Hvad ville han?
Kort därefter, i början af December, uppenbarade sig den vandrande juden
i Stockholm. Han undandrog sig här, som öfverallt, de nyfiknes
uppmärksamhet; han visade sig aldrig vid dagsljus. Stundom trodde sig en
vandrare upptäcka fliken af judens bruna mantel i en täckt karret eller
släde, som ilade hastigt förbi. Årstiden gaf honom mörker nog, i hvilket
han kunde röra sig fritt. Vid någon af de rykande oljelyktor, som tändes
i mörkningen utanför slottets portar eller de förnämas palatser, tyckte
man sig igenkänna hans långa, magra gestalt, åtföljd af en tjenare och
framskridande med dessa afmätta steg, hvarmed han kringvandrat jorden.
Där han stannade, tjöto hundarna; där han framgick, flydde gatpojkarne.
Hufvud vid hufvud visade sig i fönstren och i köpmännens borgareluckor,
där man trodde sig se hans skugga afteckna sig mot en upplyst vägg, och
hviskande röster sade till hvarandra: det är han! Gengångarens rykte
hade föregått honom och uppskrämt befolkningen. Han stod som ett
järtecken i tidens luft: någonting skulle komma, förmodligen pesten.
En eftermiddag i skymningen visade sig denne misstänkte främling i
riksrådet presidenten Kurcks förmak och framlämnade, i stället för de då
okända visitkorten, ett rekommendationsbref från borgmästaren i Danzig.
Kurck fortfor att hålla hof äfven i Stockholm; audiensen beviljades med
behörig ceremoni. Samtalet fördes på tyska och utan tolk.
-- Mitt namn torde vara bekant, började främlingen i den undfallande,
försiktiga ton, hvarmed han tilltalat så mången magnat före Kurck.
-- Ruben Zevis namn är bekant i hela Europa, och vi räkna oss till denna
världsdel, svarade presidenten höfligt, men utan att bedja den nykomne
taga plats.
Han väntade sig som riksråd någon insinuation om ett statslån till
Sveriges krona, och alltför höflig fick man ej vara mot en
penningefurste, när man ej nödvändigt behöfde honom.
-- För sexton år sedan täcktes ers nåd visa godhet mot två okända,
värnlösa barn och har sedan upptagit i sitt hus det ena af dem, en
flicka vid namn Hagar.
-- Hvad? utbrast presidenten öfverraskad. Skulle ni känna Hagar Ring?
-- Hagar Ring är mig obekant, men jag vore ers nåd mycket förbunden för
några gunstiga upplysningar om en flicka vid namn Hagar, som ers nåd
behagat föra med sig från Åbo till Stockholm. Ers nåd har rätt att
fordra en förklaring. Jag önskar för en arfsfråga få visshet om hennes
härkomst.
-- Arf? genmälde presidenten med en ny öfverraskning. -- Denna flicka
skulle hafva en härkomst och en arfsfråga? Ni vet då icke ...
-- Jag vet allt, utom innehållet af det skrin, som förvarar hennes mors
efterlämnade klenoder. På dem beror mycket. Det är endast de, som kunna
bevittna Hagars härkomst, och man har sagt mig, att ers nåd haft
godheten taga skrinet i förvar. Är det tillåtet att se det?
-- Jag beklagar, att skrinet förvaras under sigill i Åbo hofrätt såsom
omyndigas arf.
-- Och detta sade mig ingen i Åbo! Jag ville gifva hälften af mina få
återstående dagar för att se dessa klenoder, men en ny resa öfver hafvet
i denna årstid ... Finnes ingen utväg att sända skrinet från Åbo till
Stockholm? Inga kostnader skola hindra.
Presidenten eftersinnade.
-- Omyndigas arf ... hofrättens sigill ... Är ni beredd att deponera en
kaution af 12,000 daler för den händelse att klenoderna ginge förlorade
under hitvägen?
-- Å, herr president, smålog penningefursten. Hvarför icke 100,000, om
ni anser det nödigt? Den tid jag måste vänta kan ej ersättas med detta
belopp.
-- Nåväl, ni deponerar 12,000 daler mot kvitto i räknekammaren och
bekostar en kurir, som i morgon bittida söker komma öfver till Åbo med
min fullmakt att utbekomma skrinet från hofrätten. Tyvärr kan ni icke
köpa hafvet och isarna. Det kan dröja mindre än två veckor, men det kan
också dröja åtta eller tolf.
Juden höjde på axlarna.
-- Tid är kostbar, ers nåd, men man är stundom tvungen att slösa. Vågar
jag ännu utbedja mig en gunst? Får jag se flickan?
-- Hagar är för närvarande i tjenst hos drottningen och bor i slottet.
-- Ah, den stormäktiga drottning Kristina! Så högt når icke en ringa
främling. Är det möjligt att kalla flickan hit, att få se henne hos ers
nåd?
Presidentens hållning blef högdragen.
-- Min bäste herre, jag tjenar en främling, där det står i min makt, men
mitt hus är ingen mötesplats. Är det något vidare, hvarmed jag kan stå
till tjenst?
Juden bugade sig med ett nästan omärkligt smålöje.
-- Jag är ers nåd oändligt tacksam för det bistånd ers nåd redan behagat
förunna mig. Tillåt mig erinra om en obetydlig tilldragelse. Jag tror
det var år 1610, i Maj. Ers nåd var då ung och studerade i Prag. Växlar
förkomma ofta på långa vägar. Ers nåd var okänd i Prag och
tillfälligtvis i förlägenhet. Det sista en ung adelsman pantsätter är
sin värja, men jag fruktar, att värjan var på väg till en af mina
trosförvanter, när ers nåd erbjöds ett lån utan pant ...
-- Tusen floriner, ja. Och utan pant. Skulle det varit ni?
-- Ett lappri. Ers nåd betalade lånet en månad därefter med tre procents
ränta.
-- Edra trosförvanter begärde sex procent i månaden ... Jag beder, tag
plats, herr Zevi, jag skall med nöje bevisa er den återtjenst jag
förmår.
-- Ers nåd har redan mer än tillfyllest återgäldat min ringa tjenst. Jag
vädjar nu till den stora välvilja ers nåd täckts bevisa barnet Hagar.
Det gäller hennes välfärd. Kan jag få se henne?
-- Hon skall, med drottningens tillåtelse, vara här i morgon bittida
klockan åtta. Konvenerar det er? ... Nej, icke i morgon, det är
drottningens födelsedag. Men i kväll ... Nu genast. Jag skickar min vagn
...
Presidenten ringde.
-- Pape, låt spänna för vagnen. Kör till slottet, anmäl min vördsamma
hälsning till vakthafvande statsfrun, att jag önskar se Hagar Ring för
en timme hos mig. För Hagar hit!
-- Som ers nåd befaller, bugade den alltid pomaderade, alltid
ceremoniöse hofmästaren med en lång, uppskrämd blick på främlingen. --
Gud sig förbarme -- utbrast han, väl utom dörren -- hvem har släpat hit
Jerusalems skomakare?
-- Hva-hva-hvad säger hofmästaren? Är det Je-Je-Jerusalem? stammade
kammartjenaren Jöns Qvast, som varit den skyldige och hade så när af
förskräckelse fällt till golfvet de tända silfverarmstakar, med hvilka
han var på väg till mottagningsrummet.
Kammarpigan Sabina Girs sprang att berätta nyheten för guvernanten
mademoiselle de Meran och denna åter för nådiga frun. Nyheten spridde
sig i gården och kring hela kvarteret. Hvem hade kunnat tro något
sådant? Skomakaren satt hos hans nåd presidenten. Pesten var kommen in i
huset.
Bland rikets magnater funnos få så lärde och få så bereste, som Jöns
Kurck. Men om han kände Europa, så kände Ruben Zevi denna och andra
världsdelar bättre än han. Ett lifligt samtal uppstod under väntan på
Hagar. Presidenten förstod, att denne alltid bugande, alltid ytterst
försiktige gamle jude dock var en statsman, invigd i alla tidens
brännande frågor och politiska krokvägar. Af det lilla Ruben Zevi kunde
förmås att yppa framgick tillräckligt, att han visste allt och varit med
om allt. Hans hand låg osynlig inne i alla tidens gordiska knutar och
sammanband eller intrasslade alla deras trådar. Han kände monarkerne,
Richelieu, Trauttmannsdorff, prelaterne, fältherrarne, bankirerne,
mätresserna, hofintrigerna, tidsskvallret bättre än någon. De Geer hade
haft rätt: denne man kunde skapa åt Sverige ett nytt välde i Afrika
eller i någon annan världstrakt. Denne man blefve, med sina enorma
hjälpkällor, en oskattbar bundsförvant åt hvarje stat, som lyckades
vinna honom för sina intressen. Hvarför hade icke rikskanslern med sin
skarpa statsmannablick upptäckt denne jude borta i Regensburg? Ruben
Zevi måste vinnas för Sverige, men huru? Att bjuda honom guld? Däraf
hade han nog för att köpa alla nordens riken ... Rang, titlar,
äreställen? Om han önskat sådana, hvad hade hindrat honom att förskaffa
sig dem? Makt? Beherskade han icke furstar och riken med penningens
allmakt? Man måste bjuda honom något annat, men hvad?
I Kurcks förslagna hufvud upprann en tanke. Oxenstjerna och de fleste
statsmän skulle sannolikt skratta däråt, men erfarenheten lärde, att
krafter, som trotsa alla andra band, kunna bindas med blomsterkedjor.
Huru ofta hade icke kärleken blifvit ett medel i tjenst hos
statsklokheten? Man kunde påfinna andra lidelser af mindre farlig,
mindre våldsam natur. Hvarför hade Ruben Zevi slitit sig lös från sina
öfver hela världen utsträckta affärer och begifvit sig i denna oblida
årstid den långa, besvärliga vägen till Finland och Sverige? För en
arfsfråga, sade han. Hvilken arfsfråga kunde för denne Kresus uppväga de
millioner han satte på spel genom sin frånvaro? Snarare kunde man
misstänka därunder ett hemligt politiskt syfte af vikt. Men han uppsökte
icke de styrande, han kom för att efterfråga en obetydlig, namnlös
flicka, som ej kunde stå i förbindelse med politiska ändamål. Och för
hennes skull tvekade han, den öfverallt anlitade, icke att uppoffra den
dyrbaraste tid i en obegränsad utsträckning. Så ofattligt det kunde
synas, hade han dock något mäktigt intresse, som band honom vid denna
unga person. Man måste utforska detta; man måste med Hagar binda
kosmopoliten vid Sverige.
-- Hagar dröjer, anmärkte presidenten i lätt ton. -- Hon torde blifva
ganska förvånad, att någon utom min familj gör sig den mödan efterfråga
hennes person. Ni nämnde en arfsfråga. Skulle ni känna något om hennes
anförvanter eller hennes härkomst?
-- Törhända. Det är därom klenoderna skola lämna visshet.
-- Hennes mor dog okänd; af hennes far har man ej upptäckt minsta spår.
Naturligtvis skulle det intressera oss, hennes vänner att erfara hvad ni
har er bekant om flickans föräldrar.
Juden suckade.
-- Ers nåd har rättmätiga anspråk på ett uppriktigt svar. Men tillåt mig
nu endast svara: om hon är den jag tror henne vara, är hon en anförvant
till mig och har anspråk på min omvårdnad.
-- Det skulle glädja mig, om en så begåfvad flicka funne en anförvant.
Vet ni väl, herr Zevi, att Hagar är ett under af lärdom och fördenskull
funnit en anställning vid vår lärda unga drottnings bibliotek? Hon skall
för eder kunna uttolka Mose böcker från hebreiskan.
-- Man har sagt mig något sådant i Åbo. Är det ers nåd bekant, om hennes
bror, som kallar sig Niemand, finnes i Sverige?
-- Niemand? Urban Niemand? Jag vill påminna mig, att det var han, som
blef skadad vid slottsbranden och ligger sårad i sjukstugan vid
Norrtullsgatan ... Ändtligen! Här är Hagar.
Dörrarna öppnades. Pape kastade en förstulen blick in i rummet och såg
gengångaren sitta kvar. Hofmästaren skulle ha felat mot alla en gammal
väns och beskyddares pligter, om han ej under vägen meddelat sin
skyddsling, att Jerusalems skomakare satt hos hans nåd presidenten och
förmodligen ville taga mått af henne till ett par sjumilsskor. Hon
skulle ej skratta; hon skulle se till, att ej skomakaren tog henne, på
samma gång han tog måttet.
Hagar kom lycklig, såsom hon fortfor att känna sig, oaktadt alla
missöden med fru Beata -- kom i ungdomens fägring med sin lätta,
dansande gång, sin elastiska stålfjäder i hvarje rörelse, sina rosor på
kinderna efter färden i vinterluften och den egendomliga djupa blicken i
de vackra, glänsande, mörka ögonen. Var det för hennes sexton år, för
den mera vårdade toiletten vid ett hof, eller hade hon, som var så
mottaglig för alla intryck, lärt sig där en hållning, som hon förut
föraktat -- aldrig hade hennes beskyddare märkt, såsom nu, att det förr
så själfsvåldiga barnet vuxit upp till en blomstrande jungfru. Hon
sprang till hans fåtölj, böjde, halft skämtande, halft vördnadsfullt ett
knä, såsom man vid högtidliga tillfällen brukade inför drottningen, och
kysste hans hand.
Den gamle juden betraktade henne tyst och orörlig. En tår smög sig ut
från hans ögonvrå och tillrade obemärkt utför den vissnade kinden.
-- Hagar -- sade presidenten, sedan han besvarat hälsningen med en kyss
på pannan -- här är en långväga gäst, som önskat se dig. Herr Ruben
Zevi, bankir från Regensburg.
Hagar uppstod, gjorde en stel bugning och förblef stående. Hon trodde
icke på Jerusalems skomakare, men den underlige gamle främlingen, som så
ofrånvändt betraktade henne, ingaf henne en obestämd fruktan.
-- Räck mig din hand, barn, sade han, och hans röst darrade. -- Jag har
känt din mor.
Han fattade den motvilligt räckta handen och behöll den i sin.
-- Det är hennes hand, din bror har en annans. Hennes ögon och hennes
panna hafven I båda. Din bror liknar henne mer än du; det är någonting
främmande kring dina läppar, och ditt hår är icke så glänsande svart.
Men du är likväl hennes afbild, hela din gestalt, din växt och, mer än
allt, din gång äro så, som såge jag henne framför mig ännu i dag. Du kan
icke känna mig, såsom jag känner dig, men om du visste ...
Han beherskade sig, släppte handen och förde till sina ögon en rutig
sidenduk.
-- Ers nåd, fortfor han, haf undseende med en gammal man! Jag är eder
mera tacksam, än jag kan uttrycka med ord. När jag sett detta barnet,
vore jag frestad att säga: kuriren är öfverflödig, jag behöfver inga
flera bevis. Men det är nödvändigt för andras öfvertygelse, om icke för
min. Det är en invecklad arfsfråga. Dessa barn måste kunna bestå såsom
de rätta och äkta inför många afundsmän, inför mäktige motståndare.
Därför ... värdigas uppsätta eder fullmakt; vi afsända kuriren. Och än
vidare måste jag besvära hofrätten med att på min bekostnad höra på ed
alla kvarlefvande vittnen vid barnens födelse. Det gäller stora
ägodelar, och de få icke försittas.
-- Det gäller också namn, herr Zevi. Gif dessa barnen ett aktadt namn,
och det skall uppväga många ägodelar. Jag hoppas de skola kunna bestyrka
det med ett lagligt äktenskap.
-- Namn? upprepade juden. Hvad är ett namn, som gifves och fås, mot ett
namn, som göres? Bed, att de må själfva göra sitt namn. Men undskyll,
det är vårt sätt att betrakta världen. Jag vill ej förringa ett så
ädelboret namn som ers nåds.
-- Jag skall låta inkalla de vittnen ni önskar och lagligen uppsätta
deras vittnesmål. Är det annars något, hvarmed jag kan vara till tjenst?
Önskar ni kanhända uppvakta hans herrlighet rikskanslern?
-- Jag skall hörsamma en kallelse, om hans herrlighet behagar hedra mig
med en sådan. Får jag återse flickan?
-- När ni behagar och här, om drottningen tillåter. Ni har engång gjort
mig en tjenst, herr bankir, och om jag ej misstager mig, har ni stått i
affärsförbindelser äfven med svenska kronan. Ni kan vara förvissad om
allt möjligt tillmötesgående här i Stockholm. Det skulle fägna mig, om
ni blefve nöjd med er vistelse här och vunne ändamålet med eder resa.
Hvad angår barnen -- och här sänktes rösten till en hviskning -- så bör
jag erinra, att allt beror på deras äkta börd. Sveriges lag medgifver
ingen arfsrätt åt oäkta.
Om presidenten Kurck med dessa ord velat framtvinga närmare upplysningar
om barnens börd, fann han sig sviken. Ruben Zevi uppstod tigande, bugade
djupt för att säga farväl och räckte till afsked Hagar handen. Då hördes
en späd röst från den halföppna dörren till rummet bredvid:
-- Mor, nu tar skomakaren Hagar!
Allas blickar vändes ditåt. Det var näst yngsta dottern, lilla Karin,
som höll sin mor i klädningen och med skrämd förundran betraktade
främlingen.
Dörren stängdes ögonblickligen. Juden aflägsnade sig, utan att låtsa
märka utropet; mor och döttrar inträdde för att förvissa sig om det
vådliga besökets lyckliga utgång. Familjefadern fanns oskadad på sin
plats och likaså Hagar.
-- Hvad ville han? frågade presidentskan.
-- Ja, hvad ville han, ers nåd? upprepade Hagar. Pape stod i dörren och
spetsade öronen.
-- Han föreslog mig en liten spatsertur kring jorden och lofvade hämta
mig tillbaka om tvåhundra år, men jag fruktade, att ni skulle förlora
tålamodet och gifta er under min frånvaro, skämtade presidenten.