-- Nådig fröken! Hvad går åt Fido?
Drottningens favorit, den spanska pudeln från Ludvig XIII, numera en
förtrogen äfven till Hagar, vred sig i dödsryckningar på golfvet. Ende
djurläkaren, Anders Månsson Biever, efterskickades, men förmådde
ingenting uträtta. Fido hade inom en kvart timme slutat sin hoftjenst i
Sverige och sitt än icke sexåriga lif.
-- Hvad är detta? frågade drottningen. Fido följde mig på ridturen och
var vid det bästa lynne.
Biever svarade:
-- Han måste hafva öfverkommit något hastigt dödande gift.
Gift? Och i de kungliga rummen? Detta måste förklaras. Betjeningen
utvisades. Man fruktade fru Beatas mellankomst. Endast Biever, Ebba
Sparre, Hagar och Jean Holm invigdes i förtroendet.
Hagar erinrade sig, att hon vid hemkomsten funnit på sitt bord en ask
med franska bonbons i form af hasselnötter. Gustaf Kurck hade stundom
sändt henne sådana; hon antog dem vara från honom och kastade en bonbon
åt Fido, utan att själf smaka på askens innehåll, emedan hon satte föga
värde på sötsaker.
Man granskade asken: den bar påskriften Hagar Ring, stilen förvänd.
Några af de öfverst liggande, halfmjuka sockernötterna buro spår af
nålstygn. Jean Holm sändes till Schmidts apotek Lejonet, det bäst
ansedda i Stockholm, med sekret befallning att ofördröjligen undersöka
askens innehåll. Man sade sig hafva prickat nötterna för att förvissa
sig om där var något giftigt i en flaska, funnen i ett skåp sedan Carl
IX:s tid.
Tidigt påföljande morgon anlände svaret. Det var skrämmande. De prickade
sockernötterna befunnos alla förgiftade, resten oskadlig. Apoteket
Lejonets katt hade matats med en och dött inom tjugu minuter. Giftets
beskaffenhet kunde ej utrönas, men förmenades vara aqua tofana, som har
hvarken lukt eller smak och mot hvilket intet motgift finnes.
Hvem gällde detta försåt, och af hvem var det anstiftadt? Allt berodde
på att tillsvidare hålla saken hemlig. Hvem kunde bevaka hundars
glupskhet? Fido hade olyckligtvis råkat öfverkomma råttkakor i någon af
källrarna. Det var en ledsamhet, ingenting vidare. Betjeningens tassel
nedtystades, likväl ej utan att obestämda rykten spridt sig i staden.
När man tycktes ha glömt den olycklige Fido, frågade Hagar likgiltigt
hvem som burit till henne en ask, medan hon var borta på ridturen. Man
svarade: en lärgosse från sockerbagaren Stundzli. Hagar gick obemärkt
till Stundzli och köpte en ask af samma innehåll som gårdagens present.
-- Edra nötter äro förträffliga. Hvem sände mig asken i går?
-- En förnäm fru.
-- Förmodligen riksrådinnan Kurck?
-- Nej, en främmande, som talade tyska.
-- Beskrif hennes utseende, att jag må veta hvem jag skall tacka!
-- En lång förnäm fru i röd riddräkt, besatt med pärlor, och en röd plym
i hatten.
-- Mörkgröna handskar?
-- Ja. Och vänsterhändt.
-- Det var öfverstinnan Berendz. Hon smakade på edra nötter?
-- Vet icke. Hon petade i dem med en nål och gaf gossen en silfverdaler,
med befallning att föra asken till slottet.
-- Tack. Jag gissade strax, att det var fru Berendz.
Med detta signalement återkom Hagar. Det kunde ej misstydas.
Drottningens vrede från i går upplågade. Hvilken nedrighet! Denna polska
piga var mera Hekate, än man kunnat förmoda. Hvilket motiv hade hon att
stå efter Hagars lif? Det kunde ej gälla en så obetydlig person;
anslaget syftade högre upp. Men hvilken enfald i detta anslag, som ju
strax måste återfalla på sitt upphof! Så oskickligt handlar endast en
nybörjarinna i giftblandningskonsten eller en som redan i förväg
betryggat sin säkerhet.
Innan Kristina ännu fattat ett beslut, anlände kammarherren Svante
Sparre med budskap från rikskanslern. Sparre hade fått befallning att
framföra drottningens ursäkt till fursten och furstinnan Radzivil, men
funnit dem redan embarkerade på ett afgående skepp till Wismar, och
hejdukarne hade brådt att föra deras bagage ombord. Det befarade
politiska ovädret hade upplöst sig i en hastig flykt.
-- Hvad tror Sparre? frågade Kristina gäckande, med en blick på Ebba. --
Skola vi låta häkta de två rymmarne vid Vaxholmen eller vid Furusund?
-- Jag förstår ej ers majestät.
-- Å, Sparre förstår ganska väl. De bärga sin svenska spelvinst i godt
förvar och lämna förmodligen sina räkningar obetalda. Skada på
vinåtgången; kronan lider förlust på Stockholms tullar.
Samma dag på aftonen sade drottningen till Hagar:
-- Jag har något att tacka dig för; du har befriat mig från en
misstanke. Tror du, såsom jag i början inbillade mig, att den polska
furiens anslag var riktadt högre upp, än till en liten bokstäderska i
ett visst bibliotek?
-- Ja, nådig fröken. Denna förskräckliga tanke har icke lämnat mig någon
ro.
-- Var lugn, Hagarille! Det gäller inte mig; det gäller verkligen dig.
Af en händelse erinrade jag mig Lilliehööks rapport och genomläste än en
gång fiskarens berättelse från Snappertuna. Din mors förrädiska
kammartärna var sannolikt då föga öfver tjugu år och bör, om hon lefver,
nu vara fyrtio eller föga däröfver. Hon var vacker, säger rapporten, och
bar ett klumpfinger på sin högra hand. En viss furstinna befinner sig nu
vid denna ålder, afdrager aldrig sina mörkgröna handskar och är
vänsterhändt. Skulle hon möjligen bära ett klumpfinger på sin högra
hand?
-- En furstinna, nådig fröken? Det är omöjligt!
-- Hvem vet? Klumpfingrar äro en sällsynt naturens prydnad. En
kammartärna, som röfvat en betydlig förmögenhet och törhända förgiftat
sin medbrottsling, såsom hon velat förgifta en viss annan person, kan
med en sådan hemgift lätt åtkomma en äfventyrare, som inte äger mer än
sitt furstliga namn. Jag talar om möjligheter, ingenting mer. O, att jag
hade här den behandskade högra handen i en stadig handklofve! Hvarför
hon står efter ditt lif? Ja, hvarför gäller ditt lif ett stort arf? Har
den vandrande juden vid sina sjuttio år kommit till Stockholm för din
skull, hvarför kan ej ett yngre spöke komma i samma ärende?