Hörnstenen, på hvilken allt skall
uppbyggas.
Drottning Kristinas sextonde födelsedag förändrade intet i hennes
väntande krona, men mycket i hennes personliga ställning. Hon hade fått
årens kungabref på rättigheten att vara en vuxen ungmö, att hafva sin
egen mening, att styra sig själf, innan hon kallades att styra riket.
Det var intet tvärt framsteg: hon hade gjort anspråk på denna rättighet
redan förut, och de styrande hade motvilligt gifvit efter. Men det
sextonde året afklippte tyglarna. Om detta nyckfulla och bångstyriga
kungabarn med sina lysande snillegåfvor dittills kunnat böjas endast med
mycken varsamhet, lydde det numera endast sin egen klokhet, när det
föredrog att vänta. Kristina kunde vara så foglig som någon myndling,
hon kunde lyssna till råd och, där det behöfdes, tillrättavisningar af
sina förmyndare; hon kunde öfverlämna allt åt deras bepröfvade
erfarenhet och tigande bevista rådets öfverläggningar. Men detta allt
med en dold reservation, med ett brinnande begär att göra sin
uppfattning gällande, när hennes tid var kommen. Hon uppfattade kronans
och snillets förenade makt som obegränsad. Ännu framträdde
själfrådigheten blott i frågor som rörde hennes egen person, hennes
toilett, hennes studier, hennes nöjen och lefnadsvanor, hennes omgifning
och favoriter. Den första, som erfor detta och nödtvungen gaf vika, var
fru Beata Oxenstjerna. För hvarje gång hon förhetsade sig och tog ett
djärft steg framåt, nödgades hon taga två steg tillbaka. Detta gick
icke. Den mäktiga fruns stolthet uppreste sig, men statsklokheten bjöd
henne tiga, och hennes bror, rikskanslern, tillät henne icke att afgå
från hoftjensten.
Födelsedagen firades med ett värdskap i slottet, oaktadt pågående
reparation. Det unga hofvet församlade sig i tätnande led kring sin
medelpunkt. Där dansades mycket. Den unga drottningen var road ända till
själfsvåld, gycklande glad -- behagsjuk, sade de gamla nåderna, men de
misstogo sig. Hon dansade gärna, emedan hon visste, att hon dansade väl,
men tilläto sig hofvets unge kavaljerer en frihet, fingo de erfara, att
de dansade med en drottning. Hvad händer icke, när man är ung och så
lätt kan glömma sig? Det berättades, att unge herr Svante Larsson
Sparre, nitton år, vågat trycka drottningens hand under en af dessa
afmätta _chaconner_, som då voro på modet. Strax därpå såg man honom
bleknande böja ett knä och bedja om tillgift. Nästa ögonblick var
Kristina åter i dansen.
-- Hvad skall det om två år blifva af Sverige? frågade gamle riksmarsken
Jakob De la Gardie sin vän rikskanslern, i det han betraktade dansen,
skyddande sina svaga ögon med handen för ljusskenet.
-- Icke värre, står till att hoppas, än 1611, när en sexton års kung
afknäppte brynjan, svarade Oxenstjerna.
Hagar Ring stod obemärkt bland nyfikne tjenare i dörren till danssalen.
Hon såg sin unga drottning, den gladaste bland de glada, sväfva i
dansen. Hon såg rikskanslern samtala med fru Sofi De la Gardie,
presidentens gemål, och fru Beata snäsa en kammartjenare, som kringbar
syltade frukter. Hon såg jungfru Ebba, jungfru Anna Fleming, jungfru
Ingeborg Kurck och andra bland hofvets tärnor strålande af behag mottaga
sina beundrares hyllning. Hon igenkände några bland kavaljererne: unge
Bonde, unge Sparre, bröderne Knut och Gustaf Kurck, presidentens söner;
hon såg denna stolta svenska adel, som icke gaf vika för Tysklands
furstehus, känna sig så hemma i kungaborgen, som gnistorna i härden. Men
henne såg ingen; hon fortfor att vara hafvets namnlösa, drifvande spån.
Icke för första gången kände hon afundens törne såra sitt unga bröst;
hon hade dittills afundats de rika, de lärda, som hade fri tillgång till
alla visdomens skatter. Nu afundades hon högheten, äran, behaget och
glansen; nu röjde sig inom henne en brinnande lystnad att också engång
vara en af dessa fjärlar i världens solsken, att också engång vara så
afundsvärdt lycklig, så tjusande, så beundrad som de. Hvarför skulle hon
stå i skuggan, när de stodo i ljuset? Var hon icke lika ung, lika
vacker, lika begåfvad som de, ja mer än de flesta? Kände hon icke inom
sig en brännande törst efter något stort, någonting lysande, mäktigt och
ärorikt, som skulle göra hennes namn jämnbördigt med drottningens? Och
hon bar intet namn, hon var mindre än intet, hon var fattigare än den
fattigaste, öfvergifnare än den mest öfvergifna, ty ingen var dömd,
såsom hon, att bära en värld i sin barm och stängas in i ett mussleskal.
Utan att hon visste det, fylldes hennes ögon af tårar. Hon grät icke
lätt, men när hon grät, så grät hon öfver sig själf. Då hon såg upp,
varseblef hon genom den fuktiga dimman två ögon, som ofrånvändt
betraktade henne från salen. Det var Gustaf Kurck, den yngre af
bröderne, han, som varit för henne nästan en fosterbror och alltid
försvarat henne i presidentens hus, men också alltid gäckat och retat
henne. Sedan några veckor hade han förändrat sin ton, när hon besökte
familjen. Han hade blifvit uppmärksammare, artigare, hjärtligare; han
hade låtit undfalla sig ord, som ingen annan fick höra. Och nu denna
blick ... Hagar flydde upp till sitt rum, kastade sig på sin säng och
brast ut i gråt.
Veckor förgingo i ensamhet. Drottningen hade rest till de lärda
öfningarna i Upsala och återvände kort före jul. Hennes _famula_,
bokstäderska -- Hagar gjorde ej anspråk på högre rang -- genomilade nya
folianter och hade fördjupat sig i stjärntyderiet, astrologin, som ännu
långt efter Copernicus och Galilei fortfor att vara det världsägg, ur
hvilket den verkliga stjärnkunskapen började framträda med sina
underbara naturlagar. Hagar sökte sin stjärna. Siffrorna hänvisade henne
till planeternas konung Jupiter, icke till den väldiga himlakropp, som
en nyare tid så omsorgsfullt mätt och vägt, men till en lysande despot,
som beskyddade och beherskade sina utvalde på jorden, gaf dem kungliga
gåfvor, men tvang på samma gång deras lif in på redan vid födelsen
utstakade banor. Hvilka tjusande och dock förskräckande drömmar! Det var
de gamle grekernes _öde_. Förgäfves hade stjärntydarne uppställt som
motvikt den läran, att stjärnorna icke tvinga människolifvet, endast
gifva det en riktning i medfödda anlag. Hagar räknade och räknade; hon
fann nya, förvånande matematiska formler, men hon fann ingen plats för
Gud, ingen plats för människans fria vilja. Gud hade redan blifvit för
henne en vacker myt, men den fria viljan kunde hon, ville hon icke
uppoffra.
I dessa tvifvel och drömmar hade hon tillbragt en orolig natt, när hon
klockan mellan tre och fyra på morgonen väcktes af Fiken Lång med bud
att drottningen väntade henne. Kristina hade varit lärd i Upsala, men
dansat vid hemkomsten. När hon öfverdrifvet dansat, ridit eller jagat
den ena dagen, var hennes vana att andra dagen kasta sig med fördubblad
flit in i studierna, begrafva sig i biblioteket, fortsätta tilldess att
hon tröttnat och därpå åter kasta sig in i nöjen eller kroppsöfningar,
likasom hade aldrig en bokstaf tryckts för vett eller nöje i denna
världen.
Hagar fann sin herskarinna bläddrande i ett tjockt praktband med permar
af saffian, guldsnitt och silfverknäppen, som hon mottagit på sin
födelsedag. Det var en af de dyrbaraste födelsedagsgåfvor, som en monark
kan mottaga, ett af de ärofullaste minnen, som en dag skulle fästas vid
drottning Kristinas namn för eftervärlden -- en långt genom tiderna
synlig milstolpe i ett folks kulturhistoria. Drottningen hade mottagit
den första fullständiga bibeln på finska språket och var nu lifligt
upptagen af att studera dess obekanta, sällsamt klingande innehåll.
Hennes store fader hade förstått finska, hennes farfars broder,
då för tiden hertig Johan af Finland, hade, i sina korta
själfständighetsplaner, utfärdat officiela skrifvelser på detta språk.
Kristina hade aldrig varit i Finland och skulle aldrig beträda dess
jord, men hon kände sina finske krigare, sina finske statsmän. Per Brahe
hade för henne skildrat grannlandet i öster som andra parten af Sveriges
rike. Hon hade anledning att icke förbise detta lands språk i ett så
epokgörande verk, och hon smickrades af tanken att vara den enda af
Europas regenter, den enda af dess lärda utom Sverige, som förvärfvat
någon kännedom om ett så nytt, så främmande tungomål.
Klas Fleming, Gustaf Horn, Jöns Kurck och andra magnater talade finska.
Kristina begärde af dem en ordbok: det fanns ingen; en grammatik: det
fanns ingen. Hon vände sig till Hagar:
-- Du är från Finland; lär mig finska!
Hagar hade uppvuxit i en svenska talande bygd af Nylands län och kände
grekiskan bättre än finskan.
-- Hvad? Icke känna sitt lands språk? Vara så lärd och så hjälplöst
okunnig!
-- Jag har läst biskop Erikssons finska postilla.
-- Nåväl, uttyd för mig dessa underliga stafvarna! -- Och Kristina
uppslog vid sidan af den finska bibeln _vulgata_, Gustaf II Adolfs
svenska bibel och en tysk öfversättning, för att genom jämförelsen komma
till ordaförståndet.
Drottning Kristinas finska bibel af år 1642, hvaraf numera blott få
exemplar undgått tidernas härjningar, var för sin tid omsorgsfullt,
nästan praktfullt utstyrd i stor folio. Titelbladet föregicks af ett
vignettblad i träsnitt, föreställande de finska landskapens vapen.
Därefter lästes i stor stil med ornamenter en titel, som redan i
stafningen bar tydliga spår af ett nytt skriftspråk i dess linda:
»Biblia, Se on: Coco Pyhä Ramattu Suomexi. Stockholmis, präntätty
Henrich Keisarilda Anno 1642.»
Drottningen smålog.
-- Jag förstår redan hälften: Biblia, Stockholmis, Henrich Keisarilda
och årtalet. Aldrig hade jag trott, att finska språket vore så lätt.
-- Här är en dedikation till hennes majestät, anmärkte Hagar, vändande
bladet: »Suuriwaldialle Förstinnalle ja Frökinälle Fröken Christinalle,
Suuri Förstinnalle Suomes» etcetera. Och vidare: »Jumalan Armo ja Rauha,
meidän Herran Jesuxen Christuxen cautta.» Sedan följa öfversättarnes
underskrifter: Æschillus Petræus, Martinus Stodius, Henricus Johannis
Hoffman (Masku), Gregorius Matthæi (Piikkis).
-- Å, jag känner botten under fötterna. Jag kan öfversätta Förstinnalle
och Frökinälle. Det skall gå i mig som skirdt smör, Hagarille. Se, nu
vet jag redan ditt namn på finska!
-- Där äro flere knutar på tråden, än nådig fröken tror.
-- Säg inte det! Man talar svenska och lägger så därtill _alle_, _ille_
eller _uxen_. Det är alldeles som gubbens latin: spänn du hästibus för
kärribus och kör till Skaribus! Jag är tacksam för de högvördige
prelaternes dedikation, men aldrig har jag anat, att jag utfört ett
sådant storverk. Det var annat med Åbo akademi: då läste jag redan
latin. Ett äreminne är det dock för min tid, att Finland har fått Guds
ord på sitt tungomål. Hörnstenen, Hagar, hörnstenen, på hvilket allt
skall uppbyggas. Min Gud, desse katolske prelater och påfvar, som
förmena lekmän att läsa bibeln, huru ömkansvärdt dumt! Och de skämmas
inte att kalla sig kristne!
De två läserskorna stafvade sig ihärdigt fram blad efter blad i den nya
boken, med tillhjälp af den lika lydande svenska, tyska och latinska
texten. Det var ett mödosamt, men lockande arbete. Till sin stora
förvåning märkte Kristina, att all hennes kännedom af de klassiska och
moderna språkens grammatik här kom till korta. Hon befann sig i en okänd
sagovärld, olik alla andra och vid hvarje steg erbjudande nya under.
Detta språk, så förvånande rikt på böjningar, kunde endast jämföras med
grekiskan och öfverträffade denna i den smidighet, hvarmed det smög sig
som ett genomskinligt flor kring alla tankens och känslans fina nyanser.
Endast tonfallet förekom den unga drottningen barbariskt.
-- Kix, kax, kux, nej, då föredrager jag min svenska malmklang.
-- Vi ha ingen drottning och intet hof i Finland, anmärkte Hagar.
En höjning på axlarna.
-- Förrän jag inspärras i Åbo hus, lären I intet detta få ... Såframt ej
en rysk storfurste tager sig det oråd för att hoppa jämfota öfver
Systerbäck. Låt oss se huru de lärde bibelherrarne öfversätta _doxa_ på
finska.
-- _Kunnia_, ära, svarade Hagar.
-- Riktigt. Den finska Sara måste förgyllas som andra Saror ... Vet du
väl -- fortfor Kristina, som härvid kom att tänka på Saras efterkommande
-- vet du väl, att den vandrande juden är i Stockholm?
-- Jag såg honom hos hans nåd presidenten Kurck.
-- Kurck har berättat mig förunderliga ting. Denne vandrande skomakare
är ingen ringare person, än den förgyllde juden, om hvilken hela Europa
talar och som styr denna världen med penningens makt. Kurck vill
öfvertyga mig om nödvändigheten att fästa honom vid Sverige med _din_
person, ty Zevi har kommit för att uppsöka dig och din bror.
-- För Guds skull, nådig fröken! En jude!
-- Nå, hvarför inte en jude? Han står åtminstone fast vid sin tro; han
är tusen gånger förmer än en affälling. Det är något underligt med din
härkomst, Hagar. Jag har satt mig i sinnet att utreda denna härfvan, om
ej för annat, så för att förtreta en viss fru af mina bekanta. Juden vet
något om dig, och sedan i går vet jag ock något. Se här hvad
landshöfdingen i Nylands län Knut Lilliehöök skrifver till mig:
Han har, enligt min befallning, låtit utforska vid finska kusten allt
hvad där ännu kunde vara bekant om en vandrande kvinna, som dog i
Karlshamn ...
-- Karis.
-- I Karis, natten mot den 8 December 1626. En gammal fiskare i
Snappertuna kapell berättar, att i November det året ett fartyg från
Danzig landsatt i närheten en förnäm ung fru med hennes två tjenare, en
liten mörklett karl i knektjacka och en fin, vacker kammartärna, som
hade ett klumpfinger på högra handen. Dessa tre hade bott någon tid hos
fiskaren, i förväntan på bättre väglag, emedan då var menföre och den
unga frun icke tålde skakning på hjuldon. De hade talat ett främmande
språk, men kunnat göra sig begripliga på estniska. Den unga frun var rik
och dyrbart klädd, men sjuk och lidande under vissa omständigheter, som
gjorde en resa betänklig. Hon hade velat kvarstanna, men tjenarne hade
försäkrat, att hon skulle vara andra dagen i Viborg. När då tövädret
öfvergick till snö och sträng frost, ha de begifvit sig af i två slädar,
en med frun, tärnan och tjenaren, den andra med två tunga koffertar.
Fiskarens hustru bekräftade mannens utsaga med tillägg att tjenarne
tycktes stå i hemligt förstånd med hvarandra. Spå mig hvad detta
betyder!
Hagar teg.
-- Ytterligare, slutar rapporten, må jag det icke förhålla, att en
rättare på Esbo gård säger sig vid samma tid hafva skjutsat två slädar
till Helsingfors. Främst åkte en karl med två tunga koffertar i släden
och efter honom en kvinna, märk: icke _två_ kvinnor. Rättaren kommer
detta så visst ihåg för att karlen haft mäkta brådt, kört hästen
fördärfvad och för skadan betalat rättaren sex daler silfvermynt ...
Detta har Lilliehöök uppdagat. Det är för litet ljus för att trefva sig
fram i nattens mörker, men för mycket att kunna sorglöst somna. Mig
kommer det för, som om tråden spinner sig ut till ett svart förräderi.
-- Hans nåd presidenten vet törhända ett råd, genmälde Hagar skyggt.
-- Jag har tänkt därpå. Hvarför ha vi inte studerat lagfarenhet? Hvad
hjälpa oss alla våra auktorer, om vi ej med dem kunna fånga en enda
röfvare? O, det är skändligt ... En sjuk kvinna i denna belägenhet,
utkastad en vinternatt på en öde landsväg! ... Men det finns en, som vet
mer än din gudfader, presidenten Kurck. Jag vill låta hitkalla den
vandrande juden. Vill han inte bekänna, skall han tvingas därtill, om
han ock sju resor vandrat kring jorden och bjuder som lösepenning
Sveriges rike i guld.
-- Tillåter nådig fröken, att jag genast uppsöker hans nåd presidenten?
-- I morgon törhända. I dag är ett värdskap hos gamle marsken; hans son
har återvändt från Upsala. Jag vill studera finska, tilldess man kommer
att kläda mig. Således, Hagarille ... uttyd för mig andra kapitlet af
Genesis!
Och de fortforo att trampa en smal gångstig genom de gåtlika, slingrande
labyrinterna af ett nyssfödt, för världen okändt språk. Kristina hade en
underbar förmåga att kasta sig in med hela sin tankekraft på det ämne
hon förelagt sig, därpå göra ett sidosprång åt motsatt håll och så åter
ögonblickligen vara där, hvarifrån hon gått ut. Ett halft intresse, en
delad uppmärksamhet voro mot hennes natur. Med om allt eller med om
intet, detta var grunddraget. Det var ej stadgadt ännu, men det skulle
hårdna.
Hon sade till Hagar i en af dessa förtroliga stunder, när båda lifvats
af en ny stor upptäckt i folianternas visdom:
-- Tror du på böcker?
-- Jag tror, att vetandet är ett haf och hvarje bok en droppe i hafvet
-- svarade Hagar.
-- Du far vilse. Tillvaron är ett haf, vetandet är intet mer än en dunst
på dess yta. Hvad är en bok? Grekerne säga: _skia kapnu_, rökens skugga.
-- Hesiodus begagnar detta uttryck om människolifvet.
-- Åt skogen med din Hesiodus! När jag utsugit böckernas visdom, vill
jag kasta dem alla på elden och börja lefva. Du råtta, som gnager perm
efter perm i ditt mörka hål, vet _du_ hvad det är att lefva? Vet _du_
hvad det är att vara ung, att andas i djupa drag lifvets luft, att
befalla öfver alla dess njutningar, men välja de bästa; att gå genom
världen från bragd till bragd, från ära till ära och, när man vunnit
allt, kasta det åter skrattande bort som en trasa? Står _det_ i böcker,
säg?
Hagar teg. Åter kom där ett eko af hennes egna tankar, i de stunder när
hon befann sig i uppror mot allt. Klyftan mellan en drottning och en
namnlös var icke djupare, än att bådas tankar flöto omärkligt in i
hvarandra.
-- Nej, det står inte i böcker, fortfor Kristina häftigt, och jag vill
lefva. Gör som jag, du ... Trälbind dig aldrig! Jag vill göra dig rik,
om du ej är det förut. Jag vill göra dig så hög, att du erkänner ingen
annan än mig öfver dig. Mig måste du erkänna; utan mig är du intet. Vill
du vara mitt verk, eller vill du vara den kiselsten, som en drottning
tog upp för att han blänkte i sanden och kastade bort, när där endast
var kattguld?
-- Jag vill lyda nådig frökens befallningar ... vara trogen och icke
trälbinda mig.
-- Vänd inte mina ord! Det är något hos dig, som ej finns hos de andra
och som likar mig godt. Kom ej med något, som jag inte kan lida! Bryr
jag mig om din lärdom? Det är allt munväder; du vet ingenting, din merit
är, att du intet förstår. Hvarför tog jag dig annars? Om två år skall
jag gifva dig namn och lära dig lefva. Sedan, när jag tröttnat vid dig,
skall jag gifta bort dig till någon af familjerna får- eller oxehufvud.
-- Då skall jag tacka underdånigst och svara, att jag ej varit oläraktig
i nådig frökens skola.
-- Jag skall gifta bort dig. Du skall se, huru jag gifter bort
furstinnor och hofjungfrur. Hvad angå dem _mina_ vägar? Jag är för mig,
jag. Du med dina löjliga stjärnor, uttyd för mig hvarför kometen är olik
alla andra! Vet du inte, att jag är ett järtecken? ...
Drottning Kristina kom icke längre i finskan, än att hon kunde läsa den
nya bibeln med tillhjälp af andra biblar. Men hon hade ökat sin
språkkunskap med ett tungomål, som skulle blifva det tionde, och därur
behållit i minnet ett tillräckligt ordförråd för att kunna förvåna
finske riksråd eller finske riksdagsmän med ett nådigt tilltal på deras
språk. Detta var dock något för äran och något för statsklokheten. Där
funnos verkligen män som behöfdes, män som hon ville vinna och för
hvilka detta språk ljöd som hemlandsmusik, män som, bland mycket stort
och älskvärdt hos Sveriges unga drottning, funno det mest
beundransvärdt, att hon kunde tilltala dem på Finlands språk.