Jag vill hellre bedragas, än förakta
människor.
Början af året 1643 var en tid af ovisshet. Kriget fortfor, ingen blef
slagen till marken, ingen vann. Svältande härar drogo fram och åter
genom sköflade länder. Torstenson låg förlamad af gikt. Sveriges
grannsämja med Danmark löpte fara att drunkna i Öresund. Öfverallt
misstro, bakhåll, förställning, hemliga ränker. Vintern var ostadig, rik
på naturfenomener, skrämskott och förebud. I Tyskland regnade blod, i
Sverige och Finland jagade en eldkula den andra genom nattens öde luft
och uppskrämde vidskepelsen. Härar stredo i luften; man hörde underliga
ljud ur jordens innandöme. Öfverallt steg en suck ur tidens andfådda
bröst: fred, fred! Men ingen ände syntes på kriget. Ryttaren på den röda
hästen fortfor att rida med lösa tyglar. Framåt, beständigt framåt öfver
brinnande städer och bloddrypande fält ... Ännu var långt till tidernas
ände.
Ett rykte gick ut i början på året, att fredsunderhandlarne skulle
sammanträda i Hamburg. År 1641 hade man börjat tala därom. I Juli 1643
kom kejsarens ombud, i November Venedigs och Sveriges ena, i Mars 1644
Frankrikes ombud och Sveriges andra, i November 1645 kejsarens andra
ombud. Så god tid hade man. Det var som i sjukstugorna: ville ej folken
lefva, där de lågo i sitt blod, så fingo de dö. Och när dessa sändebud
ändtligen sammankommit, tvistade de i långa månader om fullmakter, rang
och titlar. Hvem skulle sitta i högsätet? Hvem skulle kallas excellens?
Den ene kuriren efter den andre anlände till Stockholm nattetid och
afsteg vid rikskanslerns massiva, med Oxenstjernska vapnet prunkande
port. Något var i görningen, man visste ej hvad. En polsk ädling, en
furst Radzivil, uppträdde i Stockholm med svit. Polske ädlingar voro nu
lika rare i Sverige, som man under Sigismunds tider fått nog af dem.
Konung Uladislaus, som höll på sin arfsrätt till svenska kronan, erkände
ingen drottning Kristina. Furst Radzivil väckte i början uppseende.
Hvarför kom han? Väl icke blott att betyga sin vördnad för den unga
drottningen? Man antog honom vara en nära frände, måhända en son, till
den mäktige lithauiske fursten af samma namn. Detta ärelystna furstehus
ville törhända vid nästa konungaval utsträcka sin hand efter polska
kronan?
Rikskanslern hade sina skäl att smickra lithauerne, men viktigare skäl
att icke stöta den polske konungen. Fursten fick icke mottagas
officielt: honom skulle bevisas all heder, men enskildt. Han skulle
mottagas enskildt af drottningen, enskildt af rikskanslern. Riksrådet
Gyllenhjelm skulle lika enskildt inbjuda honom till Karlberg.
Då kom en knut på tråden. Radzivil medförde sin furstinna: där han
mottogs eller inbjöds, måste äfven hon mottagas och inbjudas. Hvilken
ceremoni skulle därvid iakttagas? Hvilken rang skulle tillmätas
furstinnan i bredd med riksfruarna? Hvem skulle gå förut, hvem efter?
Hvem skulle sitta högre eller lägre vid bordet? Hvem skulle serveras
förr och hvem senare? Icke kunde riksrådinnorna afstå sitt företräde.
Sutto de icke officielt öfver alla andra furstinnor än drottningens
syskonebarn? Och de skulle förnedra sig att sitta lägre än en liten
polsk dussinfurstinna! Omöjligt. Detta var solklart, men skulle den
polska gästen vara belåten med andra rangen?
Veckor förgingo under dessa bekymmersamma öfverläggningar. Aldrig hade
sjuttonde seklet så god tid, som när det vände ut och in på en
etikettsfråga. Det furstliga paret var tvunget att roa sig själf, än med
ridter och utfärder, än med aftoncirklar hemma hos sig, där man snart
såg det skum församlas, som ett hof och en hufvudstad öfverallt stänka
omkring sig.
De furstliga aktierna begynte småningom falla. Underliga rykten kommo i
omlopp. Man hviskade om en spelbank, om höga summor och tärningar.
Furstinnan var vacker och ville vara ung. Ja, hvad blef man icke med
smink och löshår? Var hon icke äldre än sin man? Hade hon ej
öfverskridit sina fyrtio? Och hvarför bortlade hon aldrig sina mörkgröna
handskar? Tvättade hon sig aldrig om händerna? Vänsterhändt var hon
därtill, men liflig, glad och i synnerhet fri, mycket fri. Hon kunde
dricka och svära i kapp med gamle öfverstar. Hon tog hvilken kavaljer
som helst under armen, pratade tok och knäppte honom, när hon var i sitt
bästa lynne, på näsan. Man hade sett henne med egen hand piska upp sina
hejdukar. Portvakten försäkrade, att hennes durchlaucht en afton i
trappgången egenhändigt undfägnat hans durchlaucht med en vänsterhändt
kindpust. Två unge adelsmän, Nils Dufva och Jakob Lindtze, råkade i delo
om denna frisinnade fru. Den ene hade kallat henne en gratie, den andre
en furie: hvad behöfdes mer för att ränna värjorna genom hvarandra?
Tio år senare hade sådana upptåg sannolikt funnit mera undseende vid
Kristinas hof, men nu voro de före sin tid. Drottningen vägrade mottaga
furstinnan Radzivil, riksfruarna drogo den redan till hälften räckta
handen tillbaka. Fursten beklagades som en man under toffeln, furstinnan
tycktes blifva allt mindre nogräknad.
-- Bor inte den polska pigan någonstädes vid Danviken? frågade Kristina
en dag, när hon återvände från en ridtur med svit af kavaljerer och
hofjungfrur, bland hvilka nu äfven Hagar Ring medföljde.
-- Hon bor i Mörnerska huset, nådig fröken.
-- Nå, Wrangel, har ni också fått tryne och klöfvar af denna Circe? Har
ni duellerat _med_ henne eller _för_ henne?
-- Hvarken med eller för henne, nådig fröken.
-- Men tömt ett halft dussin bägare spanskt vin till hennes ära, ej
sant? Neka inte; ni rodnar ju som en Vingåkerstös. Ser du, Ebba, man kan
ännu rodna i Sverige, det kan man inte i Polen. Wrangel, ni är en
patriot, jag hade ej trott er därom. Ni måste lära mig er oskyldiga
konst. Det är så rörande att se damer af börd dricka vin som suggor. Vi
måste införa det bruket i Sverige. Ja, för herrarne är det öfverflödigt.
Edra libationer åt Bacchus skulle på ett år fylla Mälaren intill
bräddarna. Men för damerna ... Jag har alltid beundrat Hekate, Tisifone
och Megära.
Likasom hade dessa illa beryktade damer från underjorden hört kallelsen,
visade sig på den breda nya Norrtullsvägen en annan mötande
ryttareskara. Det var den polska furstinnan i rikt med pärlor besatt
riddräkt af röd sammet och fladdrande röd plym i baretten, en
kammartärna, sex unga svenska herrar och sex hejdukar i de lithauiske
ulanernes pittoreska uniform. De sex herrarne droppade skyndsamt bort på
en sidogata, när de igenkände kungliga svenska kronan på de mötandes
schabrak, men furstinnan med eskorten höll vördnadsfullt stilla vid
sidan af vägen för att låta drottningen passera förbi.
-- Wrangel -- sade Kristina till sin uppvaktande kammarjunkare -- ni har
så ofta skrutit öfver edra väl inridna hästar. Låt dem nu defilera ...
nej, det skall misslyckas ... håll stilla i led med fronten mot mig och
hästarnas svansar mot det polska packet!
Befallningen utfördes. Furstinnan Radzivil reste sig i stigbygeln,
gjorde en ceremoniös bugning och förde handen till baretten med
purpurplymen. Strax därpå räckte hon handen åt sin stallmästare och
hoppade ur sadeln, påtagligen i afsikt att närma sig drottningen,
måhända begära en audiens ...
Var detta afsikten, så blef den besvarad på ett sätt, som ej kunde
missförstås och som icke lätt fann sitt motstycke ens i dessa tider, när
den mest cirklade etikett så ofta kunde omväxla med grofheter.
Drottningen med sin kvinnliga svit red förbi tätt invid den motsatta
dikeskanten, utan att bevärdiga furstinnan med en blick eller en
vändning af hufvudet, under det att Wrangel med sina ryttare, som
upptogo midten af vägen, vände hästarna mot det polska sällskapet på det
vanvördiga sätt, som blifvit honom anbefalldt. Fido fann sig förbunden
att likaledes på sitt sätt tolka sin herskarinnas känslor.
-- Jag har öfverträffat Ulysses; jag har tuktat den vänsterhändta Circe
med hennes mörkgröna handskar, skrattade drottningen, när hon lämnat de
så groft förolämpade bakom sig. -- Medgif, Wrangel, att ni på ett
lysande sätt tackat den sköna damen för sist! Rodnar ni inte nu, så
förtviflar jag om er konst att imitera Vingåkerstöserna. Blygs ni inte
att på detta sätt behandla en supsyster? Hvad skall hon tänka om de
svenske kavaljererne?
-- Jag skall ha den äran att korsa en klinga för eders majestäts höga
nöje, svarade Wrangel, hvars ridderlighet kände sig sårad af den roll
han så motvilligt blifvit ålagd att spela. -- Är fursten en adelsman,
skall han i morgon bittida sända mig en utmaning. Endera af oss torde
blifva på platsen.
-- Tror ni? Bör inte en furste, som mottager kindpustar af sin gemål,
vara tacksam för den lektion ni gifvit henne? Duell, säger ni? Jag
förbjuder er det. Svara honom, att ni lydt mina befallningar. Han kan
kasta sin handske för mina fötter.
-- Ja, det kan han, nådig fröken, och det skall han troligen göra på
slagfältet.
-- Så, så, därom skola vi fråga vår frände Uladislaus ... Såg du henne,
Ebba? Det är möjligt, att hon ännu var nykter klockan sex på
eftermiddagen, ehuru hon sällan lärer vara det efter åtta. Och hennes
kavaljerer, som så vigilant galopperade in på sidogatan! Du kände dem?
Säg mig ej deras namn! Jag skall kanske se dem en dag vid hofvet, och
jag vill inte förakta dem. Där jag kan undvika det, vill jag hellre
bedragas, än förakta människor.
Ännu samma afton fick rikskanslern underrättelse om hvad som timat på
Norrtullsvägen. Klockan mellan åtta och nio anmäldes han i slottet.
-- Ers majestät -- sade han, brukande titeln, såsom han alltid gjorde i
riksangelägenheter -- det är en allvarsam sak. Fursten är en
äfventyrare, som tjenat i alla Europas härar och hitkommit för att söka
en anställning i svenska hären. Hans gemål är värd den behandling hon
nyss fått erfara, men ovärdig hvarje uppmärksamhet af Sveriges
drottning. Konung Uladislaus söker sak med oss. Han skall intet annat
vilja veta, än att en hans undersåte blifvit förolämpad på Stockholms
gator, och detta af eders majestät personligen. Vi stå till Danmark med
handen på svärdfästet; ingenting kan vara oss olägligare, än att nu få
oss polacken på halsen. Hur ha vi icke strukit denna jamande katt på
ryggen och matat honom med franskt namnam för att vi må ostörda få slå
juten i Öresund på hans breda tass. Nu kommer detta skarn till furstinna
och förleder eders majestät till en dårskap, jag säger icke mot henne,
men mot polackens högfärd. Mellan hans hand och klingan är aldrig långt.
Vi måste soulagera Radzivil. Vi afskeda Wrangel från hans hoftjenst och
skicka honom, för hans eget bästa, till Frankrike eller Tyskland.
-- Inte med min vilja, genmälde Kristina, och står till att hoppas, inte
heller med rådets. Skulle Klas Wrangel, som lydt min befallning, stå för
detta till svars? Ställ mig till ansvar; jag är därtill så villig som
saker.
-- Och detta säger eders majestät till sin gamle tjenare, som bättre än
någon vet hvad han är sin drottning skyldig! Jag säger eders majestät i
enrum, att det ej är på landsvägen man tuktar ett lastbart lefverne och
minst att en drottning må därtill låta sig ned. Men, myndig eller
omyndig, är eders majestäts helgade person för mig och alla det samma
som Sveriges rike. Att ställa eders majestät i denna saken fram, det är
att ställa riket till ansvar.
-- Wrangel kan inte straffas. Föreslå något annat, om det nödigt skall
vara.
-- Ännu har rådet makt att afskeda Wrangel, där så nödigt är för rikets
bästa. Men alldenstund ärendet brådskar och jag ogärna vill företaga
något, som är för min drottning misshageligt, föreslår jag, att eders
majestät skickar Wrangel tidigt på morgonen till fursten och furstinnan
Radzivil med beklagande af det skedda misstaget. Hästarna hade blifvit
skrämda; man måste betrygga ers majestäts fria passage på landsvägen.
Kristina kunde ej undertrycka ett smålöje.
-- Blef också jag skrämd att rida vägen fram? Jag kan sannerligen inte
påtaga mig rollen af ett oskäligt djur. Och därtill -- här återtog hon
den höghetsmin, som aldrig förfelade sitt intryck på andra än
Oxenstjerna -- därtill har jag ej förr af eder lärt mig att ljuga.
Skulle jag säga åt en man eller kvinna, åt hvilken jag visat mitt
förakt: förlåt mig, det var ett misstag, det var hästarnas fel; jag
hyser för er all möjlig égard och beder om ursäkt för mina hästar!
-- Om så är, återtog rikskanslern kallt, återstår intet annat, än att
jag sänder en kammarherre till fursten och låter säga honom hvad min
pligt är att säga. Jag skall intet besvära med vidare frågor i detta
ärendet och önskar eders majestät en rolig godnatt.
Kristina tog en bok och sökte förgäfves glömma detta förtretliga ämne.
Vara drottning och icke få åtnjuta den simplaste undersåtes rätt att
visa sitt förakt för hvad man anser föraktligt! Vara drottning och höra
en tjenare säga: ni har begått en dårskap, ni måste förödmjuka er, ni
måste straffa en oskyldig eller bedja den ni föraktar om ursäkt! Och när
drottningen säger: det vill jag inte, svarar tjenaren: då gör jag det i
ert namn. Nej ... absolut makt eller ingen. Engång med regeringens
tyglar i mina händer, vill jag se den djärfve, som vågar säga till mig:
du vill icke, men jag vill, och jag gör det.