Kan han icke nöja sig med en själ
mindre?
Hagar Ring var, med drottningens tillåtelse, bjuden till julgäst hos
presidenten Kurck. Hennes hoftjenst och sexton år hade märkbart
förändrat hennes ställning i detta förnäma hus, utan att utplåna den
stränga ståndsskillnaden. Domestikerne betraktade henne icke mer som sin
jämlike, hofmästaren Pape vågade kalla henne jungfru; hon stod ungefär i
nivå med guvernanten, mademoiselle de Meran. Hennes plats vid de
ceremoniösa måltiderna var samma låga plats som förut, men hon hade nu
en kammartjenare bakom sin stol; hon vågade yttra ett hviskande ord till
barnen, hos hvilka hon stod i gunst. De unga jungfrurna Kurck inlade en
vänligare ton i sin reserverade hållning; äldre sonen Knut kände sin
förra beskyddande vänskap svalna i samma mån hans yngre broder Gustaf
begynte visa Hagar en uppmärksamhet, som icke undgick moderns bekymrade
blickar. Presidentens och hans gemåls afmätta hofetikett glömdes
alltmera i enrum för en deltagande hjärtlighet.
Julaftonen tillbragtes i stillhet inom familjen. Barnen hade en julgran
med bakverk, renetter och drufvor. Klappar voro ännu föga i bruk,
lekarna begynte på juldagens eftermiddag. Det var något ovanligt och
väckte ej ringa uppseende, när klockan fem på julaftonen en hoftjenare
inbar till Hagar en present från drottningen. Gåfvan innehöll den finska
bibeln i praktband, inlagd i ett dyrbart skrin af sandelträ och
elfenben. Hvarje af bibelns silfverknäppen var omknutet med ett rödt
band och en silkesbörs, som innehöll guldmynt för mottagarinnans
toilett.
Det lilla hofvet i presidenten Kurcks hus kunde icke undgå ett
inflytande af det kungliga hofvet. Hagar förstod ganska väl, att hennes
personliga värde plötsligt steg nästan till jämnhöjd med jungfrurna
Kurcks. Hon löste ett guldmynt ur dess band och räckte det åt tjenaren,
som framburit gåfvan.
Knut Kurck dolde ett löje, som skulle misshagat fadern. Hon lekte
drottning, den lilla tattareungen.
Gustaf Kurck frambar sin lyckönskan i form af en handkyss. Det skulle
vara ett skämt, men det liknade antingen en hyllning eller ett hån.
Hagar rodnade af blygsel. Hon hade velat dölja sig i den djupaste skog
vid Kaskas torp.
Klockan var sex, man väntade på aftonvarden, när en omsorgsfullt
inpackad låda öfverlämnades till presidenten Kurck. Han läste sin adress
under Åbo hofrätts sigill, bröt omslaget och framdrog ett likaledes
försegladt skrin med brokiga sirater af halm på lock och sidor.
-- Redan! utropade han. Den vandrande juden har lycka med
sjumilsstöflarna. Hans kurir är tillbaka från Åbo på mindre än tre
veckor.
Familjen trängde sig kring husfadern. Hvad innehöll detta skrin? Det såg
så oansenligt, så bondgrant ut, och likväl hade en kurir skickats öfver
ett fruset haf att afhämta det. Men det kunde ej öppnas nu, det gällde
tredje mans rätt.
Likasom framtrollad af nyfikenheten, inträdde Jöns Qvast, stammande fram
en anmälan, att någon stod därute och begärde företräde hos hans nåd.
-- Säg, att han kommer tillbaka i öfvermorgon!
-- Jag sa-sa-sa' honom det -- stammade tjenaren -- men hva-hva-hvad
skulle Ska-Skam låta visa bort sig på-på själfva julkvällen!
-- Det är juden. För honom in i mitt mottagningsrum!
-- Ka-ka-kan han inte nö-nöja sig med en själ mi-mindre? mumlade Jöns
motvilligt.
Juden fick företräde. Han förklarade, med många ursäkter för den
olägliga tiden, att han nyss förnummit vid Skeppsbron kurirens återkomst
och vore så hårdt ansatt af sina affärer på andra håll, att han omöjligt
kunde dröja i Stockholm en dag längre.
-- Jag beklagar -- svarade presidenten artigt -- att er härvaro hvarken
varit så lång eller så angenäm, som vi önskat. Jag hade hoppats få strax
efter jul föreställa eder för rikskanslern, som varit hindrad af
göromål, och för hennes majestät, som varit bortrest. Men eder tid är
dyrbar; här är skrinet. Önskar ni vittnen?
-- Ja, ers nåd, det är nödigt för domstol. Och, om ni tillåter, Hagar.
Presidenten ringde.
-- Kalla hit Thomson, Pape och Hagar.
De inkallade kommo.
Skrinet öppnades; innehållet befanns orubbadt. Ruben Zevi fattade med
darrande hand nålen med silfverliljan, därefter ringen och granskade
båda sorgfälligt vid skenet af lampan.
-- Mera ljus, om ers nåd tillåter! Mina gamla ögon ha lidit af
sjöresorna.
Fyra vaxljus ställdes på bordet. Juden fortfor under djup tystnad att
granska de två klenoderna. Man hörde honom uttala namnet _Claude
Ballin_.
-- Det är de rätta, sade han slutligen. Behagar ers nåd låta dessa
vittnen bestyrka, att skrinets försegling blifvit bruten i deras närvaro
och att innehållet befunnits vara det samma som hofrätten intygat?
Hans önskan uppfylldes. Nu vände han sig till Hagar, som motvilligt och
fruktande lydde hans uppmaning.
-- Barn, sade han, betrakta dessa smycken; de ha varit din moders! Denna
nål är, på min beställning, smidd af Frankrikes berömdaste mästersmed i
två fullkomligt lika exemplar; i hela världen finnas icke flera än dessa
två. Den ena nålen gafs åt din mor, den andra åt hennes bror, som blef
dödad i Holland, och äges nu af Urban Niemand. Ringen är lika ensam i
sitt slag och igenkännes af tre diamanter, som fordom varit tre af de
sju ädelstenarna i konung Salomos krona. Deras tretal betecknar Jakobs
staf, hvilken gojim, hedningarne, kalla Orions bälte. Din mor fick
ringen, när hon fyllde sitt femtonde år. Blif henne värdig, och hennes
klenoder skola vara dina, när du vill komma till mig! Skrif då till mig
genom bankiren Texeira i Hamburg, och jag skall sända en ledsagare att
möta dig där eller i Stockholm.
Ruben Zevi kysste Hagar på pannan, aftorkade med den rutiga näsduken en
svettpärla från sin tinning och fortfor, vänd till presidenten, med
lugn, vördnadsbjudande stämma:
-- Ers nåd, jag är en gammal man, och mina dagar äro räknade. Är ock
sinnad att nu företaga en farlig sjöresa vintertid, hvarför mig lätt
kunde något dödeligt tillstöta. Fördenskull och för att betrygga barnens
arfsrätt, som torde bestridas, förklarar jag härmed i eder och dessa
vittnens närvaro, att dessa två barn, Ben-Oni, som kallar sig Urban
Niemand, och Hagar, som kallar sig Hagar Ring, äro rätta barn och
arfvingar till min dotter Ruth samt alltså mina dotterbarn. Hvad angår
deras arf efter mig, förbehåller jag mig att därom själf råda, men ingen
skall kunna åberopa skyldskap med mig framför dessa barnen, som äro de
närmaste och enda arftagarne i rätt nedstigande led. Såsom en sista
gunst beder jag eders nåd att låta uppsätta och bevittna denna min
otvungna förklaring i laglig form, dels för dödsfall och dels för att
barnen här lyda under Sveriges rikes lag.
-- Herr Zevi, svarade presidenten, jag skall med nöje efterkomma eder
önskan, helst när det sker för barnens bästa, men jag bör icke förtiga
två hinder, som stå i vägen för laglig arfsrätt. Jag har icke minsta
skäl att betvifla eder förklaring, men lagen fordrar två bevis: det ena,
att ni verkligen är den döda moderns fader och dessa barnens morfader,
det andra, att barnen äro födda af lagligt äktenskap.
Juden eftersinnade.
-- Hvad angår det första, genmälde han, är det tillfyllest bevisadt, att
dessa smycken tillhört barnens aflidna moder. Om jag nu kan bevisa, att
samma smycken tillförene varit mina, är icke detta tillräckligt att
styrka min förklaring om skyldskapen?
-- Strängt taget icke, var svaret. Men detta bevis kan efteråt
förstärkas med andra och tydligare.
-- Nåväl, täckes ers nåd öppna denna ring!
Presidenten försökte öppna ringen; det lyckades icke. Hagar, Thomson och
Pape förnyade utan framgång samma försök. Juden tryckte på en omärkbar
fjäder, och ringen sprang upp, visande i sitt inre en ytterst fint
emaljerad inskrift på hebreiska språket. Det var de rörande orden i
Salomos höga visa: »Min älskling, du är i allting dägelig, och på dig
finnes ingen fläck.»
Judens ögon fylldes af tårar. Han hade ej sett dessa ord sedan de gåfvos
åt henne, den fläckfria, som han älskat så högt. Men åter beherskade han
sig. En annan fördold fjäder sprang upp i nålen och visade innanför
liljan en ros af rubiner, knappt större än en ärt. Beviset var
tillfredsställande. Endast den ömtåligare frågan kvarstod om barnens
äkta börd.
-- Ers nåd torde erinra sig -- återtog juden i bestämd ton -- att arfvet
af min förmögenhet icke underlyder Sveriges lag. Frågan om arf med
bördsrätt kan således ej gälla annat än dessa smycken, och det enklaste
är, att jag köper dem för den redan erlagda kautionen af 12,000 daler.
Kan denna summa ej, enligt svensk lag, tillfalla barnen, så tillfaller
hon mig såsom den dödas fader, när jag tillfullo bevisat min skyldskap,
och skall då anslås åt Stockholms fattiga. Är ers nåd ense därom?
-- Jag kan icke bättre bevaka barnens fördel.
-- Då torde vi utbyta kvitton. För öfrigt utbeder jag mig att få
deponera hos ers nåd en ränta af tvåhundra daler i månaden för Hagars
behof. Och nu har jag alltför länge stört ers nåds helgfrid ...
-- Var förvissad, herr Zevi, om min beredvillighet att tjena en så
utmärkt man i hvad jag förmår. Jag fruktar blott, att er trosbekännelse
blir ett hinder för barnens öfverlämnande i eder omvårdnad. De äro döpta
till vår religion.
Ett hastigt öfvergående uttryck af vrede och smärta röjde i judens inre
någonting, som kunde öfversättas med: de hafva dödat mina barn, och nu
vilja de röfva ifrån mig mina barnabarn! Men han återtog kallt:
-- Jag reklamerar icke barnen förrän de själfva önska det.
-- Och när de önska det -- fortfor den beräknande statsmannen, inom sig
förtjust att äga ett sådant band på penningefursten -- när de önska det,
skola utan tvifvel de tjenster ni redan bevisat och än vidare torde
bevisa svenska regeringen göra denna beredd till alla återtjenster.
-- Skillnaden är den, ers nåd, genmälde juden, att mina tjenster kosta
penningar, då ni däremot icke begär något för edra. Ni skall ej hafva
slösat dem på en otacksam. Ni själf står upphöjd öfver allt hvad jag kan
erbjuda, men hennes nåd, er gemål, har med edert samtycke upptagit ett
fattigt barn nästan från landsvägen i sitt hus och varit för Hagar den
huldaste beskyddarinna. Förunna mig som en gunst att få till hennes nåd
öfverlämna ett obetydligt minne af hennes godhet mot min dotterdotter!
Och han framdrog under sin långa, vida kaftan ett etui af röd sammet med
guldknäppen. En börs åt hvardera af de två vittnena, en välsignande hand
på Hagars hufvud, och den vandrande juden var försvunnen i gatornas
mörker, förande med sig halmskrinet och dess smycken, som gifvit
anledning till detta oväntade besök på julaftonen.
-- Thomson och Pape! sade presidenten till vittnena i den kända ton, som
ej tålde en motsägelse. -- Här är bibeln. Tu finger på bok, att ingen af
eder må utan min tillåtelse yppa hvad här i denna kväll blifvit eder
anförtrodt. Efter min död gäller eden i tio år.
De två tjenarne svuro. Hagar förmanades strängt att bevara sin
hemlighet.
Pape vägde börsen i sin hand, såg på handsekreteraren Thomson och
frågade, när deras herre gått, hvad Thomson ämnade göra med sin sportel.
-- En glad jul, en ny värja och en ny käresta, hviskade Thomson, rädd
att väggarna hade öron.
-- Förr i världen måtte skomakarne haft godt om pengar. Och denne
långbente karlen skall Hagar ärfva! Strunt, bara kattguld. Det lönar
visst mödan att svära på sådant. Men det ringer till aftonvarden.
Familjen Kurck satt återförenad vid bordet en timme efter det annars så
strängt iakttagna rätta klockslaget. Juden blef ett rikt ämne för samtal
med låg röst inom familjen. Hagar en judes dotterdotter! Och intet spår
af hennes far! Hvad skulle man tänka om en sådan förbindelse? Hvilken
börd, stackars barn! Men arfvet, arfvet? Var denne jude så rik? Huru
mycket antog man att han ägde?
-- Rikskanslern förmodar, att juden utan betänkande kan köpa hela
Sveriges rike med städer, hamnar, egendomar och slott, hviskade
presidenten åt sina närmaste, ty han ville icke, att Hagar, som satt vid
motsatta ändan af bordet, skulle förvridas i hufvudet af sådana
utsikter.
Förvåning och häpnad. Allas blickar sökte den oförmodade arftagerskan,
som af uppträdet med juden endast erfor känslor af fruktan och
nedslagenhet. Hvad var en drottnings present mot en sådan julgåfva! Unge
herr Knut kände sin forna vänskap vakna, och herr Gustaf fann ingen
anledning att låta sin bortsomna.
Presidenten Kurck bar i sin bröstficka någonting, som han ej kunnat
vägra emottaga, men som sårade hans stolthet. -- Desse penningejudar tro
sig kunna behandla oss som jämlikar! -- Han sparade judens gåfva,
tilldess att han senare på kvällen befann sig i enrum med sin gemål.
-- Sofi -- sade han, framräckande etuiet -- här är en julgåfva från den
vandrande juden äfven åt dig.
Fru Sofi De la Gardie kunde icke undertrycka ett utrop af öfverraskning.
Det var en _collier_, ett halsband i guld af det utsöktaste arbete, rikt
besatt med ädelstenar af olika storlek och i midten en stor, glänsande
smaragd af sällsynt skönhet. Få furstliga personer kunde berömma sig af
att äga ett sådant smycke. Presidentens erfarna öga uppskattade
smaragden ensam till ett värde af 30,000 daler.
-- Men detta kan jag ej bära, det är ju för en drottning! utropade
mottagarinnan, i det hon lät smycket i hennes hand kasta blixtar i
ljusskenet.
-- Ja -- skämtade hennes gemål -- vore du icke en furstlig persons
vederlike, skulle jag förstå dina betänkligheter, ty rådet är betänkt på
att utfärda en ny förordning mot skadeligt öfverflöd. Men hvad kan man
ej tilltro Hagar? Hon är född under ett gökträd och guddotter till en
fé. Jag önskar, att våra töser hade en sådan gudmor.
-- Jag förstår icke ... colliern ...
-- Medgif, att det är en fésaga. En okänd tiggerska dör någonstädes i
ödemarken och efterlämnar två de konstrikaste klenoder jag någonsin
sett. Två öfvergifna barn komma till världen i det uslaste kyffe och
befinnas vara arftagare till den rikaste man i Europa och alla de fem
världsdelarna. Riksrådet Kurck med gemål upptaga en trasunge i sitt hus,
och trasungen betalar deras omvårdnad med juveler. Du kan bära smycket,
Sofi, det är rättfånget gods, men det är öfverflödigt att man känner
dess ursprung. Har du märkt, att Gustaf gör Hagar sin kur?
-- Tyvärr. Gustaf blir ingen statsman; han kan ej dölja en flik af sitt
hjärtelag. Hans böjelse är så ärligt pojkaktig, att han kan
kompromettera sig för betjeningen.
-- Du lugnar mig. Jag befarade, att det var en af dessa flyktiga
ungdomsdårskaper, som sätta en lika dåraktig flickas välfärd på spel,
och jag tål intet gyckel med Hagar. En allvarsam böjelse är något annat.
Vi skola tänka därpå, Sofi. Den dag torde komma, när furstar täfla om
denna nu så ringaktade flickas hand.
-- Hennes börd! Hennes namn!
-- _Découverte d'Amérique!_ Hennes far är okänd och sannolikt död för
längesedan. Man tillverkar en far, såsom man uppritar ett stamträd och
adlar ett namn. Det kostar icke en hundradedel af flickans arf. Skada,
att drottningen har två år till myndig ålder. Hagar står för ögonblicket
i gunst, men huru länge, det är en annan fråga.
-- En jude!
-- Jag kan bevittna, att flickan är döpt. Det svåraste blir att besegra
den gamle ockrarens halsstarrighet i denna punkt. Hjälper ej annat, må
han få pojken, och vi behålla flickan. Det är sant, att han i sådant
fall gifver pojken brorslotten, och Hagar får nöja sig med en furstlig
hemgift. Men jag är ense med dig, att trosbekännelsen är det första
villkoret för en förbindelse med vårt hus.
-- Hvilket hasardspel! suckade Sofi De la Gardie.
-- Det är kärleken som spelar hasard; man skall låta klokheten blanda
tärningarna, svarade statsmannen.