Du skall aldrig draga ett svärd mer.
Två långa veckor efter slottsbranden låg Urban Niemand, sväfvande mellan
lif och död, i sjukstugan på Norrmalm. Brännskadorna läktes, men en
lunginflammation hotade att sluta hans unga dagar. Han låg öfvergifven
och glömd: drottningen, nyss så nådig mot honom, var upptagen af det
furstliga bilägret och resan till Upsala. Hagar besökte ett par gånger
sin bror och tröstade sig, på sin ålders lätta sätt, med hoppet att han
snart skulle blifva frisk. Fältläkaren kom en gång om dagen, rynkade
ögonbrynen och befallde åderlåtning, tilldess att de blodlösa pulsarna
icke hade något mer att gifva. Vaktkarlen trampade ut och in med
klampande träskor, tre eller fyra sjuka hostade i samma rum, medan två
andra lågo utsträckta på magen och rafflade med tärningar. Hundar slogos
på gården, vindsluckorna knarrade för blåsten, ett kallt drag banade sig
väg genom de otäta fönsterspringorna. En sjukstuga på drottning
Kristinas tid liknade våra dagars fint fernissade, välskurade, luftiga
sjukhus ungefär som en bondes stallspilta liknar en marmorkrubba. Allt
var tillkommet likasom på försök och var dock ett framsteg i jämförelse
med intet; bekvämligheterna ytterst primitiva, luften beräknad för
lungor och stillheten för nerver, hvilka kunna fördraga allt. »Hvit kalf
och rö, vill han ej lefva, får han dö.» Breitenfelds tält var ett
lusthus mot denna sjukstuga. Hellre hade Urban Niemand än en gång velat
utsätta sin arm för sågen.
Det var dock en seg lifskraft i denne skenbart så klene pilt. Efter hand
började lungorna återtaga sin normala verksamhet, brandsåren voro alla
läkta, ingenting tycktes hindra ett snart återställande. Men fyra veckor
efter branden kom oförväntadt en ny fara. Ögonen hade tagit skada af
elden, och lunglidandet kastade sig på dessa angripna nerver, såsom dess
nyckfulla art ej sällan är.
-- Hvad? Ser sergeanten mig icke? frågade en morgon fältskärn, som nu i
läkarens ställe skötte konvalescenterne.
-- Nej, sade gossen.
Läkaren tillkallades, undersökte ögonen och förklarade, att allt skulle
blifva bra med blyvatten. När detta ej hjälpte, pålades kospillning,
därefter svingalla. Därefter inhälldes brännvin i ögonen, och när de
endast förvärrades, ingneds alun. Nu hade ögonläkarekonsten uppnått den
tidens yttersta gräns. Domen lydde: synen förlorad, intet att göra.
Vara sexton år, uppfylld af lefnadsmod, törstande efter bragder, i gunst
hos en fältmarskalk, i gunst hos en drottning, viss om segrar, framgång,
ära, och vara blind! Det var icke möjligt.
Den gudfruktige gamle fältskärn klappade patienten medlidsamt på axeln
och upprepade:
-- Kan icke hjälpa't, det är en slät julklapp. Sergeanten är blind. Bed
till vår herre och frälsare, som föddes i denna natten, att han öppnar
förlåten, han som kan det!
Urban Niemand reste sig upp i vredesmod för att slå den eländige, som
vågade döma honom till lifstids mörker. Han slog i den toma luften,
sprang några steg, snafvade mot en säng och hörde en vresig röst fråga:
»Hvad har du här att beställa?»
Det var slut med Urban Niemands kurage. Han trefvade tillbaka till sin
säng, kastade sig på halmen och snyftade högt.
Röster hördes, steg bullrade. Ville någon tala till honom, kanske
beklaga honom? Han vände sig bort för att icke svara. Hvad angingo honom
människorna? Ingen kunde hjälpa honom, alla hade öfvergifvit honom. Och
Gud, som han hört omtalas, hvem var Gud? Han trodde sig förstå det en
gång, när öfverste Gordon läste bibeln för honom, men det var så
längesedan; han mindes så litet. Kamraterne i fältlägret brukade säga,
att Gud var nog bra, när han gaf seger och godt byte, men icke var han
alltid att lita på. Hvad skulle denne Gud bekymra sig om en stackars
blind? Snarare då den underliga stjärnan, som Urban ej kunde förgäta.
Men henne skulle han aldrig mera se, och hon skulle aldrig mera se honom
...
Dagen gick. På kvällen inbars en julgran. Nya steg närmade sig den
blinde, men denna gång varsamt; inga stampande klackar; tysta, mjuka
skosulor. Någon satt på kanten af sängen. En sval hand med många rynkor
fattade hans.
-- Urban Niemand -- sade en röst högt öfver hans hufvud på böhmisk tyska
-- har du läst om Tobias?
Intet svar.
-- Tobie fader var blind i åtta år och fick af Herren sin syn tillbaka.
Menar du, att Herrens arm sedan dess är förkortad? Tro på Hans makt, och
du skall återfå synen!
Urban tyckte sig hafva hört denna röst, som talade ord af förhoppning.
Han vände sig mot den talande.
-- Känner du mig? Jag är Ruben Zevi, din morfader, som har dig kär och
från hvilken du rymde till kriget. Min son, hvarför svek du mig?
-- Joas gaf mig en häst; jag trodde, att ni befallt honom det. Förlåt
mig, om det var mot eder vilja! snyftade gossen. -- Han var nu i sitt
veka lynne och kände ett oemotståndligt behof af kärlek, af tröst.
-- Joas gaf dig en häst? Jag förstår ... Ben af mina ben och blod af
mitt blod, jag förlåter dig allt, till och med otack, endast du åter
vill vara min son. Hör mig nu, Urban Niemand, ty det är en faders ord
till en lättsinnig son, och betänk hvad jag säger dig. Min Gud och din
Gud har skickat dig en olycka, som ingen i detta landet kan bota. Och
vet, han har skickat dig henne för att rycka dig bort från gojims
styggelser och återföra dig till ditt folk. Jag är gammal vorden, och
se, jag har kommit så långa vägar i mörker och köld, öfver haf och land,
för att uppsöka dig och din syster. Hon är än till en tid fången i Moabs
snaror. Herren förlosse henne från jägarens pil! Men dig, min son, vill
jag återföra till ditt folk. I dig skall Rubens släkte återupplefva, och
du skall vara min högra hand, såsom din syster skall blifva mitt vänstra
hjärta. Vill du följa mig?
-- Jag är soldat, fader Ruben, jag är dragon. Jag kan intet annat, jag
vill intet annat. Fältmarskalken har utnämnt mig till sergeant ...
-- En blind soldat! Hvad gör fältmarskalken med blinda dragoner?
-- Ingenting, ingenting, suckade gossen. Sitta till häst och vara blind!
Höra kommandot: hugg in! ... Höra trumpeterna smattra, hästarna gnägga,
lansarna knaka, huggvärjorna korsa hvarandra och vara blind, blind! --
Nya snyftningar kväfde hans röst.
-- Och om du får din syn tillbaka, vill du då afsvärja kriget och blifva
min Ben-Jamin, såsom du härintills varit min son Ben-Oni?
-- Om jag återfår synen, sadlar jag i blinken min häst, rider till
fältmarskalken och rapporterar: Excellens, Urban Niemand är tillbaka i
tjensten!
-- Ligg då där som en onyttig krympling, jag kan ej hjälpa dig! utbrast
juden med en vrede, som var uppriktig endast till hälften.
-- Nej, hjälp mig, hjälp mig, käre fader Ruben! Jag skall göra allt hvad
ni vill. Jag skall taga afsked, när vi få fred; jag skall rykta edra
hästar, jag skall vara er sämste stalldräng, men låt mig tjena, medan vi
ännu ha krig!
-- Om jag tror dig och hjälper dig till din syn, skall du åter svika
mig, såsom du svek mig i Regensburg. Hvad skall jag göra med en sådan
vindflöjel? Men ... det finns ett medel. Du skall få din syn, du skall
få rida, när du behagar, men du skall aldrig draga ett svärd mer, ty den
stund du det gör, skall Herren förlama din högra arm.
-- Min högra arm? -- Och Urban tänkte på den fruktansvärda sågen vid
Breitenfeld.
-- Herren hjälper ingen, som ej vill hjälpas. Vill du följa mig, med
villkor att aldrig mer draga ett svärd i hedningarnes krig?
-- Ja, sade den olycklige blinde, efter en hård strid med sig själf.
Hans hemliga tanke var: kommer dag, kommer råd.
-- Är du ock stark nog att i denna årstid företaga en resa till Göteborg
och därifrån öfver hafvet till Holland?
-- Ja, fader. Men först måste jag uträtta generalmajor Slanges order i
Finland.
-- Det kan du icke. Berätta mig allt, och jag skall besörja en annan
budbärare.
Urban redogjorde för uppdraget.
-- Godt. Du reser med mig. Läkaren ser en obotlig patient med nöje resa.
Vet du väl, att det i kväll är de kristnes julafton?
-- I fältlägret vet man så litet om jul.
-- Jag kommer från Hagar. Känner du denna nål?
Den blinde öfverfor med fingrarna silfverliljan, som juden räckte honom.
Det var hans nål, och likväl bar han sin nål instucken under liftröjan.
Juden jämförde noggrant de båda liljorna och syntes tillfredsställd.
-- Urban Niemand, gör dig beredd att följa mig i morgon bittida klockan
fyra!
* * * * *
Andra dag jul efter gudstjenstens slut lät drottningen kalla till sig
presidenten Kurck och meddelade honom Knut Lilliehööks rapport.
Presidenten fann saken påkalla ett urtima ting i Karis, där alla vittnen
skulle förhöras på ed och till protokoll inför häradsrätten. Stränga
efterspaningar borde anställas efter de två förrädiske tjenarne, såframt
desse ännu lefde och befunne sig inom riket. Drottningens förmodan vore
sannolik, att den sjuka kvinnan blifvit utkastad ur släden på
landsvägen, hvarefter tjenarne med det röfvade godset flytt till
Ryssland. Det återstod att förklara hvarför kvinnan, som troddes vara
rik och förnäm, hade kommit till torpet i fattiga kläder. Detta,
äfvensom tjenarnes signalement och ett senare hågkommet märke på den
dödas arm, borde utredas af vittnesmålen.
-- Och är till att märka -- fortfor Kurck -- att jag i denna saken
förnummit ett beaktansvärdt item af bankiren Ruben Zevi, som folket tror
vara den vandrande juden. Zevi har låtit, mot kaution, hitföra från Åbo
de kostbara klenoder, som den döda kvinnan bar hos sig, och inför
vittnen betygat, att dessa klenoder tillhört hans dotter Ruth. Han har,
likaledes för vittnen, förklarat Urban Niemand och Hagar Ring vara hans
rätta dotterbarn, de där vore närmast att honom ärfva. Men om barnens
fader, eller om dessa varit af äkta börd, har han ingenting velat
bekänna.
-- Han _måste_ bekänna, herr riksråd, han _måste_.
-- Det faller sig något betänkeligt att därtill nödga en man som Zevi.
Fast bättre vore att därtill förmå honom med fog och lämpa. Om min
nådiga fröken täcktes förunna honom en audiens ... Men det torde ske
snart, ty han lämnar i dagarna Stockholm. Hans bostad är vagnmakaren
Lundins gård på Söder.
Drottningen ringde och gaf befallning att genast afhämta juden till
slottet.
Medan man väntade, fortfor rådplägningen.
-- Min nådiga fröken -- återtog Kurck -- har täckts infordra mitt
underdåniga råd som lagfaren. Men detta intrasslade ärendet har, som
ofta timar, två sidor. En domare anställer laga rannsakning och är
därtill förpligtad, antingen han lyckas eller misslyckas att utreda
härfvan. En statsman frågar sig hvad där klokast och nyttigast är. Jag
håller så för, att i bästa fall en missgärning kan bestraffas och barnen
komma till sin rätt, men därtill är ringa utsikt. Fastmer är att förutse
en långvarig process, där oväntade upptäckter kunna stöta förnäma
släkter för hufvudet och brouillera riket med en så mäktig man som Ruben
Zevi. Står så en annan utväg att pröfva, nämligen att lägga denna saken
alldeles ned, så länge den ännu tyst är, och, om min nådiga fröken för
godt finner, försörja barnen.
-- Sade ni inte, att juden vill erkänna dem för sina?
-- Visserligen. Men därunder förstås, att de blifva judar.
Kristina brusade upp på sitt häftiga sätt.
-- Blifva judar? Affalla från sin kristna tro? Inte om han bjöde ett
konungarike!
-- Det är ock min underdåniga mening. Men som Ruben Zevi i denna frågan
lärer befinnas nog halsstyf, skall man hålla där hårdt på i början och,
där ingen annan utväg är, låta honom få pilten. Flickan förblifver i
Sverige vid sin tro.
-- Hvad? Juden skulle köpa och vi skulle sälja Urban Niemand för hans
systers hemgift! Sälja en själ för att bärga en annan! Och detta vågar
en Sveriges kronas rådgifvare säga till mig, som är kristen och svenska
kyrkans öfverhufvud! Vet ni väl, herr Jöns, att i min farfars och Upsala
mötes tid hade ett sådant ord i rådkammaren kunnat kosta ett riksråd
hufvudet?
-- Nådig fröken täckes bemärka, att jag säger detta för nödfall,
fortsatte Kurck orädd. Vi kunna ej stänga Urban Niemand i en bur, om han
själf vill fresta sin lycka, men vill han det inte, står han i skydd af
Sveriges lag.
-- Jag står fast vid ting och rannsakning, genmälde Kristina i afgörande
ton. -- Jag vill veta hvem som kastat en sjuk kvinna på landsvägen, om
den karlen ock sutte i rikets råd. Brouillera oss med juden? Äro vi så
platt vanmäktige, att vi inte töras taga en jude vid öronen? Han skall
bekänna allt och förtiga intet. Har han pengar, så ha vi tumskrufvar.
Jag har satt mig i sinnet, att Hagar skall få ett namn.
-- Vore det icke bättre, att nådig fröken gaf henne ett namn, än att där
yppar sig något otillbörligt om hennes börd? Ett ärligt namn skulle
trygga henne mot judens anslag.
-- Och detta säger ni mig, herr riksråd! Gör mig myndig till nyåret, och
jag skall adla Jean Holm, om det gör er ett nöje. Vi ha för tjockt
adeligt blod här i riket; det torde behöfva spädas ut.
-- Riket skulle med hugnad förnimma, om en drottning med så högt
förstånd och så stora naturgåfvor täcktes snarligen öfvertaga dess
styrelse, anmärkte försiktigt Kurck, som väl tillhörde det tjocka blodet
och höll på dess företräden, men i hemlighet motarbetade Oxenstjernornas
öfvermakt.
Kristina skrattade.
-- Riksrådet skall ock få nog af mig, hvad det lider. Men hvar dröjer
juden?
Kammartjenaren återvände med budskapet att den vandrande juden lämnat
Stockholm julmorgonen klockan fyra, åtföljd af sina tjenare och sergeant
Niemand. Slutet af budskapet kom Kristina att glömma dess början.
-- Niemand? Och utan min tillåtelse? Skicka efter honom en kurir med
befallning att återvända! Är pojken förryckt? Rymma i det ögonblick jag
ville förskaffa honom en officersfullmakt! Nej ... skicka inte efter
honom! Han är en landslöpare; han må bli jude.
-- Han har gått mitt underdåniga råd i förväg. Hvad är min nådiga
frökens befallning om rannsakningen i Karis?
-- Urtima ting, herr riksråd. Urtima ting.