Jag skall skicka dig rosor från det
heliga landet.
På senhösten 1642 kom ett rykte i omlopp på flera orter i södra Finland,
att man sett den vandrande juden. Sagan om Ahasverus, Jerusalems
skomakare, som vägrade frälsaren att hvila vid sin port på vägen till
Golgatha och därför dömdes att vandra utan ro till tidernas ände, hade
uppkommit i sextonde seklet och finnes omständligt berättad af en okänd
författare, I. H. R., som därom utgifvit en skrift, daterad Reval den 11
April 1604. Enligt denna berättelse har den vandrande juden blifvit sedd
och vidtalad af många vittnen i Hamburg om vintern år 1547, i Madrid år
1555 och, tid efter annan, i flera länder, såsom i Ryssland och Polen,
samt nämnda år 1604 äfven i Reval. Under trettioåra kriget sades han
hafva uppträdt på många orter i Tyskland. Alla soldater, som på denna
tid återvände från kriget till hemorterna, visste berätta om Jerusalems
skomakare, och några påstodo sig själfve ha sett honom.
När därför i November 1642 en lång, hvithårig gammal man af främmande
utseende, dräkt och tungomål oförmodadt visade sig i staden Ekenäs, var
det ganska naturligt, att folket trodde sig igenkänna den vandrande
juden. Han kom såsom uppstigen ur hafvet, man visste ej huru och
hvarifrån, ty sjöfarten var redan slutad för detta år, och is låg vid
stränderna. Väl trodde sig någon ha sett en Danzigerskuta i den månljusa
natten lägga till vid en utkant af hamnen och snart åter afsegla. Men
hvartill behöfde den vandrande juden ett fartyg? Var det icke en småsak
för honom att gå öfver hafvet?
Den främmande gamle mannen, som åtföljdes af två tjenare, lika underligt
klädde och lika tystlåtne som han, tog in i ett härberge, åt en tarflig
måltid som andra dödliga och begaf sig därefter på besök till prästen.
Där begärde han att få genomse förre kyrkoherdens, mäster Sigfrids,
efterlämnade papper, och då dessa mest innehöllo stjärntyderi, som ingen
annan förstod, var det tydligt, att Jerusalems skomakare sökte läsa i
stjärnorna slutet på sina vandringar. Följande morgon var han åter
försvunnen, efter att hafva frikostigt betalat sitt nattläger, hvilket
visserligen var mera oförväntadt af en skomakare och en jude.
Nästan vid samma tid -- alldeles på samma tid, påstod folket, ty hvarför
kunde ej den vandrande juden uppträda samtidigt på flera orter? --
visade sig den obekante i Karis. Aftonbrasan sprakade i den stora
spiseln på Kaskas torp, där Dordej tillredde kvällsvarden, flitigt
rörande i en gryta med kokande välling. Från grytan uppsteg likväl icke
nu den behagliga ånga, som är hungriga barns förtjusning i en fattig
torpstuga; det var någonting obehörigt däri, det var den tydliga
tillsatsen af hälften bark i mjölet. Åkern hade gifvit missväxt, fogden
hade utpantat resterande spannmålskappar; kriget, kriget utkräfde sin
tribut utan förskoning. Dordej var samma hurtiga, aldrig rådlösa moder
för en talrik barnskara, som alltid förr. Hvarför beskärma sig öfver
hälften bark? Det fanns andra, som åto rena barken, och brodden lofvade
nästa år bättre skörd. Thomas slöjdade med sin enda arm en slädmede; det
gick illa och långsamt, yxan var slö, knifven tog ej så jämna spånor som
förr. Äldste sonen Tommu spjälkte ett stycke furu till pärtor. Äldsta
dottern Sigfrida spann. En yngre syster kardade ull. Mannu täljde pilar.
De mindre barnen gjorde sig hårlockar af hyfvelspån. Mörker och
fattigdom sågo in genom stugans enda fönster, men de sågo ett folk, vant
att försaka.
Det begynte snöga därute. Dörren öppnades; en underlig, gammal man
inträdde, hvit af snö, och efter honom två tjenare. Tiderna voro osäkra.
Thomas såg upp från sitt arbete och ställde yxan bredvid sig. Dordej
upphörde att röra i grytan. Främlingarne förstodo, att de ej voro
välkomna efter mörkrets inbrott.
Den ene af tjenarne, hvilken tjenstgjorde som tolk, anhöll i sin
husbondes namn om härberge för natten.
-- Vi komma långväga för viktiga ärender, äro nöjda med litet och betala
väl.
Dordej fortfor att röra i grytan.
-- Gå till Nyby här nära intill! Vi ha fattigt och trångt. Ungar finnas
i alla kråkbon.
Tolken växlade några ord med sin herre. Han lade på stugans enda bord
ett pass på främmande språk och bredvid detta ett guldmynt.
-- Vi äro hederligt folk och betala ett nattläger af halm så som andra
betala en herresäng.
Dordej såg på främlingarne, såg på Thomas; ett guldmynt är mycket för
den, som blandar bark i sin mjölvälling. Thomas slöjdade på slädmeden
och lyfte ej sina ögon från golfvet. Yngsta barnet började gråta.
-- Det är bäst, att ni gå till Nyby, återtog Dordej.
Tolken fortfor att växla ord med den gamle mannen, som objuden satt sig
ned på en bänk.
-- Min husbonde säger, att han har en hälsning till eder från Urban
Niemand.
Dordej förblef likgiltig. Hon kände ingen med detta främmande namn.
-- Han, som är född i eder stuga. Han, som från eder kom till herr Åke
Tott. Han, som sköt ihjäl en karl och rymde till Tyskland. Han, som hade
en tvillingssyster. Han, hvars mor dog här i torpet.
-- Far, far! utropade Dordej och lyfte af förvåning slefven, hvars
innehåll dröp i elden. -- De bringa budskap från Bennu och Hagar!
Barnen trängde sig nyfiket fram. Hvem mindes ej Hagar!
-- Min husbonde säger, att han är en släkting till den olyckliga unga
kvinnan, som dog här i torpet, och att han vill uppväga hvarje
underrättelse om henne med guld.
-- Sitten ned!
Och Dordej aflyfte grytan, rödjande plats för främlingarne. Allt i den
sorgliga natten för sexton år sedan stod så lifligt för hennes minne,
som hade det varit i går. Desse resande måste få härberge, om hon ock
själf skulle sofva på kalla vinden. Kunde man ej tillreda sofplatser på
golfvet? Tommu anskaffar halm. Sigfrida springer till Nyby efter en rökt
fårboge, rent rågbröd, smör och mjölk: detta hade man råd att betala i
morgon. Till mannen, som lät henne råda, hviskade Dordej: jag lägger i
natt ej ögonen till.
Efter en mycket olika aftonmåltid för gäster och värdsfolk, uppstod med
tolkens tillhjälp ett samtal, som ofta afbröts af den gamle främlingens
frågor och klagan. Dordej hade godt minne och godt munrede. Hon omtalade
allt hvad hon upplefvat under den natten, när mäster Sigfrid, Lydik
Larsson och tatterskan gästade Kaskas torp. Så såg tiggerskan ut, så
talade hon, så stapplade hon fram de få stegen från dörren. Och här, här
bakom väfstolen sjönk hon ned på halmen för att aldrig mera stå upp.
-- Red mig ett läger där! afbröt henne den gamle. -- O, min Ruth, mitt
hjärtebarn och mitt sorgebarn, du den fagraste af Sarons blomster, du
den renaste af allt som på denna syndiga jord skådat upp mot himmelen
... här skulle du dö, så ensam, så fattig, så öfvergifven!
Och han kastade sig, öfverväldigad af sin sorg, på det hårda golfvet,
kyssande gång efter gång den grofva planka, på hvilken hans älskade barn
hade utandats sin sista suck ...
Följande morgon besökte han med Thomas och Dordej Karis' kyrkogård.
Ingen vård, intet kors angaf den graf, där den okända i tiden blifvit
gömd och glömd i ett hörn af de dödas nattläger, där de vänta på
morgonen. Några vissnade löf och en tunn drifva, såsom af frusna tårar,
betäckte den okändas hviloplats i en främmande jord. Alla förnämligare
döda lågo begrafna under kyrkans golf. Den trånga kyrkogården öppnade
sina kamrar blott för de fattiga, de ringa, de, hvilka, sittande lägst
vid jordens gästabud, vänta upphöjelsen ...
Främlingen kastade sig ned och kysste drifvan, såsom han kysst
golfplankan. Det var som om drifvans frusna tårar hade smultit för denna
brännande kyss. Därefter uppstod han, tryckte i Dordejs hand en tung
börs och sade:
-- Hon var en Israels dotter. Jag vill icke förnärma dig, goda kvinna,
som varit barmhärtig emot den öfvergifna, men du förstår, att en af oss
icke gärna hvilar ibland de oomskurne. Lofva mig att omhägna denna
platsen med en mur af huggen sten och plantera därinom rosenbuskar,
hvartill jag i vår skall skicka dig telningar från det heliga landet.
Israels Gud föröke i välfärd dig och ditt hus, såsom David säger i 37:de
psalmen: »den barmhärtiges säd skall varda välsignad!»
Främlingarne fortsatte resan västerut. I deras pass hade Dordej läst det
underliga namnet Ruben Zevi. Judar! Dordej korsade sig; man brukade ännu
korsa sig här i landet. Hvem kunde en så gammal jude vara, om icke
Jerusalems skomakare? Och han hade gästat i Kaskas torp -- han, som
lefvat i sextonhundrade år -- han, som sett frälsaren -- han, som
förvägrat Guds Helige att hvila under bördan af korset -- han, som gick
fridlös kring jorden från släkte till släkte! Och denne fridlöse
gengångares dotter låg här begrafven; hon kunde ej ha varit mycket yngre
än sin fader, fastän hon sett ut att knappt vara tjugu år gammal! Bennu
och Hagar voro barn af en så förunderlig släkt! Och hon, Dordej, hade
fått penningar för att plantera rosor från det heliga landet på en
gengångerskas graf! ... Hvad skulle hon göra? Hon lät den tunga börsen
falla i snön och såg, rådvill emot sin vana, på Thomas.
Thomas upptog börsen och undersökte betänksamt dess innehåll, om det
kanhända luktade kristet blod eller tilläfventyrs var de dödas ben. Det
var blanka guldmynt till en mängd och ett värde, som vida öfversteg de
höge herrarnes engång så välkomna gåfvor för barnens uppfostran. Aldrig
hade den fattige torparen ens i drömmen sett en så oerhörd skatt. Nu
kunde de kläda barnen, skicka dem i skola, äta rent rågbröd. Nu kunde de
köpa Kaskas torp ... Nu kunde de köpa Nyby gård! ... Endast myntet var
äkta?
Frestelsen var stark. De stodo kvar på den snötäckta kyrkogården, vinden
hven i de löflösa trädens grenar, bonden från Nyby körde förbi dem på
landsvägen med råg till kvarnen. Slutligen sade Dordej:
-- Vi gå till prästen!
Och de gingo den väg, som så mången i detta land gått före och efter dem
under samvetets bekymmer och rådvilla frågor i timliga och eviga ting --
de gingo till prästen för att begära råd. Under vägen uppstod en ny
betänklighet. Om vi yppa för prästen, att vi nu äga så mycket penningar,
skall fogden pålägga oss tredubbla gärder, länsmannen skall anställa
räfst hos oss, ingen skall tro, att vi åtkommit ärligt en sådan skatt.
-- Låt mig råda! -- afgjorde Dordej beslutsamt, i det hon uttog ett
guldmynt ur pungen och gömde det öfriga försiktigt i kjolsäcken.
När det gällde vidskepelser, stodo blott få af Finlands präster vid
denna tid upphöjde öfver sitt folk. Den gamle kyrkoherden Petrus Matthiæ
Tavia, som Dordej förut med så liten framgång rådfrågat, var nu lika
öfvertygad som hon, att den vandrande juden uppenbarat sig i Karis.
Detta betydde något, det var ett järtecken. Nästa söndag måste där läsas
i kyrkan en förbön för den olycklige vandrarens själaro. Hvad angick det
guldmynt, som Dordej framvisade, fann kyrkoherden rådligast att hellre
förära det åt socknens fattiga, än att besmitta sina händer med något så
misstänkeligt.
-- Här är icke mången i socknen fattigare än vi själfva, vågade Dordej
invända.
-- Så gif guldpenningen åt kyrkan, och Herren skall från åkern gifva
eder dubbelt igen, svarade prästen, ej utan en kvarlefva af den katolska
tidens föreställningar om fromma gåfvors nytta för saligheten.
De två makarna gingo lika rådvilla som de kommit. Gifva åt kyrkan?
Kyrkan var rik, medan de åto bark. Det vardt en hård strid mellan Mammon
och Dordejs samvete.
-- Vördig far begär nageln af lillfingret; visste han af de stora
pengarna, skulle han begärt hela armen. Men Skriften säger, att Herren
gifver födan åt korpens ungar. Har han nu gifvit oss ungarna och lägger
födan bredvid dem, hvarför skulle vi låta dem svälta? Jag skall säga dig
något, Thomas. Vi göra med denna penningen ackurat som prästen sagt, så
får Gud sitt. Därnäst taga vi en annan penning ur pungen, köpa oss råg
och låta barnen äta sig mätta. Skam få min tunga, om detta är synd.
Resten låta vi ligga orörd i kistan, tilldess vi få bättre besked.
Icke långt efter besöket i Karis uppenbarade sig den vandrande juden i
Åbo, öfverallt sökande spåren efter två barn, dem få eller ingen kände.
En kvarblifven tjenarinna hos den bortflyttade presidenten Kurck ledde
honom till spåren af en besynnerlig flicka, som bott hos presidenten,
läst hos professorerne och på hösten följt sin beskyddare till Sverige.
Juden var outtröttelig. Han gick till de lärde, till Martin Stodius,
mystikern, som undervisat Hagar i hebreiska och naturkunskap, till Johan
Terserus, den sedan så vidtberömde och vidtklandrade biskopen, som
undervisat henne i latin och grekiska, till Simon Kexlerus, som invigt
henne i den högre matematiken. Desse lärde herrar berättade honom
förunderliga ting. Stodius antog en _spiritus familiaris_, som lärde
flickan förstå en bok, så snart hon öppnade den. Kexlerus förklarade sig
hafva stått svarslös för hennes matematiska bevis. Terserus, den
skarpsyntaste, anmärkte skrattande, att flickan var ett _phænomenon_,
som dock till slut intet annat betydde, än ett _ingenium velox_, en
ungdom med sällsynt snabbfyndighet.
Årstiden var den ogynnsammaste, och likväl unnade sig den vandrande
juden ingen rast. En dag var han försvunnen från Åbo, såsom han
försvunnit från andra orter, och icke långt därefter uppenbarade han sig
i Stockholm. Huru han kommit öfver det mörka, stormiga, isiga hafvet,
visste ingen. En möjlighet var, att han lyckats bana sig väg öfver Åland
med en af dessa oförvägna isbåtar, hvilka seglade öfver de öppna
fjärdarna och drogos öfver de frusna. Men vid denna årstid behöfde
posten stundom månader för att komma till Stockholm. Och hvartill
behöfde Jerusalems skomakare båt? Han drog sina sjumilsstöflar på och
gick öfver hafvet.