Öresundstullens skull. Är det välbetrodde kunglige
skrifvaren Tungel jag har den förmånen beskåda?
Tungel, som högdraget slagit sig ned på en bänk, medan de öfrige stodo,
nedlät sig till det svar, att han vore densamme.
-- Mitt namn är Lydik Larsson, tullnär i Helsingfors, fortfor den
reputerlige med en ödmjuk bugning. -- Törs jag begära få tala ett ord
mellan fyra ögon?
Rådets mäktige tjenare mätte småstadsresanden med en granskande blick
och fann honom bära försilfrade mässingsknappar i rocken samt en urkedja
af guld, alltså lämplig att plocka.
-- Jag väntar hans nåd rikskanslern och har knappt om tiden. Törhända
kan jag tjena med ett par minuter här i rummet bredvid, genmälde Tungel,
som var husvarm i maktens herresäte.
När de befunno sig utan vittnen, började tullnären:
-- Jag är nyss hitkommen på befallning af presidenten Kurck i ett
vittnesmål ...
-- Lydik Larsson? Ja, jag påminner mig, afbröt honom den myndige
skrifvaren. -- Ni blef åtalad för tre år sedan och dömd till sexhundra
dalers böter för efterlåtenhet i tullen. Jag kan ingenting göra för er,
min gode man.
-- Tiderna äro svåra och sportlarna små, suckade tullnären. Man slår sig
illa ut med hustru och barn, och tullnärstjensten i Åbo är ledig ...
Kunglige skrifvaren kastade en blick på guldkedjan, som just ej antydde
alltför betryckta omständigheter, och svarade:
-- I Åbo? Ja, jag tror. Men där åtelen är ... ni förstår. Många sökande
... Wenman från Åbo, Lüders från Stockholm, folk med förnäma gynnare.
Det enda vore att insinuera hos hans nåd rikskanslern, ifall han ej
redan bortlofvat tjensten.
-- Skulle jag ej töras uppvakta hennes majestät drottningen? vågade
tullnären hviskande fråga.
Skrifvaren höjde föraktligt på axlarna.
-- Ni kommer från landet, min gode man. Om ni har någon dresserad finsk
björn, som kan dansa för nådig fröken, så försök eder lycka. Kanske kan
ni få en pung mynt eller ett rapp af ridpisken, allt efter
skickligheten. Lycka till!
-- Nej, jag beder välbetrodde skrifvaren, lägg ett godt ord för mig hos
hans nåd rikskanslern! Jag skall ej vara otacksam, och ... eftersom
välbetrodde skrifvaren torde få omkostnader för min skull, så ... var så
gunstig och tänk på mitt bästa!
De sista orden åtföljdes af en ansenlig skinnpung, som ljudlöst gled ned
i skrifvarens vida rockficka. Icke långt därefter stod denne inför sin
höge chef, föredragande en promemoria på de ärenden, som i dag skulle
förekomma i rådet. Nils Nilsson Tungel var till alla delar den man, som
drottningen så gäckande skildrat för Hagar Ring, men hon hade underlåtit
att tillägga de egenskaper, som gjorde honom till ett mycket användt
redskap i statens och längre fram äfven i hennes egen tjenst. Han
var nämligen ett slipadt hufvud och känd för en ovanlig
ämbetsmannaskicklighet.
Promemorian började med besättandet af några lediga tjenster, och Tungel
hade sitt eget sluga sätt att rekommendera klienter, som betalat honom
väl, eller motverka andra, som icke anlitat honom.
-- Göinge domsaga: sökanden Silfvercrona har att fordra 1,000 daler och
kan betalas med domsagan ... Fogdesysslan i Kexholms län: Joakim Simonov
lofvar med 2,000 daler öka kronans skatt, som företrädaren undanhållit
... Kammarkollegium: skrifvaren Herlöfson är beträdd med lasteligt tal
om hufvudbokens förande ... Nyslott: landshöfdingen Mikael Jordan klagar
öfver kammarfiskalen Samuel Cröell ... Landträtten i Estland: von
Heineman var sakförare för Paikull, som flyttade råmärket in på eders
nådes förläningar ... Åbo: Lydik Larsson, bötfälld af grefve Brahe för
att han varit mån om adelns privilegier, söker nu tullnärstjensten ...
-- Det är nog för i dag, afbröt honom Oxenstjerna kort. Han tjenstgör
vid dessa ärenden, Tungel, och får sedan orlof för i dag.
-- Jag fördristar mig erinra om expeditionen till danska sändebudet ...
-- Han har orlof från klockan tio. Se till, att han håller tand för
tunga!
-- Mitt underdåniga, tropligtiga nit ...
-- Ja, jag vet. Gå sin väg. Han tjenstgör från klockan åtta till tio.
Förtroendemannen gick med buktande rygg, betydligt tamare än han kommit.
-- Ola Berg! sade Oxenstjerna med låg röst.
Ola Berg framträdde genom en löndörr till kabinettet och afbidade order.
Han var en förslagen skånsk öfverlöpare och brukades af rikskanslern som
detektiv i politiska ärenden.
-- Följ Tungel i kväll efter mörkningen! Rapportera alla hans steg!
-- Han skal s'gu ikke være den mus, som lister sig ud af kattens öine,
svarade detektiven och försvann i sitt kryphål.
Samma dag, den 12 Maj 1643, när de löpande ärendena voro expedierade i
rådet klockan tio, afskedades Tungel från protokollet, och en hemlig
öfverläggning tog början. Drottningen var närvarande och åhörde med
mycken uppmärksamhet den ifriga rådplägningen, utan att däri deltaga.
För eftervärlden är denna skickelsedigra öfverläggning i svenska rådet
icke mera en hemlighet. Det var där man beslöt att afklippa de olidliga
tvisterna om Öresundstullen och den ständiga faran af ett anfall från
sidan. Ärendet gällde ett krig med Danmark, och det beslöts enhälligt,
icke med lätt hjärta midtunder brinnande krig i Tyskland och de redan så
betungande bördor, som tryckte ett fåtaligt, fattigt folk. Men segrarna
hade burit sin frukt och nederlagen sin lärdom. Stämningen uttalades
bäst i den gamle Jakob De la Gardies ord: »Man skall först med all makt
söka en kristelig fred. Kan den intet vinnas, såsom nu för ögonen är, då
måste man öppna på pungen och rusta sig till och sedan tro Gud om godt
och gå rakt på fienden. Så gjorde jag med moskoviten.»
Framgången berodde likväl så väsentligt på hemlighetens bevarande, att
därförutan hade kriget varit en dårskap. Kristian IV, som besegrat
Sverige i nästföregående tvekamp, kunde endast angripas oförberedd och
endast af Torstenson. Mot denne härförare stod hela kejsaredömets makt i
vapen, alltså borde Tyskland lika litet som Danmark förnimma den minsta
knäpp af en ny spänd hane på svenska gevär. Ytterligare stod vid
Estlands och Lifflands gränser det då ännu mäktiga Polen med sin unge
bragdlystne konung Uladislaus, som brann af begär att hämnas sin faders
nederlag och rycka till sig sin ärfda svenska krona. Mot väster, söder
och sydost måste således alla skvallrande läppar tillslutas, alla
lyssnande öron tillstoppas. Mot nordpolen var riket tryggt och nästan
lika tryggt mot den trötte ryske jätten i öster. Alltsedan Gustaf Adolfs
tider hade bådas fiende Polen lyckats förena Ryssland och Sverige i en
sällsynt vänskap. Det var först efter Kristinas tider, som hjältarne
Carl X Gustaf och Carl XII genom Polens underminerande -- det största
politiska misstag i Sveriges historia -- lyckades draga öfver sitt rike
Rysslands kolossala, från sin naturliga dämmare frigjorda makt.
Så skickligt hade svenska regeringen dolt sina planer och visat sig
undfallande mot kung Kristians öfvergrepp, att ingen diplomat utanför
svenska rådet trodde på krig med Danmark. Men hur lyckligt än
hemligheten bevarades, låg där för mycket misstänkeligt i tidens luft
för att icke någre bland diplomaterne skulle med spejande ögon och
lyssnande öron hafva vädrat någonting, som _dock_ kunde vara i
görningen.
En af de skarpsyntaste och en som därtill hade mesta anledning att hålla
sig vaken, var danske ministern i Stockholm Peder Vibe ... Denne herre
hade på aftonen samma dag, när kriget beslöts i rådet, mottagit en kurir
med depescher från sin regering och bref från danske ministern i
Warschau. Innehållet tycktes förtreta och oroa honom; hans otålighet gaf
sig luft i enstaka utrop under läsningen, medan hans systerson och
privatsekreterare, unge Rantzau, tid efter annan afbröt honom med frågor
om en svårläslig rapport, som var under renskrifning. Vibe ägde hvad
Oxenstjerna saknade, en pålitlig handsekreterare.
-- Vil du tie? ... Corfitz Ulfeld utnämnd till rikshofmästare? Ja,
hvarför är jag icke kungens svärson? ... Finnas ej flera bastarder att
försörja dig, Rantzau? ... Och kungen utgifver sin »_Nye Reces_»!
Hvartill tjenar att stifta lag för en så usel styrelse, som vår kungliga
danska? ... Afskeda rådet, tukta småadeln, frigör de lifegne, och
svensken skall icke våga knyta näfven i byxfickan.
-- Men friheten, ers excellens ... adelns privilegier? vågade den
fullblodige sekreteraren invända.
-- Håll munnen! ... Hamburg mumlar ... holländaren stångas ... Se åt
hvem som knackar!
Äfven Vibe hade en löntrappa, som ingen diplomat ville umbära vid denna
tid, när så mången spårhund måste komma och gå osedd. Sekreteraren
införde en västgöte med ränsel på ryggen och en bunt väfskedar öfver
axeln.
-- Så, så, sade Vibe, när den nykomne med en bondaktig skrapning på
baktassen frågade, om hans nåd behöfde byxtyg af samma sort, som
borgmästarens byxor i Skara. -- Lägg af lösskägget, du, och kasta det
där skräpet i vrån. Den unge herrn här går uti mina byxor.
-- Fälle jag det tror, genmälde västgöten och skrapade sig betänksamt i
den yfviga, gula luggen. -- Visa mig stjärten, sa´ göingen, så jag får
se, om du är räf eller anka.
-- Hvad nu, lymmel? röt ministern otåligt. Kör ut karlen, Rantzau!
Innan det kom till denna handgriplighet, fann den nykomne för godt att
taga reson, kastade från sig peruk, skägg och handelsvaror samt visade
under förklädnaden kunglige skrifvaren Nils Tungels grinande ansikte.
-- Undskyll, ers excellens, sade han. Jag står här under danska kronans
lejd, och mig skall intet ondt vederfaras, men utanför trädgårdsporten
är icke lätt att lista sig genom. Hade jag icke en stöfvare tätt i
hälarna ända från Nygatan? Men jag lurade honom. Jag slank in i
Bouchtska gården, som har två utgångar, och förrän hans räf bet min gås,
var jag öfver muren i trädgården. Vackert så vid mina år, ers excellens.
Men med repet på dörrkroken och Danmarks välfärd där innanför, skonar
jag, som ers excellens ser, hvarken lif eller välfärd för mitt
underdåniga nit.
-- Jag förstår, genmälde Vibe med ett förakt, som han knappt vårdade sig
om att dölja. -- Tungel sätter sin hals på spel, och detta skall
vedergällas kontant. Men hvad är nu å färde, när en så försiktig man
icke törs skrifva eller skicka en annans hals i snaran? Är det en
revolution?
-- Bättre upp, ers nåd, bättre upp.
Och svenska rådets förtroendeman räknade redan i tankarna de högar af
guld och torn af äreställen, som ett förräderi just i den rätta stunden
ofelbart måste inbringa honom.
Vibe blef uppmärksam. Han kände sin man och nedlät sig att smickra en
usling, som han behöfde.
-- Jag känner ert nit, fortfor han, och det skall belönas efter
förtjenst. Ni är en ovärderlig bundsförvant, Tungel, och rikskanslern
behandlar er som ett legohjon. Vore jag i hans ställe, skulle jag gifva
en man som er sin berättigade plats i rikets råd. Det är lyckligt för
oss, min käre Tungel, att vi bättre förstå uppskatta ert värde. Men våga
icke i otid ert dyrbara lif! Ni behöfves nu bäst där ni är. Hvad är det
om? Ligger drottningen för döden sjuk?
-- Bättre upp, ers excellens!
Skrifvaren kunde ej neka sig nöjet att utminutera sin nyhet droppvis,
likasom man räknar högar af guldmynt ett och ett för att höra hvartenda
särskildt klinga.
-- Då har Torstenson blifvit totalt slagen i Tyskland. Ut med det, karl!
-- _Sverige förklarar Danmark krig!_ hviskade Tungel med tonvikt på
hvarje stafvelse. Detta var hela guldrullen i klump.
Vibe reste sig och satte sig åter. Han hade känt i luften oset af något
brändt, men det låg som ett obestämdt töcken vid framtidens horisont.
-- Det är icke möjligt! utropade han.
-- Det är säkert, genmälde skrifvaren.
Ministern lugnade sig.
-- Ni torde hafva misstagit er. Förklara på hvad ni stöder en så vågad
förmodan!
-- Rådet har haft ett sammanträde för slutna dörrar i dag från klockan
tio till två på eftermiddagen. Skrifvarne ha för i dag fått orlof.
Rikskanslern för protokollet. Kurirer hafva afgått till Hamburg och
Amsterdam.
-- Så? Ingenting annat? Är det första gången rådet sammanträdt inom
lyckta dörrar? Och har man icke länge underhandlat med Hamburg och
Nederländerna? Detta är ingen nyhet, min käre Tungel. För den hade ni
kunnat spara er hals.
-- Ers excellens far vilse, fortfor skrifvaren, så förnärmad, som man ju
måste vara, när man ser en guldhög förvandlas till vissnade löf. -- Det
gäller krig mot Danmark; jag läser detta i rikskanslern som i en bok.
Därtill har jag mina extra kunskapare. En skrifvare hos gamle De la
Gardie inberättar, att riksmarsken uppsätter mönsterrullar för allt
stridbart manskap på sina gods, beställer vapen i Norrköping och låter
sammandraga krigsfolk mot skånska gränsen.
-- Däri gör marsken klokt. Slå Torstenson, Tungel, slå Torstenson, och
det torde ej töfva länge, innan manskap behöfves vid skånska gränsen! Ni
löper med limstången, min gode man. Men lika godt, jag krediterar er en
hals till godo. Har ni hört något om furst Radzivil? Jag beundrar er,
Tungel. Det var det finaste af alla knep på er långa meritlista. Jag
beställer honom hit som kunskapare, jag hoppas, att han skall komma i
gräl med de svenske junkrarne och tussa på dem den polske kungen.
Stickor heller! Han rafflar och dobblar med dem, de blifva hans bästa
supbröder. Då spanar ni ut, att han har en gemål ... Hvad var det ni
sade hon var för en?
-- En för detta kammarpiga, som med sin rikedom köpt en ruinerad
adelsman.
-- Riktigt. Ni är människokännare, Tungel. Ni hoppades få furstinnan
presenterad vid hofvet för att hon där skulle blamera sig bättre än
hennes man lyckades göra. Hon förekom er och gjorde sig omöjlig, men ni
fann på ett råd. Sedan ni sörjt för att hennes conduit kommit till
drottningens öron, anvisade ni henne timmen, när drottningen skulle rida
ut, och intalade henne att tilltrotsa sig en presentation. Man kan icke
bättre anlägga en mina. Om ni icke läst rikskanslern som en bok, så har
ni åtminstone läst drottning Kristina. Mottag min komplimang, herr
kunglig sekreter och blifvande riksråd! Utgången öfverträffade all
förväntan. Det polska fursteparet skyndade sig därefter på er inrådan
att afresa, innan er förman, rikskanslern, hann erbjuda dem en
satisfaktion, som skulle tillintetgjort effekten i Warschau. Skada, att
det kom något privat intresse med, som ni icke beräknat. Hvad är det för
en dum förgiftningshistoria, som ryktet omtalar? Ville furstinnan
förgifta drottningen?
-- Ers excellens, jag bedyrar ...
-- Det är öfverflödigt. Ni är för klok, för att jag skulle tro eder om
en sådan sottise. Men hvad var det? Ville furstinnan hämnas på
drottningen, _förrän_ drottningen skymfat henne?
-- Det är en gåta för mig, som för ers excellens. Drottningen har en
favorit, en flicka från landsvägen. Det tyckes som skulle furstinnan
Radzivil af någon obekant orsak hata denna favorit, som hon aldrig har
sett, och velat rödja henne ur vägen. Hon försökte detta på det
miserabelt enfaldiga sätt, som ers nåd torde känna. Så kan endast en för
detta piga blamera sig. En förnäm dam skulle ha gjort det skickligare.
-- Nå godt. Denna episod har ingen annan betydelse, än att möjligen
diskreditera vår plan i Warschau. Till en början är effekten
förträfflig. Se här hvad man skrifver därom med dagens kurir. Konung
Uladislaus har blifvit behörigen underrättad om den skymf, som i
Stockholm tillfogats en hans undersåte af Sveriges drottning i egen
person, och har tillkallat chefen för huset Radzivil för att i hans namn
fordra en lysande upprättelse. Han skall sannolikt ej nöja sig med
Wrangels afsättning, utan fordra hans dödsdom, och detta kan svenska
regeringen omöjligt bevilja. Vi ha således just den konflikt i gång, som
vi så länge efterlängtat. Enda faran är, att den gamle furst Radzivil,
som ännu icke var anländ, när brefvet afgick, vägrar att erkänna den
förolämpade som en medlem af sin familj. Tror ni, att han skall vägra?
-- Det är möjligt, ers excellens. En mesallians! Och Radzivilerne äro af
alla stolta polackar de stoltaste.
-- Gamle Radzivil får icke vägra. Jag skall låta erinra honom, att hans
namn står i pant, detta namn, som man skymfat i Stockholm. Nej, Tungel,
ni har utspelat en trumf och spelat för väl för att kunna tappa. Låt oss
nu blanda korten skickligt i Warschau, och ni kan lägga eder lugnt att
sofva på edert inbillade krig. Sverige skall aldrig våga angripa
Danmark, om den polske uroxen stångar sina horn i dess sida.
-- Också möjligt. Men dessa horn ha blifvit afsågade förr, och nu är jag
här med det budskap, att rådet beslutit krig. Jag har varnat ers
excellens, jag tvår mina händer.
-- Godt, godt. Jag skall belöna er tjenst som om Torstenson redan stode
vid Köpenhamns murar. Se här en växel på Texeira i Hamburg. Papper är i
dessa tider säkrare än guld och Texeira den säkraste bank näst Ruben
Zevi. Lämna västgöten här, och kläd eder till dalkulla. Där i väggskåpet
finner ni kjol, tröja, förkläde och huckle. Jag riskerar mitt goda
rykte, men hvad gör man ej för sina vänner? Min tjenare skall ledsaga
eder. Tag en omväg, försvinn i skuggan af slottsmuren; man är
ingenstädes säkrare, än tätt invid galgen ... Så! -- fortfor han
skrattande, medan kunskaparen undergick denna förvandling. -- Möt nu i
mörkret prosten i Leksand, och han skall svära på, att ni är ett af hans
skriftebarn. Farväl, min ohängde bundsförvant, jag räknar på edra vidare
tjenster.
-- Rantzau -- yttrade Peder Vibe till sin sekreterare, när svenska
rådets förtroendeman lyckligt var utom hörhåll -- jag gaf den där karlen
6,000 daler nu, och 6,000 har han fått förut: hvad anser du honom vara
värd?
-- Sex öre till ett bastrep. Hampa vore ett slöseri, svarade Rantzau.
-- Ja, så skulle jag ha svarat vid din ålder. Och likväl uppsätter denne
karl Axel Oxenstjernas ultimatum till kejsare och konungar: ho vet hvad
han ännu skall uppsätta åt drottning Kristina? Minns, när du blir
minister, att du betalar förrädaren, innan du hänger honom. Det är ett
elände, Rantzau. Staten har sin moral och en hederlig man sin, men de gå
ihop först vid galgen. Hvad vill du betala för den nye rikshofmästaren
Corfitz Ulfeld?
-- Jag förstår icke ers excellens.
-- Nej, du förstår icke. Han är ju numera Kristian IV:s högra hand, han
regerar Danmark och skall troligen slingra sig fram några år. Hvarför
jämföra en så högt uppsatt dignitär med en simpel landstjuf? Den dag
torde komma, när Corfitz Ulfelds högre meriter göra honom förtjent af en
högre galge, än Tungel. Gå till hvila, min son, och dröm icke om en
statsmans ihåliga segrar, dröm om din käresta, dröm om en hederlig
landtgård i Selands bokskogar eller en ärlig död på fältet för gamla
Danmark!