Komma från Breitenfeld och stupa i
Stockholms slott!
Äfven den mest kunskapsälskande unga drottning kan icke alltid begrafva
sig i folianternas lärdom. Den nya bokvårderskan fick erfara hvem hon
tjenade. Mer än en vecka förgick, utan att Hagar såg en flik af sin
herskarinnas klädningsfåll i lärdomens rustkammare, där hon förtecknade
böckerna och så ofta glömde allt för det omotståndliga behaget att
fördjupa sig i en förr okänd författares nya tankegång. Ingen fisk
känner sig så hemmastadd i en kristallklar sjö, som Hagar Ring i
drottning Kristinas bibliotek. Hon glömde mat, dryck och sömn, sällskap
och hofskvaller för att frossa i det öfverflöd af kunskap, som på dessa
hyllor endast begärde att anlitas. Hon glömde drottningen, fru Beata,
sin bror, det förgångna, närvarande och tillkommande. Hon lefde i
böckerna; hon lärde så mycket mer, emedan hon fick vara fullkomligt
ostörd. Ingen tycktes bekymra sig om hennes tillvaro i denna ensliga
fristad. Kammartärnorna och hofpigorna hade omhuldat henne med sin gunst
af det naturliga skäl, att hon stod i ogunst hos allas buse, fru Beata.
Alla täflade att omgärda henne med en beskyddande mur af pigkammarens
vakt. Och pigkammaren i ett hof är också en stormakt. Det var den
lyckligaste tid som Hagar genomlefvat.
Drottning Kristina hade glömt _doxa_ och alla teologiska stridsfrågor
för det furstliga biläger, som skulle firas i slottet den 27 November.
Hennes kusin, furstinnan Kristina Magdalena, skulle förmälas med
markgrefven Fredrik VI af Baden-Durlach -- en förbindelse, från hvilken,
i långt senare tider, två svenska konungahus härstammat: det
Holstein-Gottorpska och Oskar I:s gemål Josefina. Man har ännu kvar
förteckningen på de inbjudne till detta bröllop: det var allt hvad
Sverige då hade förnämt och lysande hemma hos sig. Hela hofpersonalen
och den unga drottningen själf voro lifligt upptagna af tillredelserna
till denna kungliga familjefest, som skulle blifva en illustration till
andra segern vid Breitenfeld och borde firas så lysande som möjligt. En
ung pommersk arkitekt, Nikodemus Tessin, uppgjorde ritningar till nya,
smakfulla dekorationer efter mönster från franska hofvet. Statsfruarna
togos till råds för kostymerna, kammarjunkarne utsändes på
beskickningar, furstinnorna Marie Eufrosyne och Katarina Eleonora
kallades gång efter gång till drottningen för att med henne och Ebba
Sparre öfverlägga om toilettfrågorna. Hofskräddare, sömmerskor och alla
slags handtverkare genomvakade sömnlösa nätter. Allt var i rörlig
brådska, allt utom det tysta, fridlysta biblioteket.
Den 25 November om aftonen, två dagar före bröllopet, var ett »värdskap»
i slottet för brudparet, motsvarande ungefär tyskarnes så kallade
Polterabend. Hagar satt ensam vid sin lampa och en praktfoliant, när
hennes dörr sakta öppnades och framför henne stod hennes förra
beskyddarinna, presidentens gemål, fru Sofi De la Gardie.
-- De äro upptagna af dansen därnere -- sade beskyddarinnan med
nedlåtande välvilja -- jag begagnar tillfället att se huru min bokmal
befinner sig i sin nya ställning. Jag förstår: som en fluga i
sirapskrukan. Hvad är det du läser? Aristoteles!
-- Hvad ers nåd är god! utropade Hagar, kyssande presidentskans fina,
behandskade hand. -- Och hvad jag varit otacksam ... att icke uppvakta,
icke tacka ers nåd, sedan jag fick tillstånd att tjena drottningen! ...
-- Du vet, Hagar, att jag önskar ditt bästa. Törhända var jag en tid nog
sträng mot dig, men du tog mitt hjärta den förskräckliga natten på sjön.
Är du lycklig, mitt barn?
-- _Så_ lycklig, ers nåd, _så_ lycklig! Drottningen är så nådig, alla
äro så goda mot mig.
-- Det gläder mig, och jag önskar, att det må fortfara. Men jag vill ej
dölja för dig, att drottningen är af ett ombytligt sinnelag ... som du
själf ... och desto mera lättretlig, emedan hon är ung och ej lärt att
böja sig, såsom du lärt. När man är bestämd för en krona, är det
förlåtligt, om man stundom känner sig otålig att bära henne.
-- Hon skall blifva stor, ers nåd! Hon _är_ redan stor!
-- Därom är intet tvifvel. Men äfven de största bland dödliga ha sina
svagheter. Vet du också, att drottningen icke tål någon jämlike?
-- Jag vet det, ers nåd.
-- Icke ens i lärdom ...
Hagar studsade. Därpå hade hon icke tänkt.
-- Godt. Du vet det nu. Det tör hända, att fröken Kerstin icke läst
Aristoteles. Rätta dig därefter!
-- Ja, ers nåd.
-- Din ställning är farlig. Vid ett hof afundas man alltid nykomlingar,
besynnerligen en fattig och okänd, utan namn, utan börd. Du har en
mäktig ovän.
-- Ack ja, ers nåd. Men fröken har lofvat beskydda mig mot fru Beata.
-- Lita ej för mycket därpå! I hvilken ställning står du till jungfru
Ebba Sparre? Du vet, att hon har drottningens hjärta och öra.
-- Jungfru Ebba har icke varit oblid mot mig. Jag har två gånger
tjenstgjort i hennes ställe.
-- Ett rykte är utspridt, att du skulle vara besläktad med vår familj.
Det kan icke vara från dig det utgått?
-- Så otacksam är jag icke, ers nåd. Det är ett missförstånd af
riksrådet Skytte, som hört, att hans nåd presidenten stått fadder åt
mig.
-- Emellertid har fru Beata frågat presidenten därom. Han ansåg ej
nödigt att säga henne allt, men han kunde ej undgå att förneka
frändskapen. Du vet således, kära barn, att du bör vara dubbelt
försiktig, emedan din börd med all flit efterspanas. Farväl. Min dotter
Ingeborg väntar mig. Gud skydde dig. Och skulle något hända, har du en
tillflykt hos dina gamla vänner.
Hagar blef allena. Aristoteles nödgades vika för tanken på stjärnan, två
namnlösas enda fäste i himmelen och på jorden. Hon syntes ej denna
kväll; hon var skymd af tunga snömoln. Det blåste hårdt. En hvinande
storm gnisslade i slottets åldriga tornluckor och öfverröstade musiken i
danssalen, hvarifrån svaga ljud stundom förnummos till Hagars bostad i
västra slottsflygeln midtemot den så kallade balettsalen. En känsla af
öfvergifvenhet smög sig ut från den matt flämtande lampan, hvars olja
tog slut och spred en lukt af någonting brändt öfver det halfmörka
rummet. Det var lampan som osade. Hagar ville gå ut för att hämta ny
olja. Hon kunde lida ensamheten, men icke mörkret; mörkret är ensammare
än tanken, mörkret är okända faror; äfven det minsta ljus är ett
tröstande sällskap.
Med oljekannan i handen kastade Hagar en blick genom fönstret, som vette
mot lilla borggården. Där rörde sig otydligt betjening och lyktor. Men
hvad var detta i södra tornet? Det liknade icke skenet af ett ljus, och
det kunde icke vara en reflex af månen; man hade ju nedan. En så klar
ljuspunkt ... nästan som eld?
Hagar stannade, fängslad af denna bländande ljuspunkt, som uppflammade i
mörkret, allt klarare, men så tyst, så obemärkt ... så hemlighetsfull
...
Nu kom där en skugga, som skymde ljuset, försvann och kom mörkare åter.
Var det rök? Det liknade rök ... Ja, det var brand, det var eldsken ...
i denna storm!
Ingen tycktes gifva akt på skenet, upptagna, som alla voro, af banketten
och dansen. Hagar störtade ut; trappor och rum i närheten voro toma;
alla trängdes i festvåningen. Nederst i trappan mötte hon en
kammartjenare med en bricka.
-- Det brinner i södra tornet! ropade hon.
Karlen skrattade. Han hade tömt halfdruckna bägare och var otillräknelig
... det största af alla felsteg i drottningens tjenst.
Hagar sprang vidare, utan att veta hvart, och kom till ett kök i nedra
våningen. Här var brådska: supén skulle serveras efter dansen.
-- Det brinner i södra tornet!
-- Dumheter!
Man jagade bort henne med okvädinsord.
Skulle hon icke möta en klok människa? Hon sprang vidare, trefvade sig
fram genom obekanta mörka gångar i den vidsträckta gamla byggnaden, fann
en dörr, öppnade den och stod i ett mörkt rum invid högvaktens corps de
garde på nedra bottnen, under ståthållarens bostad.
-- Det brinner i södra tornet!
-- Hvar? Här ofvanför? frågade en röst, och Hagar igenkände sin bror,
sergeanten.
-- Skynda dig, alarmera vakten. Jag vet ej hvar jag är, men i södra
tornet är eld.
I blinken alarmerades vakten. Hagar tänkte på drottningens dyrbara
bibliotek och sprang åter upp. En tydlig brandlukt var redan märkbar i
trapporna.
Larmklockan gjorde ett obehagligt afbrott i dansen. Man ville i början
ej tro på någon fara: elementerna måste ju blygas att angripa en
konungaborg. Men elementerna hade icke blygts att år 1616 nedbränna Åbo
slott öfver Gustaf II Adolfs hufvud, medan han gästade slottet.
Röklukten och den hvinande stormen öfvertygade snart de danslystne, att
nöjet måste vika för en allvarsam kamp om konungaborgens tillvaro.
Medan de fleste bland gästerne i förvirring skyndade ut att uppsöka
ekipager och öfverplagg, stannade några kvar för att biträda vid
släckningen. Den unga drottningen visade sig modig och rådig. Hon
anförtrodde åt ståthållaren Klas Fleming bärgningen af räknekammaren med
rikets förnämsta klenoder, som där förvarades, men förbjöd att rubba
hennes egna rum. Fru Beata vågade göra invändningar.
-- Till mig kommer icke elden, svarade Kristina trotsigt.
Faran var dock öfverhängande stor. Det första lilla eldskenet,
uppkommet, man visste ej huru, i ett af betjeningens rum i det smala
södra tornet, takvåningen, växte hastigt i glans och skymdes därpå af
tjock rök. Lågorna bräckte ett fönster, slingrade sig ut, slekte
taklisterna, smögo sig uppför tornspiran och dröpo därifrån ned på
koppartaket. Samtidigt buros de af stormen till det stora, massiva,
sydöstra tornet, som gränsade till drottningens flygel, och hotade att
uppsluka denna flygel med dess praktvåningar, hvarigenom hela slottet
skulle varit förloradt. Allt uppbjöds således för att rädda detta torn.
Klas Fleming var öfverallt. Han anordnade kedjor af vattenlangare allt
ned till strömmen, soldater, hofbetjening och tillströmmande folkskaror.
Vattenämbar gingo ur hand i hand, sprutorna öste hela strömmar öfver det
brinnande taket. De modigaste bland knektarne skickades från de inre
trapporna upp i tornet, men drefvos tillbaka af röken och lågorna.
Stormen låg hårdt på och tycktes gäcka alla ansträngningar. Endast det
höga, massiva tornet Tre kronor stod där i sin väldiga storhet, klart
belyst af branden och trotsande lågorna.
Nu stod fru Beata ej mera att hejda. Hon rusade upp i drottningens rum,
åtföljd af så många pigor och kammartjenare, som hon i hast kunde
öfverkomma. Där begynte ett af dessa förstörelseverk, som man endast
bevittnar vid bärgning under en eldsvåda. De dyrbara skåpen, kistorna,
borden, fåtöljerna, klenoderna, hofdräkterna, toilettsakerna, ända till
linnet och tvålarna, skulle utbäras och sammanföstes i högar, fläckades,
sönderslogos, kastades hit och dit under förvirringen. Minsta delen
hamnade på en säker plats; armar saknades eller förhindrade hvarandra.
Skåpen blefvo liggande kullstjälpta i trappan och stängde utgången;
öfverallt snafvade man öfver nedryckta sängomhängen, fönstergardiner och
hundrade obeskrifliga ting, som vid sådana tillfällen ligga i vägen just
där de ej skola ligga.
I denna fart att bärga kom fru Beata till biblioteket och studsade vid
anblicken af Hagar Ring, som med biträde af Fiken Lång var sysselsatt
att inpacka de dyrbaraste böckerna i stadiga klädkorgar. Det var ett
omsorgsfullare och lugnare bärgningsarbete, än den mäktiga husfruns
eget. Fru Beata var klok och rådig, men i vreden och förskräckelsen
glömde hon all besinning.
-- Ut! skrek hon i dörren. Ut, du landslöperska, du trollpacka, du
matsnylterska! Hvad har du här att beställa?
Och när Hagar icke genast lydde befallningen, öfvertygades hon om dess
oemotsäglighet af en skallande örfil, som kom hennes kind att svida.
Hade hon varit karl, skulle hon, efter sitt lynnes art, hafva svarat med
samma mynt. Nu återstod henne endast listen. Hon sprang tillbaka, hon
flydde till rummet utanför, der bärgningen pågick. Fru Beata följde för
att jaga den oförskämda på dörren, men var knappt utom bibliotekets
tröskel, förrän Hagar åter var där och inifrån reglade dörren. Ingen tid
var att förlora, dörren förblef reglad och böckerna oåtkomliga för nya
bärgningsförsök.
Stockholms slott var på Kristinas tid en vidlyftig, ganska oregelbunden
gammal byggnad om två våningar med en jordvåning därunder, ett stort och
fyra mindre torn samt tre kringbyggda gårdar: smidjegården i söder,
lilla borggården i midten och stora borggården i norr. Drottningens
bostad och studerkammare voro i södra flygeln, öfra våningen, men hon
disponerade därutöfver elfva rum i västra flygeln, utom andra för kök,
husgeråd och betjening. I samma öfra våning, mellan drottningens båda
afdelningar, låg stora rikssalen mot väster. I nedra våningen därunder
logerade, utom en del hof och betjening, hofrätten, riks- och
amiralitetskollegium, lilla rustkammaren, klädkammaren, konstkammaren,
slottskyrkan, rikskansliet. I jordvåningen inrymdes räknekammaren,
riksarkivet, arkliet, vinkällaren m. m. I detta slott var således
oersättligt mycket att rädda eller förlora.
Drottningen stod på en trappa vid lilla borggården, betraktande
släckningen och utdelande sina befallningar. Röken var kväfvande, hettan
af branden knappt möjlig att uthärda, men kvar stod hon, obeveklig för
de kringståendes böner. Södra tornet och de närmaste rummen därunder
hade blifvit förstörda, men man hade lyckats hejda elden på denna sida.
Allt berodde på, om man lyckades släcka sydöstra tornet, som brann
invändigt, ty om det störtade eller nedbrann, skulle det utbreda elden
öfver drottningens flygel.
Drottningens närvaro eldade allas mod.
-- Ser du henne ... där midt i röken? Fröken Kerstin är icke bang. Se,
huru hennes ögon glimma i eldskenet!
Och hofkavaljererne, nyss komne från dansen, skonade ej sin dyrbara
baldräkt; officerare och knektar aktade inga skyar af gnistor eller
ramlande bjälkar. Matroser från flottan äntrade som kattor uppför de
bågnande takrännorna. Kristina gladdes åt detta djärfva mod. Hennes
uppmärksamhet hade en stund varit fäst vid en spenslig yngling, som satt
på takkammen af den hotade flygeln och släckte ur en vattenpyts de
nedregnande gnistorna. Vind och rök lågo ditåt: det var en plats för
salamandrar, icke för människolungor.
-- Herr öfverståthållare -- sade hon till Klas Fleming, som aflämnade
rapport om den första framgången -- befall pojken på taket att stiga
ned! Hellre må slottet brinna, än räddas med förlust af ett människolif.
-- Och huru många lif gå nu till spillo på slagfälten för Sveriges
konungahus? frågade Fleming lugnt. Pojken har begärt en sprutslang dit
upp för att föra en stråle in i tornet, och han skall få den. Det är
icke mycken utsikt att han kommer lefvande därifrån, men det är sista
medlet, och i krig vågar man allt.
Kort därefter var slangen uppförd och våghalsen på taket försvunnen i
rökmolnet. Allas blickar voro riktade på denna afgörande punkt. Lågorna
tycktes ohejdade rasa i det inre af tornet. Men röken förändrade färg på
ett sätt, som ej undgick Flemings vana öga. De framhvirflande molnen
begynte att svartna, såsom af bränder, hvilka ej mera brinna i låga. Man
fortfor att pumpa upp floder af vatten och hade slutligen
tillfredsställelsen att se en tunnare ljusgrå rök antyda sitt innehåll
mera af vattenångor än af sot och kolgas.
-- Jag har nåden anmäla, att tornet och slottet äro räddade,
rapporterade Fleming.
-- Ingen skadad?
-- Obekant. Tolf man af vakten uppsöka pojken i tornet och fullborda
släckningen.
Faran var öfverstånden. Två knektar visade sig, bärande en nästan
oigenkännlig mänsklig gestalt, nedsvärtad af sot, håret afsvedt,
kläderna halft förkolnade. De hade funnit våghalsen sanslös i tornet,
medan sprutstrålen i hans maktlösa hand ännu flödade vatten.
-- De där brända trasorna ha varit en dragonuniform, anmärkte Fleming.
Jag trodde honom vara en af Stockholms gatpojkar.
-- Det är sergeant Niemand ... Komma från Breitenfeld och stupa i
Stockholms slott! ... Kalla min läkare!
Läkaren uppref de brända kläderna öfver ynglingens bröst.
-- Asfyxian är i periferin, icke i centra. Han kan möjligen komma till
lif.
Niemand bortfördes till en nyligen inrättad sjukstuga för sårade
krigare.
Först nu kunde drottningen förmås att söka förfriskning och hvila. Hon
nödgades taga sin bostad i den orubbade våning, som beboddes af
öfverhofmästarinnan. Intet ord växlades om den förhastade bärgningen af
de kungliga rummen. Vid en seger förgätas de små nederlagen.
Det var det då så kallade nya slottet, en senare tillbyggnad, hvars
öfversta våning och torn instörtat, medan andra närbelägna delar af
borgen lättare skadats. Slottets återställande öfvertogs af Klas Fleming
med sådan drift och skyndsamhet, att det snart reste sig skönare och
stoltare än förr öfver fartygens masttoppar vid Skeppsbron. Det
furstliga bilägret kunde firas få veckor därefter. Fleming var en
byggmästare som ingen annan i den tidens Sverige. Utom Stockholm hade
han reglerat Upsala och flera städer, som före hans tid liknade
bondbyar.