Det är väl, att jag ej är en man.
Om hofgunst är lycka, fortfor Hagars stjärna att stiga. Hon hade fått
ett rum i drottningens egen våning, närmast biblioteket; hon delade sin
herskarinnas jagter och ridturer, likasom hennes studier. Den stolta
svenska adeln, under hvars öfvermakt Kristina ännu ett år måste böja
sitt okrönta hufvud, skulle förödmjukas i denna namnlösa flicka,
upptagen från landsvägen. Ännu hade drottningen icke makt att upphöja
någon i adeligt stånd. Välan, de skulle erfara, desse stormodige
förmyndare och dryga öfverhofmästarinnor, att hon kunde skapa deras
vederlikar af intet. Hon skulle bevisa dem, att snille och kunskaper
kunde täfla med deras vapensköldar. Hagar, hennes verk, Hagar, som hade
henne att tacka för allt, skulle stå jämnhög vid deras sida. Såsom den
nya hofjungfrun öfverträffade alla i lärdom, skulle hon icke stå
tillbaka för någon i yttre hållning. Hon skulle undervisas i hofsed, i
dans, i fäktkonst, i ridkonst, i tysk och fransk konversation -- i latin
kunde hon ju prata omkull de lärde. -- Och Kristinas elev var lika
läraktig, som själf ärelysten. Snart skilde henne föga annat från de
förnäma hofjungfrurna, hvilka så nyss sett henne öfver axeln, än högre
förstånd och okänd börd. Hon var klok nog att icke ställa en gunstlings
vanliga öfvermod emot deras högdragna stolthet, som visade nykomlingen
tillbaka till pigkammaren. Hon trängde sig icke fram, hon förstod att
vänta och tiga. Hon hade behållit sin sällsynta gåfva att vinna dem som
hon ville vinna, och hon vann icke få, där hon stod omgifven af de
öfrigas afund. Anna Fleming, den blide öfverståthållarens blida dotter,
slöt sig till Hagar med minnen från deras gemensamma födelsebygd. Hertig
Carl Filips naturliga dotter, Elisabet Gyllenhjelm, drottningens
syskonebarn och hofjungfru, ansåg sig tillbakasatt af pfalziska husets
furstinnor och slöt sig till dessa två, som villigare antogo hennes
protektion.
Men i denna trio fattades en, som stod drottningen närmast, och denna
ena var Ebba Sparre.
-- Ebba -- sade drottningen en morgon, när de profvat i ridhuset ett par
medtäflare till Caballero, två ukrainska fullblodshästar från Don, nyss
anlända som vängåfva från tsaren i Moskva -- hvad tycker du om Hagar?
Rider hon inte snart som den odågan sin bror?
-- Hon är född på hästryggen, liksom han, svarade Ebba kort.
-- Säg under hästhofvarna, om man får tro den finska legenden. Blygs,
Ebba; huru kan en vän afundas en leksak?
-- Visst icke. Hvarför skulle den ena leksaken afundas den andra?
-- Nu är du vid ett afskyvärdt lynne, _ma belle_. Skola vi rida en tur
kring banan? Jag har ämnat kalla de morske ukrainarne Rurik och ... ja,
hvad skall den andre heta?
-- Urban Niemand.
-- Är du icke en mara? Hvad ha de två finnkråkorna gjort dig emot? Den
ene tog juden; jag lofvar dig, att fru Beata Åskdunder inte skall taga
den andra. Var nöjd, Ebba, att vara den vackraste hjärtklämma i Sveriges
rike ...
-- Näst rikets drottning.
-- Tig! Jag säger: var nöjd att vara den älskvärdaste, och unna åt Hagar
att förstå litet mera latin än du. Hvad har du emot henne?
-- Ingenting. Jag beundrar blott icke kopian fullt så högt som
originalet. Hon leker drottning.
-- Sade jag inte, att hon är en leksak? Nå, hvar leker hon drottning?
-- I går, på vägen till Nacka, gaf hon ridknekten Freytag ett guldmynt
för att han ledde hennes häst öfver vadstället.
-- Och har hon ej råd att gifva? Har hon ej tvåhundra daler i månaden af
mig, lika mycket af riksrådet Kurck och därtill ett stort arf
någonstädes i månen? Intrigera inte mot Hagar, låt henne leka. En
parveny och en Sparre! Men vet du hvad det är att ha fått sitt adelsbref
af Guds nåde? För öfrigt skall jag säga dig, _ma belle_, att jag läst
för mycket historia för att regera med gunstlingar. Tror du, att jag
ämnar blifva en annan Elisabet? Hvarken vid mitt hof eller i min
rådkammare skall någon berömma sig af min gunst, där han inte däraf
gjort sig förtjent med gagn för riket. En Leicester, en Essex ... å, det
är ömkansvärdt! Nej, _så liten_ skall du inte se Sveriges Kristina, när
hon fattat regeringens tyglar. Och om du tror dig vara den första
gunstlingen, som skall efterföljas af andra, så hedrar det hvarken ditt
hjärta, ditt förstånd, din rättmätiga stolthet eller mig, som vill vara
din vän. Vill du vara min vän, så låt mig behålla mina leksaker, så
länge de roa mig.
Hvad den vackra Ebba Sparre tänkte om denna läxa, är icke antecknadt.
Hon hade sin _petite moue_, sin lilla snörpmin, som andra vid hennes år,
men det är kändt, att hon icke inblandat sig i drottningens tycken, när
gunstlingarnes tid, till trots för alla goda föresatser, en dag skulle
komma på allvar. Där hade likväl stannat en liten törntagg kvar af Ebbas
retsamma anspelning »leka drottning».
Efter middagsmåltiden sade Kristina till sin nya hofjungfru:
-- Hagar, du har gifvit tjugu daler åt den eländige Zierschnabel. Vet du
inte, att han blifvit afskedad för fylleri?
-- Den stackars tysken bad så bevekligt. Och fröken är själf så god mot
alla olyckliga.
-- Inte mot fyllebultar. Du slösar, Hagar. I går gaf du ett guldmynt åt
Freytag för att han ledde din häst öfver vadstället på vägen till Nacka.
-- Förlåt, nådig fröken, jag tänkte ej därpå. Det är så skönt att gifva.
-- Förstår du inte, att _jag_ gifver guld? Min betjening ger silfver.
Sparsamhet är en pligt för alla. Är jag inte sparsam? När jag gifver, är
det för kronans anseende. Å, de skola få se huru sparsam jag blir, när
jag engång får kronans medel till fri disposition. Jag skall efterlämna
en fylld skattkammare. Man skall där finna mer, än man fann i Eskils
gemak efter salig kung Gösta, min farfarsfar. Nej, Hagar, följ mitt
föredöme! Man skall depensera på något stort, som lönar sig. Något för
äran, mycket för visheten och allt för sitt folks lycka, men ingenting
för sådant tomt skryt, som ditt slöseri med Freytag. Jag skall gifta
bort dig med någon gnidare, som lär dig en bättre hushållning. Hvad
säger du om Nils Tungel? Är han inte en välbärgad änkling om par och
femtio år? Inte vacker, inte from, något illslug, något argsint
kanhända, men snål, Hagar, gement snål; han är just den man du behöfver.
Han skall lära dig taga _hvad_ man får och _hvar_ man får, men inte lätt
gifva ut det igen.
-- Jag har icke lärt hos nådig fröken att blifva Nils Tungels _doxa_,
genmälde Hagar, förvånad öfver dessa förmaningar af en drottning, bland
hvars många utmärkta egenskaper sparsamheten intog en mycket anspråkslös
plats.
-- Nils Tungel eller en annan. Jag skall söka en snål och dum man åt
dig; motsatserna trifvas bäst tillsamman. Gå nu och ställ dig väl hos
Ebba Sparre; du har förtretat henne, och hon har bättre hjärta än du. I
kväll har du ledigt. I morgon fortsätta vi Keplers _Harmonice mundi_.
Det kokade inom Hagar. Hon hade sedan någon tid känt fjättrarna trycka:
nu begynte de skära in i ett ömtåligt hull. Och rebellen inom henne
tålde ej kedjor.
-- Vilja vara stor -- sade hon till sig själf -- och ej erkänna något
annat än sin egen storhet! Är jag den gurka, som låter sig skäras i
bitar och insaltas i en burk? Är jag ej hennes jämlike? Vore jag en man,
skulle jag döda drottning Kristina och sätta mig på hennes tron, lika
godt huru ...
Hon påtog en lätt kappa och gick tankfull ut. När hon kom till
slottstrappan, hade hon fått tid att rysa för sina tankar.
-- Det ... är ... väl ... att ... jag ... ej ... är ... en ... man, sade
hon till sig själf, fördelande ett ord på hvarje af de nio trappstegen,
som ledde ned till borggården.
Ridknekten Freytag följde henne; hon fick efter förgiftningsförsöket
icke mera gå eller rida ensam ut. Hon lät sadla sin häst, red utan mål
och befann sig, utan att tänka därpå, vid Klara kyrka, som ännu kvarstod
i det skick, hvari den uppförts af Johan III på ruinerna af ett
nunnekloster. Vid porten lämnade hon sin häst åt Freytag och gick in på
kyrkogården, där några träd beskuggade småfolkets grafvar. Ingen vård,
intet namn: de döde, som ville bevara ett namn åt eftervärlden, hvilade
alla under kyrkornas golf. Hagar betraktade Klara kyrktorn, som ansågs
vara det högsta i Sverige. Under tuppen på tornspiran blänkte en
vindflöjel, som vid hvarje rörelse kastade en ljusblink omkring sig. Han
var utsirad med snideri och en glasbit i skifvan. Tuppen, som fordom
varit förgylld, var grå af ålder, men glasbiten fortfor att härma
blixten. Man kunde tänka sig ett hån mot människorna: vaksamheten hade
föråldrats, men lättsinnet fortfor att lysa.
Våraftonen var så svalkande frisk. En rödstjärt kvittrade i den gamla
linden. Mellan de glesa kojorna vid Tegelbacken sågs Riddarholmskyrkans
torn och en glittrande flik af Riddarefjärden. En gammal hvithårig
kyrkoväktare gick med sin räfsa mellan grafvarna, samlande i högar de
gulnade löfven från en förgången sommar. Två barn sutto vid en lerkruka
och blåste såpbubblor på en nyss uppkastad grafhög. Var det kanske deras
moder som hvilade under högen? Hagar tänkte på en graf, hvilken man
visat henne på Karis kyrkogård, när hon själf var ett fattigt barfota
barn. Hon visste icke, att denna graf nu var prydd med rosor från det
heliga landet.
Hon satte sig på en stenbänk, som ännu fanns kvar från klostrets tider,
och betraktade såpbubblorna. Lifvet lekte så frimodigt gladt på dödens
bostad. Lika sorglöst lycklig och lekande hade hon själf engång suttit
på _sin_ moders förgätna, namnlösa graf. Hon tyckte sig åter sitta på
denna barmhärtiga torfva, som dolde förgängelsen, men hon satt icke
sorglös mer; nu frågade hon den svarta mullen: är du slutet på allt? Och
mullen svarade: ja, jag är slutet på allt.
Hon kände sig hopplöst bedröfvad och visste ej hvarför. Men hon satt
likväl kvar. Här var frid mellan grafvarna, här trifdes ej höghetens
spöken.
Steg närmade sig; någon sade: godkväll! och vid Hagars sida stod Gustaf
Kurck. Denne unge herre, af hvilken lifvet sedan skulle uppfostra en
krigare och en diplomat, förenade med sin ätts hela stolthet ett på
samma gång vekt och våldsamt lynne, som kunde skiftevis svärma och rasa.
Nu var något ur hakarna: han ville fatta Hagars hand, som hon drog
tillbaka, och sade med en lidelse, som han icke vårdade sig om att
dölja:
-- Det var väl, att jag fann dig. Jag har vidtalat skepparen Mickelson
här vid Tegelbacken. Han afseglar i natt till Stralsund, och jag följer
honom.
-- Du vill resa till Tyskland? Till kriget?
-- Ja, hvad vill du göra med ett så uselt läshufvud som mitt? Min fars
lagfarenhet går icke i mig. Han får nöja sig med min bror Knut. Slå dank
kan jag icke. Jag är nitton år, af krigaresläkt och duger icke till
pennfäktare. Jag vill bryta en lans för den jag har kär.
Där flödade upp en namnlös, förut okänd våg i ett dittills slutet
flickhjärta.
-- Vet du också, Gösta, att en man kan falla i krig? Vet du, att mången
vid nitton år har dött ensam och obegråten i främmande land?
-- Bryr jag mig om lifvet, där du icke finns? Gif mig ett ord, för
hvilket jag kan lefva och segra! ... Du vill icke? Behåll det. Jag går
att dö, och säg ej, att jag skall dö obegråten. Du skall nödgas begråta
mig, om du vill eller icke. Jag vet, du är ärelysten; du kan få allt,
men se, Hagar, du kan aldrig få någon, som har dig så kär!
Sedan ett halft år hade Hagar Ring hört dessa ord och alltid förstått
att slingra sig undan. Det hade blifvit henne allt svårare, och en
förrädare hade uppvuxit inom henne, ju mera ståndsskillnaden upphörde
att tynga. Hon sökte skydd bakom sin stolthet, som var icke mindre än
hans, och svarade:
-- Är det så som en man skall lefva och dö? Han som fått bragden, han
som fått äran, skall han binda sitt lif vid en flickas ord? Blygs du ej,
Gösta, att gifva dig i träldom under ett löfte, som du skall ångra i
morgon och glömma i öfvermorgon?
-- O, du visa Sibylla, hvarför har Gud skapat dig så, att du och ingen
annan är just för mig? Bryr jag mig om din visdom? Begär jag dina
malätna folianter? _Dig_ begär jag och ingen annan, om du ock vore ett
skogsrå eller en hafsfru, och jag skall äga dig, om du än gömde dig
bakom en drottnings släp. Kallar du detta träldom? Hvad kallas då det,
när en fri man befriar en trälbunden kvinna?
-- Gå, Gösta, gå! Du har druckit vin.
-- Än sedan? Jag har utan din tillåtelse druckit en afskedsbägare med
mina vänner i von der Lindens källare. Och nu har jag mod att säga dig
allt. Följ mig, Hagar! Vi gå nu genast ombord på Mickelsons fartyg. I
morgon äro vi långt ute på hafvet, och vida världen står öppen för oss.
Vi två skola eröfra världen.
Där sken en blixt genom Hagars mörka ögon, slocknade hastigt och tändes
åter. Det djärfva trotset inom henne svarade ja, men klokhet och
stolthet svarade båda nej. Hon reste sig tigande, vände honom ryggen och
gick.
Han grep hennes arm. Hon stannade och såg bort.
-- Jag skall befria dig, Hagar, fortfor han enträget. Är du icke en
fånge? Är du icke slafvinna? Är du icke för god att knyta en högfärdig
prinsessas skoband? Finns då ingen piga i Stockholms slott, som bättre
än du kan krypa på knä för en kunglig tyrann? Gå! säger hon, och du går.
Stå! och du står. Var mitt latinska lexikon, var min knäracka! säger
hon, och du är hennes lexikon, du är hennes knäracka. Hvarför säger du
icke till henne: ja, jag går och kommer aldrig tillbaka? Du är för
högboren, Hagar, att låta behandla dig som en simpel kammarpiga. Har du
icke sagt mig, att du är från stjärnorna? Och hvarifrån är Kristina? För
tvåhundra år sedan voro Kurckarne lika goda som Vasarne. Kom, var fri,
och jag skall lägga för dina fötter en tysk furstekrona, om du begär så
litet. Jag skall lägga för dina fötter kejsarekronan, om du begär mer.
Hon fortfor att tiga och vände sig bort, men hon lyssnade. Hon kände sig
stå vid en brinnande afgrund, men o, hur frestande!
-- Trampa ej på grafven! inföll en okänd röst, och den gamle
kyrkoväktaren stod bakom dem. -- Trampa ej på en moders graf! ... Hvad
är det ni säger, unge herre? Här -- och han pekade på en glänsande
såpbubbla, som uppsteg i solskenet ur barnens rörpipa -- här är
kejsarekronan ... Och här -- han pekade på grafven -- är hennes ände.
Hagar slet sig lös och flydde med bevingade steg, flydde sig själf. Unge
herr Gustaf följde henne, såg Freytag vänta vid porten och vände
svärjande om. I det stränga Kurckska huset hördes aldrig en svordom. Vin
och kärlek hade bragt den ädelt tänkande ynglingen ur jämvikt.
-- Nej, jag reser ej utan henne; jag skall befria henne! utropade han,
sprang öfver barnens lerkruka och rusade bort öfver grafvarna.
Hagar kom till besinning först när hon åter stod räddad vid slottets
trappa. Där erinrade hon sig de enstafviga ord hon uttalat för hvarje
trappsteg, när hon steg ned, och nu fann hon ett nytt ord för hvarje
steg, när hon steg samma väg upp:
-- Det ... var ... väl ... att ... jag ... ej ... gick ... med ... Göst
...